Vad skulle resultatet bli i själva himlen ifall de som kom dit först införde privat egendom på himlens yta, och styckade upp den med absolut ägarskap mellan sig själva, såsom vi styckar upp jordytan?
- Henry George
Människan tillverkade inte jorden och även om hon hade en naturlig rätt att ockupera den, hade hon ingen rätt att staka ut någon del av den som sin egendom i evig tid. Inte heller öppnade jordens skapare något markkontor, från vilket de första lagfarterna utfärdades.
- Thomas Paine
DRIFTEN ATT ÄGA
Vi har levt i en separationens tidsålder. Ett efter ett har våra band med samhälle, natur och plats lossats, och lämnat oss strandsatta i en främmande värld. Förlusten av dessa band är mer än en reduktion av vår välfärd. Den är en reduktion av hela vårt varande. Den utarmning vi känner avskurna från samhället och avskurna från naturen är en utarmning av våra själar. Det beror på att vi tvärtemot antagandena inom ekonomi, biologi, politisk filosofi, psykologi och institutionell religion, inte i vår essens är separerade varelser som har relationer. Vi är relationer.
En gång hörde jag Martin Prechtel förklara i ett tal om sin by i Guatemala, ”Om du i min by gick med ett sjukt barn till medicinmannen sa du aldrig Jag är frisk men mitt barn är sjukt. Du skulle säga Min familj är sjuk. Och om det var en granne skulle du säga Min by är sjuk.” Utan tvekan skulle det i ett sådant samhälle vara lika otänkbart att säga, ”Jag är frisk, men skogen mår dåligt.” Att tänka sig att någon skulle kunna vara frisk när hennes familj, hennes by eller t.o.m. marken, vattnet eller planeten inte var det, vore lika absurt som att säga, ”Jag har en allvarlig leversjukdom, men det är bara min lever – jag är frisk!” Precis som min känsla av självet inkluderar min lever, så inkluderar deras känsla av självet deras sociala och naturliga samhälle.
Det moderna självet är, i kontrast, ett diskret och separat subjekt i ett universum som är det andra. Detta ”själv” är Adam Smiths ekonomiska människa; den är religionens förkroppsligade själ; den är biologins själviska gen. Den ligger bakom vår tids sammanstrålande kriser, som alla är varianter på separationens tema – separation från natur, samhälle och förlorade delar av oss själva. Den ligger bakom alla de normalt utpekade syndabockarna, som får bära skulden för den pågående förstörelsen av ekologi och styrelseskick, såsom mänsklig girighet eller kapitalism. Vår uppfattning av självet för med sig att ”Mer för mig innebär mindre för dig”. Således har vi ett räntebaserat penningsystem som förkroppsligar just den principen. I äldre, gåvobaserade samhällen, var det motsatta sanning.
Driften att äga växer som en naturlig reaktion på en alienerande ideologi som försvårar upplevd kommunikation och lämnar oss ensamma i universum. När vi exkluderar världen från självet, har den lilla ensamma identiteten som kvarstår ett glupande behov av att göra anspråk på så mycket som möjligt av det förlorade varandet åt sig själv. Om hela världen, allt liv och jorden inte längre är jag, kan jag åtminstone kompensera genom att göra det till mitt. Andra separata själv gör samma sak, så vi lever i en värld av konkurrens och ständigt närvarande oro. De är inbyggda i vår ”själv”definition. Detta är förlusten av varande, förlusten av själ, som vi föds in i.
Fångade i logiken om mig och mitt söker vi att återfå något litet fragment av vår förlorade rikedom genom att expandera och skydda det separata självet och dess utsträckning: pengar och egendom. De som saknar de ekonomiska medlen för att inflatera självet, inflaterar istället ofta det fysiska självet, vilket är en orsak till varför fetma oproportionerligt mycket drabbar de fattiga. Shoppingberoende, penningberoende, och beroende av att förvärva uppstår från samma grundläggande orsak som matberoende: båda kommer från ensamhet, från smärtan av att knappt existera, avskurna från merparten av det vi är.
När vi ser ut över dagbrotten, kalhyggena, de döda zonerna, folkmorden och den försämrade konsumentkulturen frågar vi oss: Vad är upphovet till denna monstruösa maskin som tuggar sönder skönhet och spottar ut pengar? Det diskreta och separerade självet behandlar, när det kartlägger ett universum som i grunden är ”det andra”, helt naturligt naturen och den mänskliga världen som en trave användbara, oväsentliga saker. Resten av världen är i grunden icke-självet.1 Varför skulle vi bry oss om den frånsett dess praktiska användbarhet för oss? Så det var den där Descartes, en pionjär inom definierandet av den moderna känslan av självet, som även definierade ambitionen att bli ”herrar och innehavare” av naturen. Som det sista ordet antyder dyker idén om egendom upp tämligen naturligt hos det separata självet.
