Framträdandet av liv i rymden kan jämställas med någon sorts uppvaknande, nästan som om – när det vaknar till liv – rymden själv, själva materien, vaknar upp, vaknar till liv, och det är detta uppvaknande till liv i rymden som vi i varierande grad – verkligen i oändligt varierande grad – upptäcker när vi ser liv i rymden, när vi ser liv i byggnader, på bergssidorna, i ett konstnärligt alster, i leendet i en persons ansikte.
- Christopher Alexander
Merparten av den här boken har handlat om pengar, vilket är det vanliga föremålet för dagens ekonomi. Men på en djupare nivå borde ekonomi handla om saker, speciellt de saker som människor skapar, varför de skapar dem, vem som får använda dem, och hur de cirkulerar.
När jag åker igenom en amerikansk förort med dess snabbmatsrestauranger, enorma köplador och tårtbitsindelningar, eller betraktar arkitekturen hos moderna kontorsbyggnader och hyreshus, kan jag inte undgå att häpnas över fulheten hos alltsammans. Jämfört med den charm och den intensiva vitalitet som gamla föremål och strukturer utstrålar, är vår värld djupt författigad. Jag häpnar, med indignation på gränsen till raseri, över att vi kan leva i en så ful värld efter tusentals år av framsteg inom materialteknologi.
Är vi verkligen så fattiga att vi inte kan kosta på oss något bättre? Vad var meningen med all denna uppoffring, all denna destruktion, om vi ändå är fattigare med avseende på livets finare saker, det vackra och det unika, än medeltidsbonden? När jag ser gångna tiders artefakter imponeras jag av deras livfullhet och intensiva inneboende livskvalitet. Nästan allt vi använder idag är billigt, även om det är dyrt, och stinker av falskhet, likgiltighet och försäljningsteknik.
Låt oss börja med exemplet byggnader och sedan tillämpa det på andra artificiella saker. Våra byggnader är i allmänhet av två grundläggande typer. Den första typen är den oinskränkt användningsinriktade: varuhus, snabbköp, butiker och så vidare, som syftar till att fylla en funktion så billigt som möjligt. Estetiken är en ickefråga. Den andra typen av byggnad försöker att integrera estetiska inslag som antingen utgör inkonsekventa tillägg till den underliggande funktionella effektiviteten, som en förortsvillaverandas valvbågar som inte fyller ett strukturellt syfte, eller också finns på bekostnad av funktionaliteten.
Dessa två typer av byggnader svarar mot två förödande missuppfattningar om skönhet. Den första är att skönhet är en biprodukt av hängivenhet till nytta och praktisk effektivitet. Som arkitekten Christopher Alexander uttrycker det,
På grund av vår ännu rådande 1900-talssyn är elever övertygade om att ”skönhet” uppstår som ett resultat av omsorg om praktisk effektivitet. Med andra ord, om du gör det praktiskt och effektivt kommer det automatiskt att bli vackert. Form följer av funktion! …De – ofta de mest rationella och mest intelligenta eleverna – har en nästan moralistisk passion i sin önskan att bevisa att dessa vackra saker måste ha tillkommit genom rent funktionellt tänkande.#
Den modernt byggda miljön visar med otaliga exempel att så inte är fallet, att skönhet inte nödvändigtvis är ett resultat av effektivitetssträvan. Ändå är det heller inte sant att skönhet är irrelevant för funktionell effektivitet, såsom så många nutida byggnaders synbarligen falska utsmyckningar antyder. Det är den andra missuppfattningen om skönhet: att den är något extra, något avskiljt från funktion. Därför gör vi åtskillnad mellan det estetiska och det praktiska, mellan de sköna konstarterna och de tillämpade konstarterna. Konsten blir, likt sinnet och anden, en förfinad sfär som inte ska besudlas med omsorg om praktikaliteter. Av detta följer att konstvärlden passar väldigt illa ihop med sfären av kommers, och speciellt med det typiska exemplet på världslighet: pengar.
Den första missuppfattningen om skönhet motsvarar den kartesiska vetenskapens världssyn; den andra den kartesiska religionens världssyn. Den första är i linje med tron på att skönhet, liv och själ är sekundära egenskaper, epifenomena, omätbara och därför inte verkliga. Du tar isär en organism och får bara en hög med materia, en hög med element, lite kol, lite kväve, lite fosfor…var är ingrediensen som du kallar liv eller ande? Religionsmentaliteten å andra sidan verkar ytligt motsäga vetenskapen genom att hävda att anden är en verklig ingrediens i livet som vetenskapen inte ser. Men på en djupare nivå håller den med: den håller med om att anden inte finns inneboende i materia utan upptar en separat, icke materiell sfär. Båda är överens om att ifall det finns något sådant som livsande så är det något som är separerat från materien, en extra ingrediens. Ett parallellt tänkesätt gör skönhet till en extra ingrediens ovanpå funktion.
