När ackumulation av rikedom inte längre är av stor social vikt kommer moralkoden att genomgå stora förändringar. Vi kommer att kunna frigöra oss från många av de pseudomoralprinciper som har förhäxat oss i två århundraden och med vilka vi har upphöjt några av människans mest avskyvärda kvaliteter till den högsta dygden.
- John Maynard Keynes
Var hänsynsfulla innan rikedom gör er giriga.
- Sir Thomas Browne
Jag har i denna bok gett uttryck för ett koncept om rikedom som flöde snarare än ackumulation. Detta är inte någon ny idé: rikedom blev en ackumulation först i och med framträdandet av den agrikulturella civilisationen. Eftersom jägare-samlare, med några få undantag, är nomader, är egendom bokstavligen en börda för dem. Bonden är däremot är platsbunden. Dessutom är bondens livsuppehälle beroende av lagring av mat, speciellt i fallet med sädodlingsjordbruk. Jägaren-samlaren förblev under den populationsnivå som det icke modifierade ekosystemet kunde försörja: i tider av torka eller översvämning kunde de lätt flytta och anpassa sig. Det kunde inte bonden. För bonden kunde sju goda år följas av sju magra år, vilket gjorde lagerhållning av stora mängder mat till den bästa tryggheten. Att ackumulera och lagra utgjorde den bästa formen av trygghet; från detta flödade rikedom, status och många av de vanor som vi idag förknippar med dygder: sparsamhet, uppoffring, undanstoppande inför dåliga tider, goda arbetsvanor, flit och noggrannhet.
Jägaren-samlaren, som levde utan matförråd, arbetade inte hårdare än vad som behövdes för att täcka de omedelbara behoven och åtnjöt långa perioder av fritid. Bondens fritid kom till priset av en känsla av skuld – han skulle kunna arbeta lite hårdare och lagra upp lite mer bara utifall att. På bondgården finns alltid någonting som behöver göras. Idag har vi ärvt och tagit bondens attityder, inklusive definitionen på rikedom, till en extrem.# Efter agrikulturen nådde dessa attityder (arbetsetik, uppoffring av nuet för framtiden, ackumulation och kontroll) sin nästa uttrycksnivå i maskinåldern#, vilket ledde till en rikedomsackumulation som den rikaste faraon inte hade kunnat drömma om.
Och idag är vi i den s.k. informationsåldern, vilket innebär ytterligare en intensifiering av samma attityder, och som har sett en rikedomsackumulation, en kontrasterande fattigdom och ett fjärmande från den naturliga världen som med stor marginal överträffar allt tidigare. Många observatörer har påpekat att varje sådan ”ålder” efterföljer (faktiskt överlappar) den föregående med en exponentiellt accelererande takt. Mycket ungefärligt sagt varade den agrikulturella åldern tre millennier, industriåldern tre århundraden och informationsåldern tre decennier.# Nu känner många att vi är på väg in i en singularitet: kanske en uppsjö av nya åldrar inskjutna i år, månader, dagar och sedan en övergång till en helt ny era, något som det inte går att veta något om och kvalitativt annorlunda från allt tidigare. Vi kanske inte vet mycket om den än, men en sak som är säker om den kommande återföreningens tidsålder är att mänskligheten inte längre kommer att låtsas vara undantagen från naturlagarna.
Helt säkert är ackumulation en av de överträdelser av naturlagarna som är oförenlig med den nya mänskliga varelsen och hennes relation till naturen. Anhopning av resurser bortom individens kapacitet att konsumera dem är inget okänt i naturen, men det är sällsynt, och många typer av matlagring (t.ex. ekorrens hamstrande av nötter) har andra förklaringar.# Generellt sett karaktäriseras naturliga system av resursflöde, inte ackumulation. Cellerna i ett djur lagrar inte mer socker än för några sekunders förbrukning, utan förlitar sig på det kontinuerliga flödet i sitt universum, kroppen.
