KAPITEL 13
Oändlig tillväxt i materiell konsumtion i en ändlig värld är en omöjlighet.
- E.F.Schumacher
HÅLLBARHETEN OMPRÖVAD
De två senaste kapitlen har skissat upp en ekonomi som är hållbar: den har införlivat planetens ekologiska gränser, och den frodas utan ett strukturellt behov av oändlig konsumtionstillväxt. Men ska hållbarhet vara vår högsta strävan?
Jag har länge ivrat för ”hållbarhet” som om det vore ett självändamål. Är det inte viktigare att tänka på vad vi vill ska bestå, och därigenom vad vi vill skapa? Många vackra och nödvändiga saker är inte hållbara, t.ex. graviditet. Jag blir uppmuntrad av det nyligen inträffade skiftet i tänk bort från hållbarhet och mot övergång. Vad vi håller på att övergå till kommer att vara betydligt mer hållbart än vår nuvarande livsstil, men det är inte det slutgiltiga målet, lika lite som det slutliga målet med livet är att hålla sig vid liv.
Ett kärnkoncept i en helig ekonomi är att den utgör en förlängning av ekologin, snarare än ett undantag från den. Så vi måste fråga oss om naturen i grunden är stabil, hållbar eller harmonisk? Har den de karaktärsdrag som vi vill ha i ett samhälle? En del människor avfärdar idén om att naturen är harmonisk eller balanserad, och betonar istället dess grymma, konkurrensbetonade och förslösande aspekter. Denna ståndpunkt har djupa ideologiska implikationer, för den rättfärdigar uppstigandets program; till att dominera och bemästra naturen genom vetenskap och teknologi. Människor som sympatiserar med denna syn brukar vanligtvis även ha en Hobbesiansk syn på det primitiva samhället och den mänskliga naturen, och ser civilisationen med dess olika metoder för social kontroll som en stor förbättring jämfört med brutala och primitiva tider. Detta är en del av berättelsen om uppstigande – att resa oss över vår djuriska natur och in i en exklusivt mänsklig sfär.
Synen på naturen som en gigantisk tävlingsarena, en darwinistisk kamp för överlevnad bland diskreta konkurrerande organismer, återkastas från ekonomisk teori. Inom biologin har detta paradigm i allt högre grad blivit ifrågasatt, men inom ekonomisk översättning regerar det fortfarande oinskränkt bland de flesta professionella ekonomer och politiker. Precis som darwinismens ”själviska gener” antas maximera sitt reproduktiva egenintresse, söker Adam Smiths ”ekonomiska människa” att maximera sitt ekonomiska egenintresse. Detta är grundantagandet i ekonomi, och som bidragit till formuleringen av lagen om utbud och efterfrågan.
De senaste två decennierna har det inom biologin skett ett momentant paradigmskifte som framhäver samarbete, symbios och homeostatiskt upprätthållande av helheter större än den individuella organismen. Dessutom har själva begreppet genetisk integritet blivit alltmer ifrågasatt i takt med att nya upptäckter påvisat betydelsen av gendelning över organism- och artgränserna. Fallet för paradigmet om konkurrerande separata själv i biologi korresponderar med motsvarande utvecklingar inom psykologi, sociologi och – ja – ekonomi. Konkurrens och ”den mest anpassningsbares överlevnad” kan inte längre vara axiomatiska på något område.
Därmed inte sagt att konkurrens är oviktigt, eller att naturen är oföränderlig. Ohållbara processer inträffar i naturen, men de är inga avvikelser. Även de tjänar ett syfte: att driva system från en fas till nästa.
