KAPITEL 5: DET ALLMÄNNAS LIK

Vi ropar skam den feodala baron som förbjöd jordbrukaren att vända en jordkoka utan att överlämna en fjärdedel av skörden till sin herre. Vi kallar de där tiderna barbariska. Men om formerna har förändrats så har relationerna förblivit desamma, och arbetaren tvingas i det fria avtalets namn att acceptera feodala förpliktelser. För vart han sig än vänder kan han inte finna bättre villkor. Allt har blivit privat egendom och han måste acceptera eller dö av hunger.

• Peter Kropotkin

Till grund för varje stor förmögenhet ligger ett stort brott.

• Honoré de Balzac

Trots markens uppenbara oberoende av mänsklig strävan för sin överlevnad, skiljer sig mark inte nämnvärt från någon annan typ av egendom. Låt oss först betänka materiell egendom – vad som helst gjort av metall, trä, plast, växter, djur, mineraler o.s.v. Är dessa något annat än bitar av jorden, modifierade av tillämpandet av mänsklig strävan? Skillnaden mellan mark och förbättring av densamma – skillnaden mellan det som redan existerar och det som mänsklig strävan skapar – är varken mer eller mindre giltigt för mark än för någon annan materiell vara. Allt som vi använder och allt som vi äger består av modifierade bitar av jorden. Tillsammans utgör de ”naturkapitalet” – rikedomen och godheten som naturen låtit oss ärva. Ursprungligen utgjorde inget av det egendom utan trädde in i den sfären när teknologin ökade vår räckvidd och separationsmentaliteten intensifierade vår vilja att äga. Former av naturkapital som vi knappt visste existerade har idag blivit egendom: det elektromagnetiska spektrumet, DNA-sekvenser och, indirekt, ekologisk mångfald och jordens kapacitet att absorbera industriellt avfall.¹

Oavsett om de gjorts till direkta egendomsföremål såsom mark, olja och träd, eller om de fortfarande är allmängods som vi tar av för att skapa annan egendom såsom det öppna havet, har de ursprungliga stora allmännyttorna blivit bortsålda: först omvandlade till egendom och sedan till pengar. Det är detta sista steg som bekräftar att någonting verkligen avslutat sin metamorfos till egendom. Att något kan köpas och säljas fritt, innebär att det har blivit bortkopplat från dess ursprungliga matris av relationen; med andra ord, att det har blivit ”avskiljbart”. Det är därför som pengar har blivit ställföreträdare för mark och all annan egendom; och varför uttag av ränta för dess användning medför samma effekter och medverkar till samma forntida orätt som uttag av markhyra gör.

 

KULTURELLT OCH ANDLIGT KAPITAL

Naturkapital är en av fyra breda kategorier av allmänrikedom som även inbegriper socialt, kulturellt och andligt kapital. Var och en består av saker som en gång i tiden var gratis, del av självförsörjningen eller gåvoekonomin, som vi nu betalar för. Således är rånet inte riktat mot moder jord utan mot moder kultur.

Den mest bekanta av dessa andra former av kapital i den ekonomiska diskursen är kulturkapitalet, som går under beteckningen intellektuell egendom. I forna tider formade den stora fonden av berättelser, idéer, sånger, konstmotiv, bilder och tekniska uppfinningar en allmännytta som vem som helst kunde hämta ur till nöje och produktivitet, eller infoga i andra uppfinningar. På medeltiden lyssnade trubadurer till varandras sånger och lånade de toner de gillade, modifierade dem och cirkulerade tillbaka dem i allmännyttan av musik. Idag rusar artister och deras sponsorföretag iväg till upphovsskydd och skyddar varje ny skapelse, och stämmer energiskt var och en som försöker infoga dessa sånger till sina egna. Samma sak händer inom varje kreativ sfär.²

Det moraliska rättfärdigandet av intellektuell egendom är åter ”Om jag är min egen, och min arbetskraft tillhör mig, så är det jag åstadkommer mitt”. Men redan medgivandet av försatsen att ”jag är min egen”, det implicita antagandet om att konstnärliga och intellektuella skapelser uppstår ex nihilo ur skaparens sinne, oberoende av kulturell inramning, är absurt. Alla intellektuella skapelser (inklusive denna bok) tar bitar och stycken ur havet av kultur omkring oss, och från fonden av bilder, melodier och idéer som är djupt inpräglade i det mänskliga psyket, eller kanske medfött i det. Som Lewis Mumford uttrycker det, ”Ett patent är en anordning som möjliggör för en man att göra anspråk på särskild finansiell belöning för att ha varit den sista länken i den komplicerade sociala process som frambringade uppfinningen.”³ Detsamma är sant för sånger, berättelser och alla andra kulturella uppfinningar. Genom att göra dessa till privat egendom avskiljer vi något som inte är vårt. Vi stjäl från det kulturella allmänna. Och eftersom bitar av den allmänna kulturen, som mark, själva är produktiva avseende fortsatt rikedom, är denna stöld ett pågående brott som bidrar till uppdelningen mellan ”har” och ”har inte”, ägarna och hyrestagarna, fordringsägarna och gäldenärerna. Den ryske anarkisten Peter Kropotkin påpekade detta vältaligt: ”Varje maskin har haft samma historia – en lång meritlista av sömnlösa nätter och fattigdom, av desillusioner och glädje, av partiella förbättringar upptäckta av flera generationer av namnlösa arbetare, som till originaluppfinningen har lagt till dessa små ingenting, utan vilka den mest fruktsamma idén skulle förbli fruktlös. Mer än så: varje ny uppfinning är en syntes, resultatet av oräkneliga uppfinningar som har föregått den i mekanikens och industrins stora spektrum. Vetenskap och industri, kunskap och tillämpning, upptäckt och praktiskt förverkligande ledande till nya upptäckter, skicklighet av hjärna och hand, slit av sinne och muskel – allt arbetar tillsammans. Varje upptäckt, varje framsteg och varje ökning av mängden mänskliga rikedomar står för sitt tillblivande i skuld till det förflutnas och nuets fysiska och mentala vånda. Med vilken rätt kan då någon, oavsett hur lämpad, minsta lilla bit av detta enorma hela säga – Detta är mitt, inte ert?”⁴