Evolutionsbiologer erbjuder två förklaringar till resursanhopning hos människan ur perspektivet genetisk determinism. Det första är att det erbjuder trygghet, en överlevnadsfördel. Jägare-samlare och andra arter skulle också göra det, argumenteras det, men de saknar medlen för det. Den andra förklaringen är att den uppseendeväckande ackumulationen och konsumtionen av resurser är en sorts parningsuppvisning. Som bioloden Walter K. Dodds säger:
”Mäns och kvinnors uppvisning i kontroll över, och konsumtion av, resurser eskalerar (bidrar till lyxfeber) eftersom det övermåttliga beslagtagandet av resurser är ett sexuellt utvalt karaktärsdrag. I ett samhälle med hög levnadsstandard är det helt enkelt inte tillräckligt att uppvisa kontroll över erforderliga resurser för att tillförsäkra överlevnaden för sig själv, sin partner och sin avkomma. Du måste kontrollera mer resurser än vad som kontrolleras av dina potentiella medtävlare om partners för att göra ett attraktivt intryck.”#
Om vi beviljar utrymme åt konventionell genetisk teori (av vilken en kritisk granskning vore bortom syftet med denna bok) verkar logiken vattentät. Dock är argumentationen helt subtilt baserad på ett cirkelresonemang som projicerar vår nuvarande omgivning av knapphet, oro och konkurrens på naturen. Förmågan att ackumulera och överkonsumera resurser är en reproduktionsfördel enbart i ett samhälle där resurser inte fördelas rättvist. I en gåvobaserad delande kultur beror dina barns välfärd inte så mycket på huruvida din partner är en stor jägare eller produktiv samlare. Dessutom motsäger antropologiska bevis Dodds tes. Således underpresterade jägare-samlare och primitiva jordbrukare därför att de föredrog fritid framför ackumulation och kontroll över resurser.# Det fanns ingen gendriven tävlan i uppseendeväckande rikedomsuppvisning; tvärtom resulterade ansamlande inte i hög status utan i förebråelse. Dessutom gjorde det utspridda delandet av resurser produktiv kapacitet irrelevant. Om något hade selekterats genetiskt, så hade det varit benägenheten att dela med sig och att bidra till stammens välmåga. Med en liten överdrift kan vi säga att rationellt egenintresse i ett gåvosamhälle var identiskt med altruism.
Det diskreta och separerade självets felaktiga intuitioner infekterar oss så djupt att vi ofta tar dem, i förklädd form, för att vara axiomatiska sanningar. När vi frågar oss ”hurdan människans natur är” projicerar vi tillbaka till en tänkt tid när det var ”var och en för sig själv” eller kanske snarare ”varje familj för sig själv”, och utgår från att samhällen var en senare utveckling, en förbättring av naturens råa tillstånd. Noterbart är att två av de inflytelserika filosoferna på detta område, Hobbes och Rousseau, som hade motsatta ståndpunkter om livet i ett naturligt tillstånd, hade en samsyn på denna punkt. För Hobbes var livet ”ensamt, fattigt, elakt, brutalt och kort” (betoningen är min), och det var ensamt även för Rousseau:
”Enär människor i detta primitiva tillstånd varken hade hus eller hyddor eller någon form av egendom överhuvudtaget; var och en levde där han kunde, sällan i mer än en enda natt; könen förenades utan planering, när en slump, möjlighet eller ett infall förde dem samman. Inte heller hade de något stort behov av ord för att kommunicera sina avsikter för varandra; och de skiljdes åt med samma likgiltighet. Modern gav di åt sina barn till en början för hennes egen skull; och efteråt, när vanan hade gjort dem kära, för deras skull: men så fort de var starka nog för att söka efter sin egen mat, försakade de henne av egen kraft; och då de knappast hade någon annan metod för att inte förlora varandra än att hela tiden förbli inom synhåll, blev de snart helt oförmögna att känna igen varandra när de råkade mötas igen.”#
Oavsett om det var eller inte var sant då, är det helt klart sant nu att ackumulation medför åtminstone något mått av trygghet för oss, och även till vår sexuella attraktion. Men inte länge till. Ackumulationsmentaliteten sammanfaller med separationens uppstigande, och den kommer även att upphöra tillsammans med separationens tidsålder. Ackumulation saknar betydelse för gåvoekonomins expanderade själv.
