KAPITEL 18: ÅTERLÄRANDE AV GÅVOKULTUR

DEL III

ATT LEVA DEN NYA EKONOMIN
Övergången till en helig ekonomi utgör en del av ett större skifte i vårt sätt att tänka, relatera och vara. Ekonomisk logik i sig är inte tillräcklig för att vidmakthålla det. Många ekonomiska visionärer har konstruerat matematiskt övertygande lösningar för pengar och egendom, men den handfull sådana som förverkligades klarade inte av att stå emot tidens tand. Den sista tredjedelen av denna bok ägnas därför det skifte i medvetande och handling som går hand i hand med de nya penningsystem som jag har beskrivit. När vi helar uppdelningen i ande och materia upptäcker vi att ekonomi och andlighet är oskiljaktiga. På det personliga planet handlar ekonomi om hur vi ska ge av våra gåvor och täcka våra behov. Den handlar om vilka vi är i relation till världen. Genom att förändra vårt dagliga ekonomiska tänkande och handlande förbereder vi inte bara oss själva för de stora förändringar som vi står inför, utan förbereder även scenen för förändringarnas ankomst. Genom att leva enligt koncepten i den heliga ekonomin, underlättar vi allas acceptans av den och välkomnar den till världen.

KAPITEL 18
ÅTERLÄRANDE AV GÅVOKULTUR

Älskare får inte, såsom ockrare, leva enbart för sig själva.
De måste slutligen vända blicken från varandra och tillbaka mot samhället.

 

• Wendell Berry

Vi har i vår tidsålder skapat en åtskillnad mellan penningutbyten och gåvor. De förstnämnda befinner sig i sfären för rationellt egenintresse medan de sistnämnda åtminstone delvis är altruistiska eller osjälviska. Denna uppdelning av ekonomin i två separata sfärer speglar andra definierande klyvningar i vår civilisation: människa och natur, ande och materia, gott och ont, heligt och profant, sinne och kropp. Ingen av dessa klarar av en djupare skärskådning. De smulas alla sönder när separationens tidsålder når sitt slut. Och så, just när vi suddar ut uppdelningen i ande och materia, och åter heliggör all materia, just när vi ger upp försöken att höja oss över naturen och inser att vi är en del av den, kommer vi också att återge gåvoandan till alla aspekter av den mänskliga ekonomin, oavsett om pengar är inblandade eller inte.

Varje aspekt av den monetära evolution som beskrivits i denna bok ingjuter gåvans egenskaper i pengarna:

1. Över tiden måste givande och tagande balanseras. Internaliseringen av ekologiska kostnader säkerställer att vi inte tar mer från jorden än vi kan ge.
2. Källan till en gåva kommer att bli uppmärksammad. Återställandet av allmännyttorna innebär att varje användning av det som tillhör alla vidkänns genom en betalning som går till alla.
3. Gåvor cirkuleras snarare än ackumuleras. Förfallande valuta säkerställer att rikedom förblir en funktion av flöde snarare än av ägande.
4. Gåvor flödar mot det största behovet. En social utdelning säkerställer att varje persons grundläggande överlevnadsbehov tillgodoses.

En helig ekonomis fundament är således ett gåvomedvetande. Resterande del av denna bok utforskar de sätt på vilka vi kan återställa gåvomentaliteten i våra liv för att ge näring åt och förbereda för den kommande världen.

