KAPITEL 6: OCKERNS EKONOMI

Trots alla heliga löften från folk om att bannlysa krig en gång för alla, trots miljoners rop ”aldrig mera krig” och trots alla förhoppningar om en bättre framtid har jag följande att säga: Om dagens monetära system baserad på ränta och ränta på ränta fortsätter att vara i bruk, törs jag idag förutspå att det kommer att ta mindre än tjugofem år innan vi har ett nytt och ännu värre krig. Jag kan tydligt se den kommande utvecklingen. Den nuvarande graden av teknologisk utveckling kommer snabbt att resultera i en rekordprestation av industrin. Kapitaluppbyggnaden kommer att vara snabb trots de enorma förlusterna under kriget, och genom överutbud (av pengar) kommer räntan att sänkas (ända tills penningspekulanterna vägrar att sänka räntan ytterligare). Pengar kommer sedan att ansamlas (orsakande förutsägbar deflation), ekonomiska aktiviteter kommer att krympa, och tilltagande horder av arbetslösa personer kommer att härja på gatorna…bland dessa missnöjda massor kommer vilda, revolutionära idéer att uppstå och med dessa kommer även den giftiga plantan som kallas ”supernationalism” att föröka sig. Inget land kommer att förstå det andra, och slutet kan bara bli krig igen.

• Silvio Gesell (1918)

Vi står inför en paradox. Å ena sidan är pengar egentligen ett kännetecken för tacksamhet och förtroende, ett medel för sammanförandet av gåvor och behov, en facilitet för utbyte mellan de som i annat fall inte skulle göra något utbyte. Som sådant skulle det göra oss alla rikare. Ändå gör det inte det. Istället har det medfört otrygghet, fattigdom och likvidation av vår kultur och våra naturliga allmännyttor. Varför?

Orsaken till dessa saker ligger djupt inne i själva hjärtat av dagens penningsystem. Det är inbyggt i de sätt på vilka pengar idag skapas och cirkulerar, och navet i det systemet är ocker, mer känt som ränta. Ocker är den absoluta motsatsen till gåva. Istället för att ge till andra när man har mer än man behöver, söker ocker att använda makten i ägarskapet till att tjäna ännu mer – att ta från andra snarare än att ge. Och som vi ska se är det precis lika mycket motsatsen till gåva i dess effekter som i dess motiv.

Ocker är inbyggt i själva väven i dagens pengar, från ögonblicket då de införs. Pengar uppstår när Federal Reserve (eller ECB eller andra centralbanker) köper räntebärande papper (traditionellt statsobligationer/stadsskuldsväxlar, men mer nyligen alla sorters inteckningslån och annat finansiellt skräp) på den öppna marknaden. FED eller centralbanken skapar dessa nya pengar ur tomma luften genom ett penndrag (eller en tryckning på tangentbordet). T.ex. när FED köpte inteckningslån för $290 miljarder från Deutsche Bank år 2008 använde FED inte existerande pengar för att göra detta; de skapade dessa som en bokföringstransaktion på Deutsche Banks konto. Detta är första steget i penningskapande. Vad FED eller en centralbank än köper, är det alltid ett räntebärande papper. Det innebär med andra ord att med de skapade pengarna medföljer alltid en skuld, och skulden är alltid högre än den skapade summan pengar.

Den typ av pengar som precis beskrevs kallas den ”monetära basen”, eller M0. De existerar som bankreserver (och fysiska kontanter). Det andra steget inträffar när en bank lånar ut till ett företag eller en person. Även här skapas pengar som en bokföringstransaktion på låntagarens konto. När en bank utfärdar ett lån på 1 miljon dollar till ett företag, debiterar den inte den summan från något annat konto; de skriver helt enkelt in summan i existens. En ny miljon dollar i nya pengar har skapats – och mer än en miljon dollar i skulder.¹ Dessa nya pengar kallas M1 eller M2 (beroende på vilken typ av konto pengarna avser). Det är pengar som faktiskt spenderas på inköp av varor och tjänster, investeringsutrustning, nyanställning och så vidare.

Ovanstående beskrivning av hur pengar skapas har bred acceptans men är inte helt korrekt. Jag diskuterar det subtilare i appendixet. Det duger dock för tillfället eftersom det är tillräckligt korrekt i syfte att beskriva effekterna av ocker.