Ett viktigt tema i allt mitt arbete är integrationen av jägaren-samlarens attityder och det teknologiska samhället – ett fullgörande och inte en omvandling av det förflutna. Jag har i denna bok redan beskrivit den monetära motsvarigheten till icke-ackumulation (förfallande valuta), till icke-ägarskap (eliminering av ekonomisk hyra) och till underproduktion (fritid och nerväxt). Många människor berättar att de känner en dragning till dessa värden även på en personlig nivå, såsom rörelsen mot ”friviliig enkelhet” och i ifrågasättandet av arbetets natur. Dessa människor, som är före sin tid, har visat vägen till ett nytt och uråldrigt sätt att vara som snart kommer att vara den nya normen.
Bill Kauth, grundare till The Sacred Warriors och andra organisationer, är en internationellt känd social förnyare och rik man, dock inte på något konventionellt sätt. Han äger väldigt lite: en gammal bil, några personliga ägodelar och så vitt jag vet inga finansiella tillgångar. Han berättar att han för många år sedan åtog sig ett personligt åtagande som han kallar ”inkomstbegränsning”, innebärande att han aldrig ska tjäna mer än $24.000 per år. Och ändå, säger han: ”Jag har ätit på några av världens bästa restauranger, rest till många av världens vackra platser och haft ett otroligt rikt liv.”
I separationens tidsålder bär vi på ett korn av cynism och misstänksamhet som färgar våra uppfattningar om andra personer och organisationer. När vi hör en inspirerad talare eller deltar i ett omvandlade seminarium, undrar vi i hemlighet (eller inte så hemligt), ”Hur profiterar den här mannen på detta? Vad är schackdraget? ” Vi upptäcker omedelbart varje hyckleri, såsom ”donationer” som egentligen är obligatoriska. Vår misstänksamhet är ofta välgrundad. Alltför många religiösa kulter, andliga rörelser och nivåbyggda marknadsorganisationer slutar med att människor i toppen blir rika och vi undrar, ”Var det detta som det handlade om hela tiden?” Bill Kauth förökte hitta ett sätt att nå den nivåbyggda marknadsorganisationens dynamik och samtidigt eliminera ”girighetsfaktorn”, och han säger att inkomstbegränsning var det enda sättet som var lovande.
Misstanken mot varje god sak, att ”det faktiskt handlar om att någon försöker att tjäna pengar på mig”, har en inre motsvarighet när vi ifrågasätter våra egna motiv. Återigen, denna självmisstanke är ibland välgrundad. Jag har upplevt tillfället då det verkat som om allt jag någonsin gjort har varit på grund av något underliggande motiv; att alla mina gåvor har varit kalkylerade försök att imponera på någon eller bereda favörer, att all min generositet var ett patetiskt försök att vinna bekräftelse, att alla mina relationer motiverades av ett hemligt profitschema. Det verkade som om jag aldrig i hela mitt liv gjort någonting äkta generöst; alltid hade jag haft en förborgad agenda för självförhärligande. Detta tillstånd av självförakt har arketypisk genklang beskriven i myter och religion. Jonathan Edwards moralpredikan ”Sinners in the Hands of an Angry God” dyker upp i minnet, liksom John Calvins doktrin om människans totala sedefördärv. Inom buddhismen är det den förnedrande insikten om hur mycket av ens handlande som kommer från egot, även och speciellt försöken att höja upp egot!