Jag hävdar inte att du ska bli ett helgon och överge själviskheten. Gåvokulturen är inte så simpel. När vi i materien ingjuter de kvalitéer som vi tillskriver anden, ingjuter vi också materiens röriga kvalitéer i anden. Vår konceptuella andliga sfär är inte längre en plats med perfekt ordning, harmoni, godhet och rättvisa. Likaledes, när vi ingjuter några av gåvokulturens karaktärsdrag i pengarna, måste vi inse att gåvosfären aldrig var, och kanske aldrig kommer att bli, en sfär av ren opersonlig osjälviskhet.
Betänk den fria gåvans ideal, som Jacques Derrida karaktäriserade på följande sätt: ”För att det ska finnas en gåva, får det inte finnas något återkrav, återlämnande, utbyte, gengåva eller skuld.” Detta skulle utesluta någon som helst anhopning av fördel för givaren såsom social status, lovprisande, uttryck för tacksamhet, och kanske till och med känslan av att ha gjort något dygdigt. Det närmaste exemplet på detta i verkliga livet skulle vara anonym välgörenhet, eller kanske allmosor givna till Jain-asketerna, som ser till att inte erbjuda något tack eller lovorda den erhållna maten.#

Jain-religionens trossatser är synnerligen relevanta i likställandet av den fria gåvan med puritanism, andlighet och icke-världslighet. Jain söker att genom asketism utplåna karma och rena sig själva samtidigt som de inte skapar några nya band med världen. De ser således till att aldrig besöka samma hus två gånger och att aldrig svara på en inbjudan, utan strävar mot idealet att en oväntad gäst erhåller ren välgörenhet osmittad med några världsliga förpliktelser.

Jain är ett extremfall, men liknande ideal finns i de andra världsreligionerna. Till exempel uppmuntras kristna att fasta, be och i hemlighet ge allmosor. Buddhister som följer Bodhisattvans väg förutsätts tillägna sina liv åt alla varelsers frigörelse, sättande andra framför sig själva. Judendomens princip om chesed shel emet (den högsta formen av vänlighet) är givande utan förhoppningar om återbetalning eller tacksamhet, samtidigt som den högsta graden av välgörenhet är när varken givare eller mottagare vet vem som ger och vem som tar emot. Anonym välgörenhet är en av de fem pelarna i Islam, och avsevärd islamisk välgörenhet finansieras anonymt. Jag tror inte att jag behöver uppge alltför många exempel för att övertyga läsaren om altruismens och den anonyma välgörenhetens association med religionen.

Det religiösa idealet om den fria gåvan som inte skapar några sociala band är ironiskt nog väldigt likt monetära transaktioner. Dessa genererar heller inga förpliktelser, inga band: när pengarna väl är betalda och varorna väl är levererade, är ingen av parterna skyldig den andra parten någonting. Men med undantag för ovan beskrivna sanna gåvor, är gåvor väldigt annorlunda. Om du ger mig någonting, kommer jag att känna tacksamhet och önskan om att i min tur ge, antingen till dig eller till någon annan som i enlighet med vad sociala vanor föreskriver. Oavsett vilket, så har en förpliktelse uppstått, en försäkran om fortsatt ekonomisk cirkulation inom det gåvogivande samhället. Anonyma gåvor skapar inte sådana band och stärker inte samhällen. Mottagaren kan vara tacksam, men den tacksamheten saknar riktning annan än den universella eller abstrakta.

Tacksamhet uppstår dessutom inte bara från mottagandet av gåvor, utan också från deras bevittnande. Andras generositet rör oss i riktning mot vår egen generositet. Vi önskar att ge till dem som är generösa. Vi berörs av deras öppenhet, av deras sårbarhet och av deras förtroende. Vi vill ta hand om dem. Med det möjliga undantaget för anonym välgörenhet, inträffar gåvor inte i socialt vakuum. De expanderar självets radie och sammanlänkar vårt egenintresse med egenintresset hos vemhelst som, när han har mer än han behöver, kommer att ge oss vad vi behöver. Det religiösa idealet om ovillkorad gåva, vilket fördunklar den resulterande tacksamheten till det universella planet, har sin plats i det att vi önskar att identifiera oss med alla varelsers samhörighet. Men jag tror inte att återlösningen av separationens tidsålder är ett tillstånd av universell enhet. Vi kommer snarare att träda in i ett multidimensionellt själv som identifierar sig med alla varelser, ja, men också med mänskligheten, sin egen kultur, sin bioregion, sitt samhälle, sin familj och sitt eget ego. I enlighet med detta har den anonyma, ograverade gåvan en viktig, men dock begränsad, roll att spela i den kommande ekonomin.