Och därför har även de saker som vi idag använder och som försöker att vara såväl vackra som funktionella vanligtvis en viss icke-autenticitet. Skönheten verkar vara något tjusigt, något gimmickaktigt; den når inte särkilt djupt. Verklig skönhet, som jag skulle kunna kalla liv eller själ, når till ett föremåls själva hjärta, och den är oskiljbar från dess funktion, inte sekundär till funktionens perfektion. Den frammanar den paradoxala känslan, ”Den här är vackrare än den behöver vara, och ändå kan den inte vara på något annat sätt.” Den är identisk med känslan jag får när jag kontemplerar över skönheten hos en cell eller en solnedgång eller det matematiska objektet som är känt under beteckningen mandelbrotmängden. Det finns inget skäl för sådan skönhet, sådan ordning ur kaos – den verkar som en underbar men syfteslös gåva. Jordklotet skulle fortsätta att rotera även om solnedgångarna vore fula, eller hallonen inte fullt så delikata, skulle det inte? Ändå kan ingen av dessa vara på något annat sätt.
Det är inte så att funktionalitet också för med sig skönhet; det är så att de kreativa principer och den kreativa anda som behövs för att göra något vackert är desamma som behövs för att göra det funktionellt. Det börjar med avsikten att göra någonting så bra som möjligt. Jag hade tänkt använda ordet perfekt här, men perfekt för med sig en klang av exakthet och icke avvikande regelbundenhet som inte har mycket att göra med skönhet, liv eller själ, och i själva verket gör ett föremål själlöst. Så låt oss säga att avsikten är att vara en perfekt trogen tjänare för skapelsen som föds genom oss.
En integrerad strävan efter nytta och skönhet avslöjar att samma principer ofta ligger bakom båda. Christopher Alexander lägger fram femton sådana principer i sin gedigna bok The Nature of Order. Dessa femton grundläggande egenskaper karaktäriserar både naturliga system och sublima verk i arkitektur och konst. De inkluderar skalnivåer, starka centrum, positiv rymd, lokala symmetrier, djup regling och mångtydlighet, avgränsningar, strävhet, lutningsgrader och många andra. Men viktigast för hans uppfattning av helhet, ordning och liv är konceptet om centrumen: enheter som, likt elementen, tillsammans skapar helheten men, till skillnad mot elementen, själva skapas av helheten.# ”Helheten utgörs av delar; delarna skapas av helheten.” Allt som har det livfullas kvalité skapas av centra inom centra inom centra, helheter inom helheter, var och en skapande de andra.
Människan utgör inget undantag. Precis som samhället består av människor, så är också människan en produkt av samhället. Kom ihåg sanningen om det kontakthavande självet: vi är våra relationer.
Om vi flyttar oss en nivå inåt skulle vi kunna säga samma sak om relationen mellan oss själva och våra organ. Detta är en universell sanning om livet. En ekonomi som är levande, som är helig, som är en utsträckning av ekologin, måste ha samma egenskaper. Och varje föremål i den ekonomin, varje föremål som människor skapar och cirkulerar, måste förkroppsliga kontakt med allt som omger det. Idag har vi en separationens ekonomi: standardprodukter som inte bär på några relationer till den enskilde användaren, byggnader som inte bär på några relationer till den mark den står på, butiker som inte bär på några relationer till lokala producenter, och produkter gjorda i omedvetenhet om deras effekter på natur och människor. Inget av detta har någon möjlighet att vara vackert, levande eller helt.
Trots att vi kanske beskriver dess egenskaper, kan skönhet, liv och själ inte reduceras till en formel. De kan upptäckas i enkelhet, såsom i Shakermöbler, eller i ornament såsom Masdi-i-Shah eller i Mevlanas grav. Alexander erbjuder några kraftfulla sätt att känna igen det på. När vi jämför föremål kan vi fråga oss själva, ”Vilken av dessa har mest liv?” ”Vilken av dessa speglar mest mig själv?” ”Får detta föremål mig att känna att min mänsklighet expanderar – eller drar ihop sig?”
