Under kapitalism exploaterar människan människan.
Under kommunism är det raka motsatsen.
- John Kenneth Galbraith
De nya bytessystemen som vi undersöker suddar ut gränsen mellan den monetära och icke monetära sfären och därmed också standarddefinitionen av ”ekonomin”. Allvarligt talat, vad är ekonomin? Vad förändras bakom pengarnas dagslända – papperslappar, bits i datorer – när ekonomin växer eller krymper? Hur skulle vi mäta det i avsaknad av en allmän räkneenhet? Vad ekonomin i grund och botten försöker mäta, bakom pengarna, är totalsumman av allt vi människor tillverkar och gör för varandra.
Att vi över huvud taget skulle försöka mäta detta är ganska konstigt. Jag har redan riktat välbetänkt kritik mot det feta målet ”ekonomins likställande av pengar med det goda”. Dock lider de alternativa måtten på ekonomisk utveckling, såsom ”den genuina utvecklingsindikatorn” eller ”nationellt lyckoindex”, av liknande problem men på en subtilare nivå. De är helt klart förbättringar jämfört med BNP, eftersom de inte längre räknar sådana saker som fängelser och vapenarsenaler som positiva bidrag till det goda, och de adderar sådana saker som fritid till den ekonomiska välmågan. Icke desto mindre utgår de fortfarande från att vi kan och bör kvantifiera det goda, och för att göra det måste vi konvertera allt till en standardräkneenhet.
Pengar och räkneenhet är sannerligen hårt sammantvinnande. Pengar uppstod faktiskt ursprungligen som ett mått; standardiserade kvantiteter av varor och sedan metaller. Pengarnas tidsera har sammanfallit med programmet för reduktionism och objektivitet, som genom vetenskap sökt uppnå herravälde över världen. Det som kan mätas kan bemästras, som vi antyder när vi gör anspråk på att ha ”mätt in en människa”. Det omätbara exkluderades från vetenskapen – ”lämna det till lågorna”, sade Hume – och även från ekonomin. Därmed har det också blivit så att begreppet levnadsstandard har fjärmat sig från livskvalitet. Det förra är en kvantifierbar standard medan det senare inte är det.
Av alla de saker som människor tillverkar eller gör för varandra är det de icke kvantifierbara som bidrar mest till mänsklig lycka. Du kan till exempel kvantifiera fritiden och sätta ett dollarvärde på den för att räkna fram ett samhälles välmående. Men hur spenderas denna fritid? Den kan spenderas nedsjunken i ett missbruk, i sinneslös underhållning, i intimitet med en annan person eller i berättandet av historier för barnen. Men kan vi, även om vi på något sätt tog dessa skillnader med i beräkningen, kvantifiera hur närvarande en person är när han berättar dessa historier? Kan vi kvantifiera hur ängslig någon är på arbetet? Om den offentliga politiken styrs av maximerandet av en kvantitet – låt vara BNP eller något annat mått – blir de viktigaste sakerna helt säkert utelämnade.
Kvantifierbara behov är också ändliga – ytterligare ett skäl till att ifrågasätta ett penningsystem dedikerat för oändlig tillväxt i ändlig efterfrågan på ändliga resurser. Kvalitativa behov är annorlunda. De är varken kvantifierbara eller ändliga. Det är i denna sfär som uppstigandets ideologi finner sitt sanna andliga motiv. På en nivå kan tillväxten upphöra – tillväxten i den monetariserade sfären, tillväxten i vårt beslagtagande av naturen – men en annan sorts utveckling kommer att fortsätta: tillväxten för den mänskliga anden, med dess oändliga behov av skönhet, kärlek, kontakt och kunskap. En nolltillväxtframtid är inte en stagnerande framtid i högre utsträckning än ett mänskligt liv stagnerar när en tonåring växer sin sista centimeter vid sexton års ålder.