Detta var helt säkert fallet i primitiva gåvokulturer. Samtidigt som motsvarigheten till den universella och icke återgäldbara gåvan förekom i form av offer till gudarna, var de flesta gåvor ändå sociala till sin natur. Marcel Mauss förde 1924 i sin klassiska monografi The Gift fram en stark argumentation mot förekomsten av fria gåvor i primitiva samhällen. Generellt sett var det så, sade Mauss, att passande gåvor och returgåvor var mycket precist fastställda och framtvingades genom socialt gillande och förtal, status och utfrysning, och andra former av socialt tryck. Detta är ett önskvärt sakernas tillstånd: de skyldigheter och åtaganden som uppstår från gåvor och deras förväntade återgäldande är ett kitt som håller samman samhället.

Vi kan idag känna frånvaron av detta sociala kitt. I logiken om ”jag och mitt” utgör varje skyldighet och varje beroende ett hot. Gåvor skapar skyldigheter helt naturligt, så att människor i separationens tidsålder har blivit rädda för att ge och ännu räddare för att få. Vi vill inte erhålla gåvor eftersom vi inte vill ha några skyldigheter mot någon. Vi vill inte vara skyldiga någon någonting. Vi vill inte vara beroende av någons gåvor eller välgörenhet – ”Tack, men jag kan betala själv för det. Jag behöver inte dig.” I enlighet med detta lyfter vi upp anonyma välgörenhetshandlingar till en upphöjd moralisk status. Det förmodas vara en stor dygd att ge utan någon hake, att inte förvänta sig något i gengäld.

Att leva i gåvan innebär delvis att känna igen och följa skyldigheten att såväl ge som att ta emot. Mauss ger ett exempel från dajakerna, som ”till och med har utvecklat ett helt system av lagar och moralregler baserat på den plikt man har att inte undgå att delta i den måltid vid vilken man är närvarande eller som man har sett tillredas”.# Jag upplevde personligen något liknande under mina år i Taiwan, där spår av den gamla gåvokulturen i jordbrukssamhället fortfarande förekom hos den äldre generationen. Där var det inte bara ett felsteg att inte bjuda på mat när man hade besökare hemma, utan också ganska oartigt att vägra ta emot erbjuden mat. Om middagen höll på att tillredas, skulle det nödvändigtvis inte vara artigt att försöka sig på en elegant avfärd före måltiden (utan en riktigt övertygande ursäkt). Att vägra ta emot en gåva är att avvisa en relation. Om gåvor skapar band och vidgar självets radie, så säger vägran att ge eller ta emot en gåva: ”Jag vägrar att känna samhörighet med dig. Du är ”det andra” i min varandekonstellation.” Som Mauss uttrycker det: ”Att vägra ge, att undgå att inbjuda, är precis som vägran att ta emot, liktydigt med att förklara krig; det är att avvisa band av allians och samhörighet.”#

Att vägra detta band är en allvarlig fråga. Författaren Mark Dowie talar om en stam i Alaska, som han levde med, som sammankallade de äldsta till ett möte för att diskutera en viss stammedlems grava överträdelser mot delandeetiken. Personen i fråga ansamlade frukterna av sin jakt åt sig själv och struntade i stammens gåvovanor. Hur allvarligt såg de äldsta på hans beteende (som hade pågått under en längre tid)? Syftet med mötet var att avgöra huruvida man skulle döda honom eller inte.#
I många situationer inträffar en sorts invecklad förhandling i vilken de två parterna utväxlar ursäkter, och genmälen till dessa, tills de kommer överens om en gåva som på lämpligt sätt återspeglar graden av band som ska skapas.# ”Å, jag skulle inte kunna, jag åt nyss (lögn). Kanske bara en kopp te.” Teet kommer åtföljt av överdådiga fat med mungbönsbakelser, torkade plommon och vattenmelonkärnor. Jag tar sparsamt av kärnorna. Värden ger mig några bakelser att ta med. Och så vidare. Denna subtila dans av givande och tagande saknas i vår handelsvaruekonomi.