Vår rigida, inskränkta distinktion mellan självet och ”det andra” närmar sig sitt slut, offer för dess egna premisser. Som mystikerna har lärt ut kan det separata självet bara upprätthållas temporärt och till ett högt pris. Och vi har upprätthållit det under en lång tid och byggt en civilisation på det som söker erövring av naturen och den mänskliga naturen. De nuvarande sammanstrålande kriserna har blottlagt detta måls meningslöshet. De förebådar slutet på civilisationen så som vi känner den och inrättandet av ett nytt tillstånd av mänskligt varande definierat av en mer flödande, mer inkluderande känsla av självet.
En teori om ursprunget till egendom associerar den med föreställningen om autonomi, eller självbestämmande som långsamt framträdde ur vårt stamsamhälles förflutna. Charles Avila beskriver logiken på detta sätt: ”Om jag är min egen och min arbetskraft tillhör mig, så är det jag åstadkommer mitt.”2 Här har vi då en ideologisk förutsättning för varje koncept på egendom, detta ”Jag är min egen” vilket på inget sätt är en universell regel i mänskliga samhällen. I andra samhällen, klaner, stammar, byar och till och med hela samhället, kan livet ha tagit prioritet över den individuella uppfattningen av självet, så att din arbetskraft inte tillhör dig själv utan något större.3 Således är inte egendomsinstitutet roten till vår nuvarande sjuka, utan ett symptom på vår kontaktlöshet och isolering. Denna bok söker därför inte att avskaffa egendom (för det skulle vara att åtgärda symptomet snarare än orsaken) utan att omforma den som en del i en större omformning av mänskligt varande.
Andra tänkare, främst Wilhelm Reich och Genevieve Vaughan, kopplar upphovet av egendom till framträdandet av manlig dominans och patriarkalt samhälle.4 Även om jag tror att dessa argument har sina förtjänster, har jag valt att inte utforska könsdimensionen av pengar och egendom, ett ämne som förtjänar sin egen avhandling. Varje institution i vår tidsålder av separation är knuten till alla de andra; alienering från naturen, kroppen och de heliga feminina ekon och världen, som egendom antyder när den gör saker till lösgjorda handelsobjekt.
Driften att äga avtar när vår känsla av kontakt och tacksamhet ökar, och vi inser att vår arbetskraft inte är vår egen och det jag åstadkommer inte egentligen är mitt. Är inte min arbetsförmåga och även själva mitt liv också en gåva? När vi inser detta önskar vi ge våra skapelser till alla som har bidragit till vårt varande och beviljat oss livets gåva.
Vissa socialistiska filosofer har vänt denna önskan, motiverad av tacksamhet, till ett åtagande istället, och ett rättfärdigande för statlig expropriation av individuellt arbete. Vi har en ”skuld till samhället” och staten blir skuldindrivare. I mindre extrem form rättfärdigar det inkomstskatt – också det en expropriation av individuellt arbete. I båda fallen är vi tvingade att ge. Kan vi istället skapa ett ekonomiskt system som frigör, hyllar och belönar den inre driften att ge? Det är vad denna bok beskriver: ett system som belönar flöde och inte ackumulation, skapande och inte ägande, givande och inte hållande.
DET URSPRUNGLIGA RÅNET
Individens självbestämmande var bara det första steget mot det moderna konceptet för egendom, eftersom de flesta saker på denna jord inte existerar genom någons arbete. Genom logiken i ”vad jag skapar är mitt” kan inget som existerade oberoende av mänsklig aktivitet tillhöra någon. Att göra anspråk på ägarskap över något sådant – marken, floderna, djuren, träden – vore liktydigt med stöld, på samma sätt som jag blir en tjuv om jag tillförskansar mig ägarskapet över något som du skapat.
En lysande tråd av ekonomiska tankar har uppstått från denna insikt, vars främsta exponenter var P.D. Proudhon, Karl Marx, Henry George och Silvio Gesell. ”Egendom är stöld”, proklamerade Proudhon: om vi spårar vilken som helst egendomsbit bakåt till ursprunget genom en succession av ”legitima” överlåtelser, kommer vi till slut till den förste ägaren – den som helt enkelt tog den, den som separerade den från sfären av ”vår” eller ”guds” och in i sfären av ”min”. Normalt skedde detta med våld, som i tagandet av hela Nordamerikas vidsträckta mark under de tre senaste århundradena. Denna historia har utspelats i tusentals år i hela världen i olika varianter. Trots allt fanns det före romarnas tid inte något sådant som överlåtelse. Mark var som luft och vatten; det kunde inte ägas. De första ägarna kunde därför inte ha skaffat den legitimt. De måste ha tagit den.