Sådana överväganden spär på min önskan att göra mina böcker fritt tillgängliga på nätet och att bortse från några av de vanliga upphovsrättsskydden. Jag hade inte kunnat skriva denna bok utanför en omfattande organisk matris av idéer, en allmännytta av kulturkapital som jag rätteligen inte kan spärra in.⁵

Andligt kapital är mer subtilt. Det refererar till våra mentala och sinnliga kapaciteter, t.ex. förmågan av koncentration, skapande av föreställningsvärldar och förmågan till glädje över att få uppleva livet. När jag var ung, strax innan television och videospel kom att dominera amerikansk barndom, skapade vi våra egna världar genom invecklade repliker. Vi använde samma tekniker som de vuxna för att göra sina liv och sin kollektiva verkligen mer fascinerande: formulera en vision, skapa en berättelse runt den visionen som anger syften och roller, spela dessa roller o.s.v. Idag kommer dessa fantasivärldar färdigskapade från TV-studios och mjukvaruföretag, och barn hänförs av billiga, pråliga och ofta våldsamma världar skapade av avlägsna främlingar. Dessa kommer även med färdigskapade bilder, och förmågan att forma egna bilder (vi kan kalla denna förmåga föreställningsförmåga) förtvinar. Oförmöget att måla upp en ny värld, växer barnet upp med vanan att ta till sig vilken som helst verklighet som hon matas med.⁶ Kan detta kanske vara en bidragande orsak till den politiska passiviteten hos den amerikanska allmänheten?

En annan utarmning av det andliga kapitalet kommer från den intensiva sinnesstimuleringen via elektroniska medier. T.ex. har moderna actionfilmer ett så högt tempo, är så högljudda och är så enormt stimulerande att äldre filmer förefaller tråkiga i jämförelse, för att inte nämna böcker eller naturen. Trots mina ihärdiga försök att begränsa mina barns exponering för moderna överdrifter kan de knappt uthärda att se en film gjord före 1975. När vi en gång vant oss vid den intensiva stimulansen, får vi vid frånvaron av denna ett tillbakadragandesymptom som vi kallar tristess. Vi blir beroende och måste därför betala för att erhålla något som en gång fanns tillgängligt bara man var i livet. En baby eller en jägare-samlare fascineras av naturens långsamma processer: en kvist som flyter i vattnet, ett bi som besöker en blomma och andra saker som är utom räckhåll för de moderna vuxnas anemiska uppmärksamhet. På samma sätt som de romerska coloni var tvungna att betala för att bruka den jord de behövde för sin överlevnad, så måste de flesta människor idag betala ägarna till de processer, media, och kapitalet som behövs för att skapa den extrema sinnesstimulans som de behöver för att känna sig levande.

Det kanske inte framstår tydligt att det andliga kapitalet utgör en allmännytta. Vad som verkligen har möjliggjorts här är en plats för uppmärksamheten. De förmågor hos det mänskliga sinnet som jag kallar andligt kapital existerar inte isolerat; de formas och vägleds av vår uppväxt, vår fostran och vår kulturella omgivning. Vår föreställningsförmåga och förmåga till sensorisk tillfredsställelse är i hög grad kollektiva förmågor, som vi idag inte längre kan öva upp med hjälp av de fritt tillgängliga källorna sinnet och naturen, utan måste köpa från de nya ägarna.

Den mänskliga rasens kollektiva uppmärksamhet är en allmännytta precis som marken eller luften. Precis som dem, utgör den råmaterialet till mänsklig kreativitet. Att göra ett verktyg, att utföra något arbete eller att göra något överhuvudtaget förutsätter att man har uppmärksamheten riktad på den uppgiften och inget annat. Den allestädes närvarande reklamen och media i vårt samhälle, leder till splittring av mänsklighetens kollektiva uppmärksamhet och en utarmning av vårt gudomliga arv. Vart jag än vänder blicken när jag är ute på vägarna, finns där en informationstavla. I tunnelbanan, på internet och på gatan sträcker sig kommersiella budskap ut och ”fångar” vår uppmärksamhet. De infiltrerar hela vår tankeverksamhet, våra berättelser, vår inre dialog, och via dessa våra känslor, begär och våra antaganden och vänder allt mot åstadkommandet av en produkt och vinst. Vår uppmärksamhet är knappt vår egen längre. Så enkelt manipuleras den av politisk och kommersiell makt.