Men även i Amerika känner vi, trots att vi är främmande för gåvokultur, fortfarande dess logik. Du kan ha upplevt att du erhållit en tjänst från någon och sedan erbjudit dig att betala för den, och känt besvikelsen och distansen som uppstår. Att betala för en gåva gör att den inte längre är en gåva och att bandet som etablerades är brutet.
Motviljan mot skyldigheter ökar penningtransaktioners attraktion. Som Richard Seaford säger: ”Det som överlåts i en kommersiell transaktion är fullständigt och permanent separerat från personen som överlät det.”# När vi betalar för något vi erhåller, förblir vi oberoende, utan kontakt, fria från skyldigheter, och fria från band. Ingen kan begära gentjänster. Ingen har något hängande över oss. I en gåvoekonomi kan du, om någon ber dig om hjälp, i praktiken inte säga nej. Den personen och hela samhället säger, uttalat eller inte: ”Hallå, minns du allt det som vi har gjort för dig? Minns du när vi passade dina barn? När vi räddade din ko? När vi återuppbyggde din lada efter branden? Du står i skuld till oss!” Idag vill vi kunna säga: ”Jag betalade er för barnpassningen. Jag betalade er för att skotta min trottoar. Jag har betalat er för allt som ni har gjort för mig. Jag är inte skyldig er någonting!”

Eftersom gåvor skapar tacksamhet och skyldighet är själva villigheten att ta emot en gåva en form av generositet. Den säger: ”Jag är villig att vara skyldig dig en gengåva.” Eller i ett mer sofistikerat gåvosamhälle säger den: ”Jag är villig att stå i skuld till samhället.” Ytterligare utsträckning av principen till att helt och fullt ta emot gåvorna som skänks oss säger: ”Jag är villig att stå i skuld till gud och universum.”Av samma anledning verkar vi, när vi vägrar ta emot gåvor, undandra oss själva från de skyldigheter som naturligt uppstår ur tacksamhet. Taxiföraren Stewart Millard observerar:

Den första slutsatsen jag drog var att pengar gör oss utomordentligt oförmögna till riktiga mänskliga relationer. Om jag precis har fått en ny uppsättning däck från min vän Greg och hans däckfirma (jag satt faktiskt på hans parkeringsplats och funderade på detta) och inga pengar utväxlades, hur ska jag då kunna betala till Greg? Och en lite mer subtil fråga framträdde: Vad skulle hända om jag inte accepterade detta erbjudande om däck (gåvan) från Greg?

Genom att acceptera däcksgåvan utan pengar uppstod en automatisk uppsättning beteenden och överväganden. Vad kan jag erbjuda i gengäld? Jag skulle kunna vänta på att han frågar, eller så skulle jag kunna ta på mig den mer mödosamma uppgiften att lära känna Greg och därigenom tillåta ett mer organiskt utbyte att äga rum. Pengar betyder att jag kan betala för att sedan inte ägna mer uppmärksamhet åt min medmänniska på andra sidan disken. Inte lära känna honom, inget utbyte av livserfarenheter för att härbärgera ett mingel av flöden i beroende och uppskattning. En orsak till att vi är så intoleranta mot varandra är helt enkelt att vi har pengar. Om den personen misshagar oss, tar vi bara våra pengar någon annanstans – och lämnar honom att blåsa i vinden.