På en konferens nyligen invände någon mot min syn på lagen om återvändo genom att anmärka att naturliga system ibland faktiskt producerar stora mängder avfallsprodukter som ingen annan organism kan tillgodogöra sig och som förgiftar miljön för alla. Måhända tänkte han på den förkambriska syrekatastrofen, när fotosyntetiserande organismer framträdde och ”förgiftade” atmosfären med sin avfallsprodukt syre. Med det klassiska synsättet skulle denna funktionsstörning i naturen ha betytt livets slut på planeten, om det inte hade varit för det extremt tursamma framträdandet av aerobiska organismer som kunde föra bort syre från atmosfären. Detta var inte naturens harmoni utan en högst osannolik och tursam mutation. Slutsatsen är att vi inte kan förlita oss på naturens harmoni, att vi alltid är på randen till katastrof och därför måste utöva teknologisk kontroll över naturen, över kroppen och över den mänskliga naturen. Detta är uppstigandets ideologi som är samstämmig med den ekonomiska tillväxtideologin och oförenlig med idealet stabil ekonomi. Min frågeställare gick inte så här långt; hans poäng var bara, ”Hänvisa inte till naturlagar för att rättfärdiga en nolltillväxtekonomi.”
Jag skulle vilja sätta in katastroffenomenet i ett större sammanhang. Det är sant att sådana loopar av positiv återkoppling som den förkambriska syrekatastrofen existerar i naturen. De uppträder dock vid speciella tillfällen – tillfällen för transformation. Det är till exempel en positiv återkopplingskaskad av självförstärkande, självtilltagande hormoner som triggar igång födelseprocessen. Barnafödandets vedermödor är ohållbara – de skulle döda modern om de fortsatte för länge – men när dess mål väl är uppnått, återvänder modern till homeostas. Positiva återkopplingsfaser tar en organism eller ett ekosystem från en gammal stabilitetsfas till en ny.
Vi kan se på pengar på precis samma sätt. Pengar är, tillsammans med teknologi, ett av den mänskliga metaorganismens ”nyckelhormoner”, som driver fram oss på en ohållbar kurs mot ett nytt tillstånd. Teknologi bygger på tidigare teknologi och skapar problem som nödvändiggör ännu mer teknologi. Kapital bygger på tidigare kapital och skapas genom räntebärande skulder som kräver att exponentiellt mer kapital skapas i framtiden. Ohållbart, ja, men onaturligt endast om vi försöker kvarhålla det bortom dess tid. Positiva återkopplingsprocesser stöter alltid på gränser. Jordens kontraktioner intensifieras bara till en viss punkt – sedan är en baby född. Vad vi med fasa ser som en exponentiell tillväxtkurva, är i själva verket en fasövergångskurva.
ÖVERGÅNG TILL STABLILITET: GUPP ELLER KRASCH?
Figurerna 2 till 5 illustrerar denna sak. Den heldragna linjen representerar tillväxt i pengar, befolkning, energikonsumtion, resursanvändning, CO2-utsläpp och många andra saker fram till denna tid. Det är en exponentiell kurva. De prickade linjerna representerar fyra möjliga framtider. Figur 2 representerar den tekno-utopiska myten om uppstigande, som säger att exponentiell tillväxt kan och kommer att fortsätta för alltid när vi erövrar galaxen och universum. Den säger att vi, när vi växer bortom vår planets gränser, kommer att kolonisera stjärnorna och omvandla nya planeter; att universums oändlighet kommer att inrymma vår oändliga exponentiella tillväxt.
Nuvarande ekonomiska politik förkroppsligar fortfarande kurvan i figur 2. Även om många människor idag inser att fortsatt exponentiell tillväxt hotar grunden för liv på jorden, har denna insikt ännu inte nästlat sig in i resonemangen hos den ekonomiska huvudfåran, som fortfarande fokuserar på tillväxt.
Pessimisterna fruktar att fortsättningen på den hittillsvarande exponentiella kurvan inte kan bli någon annan än den i figur 3 – en katastrofal krasch tillbaka till baslinjen. Detta är den huvudsakliga förutsägelsen hos anticivilisations- och oljetoppsrörelserna, som jämför vår nuvarande belägenhet med demografin hos djur som gräshoppor, som har en massiv populationsexplosion som ökar deras antal långt bortom markens förmåga att försörja, åtföljd av en populationskrasch. De säger att även vi lever långt bortom jordens försörjningskapacitet, och att en populationsimplosion därför är oundviklig.