 

EN EKONOMISK LIKNELSE

Ocker genererar dagens endemiska knapphet och driver den oändliga tillväxtens motor som utarmar världen. För att förklara hur, ska jag börja med en liknelse skapad av den extraordinäre ekonomiske visionären Bernard Lietaar betitlad ”The Eleventh Round”, ur hans bok The Future of Money.

Det var en gång en liten by ute i vildmarken, där människorna idkade byteshandel för alla sina transaktioner. Varje marknadsdag gick människor runt med sina kycklingar, ägg, skinkor och bröd och engagerade sig i utdragna förhandlingar sinsemellan för att byta till sig det de behövde. Vid särskilda tidpunkter på året, såsom vid skördetid eller när någons lada var i behov av en större reparation efter en storm, återkallade folk i sina minnen traditionen av att hjälpa varandra, som de hade fört med sig från det gamla landet. De visste att ifall de någon dag fick ett problem, skulle andra hjälpa dem i gengäld.

En marknadsdag kom en man med skinande svarta skor och en elegant vit hatt förbi och iakttog hela processen med ett hånfullt leende. När han såg en bonde springa runt för att få tag i de sex kycklingar han ville byta ut mot en stor skinka kunde han inte hålla sig för skratt. ”Stackars människor”, sade han, ”så primitivt”. Bondens fru som råkat höra honom utmanade främlingen: ”Tror du att du klarar av att hantera kycklingar bättre?” ”Kycklingar, nej”, svarade främlingen, ”men det finns ett bättre sätt att slippa ifrån detta käbbel.” Jaså, hur då?” frågade kvinnan. ”Ser du trädet där borta?” replikerade främlingen. ”Nå, jag ska gå dit och vänta på att någon av er ska komma med en stor kohud till mig. Låt sedan varje familj besöka mig. Jag ska förklara det bättre sättet.”

Och så blev det. Han tog kohuden och skar perfekta lädercirklar ur det och satte en noga utformad och elegant liten stämpel på varje rund bit. Sedan gav han varje familj tio bitar och förklarade att varje bit representerade värdet av en kyckling. ”Nu kan ni handla och byta med bitarna istället för besvärliga kycklingar” förklarade han.

Det verkade vettigt. Alla blev imponerade av mannen med de skinande skorna och den inspirerande hatten.

”Och förresten”, lade han till efter att varje familj fått sina tio läderbitar, ”om ett år kommer jag tillbaka och sätter mig under samma träd. Jag vill att ni alla ger mig elva läderbitar tillbaka. Den elfte biten är ett tecken på uppskattning för den teknologiska förbättringen jag just gjorde möjlig i era liv.” ”Men var ska den elfte biten komma ifrån?” frågade bonden med de sex kycklingarna. ”Du ska få se”, sade mannen med ett lugnande leende.

Vad tror du måste hända, om vi antar att befolkningen och dess årliga produktion förblir exakt desamma under det närmsta året? Kom ihåg att den elfte biten aldrig skapades. Nedersta raden visar således att en av varje elvatal familjer kommer att förlora alla sina bitar, även om alla lyckades bra med sina affärer i syfte att lägga till en elfte bit till tio andra.

Så när en storm hotade skörden för en av familjerna, blev människor mindre generösa med sin tid till hjälp för att få in den innan katastrofen var ett faktum. Samtidigt som det var mycket mer bekvämt att utbyta bitarna istället för kycklingarna på marknadsdagen, hade det nya spelet även en oavsiktlig sidoeffekt av att aktivt motverka det spontana samarbete som var tradition i byn. Istället genererade det nya pengaspelet en systemisk bakström av konkurrens mellan alla deltagare.

Denna liknelse börjar visa hur konkurrens, otrygghet och girighet är invävda i vår ekonomi p.g.a. ränta. De kan aldrig elimineras så länge livets nödvändigheter är noterade i räntebärande pengar. Men låt oss nu fortsätta med berättelsen för att visa hur ränta även skapar en oändlig press på evig ekonomisk tillväxt.