En av de viktigaste gåvor du kan ge är att helt och fullt ta emot någon annans gåva. Idag har vi många sätt att avvisa eller endast delvis ta emot en gåva. Allt vi gör för att förminska skyldigheten som gåvan medför är en form av avvisande – t.ex. att påminna givaren om vad du gav henne förra året, antyda att du förtjänar eller har rätt till gåvan, låtsas att vad du än fick så behövde du det inte så mycket, eller erbjuda dig eller insistera på att betala för någonting. När någon ger mig en komplimang vägrar jag ibland att ta emot den genom att förneka dess sanning, projicera falsk ödmjukhet eller nervärdera den med ord såsom: ”Åh, alla gör det; det är inte så märkvärdigt”. När någon säger ”Tack” kommer jag ibland på mig själv med att avvisa det med ord som: ”Det var inget”. Någon kan säga: ”Dina skrifter har förändrat mitt liv”. Jag svarar: ”Förändringen fanns redan inom dig och mina skrifter var bara katalysatorn. Andra läser samma ord utan effekt.” Samtidigt som det finns sanning i svaret har jag ibland ändå använt det för att värja mig mot gåvor i form av lovord och tack, som om jag vore rädd för att fullt ut ta emot, fullt ut ta in. Ett annat sätt att avvisa en gåva i form av en komplimang är att ge en komplimang tillbaka med överdriven iver så att den distraherar från den första komplimangen innan den har fått en chans att sjunka in. När tacksamhet inspirerar till en gengåva får vi inte ge den för snabbt, så att den inte blir mer än en transaktion som inte skiljer sig mycket från ett inköp. Då omintetgör den skyldigheten snarare än att knyta givare och mottagare närmare varandra.
Att helt och fullt ta emot är att vara villig att ta på sig en förpliktelse, antingen till givaren eller till samhället som helhet. Tacksamhet och förpliktelse går hand i hand; de är två sidor av samma mynt. Förpliktelse är förpliktelse att göra vad? Det är att ge utan ”kompensation”. Tacksamhet är vad? Det är önskan att ge, återigen utan kompensation, som kommer med insikten av att ha tagit emot. I det separerade självets tidsålder har vi särat de två, men ursprungligen är de ett: förpliktelse är en önskan som kommer inifrån och endast sekundärt är påtvingad utifrån.# Då står det helt klart att oviljan att ta emot är en ovilja att ge. Vi tror att vi är ädla, självuppoffrande eller osjälviska om vi föredrar att ge framför att ta emot. Vi är inget av detta. Den generösa personen ger och tar emot med en lika öppen hand. Var inte rädd för att stå i förpliktelse, att stå i tacksamhet. Vi är rädda för förpliktelser eftersom vi, med rätta, oroas av att ”måste”; vi oroas av kraftigt tvång; oroade av påtryckningarna som vi förknippar många av vårt samhälles institutioner med. Men när vi konverterar detta ”måste” till ”vill”, är vi fria. När vi inser att livet självt är en gåva, och att vi är här för att ge av oss själva, då är vi fria. Vad du har tagit i detta liv dör trots allt med dig. Endast dina gåvor lever vidare.

Du kan se hur genomgripande gåvoavvisandet är i vår kultur och hur mycket återlärande som måste göras. Mycket av det som går under namnet blygsamhet eller ödmjukhet är faktiskt en vägran att knyta band, ett distanserande från andra, en vägran att ta emot. Vi är lika rädda för att ta emot som för att ge; vi är i sanning oförmögna att göra det ena utan det andra. Vi kan föreställa oss själva som osjälviska och dygdiga för att vi är mer villiga att ge än att ta emot, men detta tillstånd är precis lika sniket som motsatsen, för utan att ta emot sinar källan till våra egna gåvor. Det är inte bara sniket, utan också arrogant: Vad föreställer vi oss vara källan till det vi ger? Vi själva? Nej. Livet självt är en gåva, livet och allt som när det, från moder och fader och till hela ekosystemet. Ingen skapades genom sina egna ansträngningar. Samma gäller för våra skapande förmågor, fysiska och mentala, som somliga, intuitivt anande sanningen, kallar gudagivna.