Domedagsliknande kollapsscenarios såsom armageddon, populariserade 2012-profetior och andra kataklysmiska ”slutet-på-världen”-händelser har en speciell emotionell lockelse, en lockelse som jag måste erkänna att jag ibland själv har känt. En del av mig vill ut, jag är inte ensam i detta. Många av oss är trötta på den moderna världen med dess våld, isolering, fattigdom och dödlighet, och vi misströstar om att någonsin kunna förändra den. En världen förändrande händelse som gör det åt oss är lockande, oavsett om det är någon mirakelteknologi som ska komma och rädda oss, eller Jesus som ska komma och rädda oss, eller UFOn, eller t.o.m. någon geologisk, social eller ekonomisk kataklysm. Många kollapstänkare dras även till vad som kan tänkas följa efter kollapsen: en lägre teknologi, samhälle kopplad till naturen, anden eller de gamla sätten. Dessutom belönar utsikterna för en ekonomisk eller miljömässig kollaps den hämndlystna sidan hos oss som vill säga, ”Det var ju det jag sa” – den del som vill se de korkade bli bestraffade.
Olyckligtvis inbegriper kollapsscenarierna oerhörda lidande – hundratals miljoner eller miljarder drabbade. Dessutom inbegriper de utraderandet av hela civilisationsuppbyggnaden, det goda med det onda. Det vore faktiskt OK om teknologi och kultur hade varit misstag, men jag tror att även de, precis som alla varelsers gåvor, har ett syfte – ett syfte som återstår för oss att upptäcka. Att helt och hållet avstå från våra gåvor är på ett subtilt sätt lika mycket ett separationens tänkesätt som att höja dessa över naturen. Båda är en typ av antropocentrisk extremism. Kan vi inte återförenas med naturen som en mogen art?
Med detta i åtanke erbjuder jag ytterligare två kurvor som på samma sätt passar den heldragna linje som vi har tills idag. Figur 4 visar en kurva som är ganska vanlig i naturen – en tid av snabb tillväxt som slutligen saktar in och övergår till ett stabilt tillstånd. Denna kurva kan föreställa en ung människas tillväxt, den totala biomassan återväxt på ofruktbar mark, eller en bakteriepopulation som nyligen placerats i en petriskål med en konstant näringstillförsel. Figur 5 representerar ett annat vanligt förekommande mönster – en topp över den långsiktigt hållbara nivån följt av en gradvis minskning mot balanspunkten.
Faser med snabb tillväxt drivna av konkurrens, åtföljda av faser av övergång till stabilitet, är ganska vanliga i naturen. Tänk dig ett omoget ekosystem med ogräs och trädplantor som konkurrerar om solljus. Detta är inget annat än en fas av en större process som kulminerar i symbiotisk, komplex, ickelinjär och stabil skog. Indragna i en ekonomi och ideologi som motsvarar det omogna ekosystemet, har vi sett dess långa tävlan som naturens sätt. Kanske håller mänskligheten också på att mogna och självorganisera till ömsesidiga helheter i vilka konkurrens och tillväxt inte är det primära.
Faktum är att den senaste demografiska statistiken visar en snabbt avtagande ökningstakt och inte en populationskrasch. Vi kan antingen komma att se en nivåstabilisering när populationen når en asymptot vid ungefär 8 till 9 miljarder människor (figur 4), eller en topp på ungefär den nivån åtföljd av en minskning mot en stabil nivå på ett par miljarder (figur 5). En tolkning av dessa kurvor i ekonomiska termer innebär antingen att monetariseringen av livet kommer att sakta in och upphöra (d.v.s. ekonomisk tillväxt kommer att gradvis minska tills vi når en stabil nolltillväxtekonomi), eller så kommer den att krympa en bit innan den stabiliseras på en lägre nivå (lägre BNP per capita) än idag. Figur 4 visar det första scenariot och figur 5 det andra. I båda fallen, med population och ekonomi, förutser jag det senare scenariot.