Efter att vår uppmärksamhet under så lång tid varit manipulerad, hackad i bitar, vants vid intensiv stimulans och ryckts omkring från det ena kusliga men tomma objektet till nästa, är den så fragmenterad att vi inte kan fokusera den tillräckligt länge för att skapa något oberoende av de ”program” som omger oss. Vi förlorar vår förmåga att kvarhålla en tanke, förstå nyanser och sätta oss in i den andres situation. Mottagliga som vi är för varje simpelt budskap med omedelbar emotionell vädjan, är vi lätta måltavlor inte bara för reklam utan även för propaganda, demagogi och fascism. Allt detta stöder på olika sätt pengamakten.

 

NERMONTERINGEN AV SAMHÄLLET

Den viktigaste typen av kapital för syftena med denna diskussion är socialt kapital. Socialt kapital avser i första hand relationer och kunnande, de ”tjänster” som människor en gång i tiden försåg sig själva och andra med i en gåvoekonomi, såsom matlagning, barnomsorg, hälsovård, gästvänlighet, underhållning, rådgivning, matodling, klädtillverkning och husbyggnation. Så sent som för en eller två generationer sedan var många av dessa funktioner i mycket lägre utsträckning än idag omvandlade till handelsvaror. När jag var barn åt människor som jag kände sällan på restaurang, och grannar tog hand om varandras barn efter skolan. Teknologi har varit instrumentet för överförande av mänskliga relationer till sfären av ”tjänster”, på samma sätt som det har fört djupare och mer obskyra delar av jorden till sfären av varor. Till exempel hjälpte fonografen och radion till att omvandla musik från någonting människor skapade själva till någonting de betalade för. Lagrings- och transportteknologier har gjort samma sak för processandet av mat. Generellt sett har den fina specialiseringen av arbetskraft som följer av teknologin, gjort oss beroende av främlingar för merparten av det vi använder, och gör det osannolikt att våra grannar är beroende av oss för något vi producerar. Ekonomiska band åtskiljs således från sociala band, och kvarlämnar oss med lite att erbjuda våra grannar och få tillfällen till att lära känna dem.

Monetarisering av socialt kapital är nedmontering av samhället. Det borde inte komma som en överraskning att pengar är djupt involverat i upplösningen av samhället, eftersom pengar är sinnebilden för det opersonliga. Omvandla två specifika skogar till pengar, så blir de lika. Tillämpad på kulturer skapar den principen snabbt en global monokultur där alla tjänster är betaltjänster. När pengar förmedlar alla våra relationer förlorar även vi vår unikhet och blir en standardkonsument av standardvaror och standardtjänster, och en standardfunktionär utförande andra tjänster. Inga personliga ekonomiska relationer är viktiga eftersom vi alltid kan ”betala någon annan för att göra det”. Inte undra på att vi, hur vi än strävar, finner det så svårt att skapa ett samhälle. Inte undra på att vi känner oss så otrygga, så utbytbara. Allt beror på omvandlingen, driven som vi ska se av ränta/hyra, av det unika och heliga till det monetära och generiska. I Mänsklighetens uppstigande skrev jag,

”Vi behöver egentligen inte varandra”…Vilken bättre beskrivning kunde det finnas av förlusten av samhället i dagens värld? Vi behöver egentligen inte varandra. Vi behöver inte känna personen som odlar, fraktar och processar vår mat, gör våra kläder, bygger vårt hus, skapar vår musik, tillverkar eller lagar vår bil; vi behöver inte ens känna personen som tar hand om våra barn medan vi är på jobbet. Vi är beroende av rollen, men endast sporadiskt av personen som spelar den rollen. Vad det än gäller, kan vi betala någon (eller någon annan) för att göra det så länge som vi har pengar. Och hur får vi pengar? Genom att spela någon annan specialiserad roll som sannolikt slutar med att någon betalar oss för att göra något för dem…

Livets nödvändigheter har överlåtits åt specialister, och lämnat oss utan något meningsfullt att göra (utanför vårt eget specialiserade område) förutom att fördriva tiden med underhållning. Samtidigt är det få funktioner av det dagliga livet som återstår för oss att utföra, mestadels ensamma funktioner: köra till platser, köpa saker, betala räkningar, värma färdigrätter, utföra hushållsarbete. Inget av detta kräver grannars, släktingars eller vänners hjälp. Vi önskar att vi kom närmare våra grannar och vi anser oss vara vänliga människor som gladeligen skulle hjälpa dem. Men det finns väldigt lite att hjälpa dem med. I våra ”hus-boxar” är vi självförsörjande. Eller snarare är vi självförsörjande i relation till de människor som vi känner men beroende som aldrig förr av fullkomliga främlingar som lever hundratals mil bort.

Omvandlingen av sociala relationer till varor och tjänster lämnar oss utan något annat att göra tillsammans förutom att konsumera. Gemensam konsumtion bidrar inte till att bygga samvaro eftersom det inte kräver några gåvor. Jag tror att de ofta förekommande beklagandena över känslan av tomrum vid sociala sammankomster kommer sig av den ofullständiga vetskapen ”Jag behöver inte dig”. Jag behöver inte din hjälp för att konsumera mat, dryck, droger och underhållning. Konsumtion förutsätter inte någons hjälp, förutsätter inte något av någons sanna varande. Samvaro och intimitet kan inte komma från gemensam konsumtion, utan bara från givande och samkreativitet.