Naturligtvis är det ibland helt i sin ordning att vägra ta emot en gåva, speciellt när du inte vill skapa den sorts band som gåvan implicerar. Alla gåvor har ”trådar fästade”. Men ofta kommer vår motvilja mot att ta emot inte från motvilja mot ett specifikt band utan mot band i allmänhet.

New Age-andliga klichéer om att ”öppna upp för överflöd” gör mig illamående och ändå är det med dem som med de flesta klichéer att det finns sanning bakom. Rädsla för att ta emot är dock inte bara en fråga om lågt egenvärde eller att känna sig oförtjänt, som vissa självhjälpsgurus vill få oss att tro: det är slutligen också en rädsla för att ge. De två går hand i hand – alltid! Tillsammans utgör de en rädsla för livet, för kontakt; de är en sorts återhållsamhet. Att ge och att ta emot, att stå i skuld och att stås i skuld till, att vara beroende av andra och att varas beroende av – det är att vara fullt ut levande. Att varken ge eller ta emot, utan betala för allting; att aldrig vara beroende av någon, utan vara ekonomiskt oberoende; att inte vara bunden till ett samhälle eller en plats, utan vara mobil…sådant är det illusoriska paradiset för det diskreta och separerade självet. Motsvarande den andliga inbilskheten av att vara obunden, den religiösa vanföreställningen om ickevärdslighet, den vetenskapliga ambitionen att bemästra och stå över naturen, visar den sig vara inte paradiset utan helvetet.
När vi vaknar upp från våra vanföreställningar om obundenhet, oberoende, och stående över, söker vi att återförenas med våra sanna, expansiva själv. Vi längtar efter samhörighet. Oberoende och obundenhet var ändå aldrig annat än vanföreställningar. Sanningen är, har alltid varit och kommer alltid att vara att vi är fullständigt och hopplöst beroende av varandra och av naturen. Inte heller kommer det att förändras att det enda alternativet till beroende, mottagande, älskande och förlorande är att inte leva alls.

Det finns faktiskt sanning i obundenhet också, en sanning som gåvokulturen återspeglar när vi håller mindre hårt i våra saker. Denna obundenhet existerar inom ramen för bundenhet och kontakt, inte oberoende eller enskilt. Faktum är att gåvor hjälper till att befria från egobundenhet eftersom de expanderar självet bakom egot, och förenar egenintresset med välbefinnandet hos en större sammanlänkad varelse. Gåvor både tjänar och resulterar från expansionen av självet bortom ego; de är både orsak och verkan. När vi känner samhörighet med ”det andra” önskar vi ge. Ju mer vi ger desto mer känner vi våra samhörigheter. Gåvan är den sociofysiska manifestationen av en underliggande alla varelsers enhet.

Avskild från världen är det väldigt lite gott eller harm man kan åstadkomma i den. Nedsänkta i världen utmanas vi att använda vår rikedom vist.# Det är generöst att helt och fullt kasta sig in i den sociala sfären av band och förpliktelser. Att ge av sina gåvor på ett offentligt sätt, på ett sätt som i motsats till religiösa ideal kan generera gengåvor, ökar vi genomströmningen av gåvor genom oss själva och ökar vår kapacitet och vårt behov av att ge. Idén är att inte framtvinga en gengåva eller hitta på ett sätt att få en – det är inte alls någon gåva – utan att täcka ett behov och skapa ett band.

Gåvor är tillsammans med berättelser relationsskapets och samhörighetens trådar. De två är intimt relaterade. Berättelser kan vara en sorts gåva, och berättelser medföljer även gåvor, och stegrar deras unika personliga dimension. Tvånget att berätta historien om gåvan är nästan oemotståndligt. Jag minns min mormor: ”Nå, först letade jag på Macys, men det fanns inte där, så då gick jag till J.C. Penneys…” I vilket fall är berättelser om vem som gav vad till vem en del av det sociala bevittnandet som inspirerar generositet och känslan av samhörighet.