Demografisk statistik stöder detta antagande. När ett land når full industrialisering saktar födelsetalen in – i de flesta fall till en nivå som är lägre än ersättningstakten. Detta antyder en försiktig, naturlig minskning av populationen och inte en katastrofal massdöd. Jag tror att både BNP och population, på en läkande planet, kommer att toppa inom de tre närmsta decennierna, stanna av, och sedan minska med några få procent per decennium tills de når en hållbar nivå.# Trenden har redan börjat – enligt 2006-års FN-prognoser har världens födslotal under det senaste decenniet sjunkit från 2,65 till 2,55 levande födslar per kvinna. Under det senaste halvseklet har fertiliteten i de mest industrialiserade länderna sjunkit dramatiskt, i de flesta fall till klart under ersättningstakten på 2,1. Intressant nog har den inverterade korrelationen mellan ett lands mänskliga utvecklingsindex (MUI), ett mått på välbefinnandet som undviker många av de brister som BNP har, och dess fertilitetsgrad de senaste åren reverserat på de högsta extremerna på MUI. Med andra ord så visar fertilitetsgraden tecken på återhämtning till nära ersättningsnivån när ekonomisk utveckling närmar sig slutfasen.#
Det är inte min avsikt att denna statistik ska vara något annat än uppslag till en möjlighet. Jag tänker inte försöka att förutsäga framtiden, men jag tror att separationens härjningar, såsom omvandlingen av hälsokapital till pengar, kommer att resultera i dramatiskt reducerad fertilitet och ökad dödlighet under det närmsta halvseklet. Världens befolkning ca år 2100 kan komma att uppgå till något lägre än den är idag. Inom ekonomin kommer vi att återkräva mycket av de monetariserade, privatiserade sfärerna till allmännyttan och gåvan. Mycket som idag utgör handelsvaror, kommer inte längre att göra det när nya, kooperativa ekonomiska former träder fram för att täcka lokala behov.
Omfattningen av umbärandena av ”bulan” i figur 5 beror på hur högt över den hållbara baslinjen vi når. Jag tror att vi missade vår chans till en ansträngningslös (figur 4) övergång på 1960-talet, som de facto representerade den naturliga zenit för separationens tidsålder. Och vi såg också en glimt av den! Vi såg en glimt av en vackrare värld, så nära. Hippierna såg den och levde i den under några lysande ögonblick, men de gamla berättelserna var för kraftfulla. Istället för att hippierna drog in oss alla in i den nya världen, drog vi tillbaka dem till vår.
Ju längre separationens tidsålder framhärdar, desto mer traumatisk blir övergången, och desto längre och djupare blir fallet till en hållbar baslinje. I extremfallet närmar den sig kalamiteten i figur 3. Det är därför som det är så viktigt att skydda det som går av de återstående allmännyttorna, att begränsa tillväxten och bevara real rikedom för att upprätthålla liv efter bulan – ”att skynda på kraschen och mildra dess umbäranden.” Ännu idag, fyrtio bortkastade år efter det stora uppvaknandet på 1960-talet, är det inte för sent för en mjuklandning.
KRYMPANDE PENGAR, VÄXANDE RIKEDOM
Idag är ekonomisk recession spöket för alla politiker, som fullt förståeligt associerar det med arbetslöshet, fattigdom och social oro. Jag har redan förklarat hur ett negativräntesystem tillåter kredit att cirkulera även i en krympande ekonomi, och därmed undgår rikedomspolarisering och en deflationsspiral. Trots det skulle många människor bli förskräckta av ett påkallande av negativ ekonomisk tillväxt: skulle inte det per definition betyda att samhället gjordes fattigare? Skulle inte det per definition betyda en minskning av mängden varor och tjänster tillgängliga till förmån för allmänheten?
Nej, det skulle det inte. Negativ ekonomisk tillväxt innebär inte alls en minskning av rikedom, eller en minskande tillgänglighet till vad vi kallar ”varor och tjänster”. Kom ihåg att varor och tjänster för närvarande definieras som saker som är tillbytbara för pengar. Om de tillhandahålls genom några andra, icke-monetära, mekanismer så kan den statistiska ”ekonomin” krympa även när den verkliga ekonomin – vad människor tillverkar och gör för andra – växer sig rikare.
