Konstig är vår situation här på jorden. Var och en av oss kommer på ett kort besök, inte vetande varför, ibland verkande som för ett gudomligt syfte. Ur det dagliga livets ståndpunkt finns det dock en sak vi vet: att vi är här för andras skull.
- Albert Einstein
Att förlita sig på tacksamhet Frågan återkommer gång på gång: Hur kan jag i dagens penningekonomi dela med mig av mina gåvor och ändå kunna försörja mig? En del människor som ställer sig denna fråga är artister, helare eller aktivister som misströstar i sökandet efter ett sätt att ”få betalt” för det de gör. Andra har ett framgångsrikt företag eller yrke men har börjat känna att något är på tok med sättet på vilket de tar betalt för sina tjänster.
Att ta betalt för en tjänst eller till och med för materiella varor kränker faktiskt gåvoandan. När vi skiftar till gåvomentaliteten behandlar vi våra skapelser som gåvor till andra människor eller världen. Det står i motsatsförhållande till en gåvas natur att i förväg specificera en gengåva, för då är det inte längre fråga om att ge utan snarare byteshandel eller försäljning. Vidare ser många människor, speciellt konstnärer, helare och musiker, sina arbeten som heliga, inspirerade av en gudomlig källa och ägande ett oändligt värde. Att sätta ett pris på dem känns nervärderande, som ett helgerån. Men artisten förtjänar helt säkert att bli kompenserad för sitt arbete, eller hur?
Idén bakom ordet ”kompensation” är att du genom ditt arbete har offrat din tid. Du har spenderat den på arbete när du istället hade kunnat spendera den på något som du vill göra. Ett annat sammanhang som vi använder ordet i är åtal, till exempel när någon kräver kompensation för en skada, för sveda och värk.
I en ekonomi som förtjänar adjektivet ”helig” är arbete inte längre en skada mot någons tid eller liv; det är inte längre en fråga om sveda och värk. En helig ekonomi inser att människan önskar att arbeta: de önskar att använda sin livsenergi till uttryckandet av sina gåvor. I detta koncept finns ingen plats för ”kompensation”. Arbete är en glädje, en källa till tacksamhet. När det är som bäst är det ovärderligt. Låter det inte som hädelse för dig att tala om att, låt säga, kompensera Michelangelo för målningen i Sixtinska kapellet eller Mozart för komponerandet av hans rekviem? Ingen ändlig mängd pengar är tillräcklig i utbytet mot det gudomliga. För de mest sublima arbetena är det enda lämpliga sättet att erbjuda dessa på att ge bort dem. Även om få av oss för ögonblicket har tillgång till en Mozarts geni, är vi alla kapabla till heligt arbete. Vi är alla kapabla att via våra färdigheter kanalisera någonting som är större än vi själva. Något tar form genom oss och använder oss som instrumentet för sin manifestering på jorden. Märker du hur främmande konceptet med ”kompensation” är för denna typ av arbete? Kan du känna vanäran i att sälja en helig skapelse? Oavsett priset har du reat ut dig och du har reat ut källan som gåvan kom från. Jag vill uttrycka det på följande sätt: ”Vissa saker är för bra för att säljas. Du kan bara ge bort dem.”
Frågor uppstår omedelbart hos läsaren. Trots det föregående har du kanske till och med kommit på dig själv med att åter tänka, ”Men förtjänar inte en artist att bli kompenserad för sitt arbete?”
Separationens intuitioner går så djupt! Så låt oss omformulera det: ”Förtjänar inte givaren av stora gåvor att i sin tur få ta emot stora gåvor?” Svaret är, såtillvida som ”förtjänar” betyder något överhuvudtaget, ja. I en helig ekonomi kommer detta att ske genom tacksamhetens mekanism snarare än tvång. Säljarens attityd säger: ”Jag ska ge dig denna gåva – men bara om du betalar mig för den, bara om du ger mig vad jag tycker den är värd.” (Säljaren kommer oavsett priset ändå alltid att känna det som att han bytt ner sig.) Givarens attityd, som kontrast, säger: ”Jag ska ge dig denna gåva – och jag litar på att du ger mig det som är passande.” Om du ger en stor gåva och ingen tacksamhet uppstår har du kanske gett den till fel person. Gåvoandan gensvarar på behov. Målet med givande är inte att generera tacksamhet; tacksamheten är ett tecken, en indikator på, att gåvan har getts väl, att ett behov har täckts. Detta är ytterligare en orsak till varför jag inte håller med vissa andliga läror som säger att en sant generös person inte kommer att önska att få något tillbaka, inte ens tacksamhet.