Givarens attityd – ”Jag ger till dig helt fritt och litar på att jag får det som är lämpligt, oavsett om det är från dig eller från någon annan i vår gåvocirkel” – slår an ett djupt ackord. Det är någonting evigt och sant med andan av tacksamhet och generositet som inte förväntar sig någon belöning eller hittar på någon förpliktelse.# Här har vi så en paradox: å ena sidan skapar gåvors förpliktelsegenererande funktion social solidaritet och samhörighet. Å andra sidan gensvarar våra hjärtan på gåvor som inte söker att skapa någon förpliktelse, som inte kräver något återgäldande, och vi blir berörda av generositeten hos dem som ger utan förväntningar på gengåva. Finns det något sätt att lösa denna paradox? Ja – eftersom källan till förpliktelse inte behöver vara socialt tryck om bänder egenintresset hos ett diskret och separerat själv. Den kan istället uppstå naturligt och otvunget; resultatet av tacksamhet. Denna förpliktelse är autokton önskan, en naturlig följd av känslan av kontakt som uppstår, spontant, vid mottagandet av en gåva eller bevittnandet av en generositetshandling.

Det diskreta och separerade självets logik säger att människan i grund och botten är självisk. Både för biologins själviska gen och för Adam Smiths ekonomiska människa gäller att ”mer för dig är mindre för mig”. Till följd av detta måste samhälle tillämpa olika typer av hot och incitament få individuellt själviskt beteende att vara i linje med samhällets intressen. Nya paradigmer inom biologin ersätter idag neodarwinismens ortodoxa lära medan rörelser inom andlighet, ekonomi och psykologi utmanar det kartesiska atomistiska konceptet om självet. Det nya självet är ömsesidigt beroende och deltar i ännu högre utsträckning för sin själva existens skull i alla andra varelsers existens med vilka den känner samhörighet. Detta är det kontakthavande självet, det större självet, som sträcker ut sig och inkluderar, i varierande grad, allt och alla i sin gåvocirkel. Inom den cirkeln är det inte sant att mer för dig är mindre för mig. Gåvor cirkulerar så att någon annans goda lycka även är din goda lycka. Nedsänkt i denna expansiva känsla av självet har man inget behov av tvångsmekanismer för att frammana delande. Gåvans sociala strukturer fyller fortfarande ett syfte: att påminna sina medlemmar om sanningen i deras samhörighet, att valla in var och en som kan ha glömt, och att tillhandahålla gåvostrukturer som klarar att täcka samhällets behov. Vem ger vad till vem? Det rätta svaret är specifikt för varje kultur och beror på dess miljö, dess släktskapssystem, dess religiösa trossatser och mycket annat. En gåvostruktur utvecklas över tiden och vägleder en kulturellt lämplig resursdistribution.
Detta är också essensen av vad vi vill att vårt penningsystem ska göra: att sammankoppla mänskliga (och icke mänskliga) behov med de mannens, kvinnans och naturens gåvor som kan täcka dessa. Var och ett av de ekonomiska och monetära förslagen i denna bok söker på ett eller annat sätt att uppnå detta mål. Den gamla ekonomiska regimen är skadlig för detta, med dess rikedomskoncentration, dess uteslutande av de som inte kan betala (såsom fattiga människor, andra arter och jorden) från gåvocirkeln, dess anonymitet och avpersonifiering, dess splittrande av samhälle och samhörighet, dess förnekande av cykliskhet och lagen om återvändo, och dess orientering mot penning- och egendomsackumulation. Helig ekonomi medför motsatsen till alla dessa tillstånd: det är jämlikt, inkluderande, personligt, bandskapande, hållbart och icke-ackumulativt. En sådan ekonomi är i antågande! Den gamla kan inte bestå. Det är dags att förbereda sig för den genom att leva enligt dess principer idag.