För att skapa föremål med själ, föremål för en rik och vacker värld, måste vi följaktligen förse dem med liv, själv och mänsklighet; med andra ord måste vi förse dem med någonting av oss själva. Om vårt penningsystem, oavsett vilket det är, inte framkallar eller tillåter denna typ av kreativ process, kommer vi inte att leva i en helig ekonomi. Av samma anledning lägger vi, genom att inom oss själva nära insikten om materiens inneboende helighet och inrikta vårt arbete mot denna helighet, den sociala och psykiska grunden till en ekonomi i vilken mer och mer av de saker vi tillverkar och gör för varandra är vackra, levande, personliga och besjälade.
Strävan efter denna typ av rikedom har inte haft någon allmän prioritet hos någon del av det politiska spektrumet på flera hundra år. Nittonhundratalets socialister förkastade till exempel alla bländverk eller njutningar som inte befordrade mätbar materiell välfärd och föredrog den hukande utilitarismen av rationell effektivitet i sitt stora projekt för produktionsmaximering i syfte att frambringa en myckenhet billiga varor åt massorna. Samma åtstramning som förväntas av den socialistiske kamraten, utsträcker sig idag till den progressive aktivisten, som förväntas avstå från det ljuva livet i sin strävan efter altruistiska ideal. Och etablissemangets kapitalism är inte mycket annorlunda: den har återskapat och fulländat socialismens plågsamt fula, funktionella byggnader och föremål. Jag minns att jag som barn hörde skräckhistorierna om livet i Sovjetunionen. Där påstods finnas endast en sorts varuhus, en gigantisk fönsterlös inrättning bemannad av håglösa, buttra funktionärer säljande billigt tillverkade generiska varor. Det låter nästan som Wal-Mart. Ja, och föräldrar var tvungna att skicka sina barn, så unga som tvååringar, till obligatoriska statliga dagis – även föräldraskapet hade avskaffats. Idag är det nästan likadant här, med ekonomiskt nödläge ersättande statligt tvång. I vilket fall har vi skapat en materiell värld i avsaknad av själ, karg på liv och livsdödande. För vad? Strävan efter effektivitet, det stora projektet för maximering av produktion av varor och, genom det, dominans och kontroll av livet. Detta skulle vara det teknologiska paradiset, livet under kontroll, och slutligen ser vi det för vad det är: köpcentrat, den robotiserade kassan, den oändliga parkeringsplatsen, utrotandet av det vilda, det levande, det röriga och det heliga.
Ett heligt föremål förkroppsligar något av det oändliga. Det har därför en inbyggd motsättning mot handelsvaran, som definieras av en ändlig förteckning av mätbara specifikationer. Och som vi har sett inducerar pengars homogenitet samma sak i allt de kommer i kontakt med och suger in allt i varusfären. Krympandet av penningsfären, beskrivet i kapitel 14, möjliggör befrielse av mer och mer av våra saker från handelsvarans bojor. Vi har trots allt ett överflöd av tillverkade varor som ett resultat av standardiserad massproduktion och stordriftsfördelar. Vår enorma överkapacitet visar att vi inte behöver dessa fördelar och inte heller så mycket massproduktion. Fångade av galenskapen i tillväxtkrävande pengar producerar vi tvångsmässigt mer och mer billiga, fula saker som vi inte behöver samtidigt som vi lider av fattigdom på saker som är vackra, unika, personliga och levande. Denna fattigdom driver i sin tur på en fortsatt konsumtion, en desperat strävan efter att fylla tomrummet lämnat av en materiell omgivning berövad sina relationer.
När jag tangerade detta ämne i kapitel 2 skrev jag, ”Våra sakers billighet är del av nedvärderingen av dessa, vilket kastar oss in i en billig värld där allting är generiskt och kan förbrukas.” Under lång tid har vi nu brytt oss mindre och mindre om våra saker. Vi i de rika länderna bryr oss inte ens längre om att laga de flesta sakerna eftersom det vanligtvis är billigare att köpa nya. Mycket av denna billighet är dock en illusion som beror på externaliseringen av kostnader. När vi måste betala det sanna priset för uttömmandet av naturens gåvor kommer vi att uppskatta material mycket mer och ekonomisk logik kommer att återförstärka, och inte motsätta sig, våra hjärtans önskan att behandla världen med vördnad och, när vi tar emot naturens gåvor, använda dem väl.