Pengar, som möjliggör täckandet av våra kvantifierbara behov, kommer att ha en plats i mänskligt liv under flera århundraden framåt. De kommer dock att ha en nertonad roll, vilket jag beskrev i kapitlet om nerväxt. Istället för dagens tvångsmässiga täckande eller övertäckande av våra ändliga behov till graden av obscen hypertrofi kommer vi att rikta vår energi mot de otäckta behov som författigar oss så idag.
För att täcka våra icke kvantifierbara behov behöver vi icke-monetär cirkulation. När det kvalitativa är i likställt med det kvantitativa, det oändliga med det ändliga, så är det förstnämnda nedklassat. Utbyte av det vackra mot pengar, intimitet mot pengar, uppmärksamhet mot pengar – luktar alltigenom prostitution. Artistens motvilja mot kommersens värld är inte bara en egoism som säger att han står över det hela. När pengar försöker att köpa skönhet, kärlek, kunskap, kontakt och så vidare, så antingen erhåller köparen ett falsifikat eller så är köparen utnyttjad i det att han säljer det oändligt värdefulla för en ändlig summa. Det är egentligen rätt så enkelt; som Beatles uttryckte det, ”Money can´t buy you love”.
Det är därför som våra gåvor behöver andra sätt att cirkulera. Saken kompliceras dock genom det faktum att det kvantifierbara ofta är ett uttryck för det icke kvantifierbara. Jag förespråkar inte två separata sfärer, den monetära sfären och gåvosfären, utan snarare ett mixat system i vilket pengarna ikläder sig gåvans egenskaper och gåvomedlande strukturer uppstår för att påta sig pengarnas roll.
Oavsett om pengar är inblandade eller inte så är de fundamentala frågorna för ekonomin – vad människor tillverkar och gör för varandra – dessa: (1) hur sammankoppla den som tillhandahåller en gåva med den person som behöver gåvan; (2) hur uppmärksamma och hedra den som ger generöst av sina gåvor; och (3) hur koordinera gåvor som kommer från många människor över rum och tid i syfte att skapa de saker som överstiger gåvobehovet hos någon enskild individ. Även om det inte verkar uppenbart korresponderar dessa tre mål tämligen bra med pengarnas tre kardinalfunktioner: bytesmedel, räkneenhet och lagring av värde.
Idag håller många kvasi-monetära och icke-monetära sätt att uppnå dessa tre mål på att framträda. I t.ex. mjukvaruvärlden med öppen källkod möjliggör P2P-teknologier för en programmerarförening att skapa visioner av projekt, koordinera talanger och uppmärksamma sina medlemmars bidrag utan att använda pengar. På ett sätt är den uppskattning av kamrater som baseras på tidigare bidrags kvalitet och kvantitet en form av ”valuta” som tillåter vissa medlemmar att utöva större inflytande än andra över gruppbeslut. Det kvantifieras dock inte och är heller inte kvantifierbart utan förlust av något av dess essens. Vi kan reducera uppskattning och prestige till en siffra, men låt oss inse att detta de facto är en reduktion. Precis som när analoga inspelningar överförs till digital form, går något av originalets värme, mänsklighet och oändlighet förlorad.
Många onlinesystem konverterar faktiskt rykte och bidrag till en siffra. Systemen med användarrating på nätsajter som Amazon och eBay är sådana kvasi-valutor. Användarna kan inte bara betygsätta och recensera produkter utan även varandras betygssättningar, skapande ett självpolisiärt system. Vad som i grund och botten är en gåvoekonomi (ingen erhåller någon direkt belöning för skrivandet av recensioner) utvecklar strukturer som är paralleller till pengars förmedlande roll.
Timothy Wilken, en medicine doktor, filosof och gåvoekonomiaktivist, har tagit denna idé ett steg längre i sitt gåvointegritetssystem (eng. GIFTegrity system), valuta i beta. Den ber varje medlem att tillhandahålla en profillista över vad han eller hon önskar att ge och motta. Mottagaren av en gåva betygsätter transaktionen och dessa betygssättningar avgör i vilken turordning potentiella mottagare av ens gåvor blir listade. Om du har gett mycket kommer ditt namn att vara nära toppen när någon söker en mottagare till den gåva som han vill erbjuda. Om du då erhåller en gåva sjunker din rating en bit för att återspegla att ditt givande och mottagande har kommit ett steg närmare balans. Dessa betygspoäng beter sig mycket likt pengar.