Låt oss nu göra det hela praktiskt. Efter att under en tid ha brottats med denna fråga insåg jag att det, medan det känns fel att ta betalt för mitt arbete, känns bra att acceptera pengar från människor som känner tacksamhet för att ha tagit del av det. Graden av tacksamhet är unik för varje person. Jag kan inte i förväg veta hur värdefull denna bok kommer att vara för dig; inte ens du kan veta det i förväg. Det är därför som det står i motsatsförhållande till gåvoandan att betala i förväg för något okänt. Lewis Hyde poängterar detta högst insiktsfullt:
Nu kanske det framstår tydligare varför jag ovan sa att en avgift för service tenderar att skära av tacksamhetskraften. Saken är den att en uppgörelse, i generell mening, inte kan göras i förväg. Vi kan inte förutse frukterna av vårt arbete; vi kan inte ens veta om vi faktiskt klarar av det. Tacksamhet fordrar en obetald skuld, och vi kommer att motiveras fortsätta bara så länge som skulden känns. Om vi slutar att känna oss skuldsatta slutar vi, och det med rätta. Att sälja en omvandlande gåva förfalskar därför relationen; det implicerar att returgåvan har getts, när den de facto inte kan ges förrän omvandlingen är klar. En förutbetald avgift stänger av gåvans vikt och omöjliggör den som förändringens agent. Terapier och andliga system som levereras genom marknaden tenderar därför att dra energin som behövs för omvandlingen från en motvilja till smärta istället för från en attraktion till ett högre tillstånd.
I enlighet med detta har jag tagit de steg jag kan för att utföra mitt arbete i linje med gåvoandan. Till exempel så gör jag så mycket jag kan av mitt skrivande, ljudinspelningar och videos tillgängliga online avgiftsfritt och inbjuder läsare att ge en gengåva som återspeglar deras grad av tacksamhet. Denna gåva behöver inte gå till mig. Om tacksamheten till exempel är riktad mot universum som gjort mitt arbete möjligt, är det kanske lämpligare att ge vidare till någon annan.
Jag använder en liknande modell när jag talar offentligt. När jag tillfrågas om mitt talararvode säger jag att jag inte debiterar något arvode. Normalt begär jag att mina resekostnader ska täckas; därutöver säger jag något i stil med, ”Det är upp till er. Ge mig vilken summa som helst, eller ingen alls, som ger er en känsla av utjämning, balans och lämplighet, en summa som återspeglar er tacksamhet för att jag kommer och är med er.” Detta är inte en formel, utan en anda som anpassar sig själv till varje unik situation. Om de har ett standardhonorar för talare, insisterar jag nödvändigtvis inte på undantag för mig själv. Dessutom säger ett förhandserbjudande mig ibland hur mycket de önskar sig det jag har att erbjuda. Jag vill ge av mina gåvor där de är önskade, och pengar är ett av flera sätt att kommunicera denna önskan.
Det är viktigt att ”leva i gåvan” inte görs till en fetisch eller till en livsstandard. Gör det inte i syfte att vara god. Gör det för att det känns bra. Om du upptäcker att du gläder dig över en stor fet check så är det OK! Vi människor är förtjusta i att få stora gåvor. Även om du finner att du (återigen, som även jag ibland gör) känner dig usel, förbittrad och girig, så notera även detta. Vägen tillbaka till gåvan är lång, så fjärmade har vi blivit från den. Jag ser mig själv som en av många utforskare av ett nytt (och forntida) territorium, och lär mig av andras upptäckter och mina egna misstag.