Det har ofta argumenterats för att ägarskap över mark är en naturlig konsekvens av jordbruk. Medan jägaren-samlaren hade gjort små investeringar i sin mark, hade bonden lagt ner arbete på att göra den mer produktiv (alltså för mat åt människorna). Det vore rent ut sagt orättvist mot bonden som arbetat ett helt år, att ”samlare” kom in under skördetiden och levde på skörden. Privat egendom är tänkt att motivera människor att göra förbättringar på marken. Men vore det inte mer rättvist om det fanns ett sätt att äga förbättringarna och inte själva marken?
Ursprungligen hölls markrättigheter i allmänningar som bidrog till byn eller stammen och inte individen. I de stora agrikulturella civilisationerna såsom Egypten, Mesopotamien och Kina under Zhou-dynastin, fanns ett begränsat koncept om privat ägande av mark. All mark var kungens egendom och eftersom kungen var det gudomligas representant på jorden var all mark guds egendom.
Det är en stor konceptuell klyfta mellan att ha rätt till frukterna av ens arbete på marken och att äga själva marken. I väst verkar det absoluta konceptet på markägarskap ha sin begynnelse i Rom, kanske gödslat med det grekiska konceptet för det individuella. Det var i Rom som mark först kom under vad de kallade dominium, ”den ultimata rätten, rätten som inte hade någon rätt bakom sig, rätten som legitimerade allt annat, medan det självt inte behövde någon legitimitet…rätten att använda, njuta av och missbruka—ius utendi, fruendi, abutendi.”5
I öst begynte explicit markägarskap något tidigare, i alla fall rent konceptuellt. I Kina daterar det sig bakåt åtminstone till Shang Yangs styre i det fjärde århundradet före vår tideräkning och kanske tidigare, då det även en tid innan landägarskap fortfarande var en fråga om historiskt minne, såsom bevittnats i Konfucius yttrande att det var orätt att sälja mark i ”forna tider”.6 Även Indien kände förmodligen till privat markägarskap i det sjätte århundradet före vår tideräkning, även om bevisen är något motsägelsefulla.7 I vilket fall var den stora merparten av mark i Indien offentligt ägd fram till tiden för det brittiska styret.8
I medeltida Europa ägdes den stora massan mark antingen i allmänning eller av feodalherrar som inte ”ägde” marken i full modern utsträckning såsom en avskild vara att fritt köpas och säljas. De hade vissa rättigheter till marken som kunde överföras till vasaller i utbyte för olika tjänster, andelar av skörden, och slutligen även mot pengar. I England var fri markavskiljning i allmänhet inte möjlig förrän under 1400-talet.9 Därefter kom de stora allmänna engelska markerna snabbt i privat ägo tack vare Enclosure Acts, en process parallell på hela kontinenten, t.ex. genom frigörelse av trälarna. Lewis Hyde skriver: ”Emedan en man tidigare kunde fiska i varje bäck och jaga i varje skog, fann han nu att det fanns individer som gjorde anspråk på att vara ägare till dessa allmänningar. Grunden för besittning av mark hade förändrats. Den medeltida livegne hade varit raka motsatsen till en egendomsägare: marken hade ägt honom. Han kunde inte förflytta sig fritt från plats till plats, och ändå hade han oskiljaktiga rättigheter till det markstycke vid vilken han var bunden. Nu hävdade män att de ägde marken och erbjöd sig att arrendera ut den mot en avgift. Medan en livegen inte kunde bli förflyttad från sin mark, kunde en arrendator avhysas inte bara på grund av en missad arrendebetalning utan även på grund av inte mer än en nyck från markägaren.”10
Som med så många andra sociala reformer, var befriandet av de livegna ytterligare ett steg i stärkandet av den ekonomiska och politiska makten i händerna på de redan mäktiga. Genom det ena eller andra sättet hindrades människor som i generationer gratis hade vallat sina hjordar, samlat ved och jagat på marken runt dem, från att fortsätta att göra det.11 Dessa marker hade varit allmänningar, allas och ingens egendom. För all framtid blev de nu enskild egendom.
Om egendom är ett rån så är ett rättsväsende tillägnat att skydda rättigheterna som privat egendom medför, ett system som vidmakthåller ett brott. Genom att göra egendom sakrosankt godkänner vi den ursprungliga stölden. Det torde inte vara alltför överraskande om lagarna stiftades av tjuvarna själva för att legitimera vinningarna på deras illgärningar. Så var sannerligen fallet i Rom och på andra håll, där de rika och mäktiga både tog marken och stiftade lagarna.