När liberaler åberopar den privata egendomens helighet, skapar de oavsiktligt ett behov av den verkligt ”Stora staten” som de så föraktar. För i frånvaron av samhälleliga band, är de atomiserade individer som återstår, beroende av en avlägsen auktoritet – en legalt konstituerad stat – för många av de sociala funktioner som samhällsstrukturer en gång i tiden uppfyllde: säkerhet, tvistelösning och allokeringen av gemensamt socialt kapital. ”Egendomifieringen” och privatiseringen av den ekonomiska sfären gör oss, för att mynta ett uttryck, hjälplöst oberoende – oberoende av alla vi känner och beroende av opersonliga, tvingande myndigheter som styr på distans.

När jag frågar folk om vad som saknas mest i deras liv, är det allra vanligaste svaret ”samhället”. Men hur kan vi bygga ett samhälle när alla dess byggstenar – de saker vi gör för varandra – har omvandlats till pengar? Ett samhälle vävs av gåvor. Till skillnad från penning- eller bytestransaktioner, i vilka inga förpliktelser återstår efter transaktionen, medför gåvor alltid en antydan om framtida gåvor. När vi får, blir vi skyldiga; tacksamhet är vetskapen om att ha fått, och önskan om att i sin tur ge. Men vad finns det nu att ge? Inte livets nödvändigheter, inte mat, skydd eller kläder, inte underhållning, inte berättelser, inte hälsovård: alla köper dessa. Detta stegrar önskan att komma ifrån alltsammans och att återvända till ett mer självförsörjande liv där vi i gemenskap bygger våra egna hus och odlar vår egen mat och tillverkar våra egna kläder. Även om det finns ett värde i denna rörelse, tvivlar jag på att många människor kommer att börja göra saker på det ”svåra sättet” igen bara för att få till ett samhälle. Det finns en annan lösning vid sidan om reversering av den moderna tidens specialisering av arbetskraft och maskinbaserade effektivitet, och det härrör från det faktum att pengar inte alls täcker många av behoven. Mycket viktiga behov täcks inte idag, och pengar är p.g.a. sin opersonliga natur inte kapabelt att täcka dessa. Framtidens samhälle kommer att växa fram utifrån de behov som pengar aldrig kan täcka.

Ni förstår nu varför jag kallar pengar ”det allmännas lik”. Omvandlingen av natur-, kultur-, socialt och andligt kapital till pengar är fullkomnandet av pengars kraft, beskrivet av Richard Seaford, i syfte att homogenisera allt det kommer i kontakt med. ”I reduktionen av individualitet till homogen opersonlighet”, skriver han, ”påminner pengars kraft om dödens dito.”⁷ Sannerligen, när alla skogar omvandlats till meter board, när alla ekosystem har asfalterats, när alla mänskliga relationer har ersatts med en ”tjänst”, kommer själva processerna för planetärt och socialt liv att upphöra. Allt som kommer att finnas kvar är kalla, döda pengar, så som myten om Kung Midas förvarnade om för så många århundraden sedan. Vi kommer att vara döda – men mycket, mycket rika.

 

SKAPANDET AV BEHOV

Ekonomer skulle säga att sådana saker som fonografer och bulldozrar och resten av teknologin har berikat oss genom att skapa nya varor och tjänster som tidigare inte existerat. På en djup nivå är dock de mänskliga behoven som dessa saker täcker inte nya. De bara täcker dessa på ett annorlunda sätt – ett sätt som vi måste betala för.

Betänk telekommunikationer. Människor har inget generellt behov av långdistanskommunikation. Vi har ett behov av att hålla kontakt med de människor som vi har känslomässiga och ekonomiska band med. I gångna tider fanns de personerna vanligtvis i vår närhet. En jägare-samlare eller en 1300-talsbonde i Ryssland skulle ha haft ytterst lite användning för en telefon. Telefoner började täcka ett behov först när andra utvecklingar i teknologi och kultur ytterligare spred isär människor och splittrade utspridda familjer och lokala samhällen. Så det grundläggande behovet som de täcker innebär inget nytt under solen.

Betänk ett annat teknologiskt erbjudande, ett som mina barn till min stora bestörtning känner sig oemotståndligt attraherade av: onlinefantasirollspel med enorma spelarantal. Behovet som dessa täcker är inte heller något nytt. Barn och ungdomar har ett starkt behov av att utforska, ge sig ut på äventyr och att etablera en identitet genom interaktion med jämlikar som betygsätter denna utforskning och detta äventyr. I gångna tider skedde detta utomhus. När jag var barn hade vi inget som kunde mäta sig med generationers frihet före oss, som du kan läsa om i Tom Sawyer, men ändå hände det att jag och mina vänner ibland vandrade kilometervis till en ravin, eller ett övergivet stenbrott, en oexploaterad bergstopp, eller järnvägsspåret. Idag kan man knappt hitta en grupp ungar som strövar omkring, då varje markbit är inhägnad och försedd med ”Beträd ej”-skyltar, när samhället är besatt av säkerhet, och när barn har fullbokade scheman och drivs till att prestera. Teknologi och kultur har rånat barnen på något de är i stort behov av – och säljer sedan tillbaka det till dem via videospel.

Jag kommer ihåg dagen då jag kom till insikt om vad som hände. Jag råkade titta på ett avsnitt av Pokémons tv-show, som i grunden handlar om tre barn som strövar omkring på magiska äventyr. Dessa fiktiva, varumärkesskyddade tv-karaktärer var ute på de magiska äventyr som riktiga barn en gång i tiden var ute på men idag måste betala (via reklam) för förmånen att få se på. Som ett resultat av detta har BNP ökat. Nya ”varor och tjänster” (per definition saker som utgör en del av penningekonomin) har skapats och ersatt funktioner som en gång i tiden var gratis.