Det finns tre sätt på vilka Lietaars berättelse skulle kunna sluta: betalningsinställelse, ökning av penningmängden eller återfördelning av rikedom. Var elfte familj skulle kunna gå i konkurs och överlåta sina gårdar till manen i hatten (bankiren), eller han kunde införskaffa ytterligare en kohud och göra mer pengar, eller så kunde byborna rulla bankiren i tjära och fjädrar och vägra att återbetala läderbitarna. Samma val möter varje ekonomi baserad på ocker.

Så föreställ er nu att byborna samlas runt mannen i hatten och säger, ”Herrn, skulle ni kunna vara så vänlig och dela ut några extra läderbitar så att ingen av oss behöver gå i konkurs?” Mannen säger, ”Det ska jag, men bara till dem av er som kan förvissa mig om att de kommer att betala tillbaka. Eftersom varje bit är värd en kyckling, lånar jag ut nya bitar till de som har fler kycklingar än antalet bitar som de redan är skyldiga mig. På det viset kan jag, ifall de inte betalar tillbaka, ta deras kycklingar istället. Ja, och eftersom jag är en så trevlig kille, ska jag skapa nya bitar till de som inte har extra kycklingar just nu, om de kan övertyga mig om att de kommer att föda upp fler kycklingar i framtiden. Så visa mig era affärsplaner! Visa mig att ni är trovärdiga (en bybo kan skapa ”kreditrapporter” för att hjälpa er med det). Jag lånar till 10% – om du är en klok uppfödare kan du öka din flock med 20% per år, betala tillbaka till mig, och bli rik själv också.”

Byborna frågar, ”Det låter OK, men eftersom du tar 10% i ränta även på de nyskapade bitarna, kommer det ändå inte att finnas tillräckligt i slutänden för att betala tillbaka till dig.”

”Det kommer inte att bli något problem”, säger mannen. ”Ni förstår, när den tiden kommer har jag skapat ännu fler bitar, och när de förfaller till betalning ska jag skapa ännu fler. Jag kommer alltid att vara villig att låna nya bitar in i existens. Självklart måste ni producera mer kycklingar, men så länge ni fortsätter att öka kycklingproduktionen kommer det inte att bli något problem.”

Ett barn kommer fram till honom och säger, ”Ursäkta mig, herrn, min familj är sjuk och vi har inte tillräckligt med bitar för att kunna köpa mat. Kan du utfärda några nya bitar åt mig?”

”Jag är ledsen”, säger mannen, ”men det kan jag inte göra. Du förstår, jag skapar bara bitar åt dem som kommer att betala tillbaka. Om din familj har några kycklingar att lämna i pant, eller om ni kan bevisa att ni är kapabla att arbeta lite hårdare för att föda upp fler kycklingar, så kommer jag gladeligen att ge er bitarna.”

Med några få olyckliga undantag, fungerade systemet bra under en tid. Byborna utökade sina flockar snabbt nog för att erhålla de extra bitar som behövdes för att återbetala mannan i hatten. Några gick faktiskt, på grund av något skäl – otur eller oduglighet – i konkurs och deras mer lyckosamma, mer effektiva grannar tog över deras gårdar och hyrde dem som arbetskraft. Dock växte flockarna totalt sett med 10% per år i takt med penningmängden. Byn och dess flockar hade vuxit sig så stora att mannen i hatten hade fått sällskap av många andra som han, alla upptagna med att skära ut nya läderbitar och utfärdande dessa till vem som helst med en bra plan på uppfödning av fler kycklingar.

Från tid till annan uppstod problem. Dels blev det uppenbart att ingen egentligen behövde alla dessa kycklingar. ”Vi är trötta på ägg”, klagade barnen. ”Varje rum i huset har en fjädermadrass nu”, klagade husfruarna. I syfte att hålla konsumtionen av kycklingprodukter växande, kom byborna på en massa nya innovationer. Det blev mode att köpa en ny fjädermadrass varje månad, och större hus att ha dem i, och att ha inhägnad efter inhägnad full med kycklingar. Dispyter uppstod med andra bybor, dispyter som löstes genom enorma äggkastningsbataljer. ”Vi måste skapa mer efterfrågan på kyckling!” ropade borgmästaren, som var svåger till mannen i hatten. ”På så vis kan vi alla fortsätta att växa oss rika.”