Ifall läsaren tycker att jag håller på att lansera en marxistisk stridsskrift, låt mig skynda att lägga till att jag inte förespråkar avskaffandet av privat egendom. För det första innefattar hela mentaliteten med avskaffande en glödhet, abrupt och skärande förändring som våldsamt påtvingas de ovilliga. För det andra är privat egendom bara ett symptom på en djupare sjukdom (separation), och om vi behandlar symptomet utifrån tänkesättet av separation, erövring och besegrande av ondskan, kommer vi att till slut ha kvar samma problem i andra former. Slutligen är det inte, ens på den ekonomiska nivån, själva den privata egendomen som är problemet, utan de orättvisa fördelarna av att äga den. Även om det är fel av någon att tjäna på att äga något som en gång var allmänhetens, tjänar alla när resurser går mot de som bäst behöver dessa. Dessa inkluderar mark, matjord, mineraler, akviferer och atmosfärens kapacitet att absorbera utsläpp. Vi behöver ett ekonomiskt system som inte tillåter vinst genom ägande men ändå belönar entreprenörens själ som säger, ”Jag vet ett sätt att använda det bättre”, och ger den själen fritt spelrum. Marxistiska system eliminerar inte bara vinsten av exklusiv kontroll av knappa kapitalresurser; de eliminerar även vinsterna från dessas effektiva användning. Resultatet blir ineffektivitet och stagnation. Kan vi belöna de som sätter resurser i bäst användning utan att belöna själva ägarskapet? Denna bok beskriver ett penningsystem som bevarar friheten till privat egendom utan att tillåta dess ägare att ackumulera orättvisa fördelar.
Varhelst och närhelst privatisering av mark inträffade, förde det snart med sig en koncentration av ägandet. I antika Roms tidiga dagar var mark allmän (inte privat) egendom med undantag för en liten odlingstäppa: ”Sädesfältet var en offentlig rätt.”12 När Rom expanderade genom erövring, förblev de nya landområdena inte ”offentliga” särskilt länge utan vandrade snart i händerna på de rikaste familjerna – patricier-klassen – sättande normen för århundraden framåt. Deras egendomar växte också på bekostnad av de ursprungliga plebejernas besittningsrätt, vars ägare ofta kallades in för tjänstgöring i legionerna, och som i vilket fall inte kunde konkurrera ekonomiskt med det billiga slavarbetet på patriciernas egendomar. De samlade på sig oöverstigliga skulder och tvingades, eftersom mark hade blivit en avstyckbar vara, bort från sina hemman och in i tiggeri, rövargäng eller, om de hade tur, de urbana hantverksyrkena.
När imperiets framgångar vände och tillgången på slavar sinade, vände sig de större markägarna till jordbruksarrendatorer, coloni, för att bruka deras fält. Bundna av skulder blev dessa arrendatorer till slut de medeltida livegna. Se det så här: om du har en oöverstiglig skuld till mig, är du åtminstone förpliktigad att betala så mycket du kan. Resultatet av ditt arbete hädanefter i all framtid tillfaller mig. Detta är slående likt USAs konkurslagar som kungjordes i Bankruptcy ”Reform” Act of 2005, som förpliktigar personen som är i konkurs att betala en del av framtida inkomster till fordringsägarna.13 Detta är även slående likt tillståndet i länder i tredje världen, som tvingas att rekonstruera sina ekonomier och offra hela sitt ekonomiska överskott till skötandet av en oupphörlig skuld. Dessa är de moderna motsvarigheterna till de livegna, bundna till arbete för pengarnas ägare på samma sätt som de livegna arbetade för markägarna. Deras situation är känd under beteckningen ”debt peonage” (från spanskamerikanska peon, daglönare, svenskt uttryck saknas ö.a.).
Parallellen mellan det antika Rom och nutiden är slående. Nu som då ligger rikedomen i ökande grad i händerna på de få. Nu som då måste människor dra på sig livslånga skulder, som de aldrig klarar av att återbetala, bara för att ha tillgång till livets nödvändigheter. Då var det genom tillgång till mark; idag är det genom tillgång till pengar. Slavarna, de livegna och arrendatorerna gav en livstid av arbete till berikandet av markägaren; idag går överskottet av vårt arbete till pengarnas ägare.
I det radikala tänkandets historia åtföljs insikten om att egendom är stöld vanligtvis av vrede och önskan om hämnd mot tjuvarna. Saken är dock inte så enkel. Ägarna av rikedom, vare sig ärvd eller inte, föds in i en roll som är skapad och nödvändiggjord av de stora och osynliga berättelserna om vår civilisation som driver oss till att omvandla världen till egendom och pengar oavsett om vi är medvetna om det eller inte.
Låt oss inte slösa vår psykiska energi på att hata de rika eller ens de ursprungliga plundrarna. Inkastade i deras stånd hade vi påtagit oss att spela samma roll. De flesta av oss deltar faktiskt på det ena eller andra sättet i den pågående stölden av det allmänna. Låt oss inte hata, såvida vi inte vill förlänga separationens tidsålder ännu längre och såvida vi inte, såsom bolsjevikerna, vill starta en revolution som inte går tillräckligt djupt, och på så vis återskapa den gamla ordningen på ett annat förvrängt sätt. Låt oss ändå inte förlora ur sikte det omedvetna egendomsbrottets natur och effekter, så att vi kan återge vår värld dess ursprungliga och ännu latenta överflöd.