Jag håller med Bill om att inkomstbegränsning är ett kraftfullt sätt att eliminera misstanken som förgiftar organisationer och idéer som har livsomvandlande potential. Den fungerar på samma sätt på den inre nivån och ger, genom eliminering av självtvivel om våra motiv, våra ord kraft. Den bekräftar uppriktigheten i våra motiv för oss själva och för andra och frigör människor till att acceptera våra gåvor. Bills löfte var ett djupt personligt löfte som han inte meddelade andra förrän decennier senare, då han gav mig tillåtelse att skriva om det. Till en början tänkte jag att det hade varit kraftfullare för honom att meddela det, men efter ytterligare reflektion ändrade jag uppfattning. Löftets essentiella energi flödar från honom oavsett om han berättar om det för andra eller inte. Dessutom riskerar man, om man berättar om det för allmänheten, misstankar (från en själv och andra) om att det sanna motivet är fåfänga: att verka god, att vinna erkännande. Bill antydde dock att han vid något tillfälle hade för avsikt att omvandla konceptet till ett samhällsåtagande för att återförstärka ömsesidig tillit och ömsesidigt beroende.
Inkomstbegränsningens välgörande psykologiska och sociala effekter kom mig att tänka på den med anknytning till forntida och framtida helig ekonomi. Mina studier av förmoderna kulturer ger vid handen att något mer likt ”tillgångsbegränsning”, snarare än inkomstbegränsning, och som jag valt att kalla icke-ackumulation, är vitt utbrett. Betänk åter den stam i Alaska som beskrevs i kapitel 18: överträdelsen bestod inte i att vara en för framgångsrik jägare utan låg i att inte dela med sig av köttet.
Icke-ackumulation formade jägar-samlar-samhällen, i vilka det fanns stort överflöd men ingen ackumulation, och i vilka prestigen gick till de personer som gav mest. För att ge mest måste man också ta emot mest, antingen från naturen eller från andra människor. Den store jägaren, den skicklige konstnären eller musikern, den energiske, den hälsosamme och den tursamme skulle ha mer att ge. I vilket fall är denna typ av prestige till allas nytta. Det är bara när en hög inkomst leder till ackumulation, flärdfull konsumtion eller socialt destruktiv konsumtion som det är logiskt att begränsa den. Med andra ord är det inte den höga inkomsten som är problemet, utan när resultatet av inkomsten fastnar på någon punkt i dess cirkulation, ackumuleras och stagnerar.
Icke-ackumulation är en medveten avsikt att inte ackumulera mer än en modest mängd tillgångar. Denna avsikt föds inte ur en önskan att vara dygdig, utan från förståelsen av att det känns mycket bättre att ge än att behålla, att ackumulationens synbara trygghet är en illusion och att ett överflöd av pengar och ägodelar blir en börda i våra liv. Den är djupt i linje med gåvans anda, för vilken en huvudprincip är att gåvan måste cirkulera. Återerinra er Mauss: ”Generellt sett behåller man inte för sig själv ens det som har mottagits och kommit i ens besittning på detta sätt – eller på något annat sätt – såvida man inte klarar sig utan det.” Med andra ord behåller du det om du behöver det. I annat fall skickar du det vidare. Detta är en så uppenbar princip att även ett barn kan förstå det. Varför behålla något för sig själv som man inte kan använda? Det är bara tanken ”vad händer om” som driver oss till att behålla och samla på hög: Tänk om jag inte har tillräckligt i framtiden? Det som skulle hända, i en gåvokultur, är att någon skulle ge dig det du behöver. I en anhopningskultur är rädslan för ”vad händer om” självuppfyllande och skapar själv de tillstånd av sårbarhet och knapphet som den gör antaganden om.