I slutänden utgör då helig ekonomi en del av helandet av uppdelningen i ande och materia, uppdelningen i människa och natur och uppdelningen i konst och arbete som i stegrande grad har definierat vår civilisation under tusentals år. Under vår separationsresa har vi utvecklat häpnadsväckande kreativa verktyg för teknologi och kultur som aldrig skulle ha existerat om vi inte hade avvikit från vår ursprungliga helhet. Nu återstår att återupptäcka den helheten och föra in den i en ny sfär, att med nanoteknologi och sociala media skapa saker av samma liv, skönhet och själ som de gamla mästarna skapade med skarvyxa och sång.# Låt oss insistera på inget mindre. För vilket syfte har våra förfäder offrat, om inte för att skapa en vacker värld?
Vi är födda till skapare, här för att uppnå översvallande uttryck för våra gåvor. Det underliggande sambandet mellan skönhet och funktion antyder en liknande parallell mellan överlevnad och uttryckandet av våra gåvor. Den gamla uppdelningen mellan att förtjäna sitt uppehälle och att vara en artist kommer att smulas sönder, smulas redan sönder. Så många av oss, fler och fler av oss, avvisar denna uppdelning. Inget föremål kommer att vara för obetydligt för att förtjäna vår omsorg, vår vördnad och vår ansträngning för att göra det rätt. Vi kommer att söka – söker redan – att bädda in allt i en helhet. Alla rörelser som jag har beskrivit i denna bok bär oss mot en så vacker värld. Den sociala utdelningen, internaliseringen av kostnader, nerväxten, överflödet och gåvoekonomin kommer alla att föra bort oss från mentaliteten av kamp, av överlevnad, och därför av användareffektivitet, och mot vårt sanna tillstånd av tacksamhet: av vördnad för vad vi har fått och av önskan att ge på samma sätt, eller bättre, av vår begåvning. Vi önskar att lämna världen vackrare än den var när vi trädde in i den.
Hur vackert kan livet vara? Vi törs knappt föreställa oss det. Jag fick min första glimt av det vid nitton års ålder när jag besökte National Palace Museum i Taiwan. Det innehöll föremål som jag, om jag inte hade sett dessa med egna ögon, inte hade kunnat tro existerade. Jag minns speciellt en tekanna, kejsarens tekanna, ett föremål av sådan skönhet och perfektion att den verkade innehålla en guds själ. Sann rikedom skulle för alla vara att få leva omgiven av sådana föremål, föremål skapade av mästare under deras genis fulla flöde. Jag tror inte att sådant fulländat skapande endast är tillgängligt för några få; snarare är det för att våra gåvor är så undertryckta som få uppnår sådan mästarnivå. Vi har, tacksamt nog, register över det förflutna till att påminna oss om vad som är möjligt. Jag ser på mästerverk, såsom tekannan, och tänker, ”Den typ av person som gjorde den här existerar inte längre.” Sådana objekt är bortom kapaciteten för någon människa i denna degenererade tidsålder. Ändå lever möjligheten vidare i vår mänsklighet och vi är på väg mot dess återupplivande.
Christopher Alexander berättar en episod från sitt besök i templet Tofuku-ji i Japan, ett arkitektoniskt mästerverk, i vilken han vandrar upp för en flygel av stentrappor som smalnar av mellan två häckar och sedan tar slut, och lämnar honom utan något annat val än att sätta sig på det översta steget – en perfekt plats, tyst och brisig efter en lång klättring. En blå trollslända sitter bredvid honom. Han skriver,
Jag var plötsligt säker på att de människor som byggt den platsen hade gjort allt detta avsiktligt. Jag kände mig förvissad om att de – oavsett hur underligt eller osannolikt det än låter idag när jag berättar om det igen – hade gjort den här platsen i vetskap om att den blå trollsländan skulle komma och sitta hos mig. Oavsett hur det låter nu hyste jag då det hände, medan jag satt på det där trappsteget, inga tvivel om att de människor som hade byggt den platsen hade en skicklighetsnivå som jag aldrig tidigare hade upplevt. Jag minns att jag rös när jag tänkte på min egen okunnighet. Jag kände existensen av en skicklighetsnivå och kunskap bortom allt jag tidigare hade kommit i kontakt med.
Sådan skicklighet, överstigande vad vi tror är möjligt, finns idag latent i var och en av oss. Mänsklighetens stora projekt är att återupptäcka den, och bygga en värld på den.