När jag leder retreater debiterar jag bara för kost och logi och andra direkta utgifter, och inbjuder till gåvor. Det har tagit lite tid för mig att komma in i ett medvetandetillstånd där den här modellen faktiskt ”fungerar”. Om jag harmas över de som inte ger något, om jag låtsas, genom artikulering av högtravande principer, tvingar eller manipulerar folk till att ge mer än genuin tacksamhet dikterar, eller om jag subtilt ”skuldbelägger” folk till att ge genom att antyda mina svårigheter, uppoffringar eller berättigande genom dygden i fattigdom, så lever jag inte alls i gåvoandan. Istället lever jag i en subtil form av knapphetsmentalitet eller tiggeri, och, som för att spegla det tillståndet, ebbar gåvoflödet ut nästan omedelbart. Inte bara blir människors givande mer återhållsamt, utan min egen gåvokälla torkar också ut.
Jag märker att så länge min egen gåvoavsikt är äkta så matchar eller överstiger inflödet av gåvor utflödet. Ibland är sättet för returgåvan mystiskt, indirekt spårbart eller inte alls spårbart till någonting jag har gett, men ändå medför den på något sätt något av den ursprungliga gåvans anda. Ibland bara ett ringa spår av synkronicitet eller tecken som binder samman gåvan som jag har fått med gåvan som jag har gett. Det rationella sinnet säger att gengåvan inte har något att göra med det jag gav – ”jag skulle ha fått det i alla fall” – men hjärtat vet besked.
Då returgåvor kommer senare lever vi, när vi kliver in i en gåvobaserad försörjning, ett tag på tillit. Utan någon försäkran om att få i retur, lär vi oss ifall vi verkligen menar det. Egot kämpar och harvar, och försöker hitta en utlovad fördel. Om inte pengar, så kanske jag kan annonsera ut min generositet och få ta emot lovord.
Kanske kan jag i hemlighet gratulera mig själv och känna mig överlägsen dem som lever mindre i gåvan än vad jag gör. Enligt min erfarenhet är varje nytt steg in i gåvan skrämmande. Det här med att ”låta gå” måste vara verkligt, för annars kommer det inget i retur.
Affärsverksamhet i gåvan Låt oss nu applicera denna modell på andra typer av affärsverksamhet. Det finns redan ett antal företag som implementerat gåvoekonomi på kreativa sätt. Jag framhåller inte min egen modell som det bästa eller enda sättet att leva i gåvan. Vi utforskar en ny sorts ekonomi, och det kommer att krävas en del försök och misslyckanden för att få det rätt. Jag ska erbjuda några exempel på människor som gör affärer i enlighet med en eller båda av de gåvans huvudprinciper jag har diskuterat:# Mottagaren, och inte givaren, bestämmer ”priset” (returgåvan);# Returgåvan väljs efter det att initialgåvan har mottagits, inte före.
The Karma Clinic i Berkley, Kalifornien, har behandlat människor med holistisk medicin på gåvobasis i två år. Efter konsultationen eller behandlingen erhåller klienten en räkning som lyder,
”Din konsultation är en generös gåva från någon som kom före dig. Om du skulle vilja ge en framåtriktad gåva i samma anda, kan du göra det på det sätt du väljer. Monetära eller andra gåvor kan läggas i gåvolådan på Karma Clinics kontor eller postas till…” I Ashland, Oregon har en annan gåvobaserad klinik vid namn Gifting Tree startats. Det finns tvivelsutan många fler runt om i landet och de verkar vara uthålliga: Victoria Attunement Center bedrevs helt och hållet på donationsbasis från 1982 till 1988 och var, enligt dess grundare Will Wilkinson, fullständigt självförsörjande med över 300 klientbesök per månad.
Gåvomodellen har även tillämpats bland restauranger. Restaurangen The One World i Salt Lake City, i verksamhet sedan 1983; the SAME (So All May Eat) Café i Denver, i verksamhet sedan 2008; A Better World Café i New Jersey, som öppnade 2009; the Karma Kitchen i Berkeley och många fler drivs på enbart donationsbasis – och många av dem serverar organisk mat till på köpet.
Idén blev nyligen vanlig när den nationella restaurangkedjan Panera Bread öppnade en ”betala-vad-du-vill”-restaurang i St. Louis, Missouri. Menyn är exakt densamma som i kedjans övriga restauranger, men priserna är endast en vägledning. Gästerna uppmanas betala vad helst de anser känns rätt: skylten vid disken säger, ”Ta vad du vill, lämna din rimliga andel.” Om detta experiment fungerar, planerar företaget att expandera modellen till platser runt om i landet. Jag undrar om de inser att de utforskar inte bara en modell av medborgerlig dygd, utan också en affärsmodell för framtiden.