Du kanske tänker att eftersom vi verkligen lever i en anhopningskultur och ett knapphetsskapande penningsystem är icke-ackumulation opraktisk idag. Du kanske tänker längtansfullt att det vore trevligt om alla andra gjorde det, men det gör de inte, så det är bäst att du skyddar dig själv. Det är fullt logiskt. Jag kan inte erbjuda ett rationellt argument som skulle vederlägga det. Allt jag kan göra är att föreslå att du, när du läser detta kapitel, noterar ifall något förutom logiken drar i ditt hjärta. Se vart logiken, praktiskheten och att spela säkert har lett oss. Kanske är det dags att lyssna på det där andra någonting.
Jag förespråkar normalt inte heroiska tvära omvandlingar. Om du är rik så kanske ett bra sätt att ta till sig icke-ackumulation försiktigt är att tillämpa överliggetidsavgift på din egen ackumulerade rikedomen från och med nu, och krympa den med ungefär 5% årligen. Det kommer att hända i vilket fall i en helig ekonomi – så varför inte börja leva den nu?
Fattiga människor har givetvis alltid levt i icke-ackumulation. Ekonomin tvingar nu på det även på medelklassen, när många människor köper saker på kredit istället för att spara ihop till dem. Då räntebärande skulder i framtiden inte längre kommer att dominera det ekonomiska livet, är besparingarnas värdelöshet, vilket redan är på väg för den stora majoriteten av amerikanerna, en förelöpare för en icke ackumulativ ekonomi.
Det finns fortfarande en roll för stora kapitalaggregationer, och det finns människor som har gåvan att använda pengar som ett medel för helig kreativitet, som en rituell talisman för samordningen av mänsklig aktivitet och fokuseringen av mänsklig avsikt. Det är pengar som avgör ifall fem tusen människor i morgon kommer att bygga en skyskrapa, sanera en giftig avstjälpningsplats eller producera en högteknologisk film. Naturligtvis finns det andra ritualer genom vilka vi kan samordna mänsklig aktivitet, av vilka några åkallar berättelser och krafter som till och med fanns före pengar, men pengarna är icke desto mindre ett potent verktyg. Detta är essensen av ”helig investering”, ämnet för nästa kapitel. De av er som sitter på rikedom bjuder jag att tänka i termer av vad ni kommer att skapa genom kollektiv mänsklig medverkan. Eller, hur kan ni använda pengar på vackrast tänkbara sätt?
Varje organism i naturen och varje cell i kroppen kan endast hantera en viss mängd genomflödande energi. Vi är likadana. För stort flöde genom en kanal kan få kanalen att brista. En alltför stor ackumulering är en tumör. Extravaganta köp såsom ett slott som du aldrig besöker, eller en femtonde Rolls-Royce är symptom på för hög inkomst. Organismen försöker desperat att upplösa energiflödet, att låta gå och hålla fast på samma gång. Vad den slösaktige rike mannen egentligen vill göra är att ge bort alltsammans för att om möjligt balansera givande och mottagande, men ändå köper han bara saker och behåller dessa. Vad är det för rädsla som får honom att hålla fast även när han släpper iväg? Det är den rädsla som styr över det separerade självet, ensamt i universum. Ackumulation är ett sätt att förstora det lilla separerade självet. I slutänden är denna förstoring ändå en flagrant lögn. Vi lämnar denna värld så som vi trädde in i den: nakna.
Det mesta av de rikas grannlåt är substitut för vad de egentligen behöver – sportbilar som substitut för frihet, herrgårdar kompenserar för det krympta självets förlorade samhörighet, statussymboler ersätter genuin respekt från sig själv och andra. Rikedomscharaden är en sorglig lek. Även den trygghet den förmodas medföra är ett bedrägeri då livets vedermödor finner på sätt att infiltrera rikedomsbefästningen och drabba dess inneboende med förvrängda former av samma sociala sjukdomar som drabbar alla andra. Naturligtvis kan du tänka dig olika medicinska akuttillstånd och liknande i vilka rikedom kan vara en livräddare, men än sen då? Vi kommer alla att dö i alla fall och oavsett hur länge du lever så kommer ögonblicket då du ser tillbaka på dina år och de verkar korta, en kort blixt i nattens mörker, och du inser att livets mening trots allt inte är att överleva i maximal trygghet och bekvämlighet, utan att vi är här för att ge och skapa det som för oss är vackert.