Omvandlingen från nyttjanderätt till regelrätt ägande av marken skedde gradvis och dess slutpunkt var praktiserandet av markförsäljning mot pengar. Låt oss komma ihåg att detta var en konceptuell omvandling (marken låter sig inte ägas), en mänsklig projektion på verkligheten. Markägarskap (och allt annat ägarskap för den delen) säger mer om hur vi uppfattar världen än om den ägda sakens natur. Omvandlingen från de tidiga dagar då markägarskap var lika otänkbart som ägande av himlen, solen och månen, och fram till idag, då närapå varenda kvadratmeter av jorden är föremål för ägande av ena eller andra slaget, är egentligen bara berättelsen om vår ändrade syn på oss själva i relation till universum.
DEN GEORGISKA TRADITIONEN
Skillnaden mellan nyttjanderätt och full äganderätt ger ett eko av den primitiva skillnaden mellan att producera genom mänskligt arbete och det som redan finns där; den kvarstår ännu idag som skillnaden mellan ”fast” egendom och ”personlig” egendom, och har gett upphov till reformisters tänkande i tusentals år.
Eftersom det romerska imperiet utvecklade den legala grunden till egendomsrätten så som vi känner den idag, är det föga överraskande att den också gav upphov till delar av den tidigaste egendomskritiken. I tredje och fjärde århundradet var den kristna kyrkans tidiga ledare särskilt tydliga med att alla ting som hörde jorden till var till för att delas av alla. Ambrose skrev: ”Rik och fattig fröjdas lika av universums magnifika ornament…Guds hus är till för både rik och fattig.” och ”Herren vår gud har beviljat denna jord att bli allas allmänna egendom och dess frukter att komma alla till del.”14 På ett annat ställe skriver han att privat egendom ”inte är i enlighet med naturen, för naturen har frambringat alla ting för alla i gemen. Således har gud skapat allt på ett sådant sätt att samtliga ting ska ägas gemensamt. Därför är naturen allmänrättens moder och privat rätts inskränkning.”15
Andra bland de kristna fäderna, såsom Johannes Chrysostomos, Augustinus, Basileios den store och Clement, bar på liknande åsikter då de uppmuntrade anhängare att följa Jesu läror bokstavligt och skänka sina ägodelar till de fattiga. Detta var för dem inte en fristående filosofi; många av ledarna gjorde exakt så. Ambrose, Basileios och Augustinus hade haft avsevärda rikedomar innan de trädde in i den kyrkliga organisationen och skänkte bort allt.
Obeaktat dess grundares läror, samlade kyrkan så småningom själv på sig en avsevärd egendom och allierade sig med imperiemakten. Jesu läror blev verklighetsfrämmande ideal som inte på allvar rekommenderades någon, och guds kungarike blev förflyttad från jorden till himlen. Detta var ett stort steg i den konceptuella separationen mellan ande och materia, och som har bidragit till att göra materialitet, och särskilt pengar, profant idag. Än mer ironiskt är att de flesta människor som idag bekänner sig till de kristna lärorna har vänt ut och in på allt, och associerar socialism med ateism och ser privat rikedom som en guds försyn.