På internet frodas naturligtvis en enorm gåvoekonomi. Versioner av alla huvudtyper av produktivitetsmjukvaror är tillgängliga avgiftsfritt. Till exempel är kontorsserien OpenOffice, ett samarbetsprojekt med hundratals volontärprogrammerare, tillgänglig avgiftsfritt. Jag tvekar att använda ordet ”gratis” här, eftersom det ordet nästan antyder ett avståndstagande från någon gengåva. OpenOffice-organisationen accepterar donationer och uppmuntrar de som har laddat ner programvaran att bidra på olika sätt.
Även en mängd musikgrupper erbjuder sin musik ”gratis” på nätet. Den mest kända föregångaren till gåvoaffärsmodellen för inspelad musik var Radiohead, som 2007 erbjöd sin skiva In Rainbows på ”betala-vad-du-vill”-basis. Även om nära två tredjedelar av alla nerladdare valde att inte betala något alls, valde hundratusentals att betala några dollar vardera för den, och miljoner fler kopior köptes på iTunes, i CD-form, och genom andra kanaler. Kritiker avfärdade denna succé som en anomali möjliggjord av Radioheads ikoniska status, men ändå håller den grundläggande modellen på att spridas, speciellt inom musikindustrin, i takt med att traditionella distributionskanaler bli alltmer opraktiska för de flesta grupper.
Det finns häpnadsväckande nog även en advokatfirma som har infört ett ”betala-vad-du-vill”-element i sin verksamhet. The Valorem Law Group, en rättegångsadvokatbyrå (eng. trial law firm ö.a.) baserad i Chicago, har lagt till en ”värdejusteringsrad” på sina fakturor. Längst ner på fakturan, ovanför en ”Totalbelopp”-ruta, finns en ruta rubricerad ”Värdejustering”. Klienten skriver ett positivt eller negativt belopp där och justerar totalsumman enligt detta. Jag är full av beundran för denna firma eftersom detta drag ur ett rent juridiskt perspektiv är ganska vansinnigt. Någon kunde ”justera” fakturan med hela beloppet och inte betala någonting, och firman skulle då sannolikt inte kunna ha några legala invändningar.
Låt oss nu generalisera dessa exempel till en brett applicerbar affärsmodell. Grunddragen är ganska enkla. Den första riktlinjen är att endast debitera pengar för att täcka dina egna direkta kostnader. Detta inkluderar marginalkostnaden och en andel av fasta kostnader, men inte icke återvinningsbara kostnader. Så om du till exempel installerar vattenrör hos någon, skulle du debitera för material (med noll påslag), bränsle för att nå platsen och kanske en halv dags ersättning för din nuvarande kostnad för kapitalutrustning (exempelvis ditt skåpbilslån, ditt affärslån etc.). Du skulle göra klart för mottagaren att din tid, ditt arbete och ditt yrkeskunnande är en gåva. Fakturan kan ha en totalkostnadsrad, sedan en tom rad rubricerad ”gåva”, och sedan under det en rad rubricerad ”Att betala”.
En variant på denna modell är att göra som Valorem och visa ett normalt arvode som speglar marknadspriset med en rad undertill med rubriken ”värdejustering” eller ”tacksamhetsjustering”. De flesta människor kommer förmodligen att betala just marknadspriset, men du kan förklara att de kan justera det om de är speciellt nöjda eller missnöjda med arbetet.
En annan variant är att inte debitera någonting alls utan istället skissera olika rader med poster såsom ”materialkostnad”, ”utfördelad andel av affärsomkostnader”, ”arbetstimmar”, ”marknadspris för denna service” och så vidare. På så sätt kan mottagaren välja att inte betala någonting alls, inte ens för materialet, men hon får åtminstone denna information. Denna information utgör, precis som meddelandet från the Karma Clinic, ”berättelsen om gåvan” refererad till tidigare. Traditionellt åtföljdes gåvor ofta av berättelser som hjälpte mottagaren att bedöma deras värde.