Ifall att du tror att jag gör något ädelt genom att praktisera icke-ackumulation kan jag försäkra dig om att jag, när jag började leva på detta sätt, inte kände någon självuppoffring, utan snarare lätthet och frihet. Jag är en tämligen genomsnittligt generös person och långt från ett helgon. Det är ingen ädel idé jag erbjuder dig, den är praktisk. För det första för att det håller mitt hjärta lätt och fritt. För det andra för att jag vet att ”som jag ger kommer jag också att få”. För det tredje för att jag kommer att leva i en kontinuerlig samhörighetsrikedom – expansionen av självets cirkel som sker genom gåvan. För det fjärde för att jag tror att jag kommer att leva vackert även i materiella termer. Till exempel älskar jag havet och i åratal drömde jag om att en dag bo i ett hus vid stranden. Drömmen är så levande att jag kan höra måsarna och känna doften av den salta luften. En gång trodde jag att jag, för att få det, var tvungen att tjäna en ohygglig massa pengar. Nu tror jag att jag, trots att jag förmodligen aldrig kommer att ”äga” ett hus vid havet, kommer att bli inbjuden att bo i en ”när som helst”, och när ägaren säger, ”Gör dig hemmastadd”, kommer han att mena det från djupet av sitt hjärta.
Om världen mottar mitt arbete entusiastiskt förväntar jag mig att få ta emot ganska många gåvor, många fler än jag själv kan använda. Vilket slöseri det vore att ackumulera stora tillgångar, aktier och obligationer, investeringar och värdepappersportföljer, källare och vindar fulla med ägodelar! Varför ackumulera när det finns så mycket överskott att dela här i världen? Oavsett om en förfallande valuta och gåvoekonomi dyker upp under denna livstid, kan vi leva i den redan nu. Vi kan, för att använda Gesells uttryck, reducera pengar till samma viktighetsgrad som paraplyer, och gratis låna ut eller ge dssa till vänner som har behovet. Det finns naturligtvis inga garantier för att jag alltid får de pengar eller de andra saker jag behöver, när jag behöver dem. Jag förväntar mig att ibland inte ha några pengar alls, utan att det för den skull leder till någon större oro. Å andra sidan kan det hända att jag svälter och ångrar att jag inte har ackumulerat och skyddat mig med en ”buffert”. Men jag tvivlar på det och för mig väger frihet från oro och ängslan – den öppna, flödande, lätta erfarenheten av att släppa taget – mycket högre än risken. Om du behöver garantier, fortsätt att ackumulera tills du upptäcker att den utlovade tryggheten är en hägring, att livets vedermödor finner på sätt att invadera rikedomsbefästningen.
På en djup nivå är distinktionen mellan ackumulation och icke-ackumulation en falsk distinktion som smyger in antaganden om knapphet och separation. Ett gåvans tänkesätt upplever världens överflöd som ett personligt överflöd och har en upplevelse av livet som är i linje med det tänkesättet. Separationens tänkesätt ser gåvor, lån och besparingar som tre väldigt olika saker, men är de verkligen olika? Om jag befinner mig i en fas av livet då jag tar emot mer än jag kan ge, kan jag ge bort det och därigenom skapa tacksamhet, eller så kan jag låna det till andra och förlita mig på förpliktelser istället för tacksamhet, eller så kan jag helt enkelt spara pengarna och synbarligen inte alls vara beroende av andra människor. Men dessa tre val är inte så olika som de kan verka. För det första, som vi diskuterade tidigare, skiljs tacksamhet och förpliktelse av en väldig vag linje, och i en gåvoekonomi återförstärker var och en den andra. Oavsett om det är tacksamheten som får någon att ge till de som har gett, eller den sociala överenskommelsen som i slutänden är baserad på densamma principen om tacksamhet (det rätta i att ge till dem som har gett), så är resultatet detsamma. Vad gäller sparande och investering, i ett kreditbaserat valutasystem likt vårt eget, så är de inte olika utlåning. Ett sparkonto är en ”utlåning till bank tills återkallande”. Precis som ett lån, säger monetära besparingar: ”Jag har gett till andra i det förgångna och kan begära att andra ger till mig i framtiden.” Även i fallet med ägarandelar och handelsvaror är ackumulation beroende av sociala konventioner om ägarskap.