Jag ska inte märka ord: i denna bok påkallar jag en negativ ekonomisk tillväxt, ett krympande av ekonomin, en recession som kommer att hålla i sig i decennier eller sekler. Helt tydligt har ordet ”recession” en negativ klang idag, även om det faktiskt bara betyder tid av tillbakadragande. Jag säger med största empati inte att vi måste göra några uppoffringar av vår livskvalitet för planetens bästa. Snarare behöver vi bara reducera pengars roll. Om framtiden inkluderar en diversifiering av sätten för mänskligt delande, så har ekonomisk tillväxt inte längre samma betydelse som idag. Vi behöver inte bli mer altruistiska eller självuppoffrande, och försaka våra egna fördelar för andras skull. Tänk vad hårt vi håller fast vid ekvationen för pengar och egenintresse! Men så kommer det inte att förbli. Låt mig med några exempel illustrera på vilka sätt vi kan bli rikare genom krympande av penningsfären.
Det finns redan idag en omfattande mjukvaruindustri som i sin verksamhet använder väldigt lite pengar. Jag skrev den här boken i OpenOffice, ett mjukvarupaket tillgängligt mot en frivillig donation och som till största delen programmerades av en förening av oavlönade programmerare. Man skulle kunna säga att dessa programmerare inte ”avlönas” med pengar, utan med deras medmänniskors uppskattning – en slags social valuta. Jag föredrar att se deras produktivitet som en gåvoekonomi, som på ett naturligt sätt genererar respekt och tacksamhet mellan föreningens medlemmar. Hur som helst så syns denna typ av produktion inte i BNP-statistiken. Vi skulle lätt kunna ha en krympande ”ekonomi” som erbjuder mer och mer, bättre och bättre, produkter som dessa. Och ju mer det finns, desto mindre behöver vi pengar; ju mindre vi behöver pengar, desto mer fritid har vi; ju mer fritid vi har, ju mer råd har vi att göra våra egna erbjudanden till gåvoekonomin.
För många kategorier av varor är marginalproduktionskostnaden i praktiken noll. Detta är sant för nästan alla digitala produkter, såsom mjukvara, musik, film och så vidare. Avsevärda kostnader kan vara inblandade i produktionen av den första enheten, men därefter är enhetskostnaden i princip noll. Industrin har därför försökt att skapa en artificiell knapphet genom copyright-skydd, kontrollprogram för digitala rättigheter och så vidare. Det är helt irrationellt att det enda sätt som vi har att belöna skapare av digitalt material är att ge det till färre människor än som skulle ha nytta av det. Varenda person skulle kunna ha tillgång till varje film, sång och programvara som finns, och det skulle inte kosta producenterna något mer än det gör idag. Icke-knappa produkter skulle inte vara föremål för betalning i knapp valuta. Många producenter av icke-knappa produkter har faktiskt gett upp försöken att behålla sin artificiella knapphet och försöker istället att tjäna pengar genom att be om frivilliga donationer, annonsförsäljning, eller genom att istället ta betalt för tekniskt support, utbildning eller, beträffande musik, livekonserter. Tid, uppmärksamhet, plats i konsertarena och så vidare, är alla knappa resurser och de passar mycket lättare in i penningsfären. Icke desto mindre blir resultatet ekonomisk nerväxt: som en skrivare uttrycker det,
Deras grundläggande idé, som är bra så långt den sträcker sig, är att använda sig av gratisinnehåll samt uppbärande monetariserade tilläggstjänster: Linux erbjuder teknisk support och kundanpassning, musikbolag säljer certifierade autentiska kopior tillgängliga på bekvämliga platser, Phish säljer konsertbiljetter etc. En sak som de misslyckas med att adressera riktigt är att de totala mängderna kontanter tillgängliga från sådana tilläggstjänster är mindre än vad äganderättsinnehåll drog in…Encartas försäljning drog inte in lika mycket pengar som utbytesvärdet det förstörde för Britannica, och Wikipedia förstörde miljarder i netto monetariserat värde för både CD-encyclopedier och Encarta.#
Om denna trend fortsätter (och den verkar sprida sig i takt med att mer och mer traditionell media går on-line), kommer vi verkligen att se ett perfekt exempel på större rikedom ackompanjerad av en mindre (penning)ekonomi.