Lite eftertanke avslöjar att nästan alla varor och tjänster tillgängliga idag täcker behov som en gång täcktes gratis. Hur är det med medicinsk teknologi? Jämför vår egen dåliga hälsa med den fantastiska hälsan hos en jägare-samlare eller en primitiv jordbrukare, och det framstår tydligt att vi till en hög kostnad köper vår förmåga att fungera fysiskt. Barnomsorg? Matlagning? Transport? Textilindustrin? Utrymmet tillåter mig inte att analysera var och en av dessa för att reda ut vad som stulits och sålts tillbaka till oss. Jag ska erbjuda ett till bevis för min uppfattning: om penningtillväxten verkligen drev det teknologiska och kulturella täckandet av nya behov, vore vi då inte mer uppfyllda än några människor före oss?

Är människor lyckligare nu, mer uppfyllda, när de har filmer istället för stammens historieberättare, MP3-spelare istället för samlingar runt pianon? Är vi lyckligare genom att äta massproducerad mat istället för från grannens åker eller vår egen trädgård? Är människor lyckligare genom att bo i prefabricerade enheter eller McMansions än de skulle vara i gamla New England stengårdshus eller indiantält? Är vi lyckligare? Har något nytt behov täckts?

Även om det inte har det, ska jag inte bortse från hela teknologiliket, trots all ruin det medfört för naturen och mänskligheten. Faktum är att vetenskapens och teknologins landvinningar täcker viktiga behov, behov som utgör huvuddrivkrafter för en helig ekonomi. Dessa inkluderar behovet av att utforska, att leka, att veta och att skapa det som vi i New Economy-rörelsen kallar ”riktigt coola grejer”. I en helig ekonomi kommer vetenskap, teknologi och den specialiserade arbetskraft som hänger ihop med dessa, fortsätta att utgöra en del av medlen för täckandet av dessa behov. Vi kan redan se detta högre syfte med vetenskap och teknologi, som en recessiv gen som förökar sig ohejdbart trots dess oupphörliga kommersialisering. Det finns i hjärtat på varje sann vetenskapsman och uppfinnare: en anda av förundran, upprymdhet och nyhetens behag. Varje institution i den gamla världen har sin motsvarighet i den nya världen, samma not men på en annan oktav. Vi söker inte en revolution som utplånar det gamla och skapar det nya från grunden. Den typen av revolution har prövats tidigare med samma resultat varje gång, eftersom själva mentaliteten är en del av den gamla världen. Helig ekonomi är en del av en fullständigt annorlunda typ av revolution, en omvandling och inte en utrensning. I denna revolution kommer förlorarna inte ens att inse att de har förlorat.

Fram till idag har väldigt få produkter av vår ekonomi och teknologi tjänat de tidigare nämnda behoven. Inte bara är vårt behov av lek, utforskning och förundran ouppfyllda, utan stor ängslan och strävan åtföljer även täckandet av våra fysiska behov. Detta motsäger ekonomernas påstående att även om inga nya behov har täckts, så tillåter teknologi och specialisering av arbetskraft oss att täcka existerande behov på ett effektivare sätt. En maskin, sägs det, kan ersätta tusentals människors arbete; en dator kan koordinera arbetet för tusentals maskiner. Således har futurister alltsedan 1700-talet förutspått en nära förestående tidsålder av fritid. Denna tidsålder har aldrig infunnit sig, och verkar faktiskt under de senaste trettiofem åren ha dragit sig ännu längre bort. Det är helt uppenbart att något inte fungerar.

Ett av ekonomins två grundläggande antaganden är att människor normalt agerar i sitt rationella egenintresse och att detta egenintresse sammanfaller med pengar. Två människor gör ett utbyte (läs köper något för pengar) bara ifall det gynnar båda två att göra så. Så ju mer utbyten som sker desto mer nytta erhålls. Ekonomer associerar därför pengar med det goda. Detta är ett skäl till varför ekonomisk tillväxt är den ekonomiska politikens icke ifrågasättbara heliga Graal. – när ekonomin växer, ökar världens antagna godhetsnivå. Vilken politiker skulle inte vilja ta åt sig äran för ekonomisk tillväxt?

Ekonomisk logik säger att när en ny vara eller tjänst blir till, betyder detta faktum att någon är villig att betala för den, att den måste vara till nytta för någon. Detta är sant i ett visst begränsat avseende. Om jag stjäl dina bilnycklar kan det vara till nytta för dig att köpa tillbaka dessa från mig. Om jag stjäl din mark kan det vara till nytta för dig att arrendera tillbaka den så att du kan överleva. Men att hävda att penningtransaktioner är ett bevis på en ökning av totala mängden nyttigheter är absurt; eller förutsätter rättare sagt att de behov som därigenom täcks, inte täcktes ursprungligen. Om vi endast betalar för saker som vi en gång försågs med genom självförsörjning eller genom gåvoekonomin, då haltar den ekonomiska tillväxtens logik. Häri ligger ett dolt ideologiskt motiv för antagandet om att primitivt liv, med Hobbes ord, var ”ensligt, fattigt, besvärligt, rått och kort”. Ett sådant förgånget skulle rättfärdiga nuet, som faktiskt bär samtliga Hobbes kvaliteter på varierande sätt. Vad är livet i villaförortens stora inomhusutrymmen om inte ensligt? Vad är livet i Afrika kring ekvatorn om inte kort?⁸ Och har någon tidsepok kunnat konkurrera med det senaste seklet i besvärlighet och råhet? Kanske är Hobbes uppfattning om det förflutnas hårda överlevnadskamp en ideologisk projektion av våra egna betingelser.