De tidiga kyrkofäderna hänvisade ofta till skillnaden mellan vad människor uträttade med sina egna händer och vad gud hade gett människorna för gemensam användning. Många sociala och ekonomiska kritiker har under senare århundraden återupprepat denna tidiga indignation över beslagtagandet av det allmänna och utformat kreativa förslag på hur det ska rättas till. En sådan tidig kritiker, Thomas Paine, skrev: ”Och då det är omöjligt att separera förbättringar gjorda genom kultivering, från själva jorden som förbättringen är gjort på, föddes idén om brukad jord från liknelsen; men det är icke desto mindre sant, att det endast är värdet av förbättringen, och inte själva jorden, som är individuell egendom…Varje propriatör av kultiverad mark är därför skyldig det allmänna en markhyra (för jag vet ingen bättre term för att uttrycka idén) för marken som han besitter.”16
Henry George var den förste ekonomen att utveckla denna idé fullt ut i sin eleganta klassiker från 1879, Framsteg och egendom. Han började från samma utgångspunkt som Paine och de tidiga kristna: ”Men vem skapade jorden så att vem som helst kunde göra anspråk på ägande över den, eller en del av den, eller rätten att ge, sälja eller testamentera den? Eftersom jorden inte skapades av oss utan bara är en tillfällig vistelseplats för en generation människor efter en annan; eftersom vi befinner oss här, är manifesterade här med lika tillstånd från skaparen, är det fastslaget att ingen kan ha exklusiv äganderätt på mark, och att alla människors rätt till mark måste vara lika och oskiljbar. Det måste finnas exklusiv rätt till besittning av mark, för den som använder den måste ha trygg besittning av marken för att kunna skörda frukterna av sitt arbete. Men hans besittningsrätt måste begränsas av allas lika rätt, och bör därför villkoras till hans betalning till det allmänna för motsvarande privilegiet han har förlänats.”17
Varför skulle någon göra vinst på brukarvärdet av mark bara genom det faktum att han äger den, speciellt med tanke på att ursprunget till ägarskapet baseras på en forntida orätt? Henry George föreslog följaktligen sin berömda Enkel skatt – innebärande 100% skatt på den ”ekonomiska hyran” erhållen för mark. Detta skulle införas genom en skatt på markens värde före förbättringar gjorda på den; till exempel skulle mark beskattas men inte byggnader och säd. Den kallades ”enkel” för att han förespråkade övergivandet av alla andra skatter, menande att det lika mycket är stöld att beskatta legitim privat egendom som att tjäna pengar på något som tillhör alla. Georges skrifter drog igång en massiv politisk rörelse som nästan fick honom vald till New Yorks borgmästarkontor, men givetvis motarbetades han i varje läge av den etablerade penningmakten.18 Hans idéer har sporadiskt anammats runt om i världen och har haft ett starkt inflytande på det ekonomiska tänkandet. Både Taiwan och Pennsylvania (de två ställen där jag tillbringat merparten av mitt liv) beskattar det underliggande markvärdet.
En av hans beundrare, Silvio Gesell, föreslog något liknande Georges markskatt: offentligt ägande av all mark och tillgänglighet för privat nyttjande för en avgift motsvarande den ekonomiska hyran.19 Gesells resonemang var övertygande och anmärkningsvärt förutseende i sin förståelse för ekologi och det anknutna självet. Läs denna extraordinära passage från 1906: ”Vi hör ofta frasen: Människan har en naturlig rätt till jorden. Men detta är absurt, för det vore lika korrekt att säga att människan har rätt till sina lemmar. Om vi i detta sammanhang talar om rättigheter måste vi också säga att en tall har rätt att skjuta ner sina rötter i jorden. Kan människan tillbringa sitt liv i en ballong? Jorden tillhör människan, och är en organisk del av henne. Vi kan inte tänka oss människan utan jord lika lite som utan huvud eller mage. Jorden är precis lika mycket en del, ett organ, av människan som huvudet. Var börjar och slutar en människas matsmältningsorgan? De har ingen början eller slut utan de utgör ett slutet system utan början eller slut. De substanser en människa behöver för att upprätthålla livet är osmältbara i sitt råa tillstånd och måste genomgå en förberedande smältningsprocess. Detta förberedande arbete görs inte av munnen utan av växten. Det är plantan som samlar och omvandlar substanserna så att de kan bli näring i den fortsatta processen genom matsmältningskanalen. Växter och det utrymme som de upptar är precis lika mycket en del av människan som hennes mun, tänder och mage…Hur kan vi då tåla att enskilda människor konfiskerar delar av jorden åt sig själva som sin exklusiva egendom, reser barriärer och med hjälp av vakthundar och tränade slavar håller oss borta från delar av jorden, från delar av oss själva – med andra ord sliter hela lemmar från våra kroppar? Är inte ett sådant förfarande liktydigt med självstympning?”20
Gesell går på, med stor lysande retorik, och säger att denna stympning till och med är värre än amputation av en kroppsdel, då kroppsliga skador läker men ”den skadan som uppstår…av amputationen av en del av marken kvarstår för alltid, och såret sluts aldrig. För varje villkor för hyresbetalningen på varje förfallodag, öppnas såret och det gyllene blodet pumpar ut. Människan är vit av blodförlust och går stapplande framåt. Amputationen av en bit mark från vår kropp är den blodigaste av alla operationer; den efterlämnar ett gapande frätande sår, som inte kan läka om inte den stulna lemmen ympas fast igen.”