Digitala produkter är ett extremt exempel på ett mer generellt fenomen. Många andra produkter tenderar att gå mot nära noll i marginalkostnad. Den verkliga marginalproduktionskostnaden för de flesta farmaceutiska läkemedlen är bara ören per piller. Även industriella bulkprodukter som t.ex. skruvar kostad mycket mindre än förut, inte bara i termer av pengar och arbetstid utan ibland även i termer av energiförbrukning. Detta beror på ackumulationen av decenniers och seklers innovationer. Det är en annan del av vårt gudomliga arv – i detta fall av kultur snarare än natur – från vilket alla människor förtjänar att dra lika mycket nytta.
Evolutionen mot en helig ekonomi är del av en helhet av mer generell civilisationsomvandling. Parallella förändringar äger rum inom medicin, utbildning, jordbruk, regerande, vetenskap och alla andra av vår kulturs institutioner. Förändringar i varje sfär återförstärker förändringar i de andra. Så är det med de ekonomiska effekterna av ett skifte mot naturläkemedel. För bara ett eller två sekel sedan var det endast ett litet fåtal som betalade för sjukvård, som tillhandahölls genom ett informellt nätverk av folkliga helare, örtdoktorer och, för de flesta vanliga åkommor, mor- och farmödrar och grannar. Örtkunskapen var vida utbredd och användes vanligtvis utan betalning. Även om vi var fullt yrkesmässiga, är vinstpotentialen för örtmedicin (och de flesta andra former av naturmedicin) mycket lägre än för högteknologisk medicin. Jämfört med de komplexa, högteknologiska processer som framställning av farmaceutiska läkemedel kräver, är örtmediciner billiga att framställa. Många av de bästa medicinalväxterna är nästan att betrakta som ogräs. Ett skifte mot örtmedicin, homeopatiska läkemedel och den idag blomstrande myriaden av formler för sinne-kropp ger löfte om ekonomisk nerväxt utan att innebära någon reduktion av vår livskvalitet.#
Ett annat område för ekonomisk nervärxt är arkitektur och urban utformning. Förutom att bortkoppla oss från samhälle, natur och plats, kräver de två senaste generationernas utbredda, isolerande förorter en enorm resurskonsumtion. Dock återupptäcker planerare och byggare nu fördelarna med urban utformning med hög densitet, mindre bostäder, kollektivtrafikvänlig utformning och fleranvändarinnovationer som inte kräver så mycket bilkörning. Alla dessa förändringar bidrar till ekonomiskt krympande: färre ”varor” såsom vägar, bensin, virke och så vidare behövs. Med mer levande allmänna platser får människor ett mindre behov av att leva i enorma privata utrymmen. Människorna som lever i samhället är mindre beroende av externt producerad underhållning och har fler tillfällen att dela med sig och assistera varandra. Allt detta innebär en minskning av penningförmedlad aktivitet.