Gåvoaffärsmodellen är faktiskt inte så långt ifrån normal affärspraxis som du kanske tror. Idag är det en vanlig förhandlingstaktik att säga, ”Se, det här är mina kostnader, jag kan inte gå lägre än så.”# Det innebär inte något enormt skifte i perspektiv att säga, ”Här är mina kostnader, du kan betala mer i proportion till det värde du anser att du har fått.” Kunden kommer ofta att ha en ganska bra bild av marknadspriset på de varor och tjänster som du erbjuder och kommer, om det överhuvudtaget finns någon genuin mänsklighet i affärsrelationen, att betala i närheten av det. Om han eller hon betalar en premie ovanpå baskostnaden kan du tolka det som en indikation på närvaron av tacksamhet. Om någon är tacksam för vad du har gett, kommer du att önska att få ge mer. Om någon är otacksam, vet du att gåvan inte är fullt mottagen, och du kommer antagligen att välja att inte ge till den personen igen.
Översatt till en affärsrelation betyder detta att du kommer att välja att inte göra affärer igen med någon som betalar dig lite eller inget utöver kostnaden, och du kommer att föredra att göra affärer med någon som, genom användning av pengar som tecken, kommunicerar en hög grad av tacksamhet. Det här är som det borde vara. Några människor behöver våra gåvor mer än andra. Om du har bröd så vill du ge det till en hungrig person. Uppvisande av tacksamhet hjälper oss att orientera oss mot det bästa uttryckandet av våra gåvor. Så en affärsverksamhet kommer att tendera att, precis som idag, göra affärer med de som betalar mest pengar (även om ickemonetära uttryck för tacksamhet också kan spela in). Detta är annorlunda än tendensen att göra affärer med dem som erbjuder bäst pris. Skillnaden är huvudsaken. När man håller sig till gåvoandan specificeras priset inte i förväg. Gåvan erbjuds först och inte förrän den är mottagen görs gengåvan.
Jag kan inte låta bli att tänka på parallellen mellan detta tillvägagångssätt och olika spelteoretiska studier av altruism och iterativa fångedilemman. Studera ”tit-for-tat” i Wikipedia för en del bakgrund till detta ämne. Det handlar huvudsakligen om att den optimala strategin, i många situationer med upprepad interaktion mellan isolerade enheter med olika utdelning för samarbete och förräderi, är att samarbeta först och att endast vedergälla mot någon som inte samarbetade förra gången. Analogt resonemang får mig att tro att den affärsmodell jag har lagt fram faktiskt kan bli mer finansiellt framgångsrikt över tiden än standardmodellen.#
Eftersom gåvomentaliteten idag är så främmande för oss, kräver affärsverksamhet i gåvan ibland lite utbildning. Jag har upptäckt att om jag annonserar ett evenemang med texten ”genom donation”, behandlar människor det ibland som något man kan kasta bort, tänkande, ”Det kan inte vara värdefullt eller speciellt viktigt om han inte tar betalt för det.” De kommer att dyka upp senare eller inte alls, eller så kommer de men med låga förväntningar. Betalning av en avgift är som en ritual som sänder ett budskap till det undermedvetna om att ”detta är något värdefullt” eller ”jag gör detta på riktigt”. Jag och många andra experimenterar fortfarande för att hitta bättre sätt att framhålla betalningens fördelar och samtidigt ärligt vara kvar i gåvoandan. Vi är i början på en ny era, så det kommer att tarva en del övning och experimenterande.
I skrivande stund är de flesta företag och affärsägare uppenbarligen inte redo att kliva in i en gåvobaserad affärsmodell. Det är OK – du kan ge dem en liten knuff! Implementera det helt enkelt ensidigt genom att ”stjäla” deras produkter, till exempel genom illegal nerladdning eller kopiering av digitalt material såsom låtar, filmer, mjukvara och så vidare. Skicka sedan, om du känner tacksamhet mot skaparna, lite pengar till dem. Jag skulle bli ganska glad om du gjorde samma sak med den här boken. Det kommer dock att bli svårt att göra det olagligt, eftersom jag inte hävdar några standardcopyrights (jag slår vad om att du inte läste copyrightsidan noga, men den innehåller inte det vanliga ordflödet), och innehållet är tillgängligt online avgiftsfritt. Icke desto mindre, ifall du lyckas att ”stjäla” denna bok, skulle det glädja mig att motta en summa från dig som speglar din tacksamhet – till skillnad från den summa som jag eller förläggaren antar speglar dess värde för dig. Varje persons upplevelse vid läsning av den är unik: för vissa är det kanske ett slöseri med tid, medan det för andra kan vara livsomvandlande. Är det inte absurt att erhålla en identisk gengåva från var och en?