För att ekonomin ska växa, måste även sfären av penningmärkta varor och tjänster växa. Pengar måste täcka mer och mer av våra behov. Bruttonationalprodukten definieras trots allt som summan av de varor och tjänster som ett land producerar. Och bara de som kan växlas mot pengar räknas.

Om jag vaktar ditt barn gratis räknar ekonomerna detta inte som en tjänst eller lägger till den till BNP. Den kan inte användas för att betala en finansiell skuld. Inte heller kan jag gå till snabbköpet och säga: ”Jag vaktade grannens barn i morse, så ge mig mat, tack.” Men om jag öppnar ett dagis och debiterar dig pengar, har jag skapat en ”tjänst”. BNP ökar och enligt ekonomer har samhället blivit rikare. Jag har ökat ekonomin och ökat världens nivå av godhet. ”Varor” är de saker du betalar pengar för. Pengar = Vara (eng. Money = Good, ö.a.) Detta har varit vår tids ekvation.

Detsamma är sant om jag hugger ner en skog och säljer timret. Så länge den står upp och är otillgänglig är den inte någon vara. Den blir bara en ”vara” när jag bygger en avverkningsväg, hyr arbetskraft, hugger ner den och transporterar den till en köpare. Jag konverterar en skog till timmer, en vara, och BNP ökar. Likaledes, ifall jag skriver en ny låt och lägger ut den gratis, ökar inte BNP och samhällets rikedom, men om jag upphovsrättsskyddar den och säljer den, blir den en vara. Eller så kan jag leta upp ett traditionellt samhälle som använder örter och schamanens tekniker för helande, förstöra deras kultur och göra dem beroende av farmaceutiska mediciner som de måste köpa, avhysa dem från deras mark så att de inte kan vara självförsörjande jordbrukare och måste betala för mat, och röja upp marken och anställa dem på en bananplantage – och jag har gjort världen rikare. Jag har fört olika funktioner, relationer och naturresurser in i penningsfären.

Varje gång någon betalar för något som hon en gång i tiden erhöll som gåva eller gjorde själv, ökar världens godhetsnivå. Varje trä nerhugget och omvandlat till papper, varje idé infångad och omvandlad till intellektuell egendom, varje barn som använder videospel istället för att skapa föreställningsvärldar, varje mänsklig relation omvandlad till en betaltjänst, utarmar en bit av den naturella, kulturella, andliga och sociala allmännyttan och omvandlar den till pengar.

Det är sant att det är effektivare (räknat i arbetskraftstimmar) för dagispersonal att ta hand om tre dussin barn än för ett antal hemmavarande föräldrar att göra det själva. Det är också mer effektivt att odla tusenhektarsåkrar med megatraktorer och kemikalier än det är att samla ihop samma mängd mat från hundra små åkerlappar med hjälp av handredskap. Men all denna effektivitet har varken gett oss mer fritid eller täckt några fundamentalt nya behov. Effektiviteten slutar i täckandet av gamla behov i ändlösa, obscena, omsorgsfulla utarbetanden och når slutligen det extrema fyllandet av garderober med kläder och skor som knappt hinner användas innan de blir jordfyllnad.

De mänskliga behovens begränsade karaktär gav upphov till problem i den industriella erans barndom, vilket först syntes inom textilindustrin. Hur många utstyrslar behöver en person egentligen? Lösningen till den annalkande krisen med överproduktion blev att manipulera människor till övertäckning av deras behov av kläder. Det blev början på modeindustrin som på ett överraskande medvetet och cyniskt sätt uppmuntrade ”ville vara” modesnobbar att hålla sig till trender. En delförklaring till att människor tog till sig detta är att kläder intar en speciell plats i alla kulturer genom att uppfylla olika heliga, glädjande, mörka och lekfulla behov och ge ett stort bidrag till de djupare behoven av social identitet. Det är lika naturligt att smycka våra kroppar som det är att krydda vår mat. Poängen är att inga nya behov blev täckta. Mer och mer produktion syftar till att täcka samma behov oändligt utstuderat.

Det var samma industrialisering som medförde massproduktionen av textilier, som också orsakade den sociala desintegration som splittrade traditionella samhällen och gjorde människor påverkbara av modeindustrin. Jag beskrev detta i ett något bredare sammanhang i Mänsklighetens uppstigande:

”För att introducera konsumism till en tidigare isolerad kultur är det nödvändigt att först förstöra dess känsla av identitet. Så här gör du: Klipp av dess närverk av ömsesidighet genom att introducera konsumtionsvaror utifrån. Undergräv deras självkänsla genom glamourösa bilder av väst. Förnedra dess mytologier genom missionsarbete och vetenskaplig utbildning. Montera ner dess traditionella sätt att förmedla lokal kunskap genom att introducera skolning med läroplaner utifrån. Förstör dess språk genom att tillhandahålla skolningen på engelska eller på något annan nationellt eller världsspråk. Skär av dess band med marken genom import av billig mat för att göra lokalt jordbruk oekonomiskt. Då har du skapat ett folk som hungrar efter rätt gymnastikskor.”