AVFÖRMEDLING OCH P2P-REVOLUTIONEN
En annan källa till ekonomiskt krympande är den ”avförmedling” som internet har möjliggjort. Med avförmedling menas eliminering av förmedlarled: agenter, mäklare, mellanhänder och så vidare. Betänk exemplet med Craiglist som enligt en beräkning har förstört $10 miljarder i årliga intäkter från radannonser, och ersatt det med sina egna intäkter på endast $100 miljoner.# Även Google har gjort annonsering mer effektiv (billigare), inte bara genom att ”ta” annonsintäkter från existerande media utan också genom att reducera de totala industriomspännande annonseringskostnaderna. (De totala ”annonsutgifterna” för alla media föll med 9% under 2009.) Naturligtvis har annonsering, i takt med att den blivit billigare, blivit mer utbredd. Ändå har annonsindustrins totala storlek passerat toppen. Ja, vi befinner oss i tiden för ”annonstoppen” eftersom allmännyttan ”publik uppmärksamhet” har mättats. Jag hoppas att du inte är alltför ledsen för den upphörda tillväxten i annonsering, som har varit en stor bidragsgivare till BNP-tillväxten. På samma gång har många av annonseringens och marknadsföringens traditionella funktioner, som en gång var betaltjänster, nu blivit gratis genom socialt nätverkande. På liknande sätt utför ”bloggosfären” många av funktionerna hos traditionell nyhetsförmedling, men även här till en mycket lägre kostnad. Samma gäller för resebyråer, aktiemäklare och många andra industrier där mäklare och agenter inte längre är nödvändiga. Alla dessa faktorer bidrar till ekonomisk deflation.
Avförmedling och mjukvara från öppna källor är båda exempel på ett mer generellt fenomen: P2P-revolutionen. (Peer-to-peer, ingen etablerad svensk översättning finns än, ”icke-hierarkiskt nätverk” har dock använts ö.a.) De äldre hierarkiska och centraliserade strukturerna för distribution, cirkulation och produktion krävde mycket pengar och arbete att administrera. Dessutom isolerade deras själva natur människor från varandra inom smala specialområden, vilket omöjliggjorde utbyte.
Avförmedling påverkar även kreditsystemet och kastar omkull bankers traditionella roll som finansiell förmedlare som sammanlänkar investerare och låntagare. Företag går omvägen förbi banker genom att erhålla finansiering direkt från penningmarknader, medan P2P-utlånande nätsajter såsom LendingClub och Prosper.com nu möjliggör för individer att låna direkt från varandra. Kommersiella kreditkvittningscirklar, ömsesidiga factoringsystem och kommersiella byteshandelsnätverk, som jag kommer att diskutera senare, är andra sätt på vilka informationsteknologin reducerar centraliserade mäklande institutioners roll. Alla dessa utvecklingar kommer att reducera BNP genom att minska utgifterna för ”finansiella tjänster”.
Eftersom dessa med tiden billigare ”informationsekonomi”-tjänster utgör en produktionsfaktor för nästan alla andra sektorer, är denna nerväxt smittsam. Detta gäller också för industrier som vi tänker på som tillväxtindustrier. Exempelvis spenderades det år 2000 $371 miljarder på PC-hårdvara, inklusive skrivare, tjänster och datalagring. År 2009 hade detta sjunkit till $326 miljarder. Uppenbart beror denna minskning inte på att vi köper färre datorer, utan på att kostnaderna drastiskt har sjunkit.
Den vanligaste vinstmodellen på internet är att köra radannonser, vilket i huvudsak begränsar storleken på hela den digitala ekonomin till den annonseringsnivå som den fysiska ekonomin kan bära. Men internet kannibaliserar även på sig självt: nätsajter som erbjuder gratis produktgranskning och prisjämförelser bidrar till att göra denna annonsering, vars intäkter de stöder sig på, oanvändbar.