De heliga yrkena Gåvomodellen faller sig särskilt naturlig för yrken i vilka det levererade värdet är något immateriellt. Musiker, konstnärer, prostituerade, helare, konsulter och lärare erbjuder alla gåvor som är nervärderade när vi sätter ett pris på dem. När det vi erbjuder är heligt för oss, är det enda hedrande sättet att erbjuda dessa på som gåva.# Inget pris kan vara högt nog för att spegla det oändligas helighet. Genom att fråga efter en specifik talares arvode, förminskar jag min gåva. Om du hör till någon av de ovan nämnda yrkena, kanske du överväger att experimentera med en gåvoaffärsmodell – men kom ihåg att om du tillämpar den modellen som ett smartare sätt att ”få betalt” kommer det inte att fungera. Människor kan uppfatta en falsk gåva, en gåva som inte är en gåva utan har ett vinningsmotiv.
I alla ovanstående yrken är det immateriella alltid knutet till något materiellt, och det är alltid det förra, icke kvantifierbara, som naturligt vill vistas i gåvosfären. Det här är faktiskt sant för samtliga yrken. Det finns alltid någonting närvarande som är bortom kvantifiering, bortom handelsvaran och således även bortom prissättning. Alla yrken är därför potentiellt heliga. Betänk exemplet med jordbruk. Vad är det som gör mat – något materiellt – till bärare för det heliga?
Den odlas av någon som bryr sig mycket om dess estetiska och närande kvalitéer. Den odlas på ett sätt som berikar ekosystemet, jorden, vattnet, och liv i allmänhet. Dess produktion och processande bidrar till ett hälsosamt samhälle.
Med andra ord är helig mat inbäddad i ett nät av naturliga och sociala relationer. Den odlas med en kärlek till människor och jord som inte är en abstrakt kärlek utan en kärlek till denna mark och dessa människor. Vi kan inte älska anonymt, vilket kanske är orsaken till att jag alltid fått en något kall känsla av anonym välgörenhet som inte skapar samhörighet. Någon odlade helig mat åt mig!
När vi ser vårt arbete som heligt, söker vi att utföra det väl för dess egen skull snarare än ”bra nog” för någonting externt, såsom marknaden, byggnadsreglerna eller en klassning. En byggarbetare som utför heligt arbete kommer att använda material och metoder som kanske göms i väggarna, bortom varje människas åsyn, i århundraden. Han drar ingen rationell fördel av detta, utan endast tillfredsställelsen av att göra det rätt. Så även företagaren som betalar löner som är högre än marknadsmässiga eller tillverkaren som vida överskrider miljöstandarder. De har ingen rationell förväntan på fördel, och ändå tjänar de på det på något sätt, ibland på sätt som är helt oväntade. Oväntad avkastning är helt i samklang med gåvans natur: som Lewis Hyde uttrycker det, en gåva ”försvinner runt hörnet”, ”in i mysteriet”, och vi vet inte hur den kommer att vandra tillbaka till oss.
Ett annat sätt att se på de oväntade frukter som uppstår ur mysteriet är att magi uppstår när vi lever i gåvoandan. Gåvomentalitet är en sorts tillit, en slags kapitulation – och den är en förutsättning för att mirakler ska inträffa. Genom gåvan blir vi kapabla till det omöjliga.
Jag träffade en man i Oregon som äger ett fastighetsförvaltningsbolag specialiserat på äldrevårdsinrättningar för låginkomsttagare. ”Detta”, säger han, ”är en omöjlig affärsverksamhet.” Utsatt för de multipla motstridiga stressfaktorerna i form av sjukvårdsinstitutioner, försäkringsbolag, statliga regelverk, de boendes fattigdom och den allmänna turbulensen, befann sig hans företag i ett kristillstånd. Den vecka jag besökte honom ringde två av hans största konkurrenter och bad honom överta deras förlustbringande anläggningar. Ändå har denne man på något sätt byggt en lönsam, växande affärsverksamhet, en energigivande arbetsplats, och mänskliga livsmiljöer som är föredömen för branschen. Hur gör han det? ”Varje dag”, säger han, ”går jag in på kontoret och möts av ett berg av omöjliga problem. Jag kan inte tänka ut något sätt att lösa dem. Så jag gör det enda jag kan göra: jag hänger mig åt tjänande. Och då trillar lösningar, som magi, ner i knä på mig.”