Överproduktionskrisen som uppstår när ett behov generellt sett har blivit täckt löses genom export över till ett annat behov. Ett analogt sätt att se på detta är att den ena efter den andra typen av naturliga, sociala, kulturella och andliga allmännyttor konverteras till egendom och pengar. När det sociala kapitalet av klädproduktion (eg. färdigheterna, traditionerna och medlen för deras överförande) omvandlas till en vara, och ingen längre gör kläder utanför penningekonomin, är det dags att sälja ännu mer kläder genom att förstöra andra identitetsbevarande sociala strukturer. Identitet blir en vara, och kläder och andra konsumtionsartiklar dess ställföreträdare.

Gåvans sociala ekologi – de delade kunskaperna, vanorna och sociala strukturerna som täcker varandras behov – är en precis lika rik källa till välfärd, och har precis lika många ådror av dyrbarheter, som den naturliga ekologin och dess underliggande jord. Frågan är vad som händer när alla dessa former av gemensamt kapital har tappats ur? Vad händer när det inte längre finns någon fisk att omvandla till havsmat, inga mer skogar att omvandla till papper, ingen mer matjord att omvandla till majssirap, när ingen längre gör något gratis för någon annan?

Närmare betraktat borde detta inte vara någon kris alls. Varför måste vi fortsätta växa? Om alla våra behov täcks med ökad effektivitet, varför kan vi inte bara arbeta mindre? Varför har den utlovade eran av fritid aldrig anlänt? Som vi ska se kommer den aldrig att anlända i vårt nuvarande penningsystem. Inget nytt teknologiskt under kommer att vara tillräckligt. Penningsystemet som vi har valt kommer alltid att tvinga oss att välja arbete framför fritid.

Man skulle kunna säga att pengar har täckt ett behov som faktiskt inte täcktes förr – behovet för den mänskliga rasen att växa och fungera i storleksordningen miljoner eller miljarder. Vårt behov av mat, musik, berättelser och så vidare kanske inte är mer tillfredsställt än på stenåldern, men vi kan för första gången skapa saker som kräver koordinationen av miljoner strävsamma specialister världen runt. Pengar har möjliggjort utvecklingen av en meta-mänsklig organism på sju miljarder celler, den mänskliga artens kollektiva kropp. Den är som en signalerande molekyl som koordinerar individers och organisationers bidrag till syften som mindre grupper aldrig skulle kunna uppnå. Alla de behov som pengar har skapat eller överfört från det personliga till det standardmässiga eller generiska har utgjort en del av denna organisms utveckling. Även modeindustrin har varit del av den som ett medel för skapandet av identitet och en känsla av tillhörighet utsträckande sig över långa sociala avstånd.

Likt en multicellsorganism behöver mänskligheten som kollektiv organ, undersystem och medlen att koordinera dessa. Pengar tillsammans med symbolisk kultur, kommunikationsteknologi, utbildning och så vidare, har varit instrumentala i utvecklandet av dessa. De har också varit som ett tillväxthormon, både stimulerande tillväxt och styrande denna tillväxts uttryck. Idag verkar det som om vi når tillväxtens gränser och därmed också slutet på mänsklighetens barndom. Alla våra organ är färdigformade; några har faktiskt levt ut sin användbarhet och kan återgå till embryonal form. Vi mognar. Kanske är vi på väg att vända vår nyfunna kreativa kraft av miljoner mot dess mogna syfte. Kanske behöver vi därmed en annan sorts pengar, som fortsätter att koordinera den vittomfattande komplexa meta-mänskliga organismen men utan att tvinga den att växa.

 

PENNINGMAKTEN

Hela den myriad av egendomsformer som vi har idag har ett gemensamt definierande kännetecken: de kan alla köpas och säljas för pengar. De är alla ekvivalenta med pengar, eftersom vemhelst som äger pengar, också kan äga alla andra former av kapital och den produktionsförmåga som följer av dessa. Och kom ihåg att varenda en av dessa former uppstod ur det allmännyttiga, från början inte ägdes av någon enskild person, och slutligen drogs bort från allmännyttan och gjordes till egendom. Samma sak som hände med mark, har även hänt allting annat och har medfört samma koncentration av rikedom och makt i händerna på de som äger det. Som de tidiga kristna fäderna, Proudhon, Marx och George visste, är det omoraliskt att råna någon på dennes egendom och sedan tvinga honom att betala för att få använda den. Ändå är det vad som händer varje gång du tar arrende för mark eller ränta på pengar. Det är alltså ingen slump att nästan alla världsreligioner inför förbud mot ocker. Ingen bör tjäna på själva ägandet av det som existerade före äganderätten, och dagens pengar är förkroppsligandet av allt som fanns före äganderätt, den destillerade essensen av egendom.

De räntelösa penningsystem som jag ska föreslå och beskriva i denna bok är dock inte motiverade enbart av moralskäl. Ränta är mer än bara ett pågående brott, mer än bara fortsatt inkomst från ett brott som redan är begånget. Det är också motorn bakom fortsatt rån; det är en kraft som driver oss alla, oavsett hur vänliga våra avsikter är, till frivilligt eller ofrivilligt deltagande i länsandet av jorden.