Jag tror att detta är ett sår vi alla känner igen. Inte bara som räntan som är inbyggd i kostnaden för allt vi köper, utan också som ett andligt berövande. För en tid sedan körde jag på landsvägen i centrala Pennsylvania tillsammans med en kvinna från Frankrike. De svagt sluttande bergen och de breda dalarna tilltalade oss, så vi bestämde oss för att ta en promenad. Det verkade som om marken bad om våra fötter, som om den ville beträdas. Vi bestämde oss för att hitta en plats att stanna bilen på och promenera. Vi körde i en timme utan att hitta ett fält eller en skog som inte var utsmyckad med ”Beträda ej”-skyltar. Varje gång jag ser en sådan skylt, känner jag ett styng, en förlust. Vilken som helst ekorre och varenda hjort är friare än jag. Dessa skyltar gäller endast människor. Häri ligger en universell princip: egendomens regim, inhägnandet av det icke ägda, har gjord oss alla fattigare. Löftet om frihet, inneboende i det grönskande landskapet, var en hägring. Woody Guthries ord ringer sanna: ”Där fanns en stor, hög mur som försökte stoppa mig. Skylten var målad. Där stod: ”Privat egendom”. Men på dess baksida stod det inget. Den sidan var gjord för dig och mig.”21
Efter tre hundra år av ekonomisk expansion är vi så författigade att vi inte ens har en ekorres rikedom och frihet. De infödda folken som bodde här innan européerna anlände hade fri tillgång till marken. De hade den enkla friheten att kunna säga: ”Låt oss klättra upp för det där berget. Låt oss simma i den där sjön. Låt oss fiska i den där floden.” Inte ens den rikaste av oss har den friheten idag. Även ett markinnehav för en miljard dollar är mindre än jägaren-samlarens domän.22
I stora delar av Europa är situationen annorlunda. I Sverige t.ex. tillåter Allemansrätten individer att ströva, plocka blommor och tälta i en dag eller två, simma eller åka skidor på privat mark (dock inte för nära en bostad). Jag träffade en hästentusiast som beskrev hur man på Irland låter alla grindar till privata gårdsstigar och betesmarker stå olåsta. ”Beträdande” är inget koncept här. Marken är öppen för alla. I gengäld är ryttarna respektfulla mot jordbrukaren och marken, och håller sig till periferin för att undvika att störa djur eller beten. När jag hör om detta system tror jag inte att amerikaner kan låsa någon ute, från de enorma vidsträckningarna av det här landet, med grindar, staket och ”Beträd ej”-skyltar utan en känsla av instängdhet eller förlust. Kan du känna Gesells ”sår” – att själva marken har blivit fråntagen oss?
Gesells enorma bidrag, längre gående än Georges, var att tillämpa parallelltänkande bortom mark till pengar, och uppfinna en ny sorts penningsystem som jag, efter tillbörligt grundarbete, ska presentera senare i denna bok som ett huvudelement i en helig ekonomi.
Henry Georges insisterande på att enbart beskatta mark, kontroversiellt redan bland hans tids progressiva, ter sig ännu mer obegripligt idag eftersom så många ytterligare allmännyttor har införts i sfären av privat egendom.23 Hydes ”marknadsföring av tidigare icke avskiljbara egendomar” har gått långt bortom mark till att omfatta nästan allt nödvändigt för mänsklig existens och mänsklig glädje. Våra kontakter till naturen, till kulturen och till samhället har rivits upp, separerats och sålts tillbaka till oss. Jag har hittills fokuserat på mark, men nästan alla andra allmännyttor har mött samma öde. Intellektuell egendom erbjuder det mest uppenbara exemplet, och royaltyn som den inbringar spelar en liknande roll som markhyra. (Om du tror att intellektuell egendom skiljer sig från mark p.g.a. att den skapas av människor, forsätt läs!) Men det finns en form av ägarskap som innefattar och går längre än de andra: ägande av pengar. I finanssfären spelar räntan samma roll som royalty och hyra, och säkerställer att den rikedom som kommer av mänsklig kreativitet och mänskligt arbete flödar i första hand till de som äger pengar. Pengar är genom sitt ursprung precis lika kriminella som andra former av egendom – ett pågående rån som framdriver och förkroppsligar expropriationen av det allmänna.
För att återställa ekonomins helighet måste vi återställa detta rån, eftersom det ultimat sett är en stöld och en reduktion av en gudomlig gåva. Det är omvandling av det som en gång var heligt, unikt och personligt till status av handelsvaror. Det är inte omedelbart uppenbart att rätten att tjäna pengar på själva ägandet av pengar är lika illegitim som rätten att tjäna pengar från själva ägandet av mark. Trots allt är pengar, till skillnad från mark, en mänsklig skapelse. Vi tjänar pengar på användandet av våra mänskliga gåvor, vår egen energi, tid och kreativitet. Helt visst tillhör produkten av detta arbete rätteligen arbetaren? Helt säkert är därför inte alla pengar illegitima i dessas ultimata ursprung?