Vad som håller på att hända är att den affärsmodell som fungerat under hela mänsklighetens historia (hitta något som människor gör åt sig själva eller för andra i en gåvoekonomi, ta detta ifrån dem, och sälj sedan tillbaka det till dem) håller på att reverseras. Internet möjliggör för människor att åter göra saker åt sig själv eller för andra utan att betala för det. Eric Reasons kommenterar,
Kanske är orsaken till att vi har så svårt att hitta sätt att monetarisera diverse internettjänster som Twitter, Facebook och YouTube, att de helt enkelt inte går att monetarisera…eller åtminstone inte i den takt med vilken de tränger undan industrier och tjänster. Detta är exakt vad tryckerimedia upptäcker den hårda vägen när den försöker att gå över till en online-modell.#
Internet är en deltagargåvoekonomi, ett P2P-nätverk i vilket det inte finns någon enhetlig distinktion mellan en producent och en konsument. När vi delar nyheter, produktrekommendationer, låtar och så vidare inom våra online-nätverk, debiterar vi inte någon för vår ”informationstjänst”. Det är en gåvoekonomi. Innehållet på de flesta hemsidor är också gratis. Reasons drar slutsatsen:
Vi ombeds tro på vår framtid i en kunskapsbaserad ekonomi, men ingen har egentligen lyckats klura ut hur man ska tjäna riktiga pengar på den. Av de som tjänar pengar på den (Craigslist, Google), tjänar de pennys för varje dollar på de gamla marknaderna som de har rört upp eller i praktiken eliminerat genom sina innovationer. Detta beror inte på att vi ännu inte hittat det rätta schemat för monetarisering. Det beror på att innovationer leder till effektiviseringar och inte tillväxt, och de utövar deflationstryck på uppblåsta industrier.
Samtidigt som skiftandet mot en deltagargåvoekonomi är ny, har hotet om överkapacitet och arbetslöshet plågat kapitalismen i århundraden, indikerande att vi inte behöver arbeta så hårt som vi gör för att upprätthålla mänskligt liv. Faktum är att den omedelbart förestående fritidens tidsålder har legat framför oss ända sedan de första industrimaskinerna togs i bruk, maskiner som kunde ”göra tusen mans arbete”. Ändå visar det antydda löftet, om att vi snart endast behöver jobba en tusendel så hårt, inga tecken på att manifesteras. Och här står jag och lovar det igen. Kommer även denna vision att visa sig vara en hägring? Nej. Huvudskillnaden är att vi inte enbart ska förlita oss på att teknologiska förbättringar ska möjliggöra mer fritid. Nyckeln är nerväxt, inte effektivitet. Det verkar mycket kontraintuitivt: att nerväxt – ekonomisk recession – ska bli det som bringar äkta välstånd till de många.
I en tillväxtekonomi används den arbetskraft som frigörs genom teknologiska framsteg istället till att producera mer och mer saker. Om det år 1870 tog tio arbetstimmar att producera livets nödtorft för ett hushåll, och det idag tar en arbetstimme att producera samma mängd saker, så konspirerar vårt system för att få oss att konsumera tio gånger så mycket som ett hushåll gjorde 1870. Vi hör talas om den amerikanske konsumenten, den globala ekonomins tillväxtmotor. Inbyggt finns en rikedomsvision likställd med evigt accelererande konsumtion. En ny dator varje månad, en ny bil varje år, ett större hur vart femte år – nytt, mer, större, bättre. Det låter vansinnigt, men det är ekonomiskt nödvändigt i vårt nuvarande system eftersom deflationsdynamiken lurar i skuggorna, inväntande den dag då konsumtionen sackar efter produktivitetstillväxten.
Jag förutser inte en abrupt övergång till den ekonomi jag beskriver. Låt oss skämma bort vårt milda sinnelag ett tag och tillåta att slaveriets vanor, som sedan lång tid är ingrodda, kan behöva lite tid att vänja bort. Jag förutser en nerväxttakt på runt 2 procent, så att vår användning av råvaror, våra förorenande utsläpp i luft och vatten, och vår tid ägnad åt arbete för pengar och inte av kärlek, minskar med ungefär hälften för varje generation, tills nerväxttakten slutligen avstannar när ekonomin närmar sig planetens jämviktspunkt om ett par hundra år.
Systemet som jag har beskrivit erbjuder ett alternativ till denna framtid med större, bättre och mer åtföljt av katastrofal kollaps. Negativ ränta möjliggör fortsatta produktiva investeringar, och att pengar cirkulerar, även när kapitalets marginalavkastning är noll eller mindre, samtidigt som en valuta uppbackad med allmännytta frigör tid till arbete för ickekonsumerande ändamål. Härnäst ska jag beskriva en tredje tråd i väven: den sociala utdelningen, vilket frigör arbetarnas köpkraft från behovet av full sysselsättning i penningekonomin.