I ett avseende är det således omöjligt för en gåvomottagare att inte ackumulera. Så länge jag ger med ett socialt bevittnande, kommer jag att bygga upp en källa till överflöd för framtiden. (Även om det sker utan socialt bevittnande tror jag att universum kommer att återge till oss vad vi har gett, kanske i en annan form, och kanske (sannerligen) multiplicerat hundrafalt). I slutänden ligger således icke-ackumulationens essens i motivet med vilket vi gav pengar, lånade ut, investerade eller sparade. I gåvans anda fokuserar vi på syftet och låter återgivandet till oss vara sekundärt, en senare tanke. I ackumulationens anda söker vi att säkerställa och maximera avkastningen och låter destinationen för gåvan, lånet eller investeringen tjäna detta syfte. Det förra är ett tillstånd av frihet, överflöd och förtroende. Det senare är ett tillstånd av ängslan, knapphet och kontroll. Den som lever i det förra är rik. Den som lever i det senare är fattig, oavsett hur mycket rikedom han eller hon har.
När vi i framtiden har ekonomiska mekanismer på plats för att eliminera ekonomisk hyra (profitering från ägande av mark, pengar etc.) kommer det levnadssätt jag har beskrivit att vara i samklang med ekonomisk logik, inte bara andlig logik. När pengar i vilket fall förfaller, är det bättre att låna dessa räntefritt till andra än att hålla mer av dem än man behöver. När dessutom överflödsmentaliteten blir förhärskande kommer distinktionerna mellan gåva, lån och investering att bli otydliga. Vi kommer att finna trygghet i vetskapen om att oavsett om det finns en formell överenskommelse om att återbetala en gåva eller inte, har en förpliktelse skapats, om inte med en speciell person så med samhället eller även universum. Denna insikt är en naturlig konsekvens av den nya berättelsen om självet – det kontakthavande självet – som håller upp den heliga ekonomi som vi övergår till. Mer för dig är mer för mig. Ur det andliga perspektivet har detta alltid varit sant, även under höjdpunkten för separationens tidsera. Ur det ekonomiska perspektivet var det sant i de forntida gåvokulturerna och det håller åter på att bli sant när vi etablerar nya ekonomiska institutioner för skapandet av gåvoekonomier i modern infattning.
Dessa nya gåvoriktade ekonomiska institutioner är både en orsak till och ett resultat av ändrade allmänna attityder. När tillräckligt med människor börjar leva i icke-ackumulation, kommer de att etablera ett psykiskt fundament på vilka de nya ekonomiska institutionerna kan stå. I praktiken kommer människor att igenkänna de nya typerna av pengar som någonting som återspeglar deras värderingar och andliga intuitioner. De kommer att ”fatta det” och de kommer att ta till sig dem entusiastiskt. Detta händer redan: trots de enorma strukturella negativa incitamenten för användning av komplementvalutor, finner folk dem ändå spännande och lockande. Trots att det fortfarande finns väldigt små ekonomiska skäl till att använda dem, vill folk ändå göra det eftersom de intuitivt förstår att dessa valutor är i linje med den nya berättelsen om självet som de håller på att kliva in i. Våra andliga intuitioner signalerar redan i förväg sanningen om kommande tider: att ägodelar är en börda, att sann rikedom kommer från delande, att det vi gör mot andra gör vi också mot oss själva.