Denna syn är naiv. Faktum är att pengar djupt och oåterkalleligt är inbegripet i omvandlingen av allmän mark till privat egendom, det sista och slutliga steget i det som är dessas reduktion till status av bara ännu en vara som kan köpas och säljas. Så har även andra element av vårt naturliga och kulturella arv skurits av och omvandlats till egendom och slutligen såsom ”varor och tjänster” till pengar. Detta betyder inte att det är omoraliskt att arbeta för pengar; det är snarare omoraliskt av pengar att arbeta för oss. Vad hyra är för mark, är ränta för pengar. Pengar är liket efter det allmänna, förkroppsligandet av allt det som en gång var allmänt och fritt, nu omvandlat till egendom av renaste form. De nästkommande kapitlen kommer att konkretisera detta påstående och beskriva exakt hur och varför räntebärande pengar naturligt tillskansar sig det allmänna, ödelägger planeten och reducerar den stora majoriteten av mänskligheten till daglönare (eng. peonage).
1 Såsom ovan, så ock nedan. Efter att vi har gjort naturen till en motståndare, eller i bästa fall till en trave av ”resurser”, är det inte någon överraskning att vi manifesterar samma relation inuti våra kroppar. Vår tids definierande sjukdomar är de autoimmuna sjukdomarna, somatiseringen av förvirring mellan självet och det andra. Precis som byn, skogen och planeten är oseparerbara delar av oss själva som vi misstar för att vara det andra, så avvisar vårt immunsystem våra egna kroppsvävnader. Vad vi gör mot naturen, gör vi ofrånkomligen även mot oss själva.
3 Även idag har vi en andlig föraning om att vårt arbete faktiskt inte är vårt eget. Det visar sig i vår önskan att arbeta för någonting större än oss själva – d.v.s. dedikera vårt arbete åt ett syfte bortom vårt rationella egenintresse. Religiösa människor beskriver kanhända detta som att ”hänge sitt liv åt Gud”. Ett annat sätt att uttrycka det på är att vi har ett behov av att göra en gåva av vårt arbete och dess frukter, och av alla färdigheter och begåvningar som utmärker det. Då känner vi oss uppfyllda och rofyllda i vetskapen om att vi förverkligar vårt syfte här på jorden. Intuitivt vet vi att vi i vår tur måste ge av våra gåvor, och inte anhopa dessa som ett tillfälligt och illusoriskt förhärligande av det separerade självet.
4 Se t.ex. Reichs Sex-Pol och Vaughans ”Gift Giving as the Female Principle vs. Patriarchal Capitalism”.
6 Xu, Ancient China in Transition, s.112. Denna bok söker att tolka Konfucius ställningstagande som en kritik av koncentrationen av ägarskap. Deng, ”A Comparative Study on Land Ownership”, s.12. Deng framhärdar att avskiljande av mark fram till dess var förbjudet, eftersom all mark var kungens egendom. Deng argumenterar också för att mark rent allmänt i praktiken inte var avskiljbar eller utökningsbar, åtminstone inte före och under den medeltida Song-dynastin.
11 Naturligtvis motsatte sig småbönderna markens avskiljande från allmännyttan, underblåsande den blodiga kamp som i Tyskland är känd som Böndernas krig. Det är en kamp som förts tid efter annan jorden runt närhelst människor motsätter sig plundring av egendomsrättigheter i ännu en sfär av mänskliga relationer. Som Hyde uttrycker det: ”Bondekriget var samma krig som de amerikanska indianerna hade att utkämpa med européerna, ett krig mot försäljning av tidigare oavskiljbar egendom.”
12 Avila, Ownership, s.16, citerande en forntida källa från H. F. Jolowicz och Barry Nicholas, Historical Introduction to the Study of Roman Law, s.139.
13 Dessutom påverkas inte alla typer av skulder av konkurs, såsom skatteskulder, underhållsskulder och studieskulder. I skrivande stund överskrider värdet av studieskulder i USA värdet av kreditkortsskulder, och lägger en enorm börda på studenterna som tar examen.
18 En annan orsak till hans politiska nederlag var att George var rigitt dogmatisk, avböjande politiska allianser med var och en som inte kompromisslöst accepterade hans Single Tax.
22 Läsaren kan måhända ta upp domäner för djuren, av vilka många inte är fria att ströva omkring. Alla djur är dock inte territoriella, och de som är det är det ofta på gruppnivå, inte individnivå. Så har det också varit för människan under större delen av vår existens. Varje människa hade åtminstone fritt tillträde till hela stammens territorium. Ska vi idag krympa ner vårt territorium till kärnfamiljens nivå? Eller ska vi expandera vår stam till att inkludera hela jorden?
23 Det finns andra väsentliga problem med Georges program. I synnerhet är det väldigt svårt att separera markvärdet från värdet av förbättringar gjorda på den, särskilt med beaktande av att markens inneboende värde inte bara bestäms av dess fysiska karaktär utan också av dess läge relativt andra markbitar innehållande människans förbättringar. Genom att förbättra din mark, attraherar du andra att bygga i närheten och därigenom öka värdet på din egen mark skapande ett motiv för att avstå från byggande i första läget. Detta är en orsak till att jag föredrar Silvio Gesells hyrestänk för att lösa problemet med ekonomisk hyra.