I ett traditionellt samhälle skulle inget sådant ratingsystem vara nödvändigt, då varje medlems givande och behov skulle vara allmän kännedom. Sådana system som gåvointegritet verkar erbjuda möjligheten av att föra gåvorelationer in i en bredare sfär. Men snarare än att undanröja behovet av pengar återskapar det dessa, om än som något mycket närmare dess ursprungliga essens som ett tecken för tacksamhet. Betygsättningarna i gåvointegritet och liknande system är pengar. Du erhåller poäng för givande; du spenderar dem genom mottagande.
Sådana system har också en av pengarnas fundamentala begränsningar i det att det kvalitativa motstår kvantifiering på en linjär skala. Självklart är de överlägsna jämfört med dagens ockerbaserade pengar, men denna typ av teknokratiskt alternativ talar inte, oavsett hur briljant det är, till det som har gått förlorat i vår kvantifiering av världen. Vi vill återfå det oändliga. Betyg och poäng fyller inte vårt djupa behov av de personliga banden, tacksamheten och de multidimensionella berättelser som cirkulerar i gåvokulturen.
Motsäger jag mig själv när jag säger att pengar härstammar från tecken på tacksamhet och att pengar härstammade från ett mått? Pengar var från allra första början besjälade av två andar. De var både en utsträckning av gåvoekonomierna (som nästan var allt som fanns) in i massamhällets sfär och en inbrytning av mätande, räknande, behållande och kontrollerande in i gåvomentalitetens ursprungliga öppenhet. Även i nämnandet av pengar som ett tecken för tacksamhet använder jag ordet ”härstamma” i en onormal mening, refererande inte till ett ursprung i tid utan, i brist på bättre ord, i guds sinne. Jag refererar till pengarnas teologiska ursprung, syftet för vilket de manifesterades i den här världen.
Pengarnas mätfunktion har en motsvarighet i gåvoekonomin, för även om gåvor inte är behäftade med någon specifik förväntan om gengåva, åtföljs de icke desto mindre normalt sett av gengåvor inom samhällets synfält. Det anonyma givandet som vi idag lyfter upp till generositetens högsta kategori spelade en mindre betydande roll i gångna tiders (och nutida) gåvokulturer. Samhällena var generellt sett medvetna om behoven, gåvorna och sina medlemmars generositetsgrad. Pengar är ett substitut för denna medvetenhet. Åtminstone i teorin förlänar de det sociala erkännandets fördelar till de människor som bidrar. I praktiken har erkännandet begränsats till att endast omfatta bidrag till mänsklighetens ”uppstigande”, växandet av den mänskliga sfären. Men även med en nerväxande valuta återstår det djupare problemet med att pengar på grund av sin natur endast kan operera i sfären av det kvantifierbara. Vi ställs inför frågan om hur vi ska möjliggöra flödet av det icke kvantifierbara över massamhällets långa sociala avstånd. Trots att mänskligheten existerat under hundratusentals år är detta ett nytt problem.
Kanske kan vi börja rekonstruera gåvoekonomin nerifrån och upp. Idag har pengar tagit över även i den lilla skalan, där informell konsensus och det sociala bevittnandet av generositet kunde tillhandahålla de tre ovan nämnda funktionerna: sammankoppling, hedrande och koordinering av gåvor. I takt med att fler och fler människor blir medvetna om det författigande som blir följden av omvandlingen av relationer till pengar, och i takt med att själva penningsystemet löses upp, kommer människor på sätt att återta dessa funktioner. En av mina favoriter är gåvocirkeln utvecklad av Alpha Lo och som nu kopierar sig själv runt om landet. På veckosammankomsten uppger deltagarna en eller flera saker som de vill ge och en eller flera saker de skulle vilja få. Ofta uppstår en nästan magisk synkronisitet mellan gåvor och behov. ”Du behöver en potatismosare? Vi har tre.” Eller, ”Du behöver skjuts till flygplatsen på fredag? Min man flyger också iväg då.” Deltagarna känner sig, bevittnande andras generositet, med tiden mer och mer bekväma med att fråga efter och ge till andra inom cirkeln. Hjälp finns alltid ett telefonsamtal bort. Om någon under veckan hjälper en annan med att fixa hennes bil, kan hon på nästa möte i cirkeln berätta om gåvan så att den kan bli bevittnad. Känslan av samhörighet växer i takt med vetskapen om att ifall du ger kommer du att bli känd som givare och folk kommer att önska att ge dig i sin tur.