Den som hänger sig åt tjänande är en artist. Att se arbete som heligt är att hänge sig åt att tjäna det, och därigenom bli dess instrument. Vi blir, mer specifikt och något paradoxalt, instrumentet för det som vi skapar. Oavsett om det gäller en materiell, mänsklig eller social skapelse, försätter vi oss själva i tjänande av något redan existerande men ännu inte manifesterat. Således står artisten i förundran inför sin egen skapelse. Jag får den känslan när jag läser högt ur The Ascent of Humanity: ”Jag hade inte kunnat skriva detta.” Den boken är sin egen, född genom mig men inte min skapelse mer än föräldrar skapar ett barn, eller en bonde en spenatplanta. De överför livsimpulsen, de tillhandahåller en plats för den att växa i, men de förstår inte och behöver heller inte förstå detaljerna i celldelningsprocessen. Även jag närde min växande bok med varje för mig tillgänglig resurs, och födde fram den under fruktansvärda umbäranden från dess livmoder i mitt sinne och till fysisk form, och jag är intimt bekant med varje nyans av den, och ändå har jag en bestående känsla av att den redan existerade, att den är bortom min prestationsförmåga. Kan en förälder legitimt ta åt sig äran av att ha åstadkommit sitt barn? Nej. Det vore en form av stöld. Inte heller jag tänker ta åt mig äran för mina skapelsers skönhet. Jag står till deras tjänst.
Jag drog fram detta för att visa att samma logik som de kristna fäderna, Thomas Paine och Henry George tillämpade på mark, även är tillämplig på frukterna av mänskligt arbete. Deras existens går bortom oss själva – vi är förvaltare i deras tjänst, precis som vi rätteligen är markens förvaltare och inte dess ägare. Så som de har getts till oss, ska vi ge dem vidare. Det är därför som vi dras till att göra affärer i gåvoandan. Det känns gott och rätt eftersom det riktar in oss i linje med sanningen. Det öppnar oss för ett flöde av rikedom bortom gränserna för vår avsikt. Sådant är ursprunget till varje stor idé eller uppfinning: ”Den bara kom till mig.” Hur kan vi då utgå från att vi äger den? Vi kan endast ge bort den, och därigenom hålla kanalen öppen genom vilken vi kommer att fortsätta erhålla heliga gåvor, i olika former, från andra människor och från allt som är.
Som ett incitament till att göra skiftet till en gåvoaffärsmodell, notera att den gamla modellen inte längre fungerar för många av de heliga yrkena. Här i den lilla staden Harrisburg, Pennsylvania, som inte precis är den mest progressiva platsen i världen, finns det icke desto mindre bokstavligen hundratals terapeuter inom holistik, komplementärmedicin och alternativmedicin som annonserar i den lokala Holistic Health Networker. Hundratals. Och troligen hade åtminstone hälften av dem, när de påbörjade sina studier i örtkunskap, yogaterapi, naturmedicin, hypnosterapi, änglahealing, kristallhealing, polaritetsterapi, reiki, kraniosakralterapi, holistisk näringslära, massageterapi eller annat, i sinnet en framtida karriär på ett kontor eller ett holistiskt hälsocenter träffande ”klienter” för ”sessioner” för $85 eller $120 per gång. Det är omöjligt att mer än en handfull lyckas förverkliga den drömmen. Ändå håller skolor och studiekurser på att spotta fram nya terapeuter. Förr eller senare måste de flesta av dem överge ”klient och sessions”-modellen och övergå till att erbjuda sina färdigheter som gåva.#
Det som händer i dessa yrken börjar även hända mer allmänt. Vi kanske tillskriver det överkapaciteten, skuldöverhänget, ”fallande marginalavkastning på investeringar” eller någon annan ekonomisk faktor, men faktum är att den gamla vinstmodellen är i kris. Vi kommer kollektivt snart, precis som de holistiska terapeuter jag beskrev, inte att ha något annat val än att börja använda en annan modell en masse.