Under mina resor, först min inre resa och sedan som talare och skrivare, har jag ofta konfronterats med en djup vånda och hjälplöshet framkallad av den allestädes närvaron av den världen förtärande ”maskinen” och det närapå omöjliga undvikandet av att delta i det hela. Som ett exempel bland miljontals kan nämnas människor som rasar mot Wal-Mart men ändå fortfarande att handla där, eller i andra varuhus som är lika mycket en del av den globala rovdriftskedjan, eftersom de känner att de inte har råd att betala det dubbla priset eller klara sig utan. Och hur är det med elektriciteten som driver mitt hus – kol som slits ut ur bergstoppar? Hur är det med bensinen som tar mig till andra platser eller levereras hem till mig om jag blir strömlös? Jag kan minimera mitt deltagande i den världsförtärande maskinen men jag kan inte undvika den helt och hållet. När människor blir medvetna om att själva levandet i ett samhälle innebär bidrag till världens ondska, går de ofta genom en fas av önskan att hitta ett helt isolerat och självförsörjande avsiktligt samhälle – men vad är nyttan med det när Rom brinner? Vad spelar det för roll om du inte bidrar med din lilla del av utsläppen som översvämmar jorden? Det fortsätter ändå på samma sätt oavsett om du bor i skogen och äter rötter och bär eller i en villaförort och äter mat transporterad från Kalifornien.⁹ Önskan om att rentvå sig från samhällets synder är ett slags fetisch ungefär som solpaneler till ett hus på 400 kvadratmeter.

Även om impulserna är lovvärda blir rörelser för bojkott av Wal-Mart, sjukvårdreform, utbildning, politik eller något annat snabbt en övning i meningslöshet då de vänder sig mot penningmakten. Att göra något intryck alls känns som en ansträngande simning uppströms, och så fort vi vilar sveps vi iväg igen av ett nytt utbrott, någon ny hemskhet, någon ny skövling av naturen, samhället, hälsan eller anden för pengarnas skull.

Vad exakt är denna penningmakt? Den är inte såsom det ibland verkar någon ond sammansvärjning av bankirer som styr världen genom Bilderberg-gruppen, den trilaterala kommissionen och andra instrument för ”Illuminati”. Under mina resor och genom min korrespondens stöter jag ibland på människor som har läst böcker av David Icke och andra som målar upp övertygande scenarios där en uråldrig global konspiration tillägnad ”New World Order”, symboliserat av ett allseende öga på toppen av en pyramid, styrande varje regering och varje institution, och styrd bakom kulisserna av ett litet, hemligt kotteri av makthungriga monster som till och med räknar Rothschildarna och Rockefellrarna som sina marionetter. Jag måste vara väldigt naiv eller väldigt ignorant som inte förstår problemets sanna natur.

Samtidigt som jag bekänner mig vara naiv är jag ändå inte ignorant. Jag har läst mycket av detta material och kommit ifrån otillfredsställd. Samtidigt som det är uppenbart att det finns mycket mer i sådana händelser som 9/11 och Kennedy-morden än vi har informerats om, och att finansindustrin, den organiserade brottsligheten och politiska makten är nära sammanlänkade, tycker jag att konspirationsteorier i allmänhet ger för mycket kredit till den mänskliga förmågan att på ett framgångsrikt sätt styra och kontrollera komplexa system. Något mystiskt pågår säkert och de ”sammanträffanden” som människor som David Icke anför, förnekar konventionella förklaringar. Men om du tillåter en stunds eftergivenhet för det meta-fysiska, tror jag att det som händer är att våra djupa ideologier och trossystem, och deras omedvetna skuggor, alstrar en matris av synkronisiteter som i hög grad liknar en konspiration. Det är de facto en konspiration utan konspiratörer. Alla är marionetter, men det finns ingen som drar i trådarna.

Dessutom är vädjanden om konspirationsteorier, som normalt inte är verifierbara, lika mycket psykologiska som empiriska. Konspirationsteorier har en mörk lockelse eftersom de utnyttjar vår ursprungliga upprördhet och identifierar något som den kan kanaliseras genom, något att beskylla och något att hata. Olyckligtvis är vårt hat missriktat, vilket många revolutionärer har upptäckt när de störtat oligarkerna. Den riktige brottslingen finns djupare och är mycket mer genomträngande. Den övergår den fysiska nivån, och även bankirer och oligarker lever under dess träldom. Den riktiga brottslingen är de utomjordiska herrar som styr världen från sina flygande tefat. Jag skojade bara.¹⁰ Den riktiga brottslingen, den som håller i marionettrådarna och som manipulerar vår elit från bakom scenen, är själva penningsystemet: ett kreditbaserat, räntedrivet system som uppstår från den forntida, stigande vågen av separation; som skapar tävlan, polarisering och girighet; som kräver oändlig exponentiell tillväxt; och, viktigast av allt, som kommer till vägs ände i vår tid när bränslet för denna tillväxt – socialt, naturligt, kulturellt och andligt kapital – tar slut.

De närmast kommande kapitlen beskriver denna process och räntans dynamik, inramande den nuvarande ekonomiska krisen som kulmen på en trend som varat i århundraden. Således kan vi bättre förstå hur vi skapar inte bara ett nytt ekonomiskt system, utan även en ny sorts pengar, sådana som har de motsatta effekterna jämfört med dagens pengar: givmildhet istället för girighet, jämlikhet istället för polarisering, berikande av allmännyttorna istället för tömmande, och hållbarhet istället för tillväxt. Dessutom kommer denna nya typ av pengar att förkroppsliga ett ännu djupare skifte än det vi ser hända idag, ett skifte i mänsklig identitet i riktning mot ett kontakthavande själv, bundet till alla varelser i gåvans cirkel. Alla pengar som är del av denna återförening, denna stora vändning, förtjänar helt säkert att kallas heliga.

 

Prev                                                                                                                                                    Next