Ett annat sätt att uppnå något liknande är att använda en nätsida för att erbjuda gåvor, göra förfrågningar och registrera vad som har getts. När detta görs i stor skala, ser fullgörandet av dessa funktioner mer och mer ut som pengar. Utan personlig bekantskap med vad som har getts och mottagits, blir något standardiseringsmedel nödvändigt. I en liten skala duger det däremot med enbart bevittnandet av gåvoflödet, oavsett om det sker direkt eller via berättelsemediet. Utan detta bevittnande är gåvor mindre potenta vad gäller förmågan att skapa samhörighet. Detta är svagheten i sådana system som Freecycling och Craigslist, även om det faktum att folk överhuvudtaget använder dessa vittnar om vår inneboende generositet. Nyare system såsom Giftflow, Neighborgoods, Shareable, GIFTegrity och många andra uppfattar och råder bot på denna svaghet.
Notera att alla gåvocirklar som jag hittills beskrivit accelererar ekonomins nerväxt. När vi ger varandra skjuts till flygplatsen istället för att hyra en taxi, när vi delar elverktyg istället för att köpa nya, eller när vi ger bort vår extra potatismosare, reducerar vi konsumentefterfrågan och skär in i den ekonomiska tillväxten. Krympandet av den monetära sfären påskyndar bortsvepandet av den gamla regimen och övergången till en stabil ekonomi. Det gör också övergången mycket mindre skrämmande. När vi är förskansade i gåvosamhällen som hedrar och återgäldar generositet, så är vi mindre beroende av pengar och associerar dessa i mindre utsträckning med överlevnad.
Kan konceptet med gåvocirkeln skalas upp bortom den samhällsnivån där människor känner varandra i första eller andra hand? På väldigt lång sikt kanske vi kan föreställa oss ett penningfritt gåvosamhälle baserat på modellen ”cirklar av cirklar”. Det skulle verka som om pengar är nödvändiga i den globala samordningen av arbetskraft, men om vi tittar närmare på denna globala samordning, är antalet människor som en enskild individ interagerar med inte så stort. När fler än några hundra människor måste samarbeta för att producera något, delas hela produktionssamhället naturligt upp i undersamhällen och under-undersamhällen, ner till den nivån där gåvoekonomin opererar. Människor inom varje cirkel kunde ge till varandra och varje cirkel kunde, som en integrerad enhet, ge till andra cirklar inom den större cirkeln, och sedan var och en av dessa till andra cirklar av cirklar. Denna vision inbegriper en grundläggande omorganisation av samhället: nerifrån och upp, jämlike mot jämlike, självreglerande och självorganiserande.
I den metamänskliga kropp som vi kallar samhället är pengar som en signalmolekyl som styr resurser dit där de behövs. Den förmedlar ekonomiska relationer mellan vår kollektiva kropps långt utkastade delar. Den är en av många symboliska system som definierar och koordinerar våra ”organ”: regeringar, institutioner och alla typer av organisationer. Olyckligtvis vidarebefordrar pengar endast vissa typer av information (mestadels om kvantifierbara gåvor, behov och önskemål). För att uppnå hälsa behöver vi därför andra sätt att ”organ”-isera och koordinera mänsklig aktivitet.