I den gamla ekonomin jagade människor jobb och karriärer i syfte att försörja sig. Ur överlevnadssynpunkt är inget för heligt för att inte säljas, att ta betalt för. Om du jobbar för din överlevnads skull, såsom i en blygruva i Kina, så känns det förmodligen inte fel att förhandla och kräva bästa möjliga pris för ditt arbete. Ett annat sätt att se det på är att överlevnad, för sig själv och sina nära och kära, i sig är ett heligt företag.
Jag vill injicera en ton av mildhet och realism i den här diskussionen. Ni får inte tro att jag förespråkar någon helgonlik standard för altruism och självuppoffring. Ni vinner inga himmelska belöningar för att ni accepterar en lönesänkning. Om ditt huvudbekymmer just nu är överlevnad eller trygghet, kommer ”arbete” för dig sannolikt inte att vara en väg för uttryckandet av dina gåvor. Ditt jobb kommer att kännas som just det, ett ”jobb” – något du primärt gör för pengarna och skulle sluta eller radikalt förändra om du inte var ansatt av ett ekonomiskt tryck. Och även om du kan få en känsla av att bli skinnad, av att leva det liv någon betalar dig för att leva men inte ditt eget liv, livet för en slav tvingad att arbeta eller dö, betyder det inte att du ”bör” övervinna din fruktan, sluta det jobbet och lita på att allt kommer att bli OK. Att leva i gåvan är inte ytterligare en grej du förväntas göra i syfte att vara en god person. Rädsla är inte vår nya fiende i det pågående kriget mot självet, efterträdaren till de gamla synd- och egospökena. Helig ekonomi är en del av en bredare revolution i mänskligt varande: inåtriktad är den slutet på kriget mot självet; utåtriktad är den slutet på kriget mot naturen. Den är den ekonomiska dimensionen av en ny tidsålder, återföreningens tidsålder.
Så om du kommer på dig själv med att slava på ett jobb, arbeta för pengarna, göra det ”tillräckligt bra” istället för ”så vackert jag är kapabel till”, uppmanar jag dig till att ta dig bort från det jobbet när, och endast när, du är redo. Kanske kommer du för tillfället att se ditt jobb som en gåva till dig själv, ge dig själv en känsla av trygghet för så lång tid som behövs för att den känslan ska bli mindre viktig. Rädsla är inte fienden, oavsett vad många andliga lärare säger. ”Motsatsen till kärlek”, säger en. ”Frusen glädje”, säger en annan. Rädsla är faktiskt en beskyddare, som håller oss på ett säkert ställe på vilket vi kan växa; du skulle till och med kunna säga att rädsla är en gåva. De rädslor som en gång var beskyddande bli till slut, när vi växer, begränsande, och vi önskar att bli födda. Detta kommer oundvikligen att hända. Lita på dig själv nu, och du kommer att fortsätta lita på dig själv när din önskan får dig att övervinna de gamla rädslorna och träda in i en större, ljusare sfär. När födelseögonblicket är inne, kommer du inte att kunna hindra dig själv.
Att sluta att kämpa för att vara god innebär också att givande inte involverar någon känsla av uppoffring eller självförnekelse. Vi ger för att vi vill, och inte för att vi bör. Tacksamhet, uppfattandet av att ha mottagit och önskan att i sin tur ge, är vårt medfödda normaltillstånd. Hur skulle det inte kunna vara det när livet, andetaget och världen är gåvor? När till och med frukterna av vårt eget arbete är bortom vår prestationsförmåga? Att leva i gåvan är att återförenas med vår sanna natur.
Låt dina känslor guida dig när du träder in i gåvomentaliteten. Låt ditt givande träda fram ur tacksamhet och inte ur en önskan att leva upp till någon dygdstandard. Kanske kommer de första stegen att vara små: lägga till lite extra, ge små favörer utan något belöningsmotiv. Om du bedriver en affärsverksamhet, kommer du kanske att konvertera en liten del av den till en gåvomodell. Vilka steg du än tar, ska du veta att du förbereder för framtidens ekonomi.