Vi ser idag en innovationsexplosion i skapandet av decentraliserade, icke hierarkiska sätt för samarbete och ägarskap. Dessa utgör en slags understruktur för den framtida gåvoekonomins cirklar av cirklar. I den mer konservativa änden av detta spektrum finns företag ägda av de anställda med traditionella ledningsstrukturer, av vilka det finns flera hundra medelstora till stora företag i USA. Mer radikala är verksamheter som använder demokratiska metoder eller samarbetsmetoder för styrning av företaget: olika kollektiv och invalda representanter. Den kanske mest notabla av dessa är kooperationen Mondragon i Spanien, bestående av mer än 250 företag och ungefär 90.000 anställda/ägare, vilket gör det till ett av Spaniens största företag. Grundad under fascistdiktator Francos regim, lyckades det på något sätt ta till sig och förkroppsliga principen om ”arbetarnas självständighet” och andra värden som förknippas med deltagardemokrati. Jag överlåter till läsaren att lära sig mer om detta fascinerande företag, en pionjär inom deltagarstyrning och kooperativt ägarskap.
I skapandet av nya organisationssätt som kan härbärgera det icke kvantifierbara träder vi just nu in i en era av experimenterande. Många av dessa experiment har misslyckats och kommer att misslyckas, till exempel kommunistblockets tvingande kollektivisering med byråkratisk centralstyrning. Tvivelsutan kommer det att uppstå nya former av samarbeten när vi smälter intrycken av de tidigare och de nuvarande försöken.#
De monetära förslag som jag lagt fram i denna bok kommer att uppmuntra icke traditionella strukturer för ägarskap och ledning. På samma sätt som de kommer att eliminera profitering från passivt ägande av pengar, mark och allmännyttorna rent generellt, kommer de också att motverka profitering från passivt ägande av företag, vilket idag är medlet för kontroll över sagda tillgångar.
Tillkomsten av samarbetande gåvostrukturer kommer på ett fundamentalt sätt att förändra erfarenheten av anställning. Idag är arbetarnas och ägarnas intressen fundamentalt på kant med varandra. Det ligger i ägarens intresse att arbetarna gör maximalt arbete för så liten lön som möjligt. Det ligger i varje enskild arbetares intresse att göra så lite arbete som möjligt för så hög lön som möjligt. Bra ledarskap kan mildra denna fundamentala motsättning genom att knyta lönen till ”prestationen” och genom att vädja till yrkesstolthet, lojalitet eller laganda, men den underliggande motsättningen kvarstår. Anställda blir vanligtvis belönade för sin framgång i kontorspolitik snarare än autentiska bidrag, medan de ser ”lagandan” som den interna PR den så ofta är. ”Om vi verkligen sitter i samma båt allihop”, undrar de, ”hur kommer det sig då att jag kan få sparken när som helst men inte ägaren? Allt bestående värde jag skapar är deras.” I denna värld är varje anställd som verkligen identifierar sig med sin arbetsgivare duperad. Detta blir uppenbart varje gång ett företag skär ner eller ”slimmar”. ”Jag har gett er tjugo år av lojalt tjänande. Hur kan ni låta mig gå?” Som en försäkringschef förklarade för en anställd: ”Om du vill ha lojalitet, skaffa en hund.” Naturligtvis är de flesta arbetsgivare inte så kallhjärtade, men marknadsdisciplin förhärdar ett varmt hjärta.
Nå, marknadsdisciplinen kommer att förändras. När pengarna ställs i linje med det socialt och ekologiskt goda, och när nya strukturer uppstår som belönar bidrag till det allmännas bästa, kommer relationerna kring arbete att förlora sin anda av ömsesidigt utnyttjande. Affärsorganisationers existenssyfte kommer att förändras. Kvantifierbara bidrag till samhällets och planetens goda kommer att ge monetära belöningar, och icke kvantifierbara bidrag kommer att belönas med status och tacksamhet förmedlad genom de nya sociala och symboliska strukturer som idag håller på att uppstå.
Sådana strukturer är framtidsvågen. I alla sfärer kommer modellen med rikedom från ägande att lämna plats för rikedom genom givande. Önskan att äga och kontrollera är önskan hos det separerade självet, självet som söker att manipulera andra för sin egen nytta, att extrahera rikedom från naturen och människorna; från allt som är ”det andra”. Självet som känner samhörighet växer i rikedom genom givande, genom att fullt ut spela rollen i närandet av det som uträcker sig bortom självet. När vi tar klivet in i det kontakthavande självet framträder organisationsstrukturer som är i linje med det. De formerar individens egenintresse i linje med organisationens, och organisationens i linje med samhällets och planetens. Till skillnad från klassiska kollektivmodeller tillåter dessa översvallande uttryck för individens extraordinära gåvor, fast de är riktade mot nytta för alla.
De öppna samarbetande strukturerna i en utsträckt gåvoekonomi omvandlar den gamla motsättningen mellan individen och gruppen. När jag säger att individens extraordinära gåvor kommer att riktas mot nytta för alla kanske vissa läsare protesterar: ”Men borde inte individuellt utmärkande belönas?” Speciellt konservativa vänner är omedelbart misstänksamma mot mina idéer och antar att de innebär individens underordnande. De tror att det i ett system som inte uppmuntrar ackumulation och som vänder utmärkelser mot nytta för alla, inte kommer att finnas några incitament eller någon belöning för storhet. Samtidigt accepterar den traditionella vänstern samma grundpremisser, med enda skillnaden i övertygelsen om att individens underordnande är gott och nödvändigt. Enligt denna syn arbetar en dygdig människa i ädel självuppoffring för det allmännas bästa, föraktande varje återgäld eller belöning.
Båda dessa synsätt härrör från separationens paradigm som säger att ”mer för dig är mindre för mig”. Mer för gruppen är mindre för individen. Men i en gåvokultur är det helt enkelt inte sant. En stor givare av uppskattade gåvor kan stiga upp till ärans högsta piedestal och njuta av allt som finns i människans makt att ge. Sådan är tacksamhetens natur och kraft. Olyckligtvis är gåvokulturens intuitioner för tillfället främmande för oss, för trots att de finns djupt inom våra hjärtan är de frånvarande i vårt samhälles ekonomiska och ideologiska strukturer. Nästa del i denna bok beskriver hur gåvokulturens intuitioner och agerande återställs, med början på det personliga planet.
Konkursen i det separerade självets ekonomi är nu lätt att se. I den kapitalistiska världen, där individuell ackumulation har varit tillåten, har vi inte fått uppleva de översvallande uttrycken för våra gåvor utan deras motsats, deras förslavande och deras perversion mot syftet tagande och kontrollerande eftersom dessa är de aktiviteter som det nuvarande penningsystemet framtvingar och belönar. Värre ändå är att dessa skenbara belöningar har varit en villfarelse: pengar, deras köp och deras ackumulation har varit ett substitut för kontakt, kärlek, skönhet, lek, mening och syfte. Den icke kapitalistiska världen lyckades inte med att göra saken bättre för oss. Oavsett om den härrör från kommunistisk ideologi eller religiösa läror är självförnekelse livsförnekelse; oavvikligt uttrycker det förnekade livet sig självt i skuggformer som utlöser samma konsekvenser, eller värre, såsom det regelrätta förhärligandet av det separerade självet.
Separationens tidsålder närmar sig dock sitt slut och vi börjar att på nytt lära oss hur vi ska leva sanningen om vårt kontakthavande. Allt som jag lagt ut hittills i denna bok förutsätter (och gynnar) ett skifte i vårt medvetande, förutan vilket inget av en helig ekonomi vore praktiserbart. Dock manar jag inte till ett sådant skifte i tänkandet – jag observerar det, vittnar om det och, vilket jag hoppas, bidrar till det. Det händer när du läser dessa rader och det kommer att hända allt snabbare när de multipla kriser som framfötts av separationen löper samman över oss. Världen förändras och vi själva med den. Vi inte bara måste skapa de ekonomiska strukturerna för det kontakthavande självet levande i samkreativt partnerskap med jorden. Vi kan också, just nu, lära oss hur vi ska tänka och leva i dem.