En dag observerade en äldre bybo ett annat problem. Emedan fälten runt byn en gång i tiden varit gröna och bördiga, var de nu bruna och fula. All vegetation hade rivits upp för plantering av foder till kycklingarna. Dammarna och bäckarna som en gång i tiden varit fulla med fisk, var nu dypölar av stinkande gödsel. Hon sade, ”Detta måste få ett slut! Om vi fortsätter att expandera våra flockar, kommer vi snart att drunkna i kycklingskit!”

Mannen i hatten drog henne åt sidan och sade i lugnande ton, ”Oroa dig inte, det finns en annan by längs vägen med gott om bördiga fält. Männen i vår by planerar att lägga ut kycklingproduktionen hos dem. Och om de inte går med på det…nå, vi är fler än dem. Hur som helst kan du inte mena allvar med att upphöra med tillväxten. Varför? Hur skulle dina grannar betala av sina skulder? Hur skulle jag kunna skapa fler bitar? Även jag skulle gå i konkurs.”

Och så vände sig byborna om, en efter en, mot stinkande dypölar omgivande enorma flockar av kycklingar som ingen egentligen hade behov av, och byborna slogs med varandra om de få återstående gröna ytor som kunde bistå med ytterligare några få år av tillväxt. Ändå, trots deras bästa ansträngningar att upprätthålla tillväxten, började tillväxten att sakta in. När tillväxten började sakta in, började skulderna stiga i relation till inkomsterna, tills många spenderade alla sina tillgängliga läderbitar enbart till betalningar till mannen i hatten. Många gick i konkurs och tvingades arbeta för minimilön hos arbetsgivare som knappt själva kunde fullgöra sina åtaganden till mannen i hatten. Det fanns färre och färre som hade råd att köpa kycklingprodukter, vilket gjorde det ännu svårare att hålla uppe efterfrågan och tillväxten. Mitt i ett miljökraschande superöverflöd av kycklingar, hade fler och fler knappt tillräckligt att leva på, vilket leder till paradoxen om knapphet mitt i överflöd.

Och det är där vi står idag.

 

TILVÄXTIMPERATIVET

Jag hoppas att det framgår tydligt hur denna berättelse anspelar på den verkliga ekonomin. På grund av ränta är de totala skulderna i varje ögonblick större än mängden pengar som existerar. För att skapa nya pengar i syfte att hålla igång hela systemet, måste vi föda upp fler kycklingar – med andra ord måste vi skapa mer ”varor och tjänster”. Det främsta sättet att göra detta på, är att börja sälja något som tidigare har varit gratis. Det innebär omvandling av skogar till timmer, musik till produkter, idéer till intellektuell egendom, social ömsesidighet till betaltjänster.

Omvandlingen av tidigare gratis varor och tjänster till handelsvaror har under de senaste århundradena, understödd av teknologin, accelererat till en punkt idag, där nästan ingenting finns kvar utanför penningsfären. De vidsträckta allmännyttorna har, oavsett om det gäller mark eller kultur, styckats av och sålts – allt för att hålla jämna steg med den exponentiella penningtillväxten. Detta är den djupast liggande orsaken till varför vi konverterar skogar till timmer, sånger till intellektuell egendom och så vidare. Det är orsaken till varför två tredjedelar av alla amerikanska måltider idag processas utanför hemmet. Det är orsaken till varför traditionella örtkurer har fått ge vika för farmaceutiska mediciner, varför barnomsorg har blivit en betaltjänst, varför dricksvatten har erövrat förstaplatsen på ökningslistan över sålda drycker.

Det är det oändliga tillväxtimperativet, inbyggt i räntebaserade pengar, som driver den obevekliga konverteringen av livet, världen och anden till pengar. Och för att sluta den onda cirkeln: ju mer av livet vi konverterar till pengar, desto mer pengar behöver vi för att leva. Det är inte pengar, utan ocker, som ger innebörd åt uttrycket ”roten till allt ont”.

Låt oss undersöka lite mer detaljerat hur detta sker. Precis som mannen i hatten, kommer en bank eller någon annan utlånare endast att gå med på att låna pengar till dig om det finns en rimlig sannolikhet för att du ska betala tillbaka. Denna sannolikhet eller förväntan kan baseras på förväntad framtida inkomst, lämnad säkerhet, eller ett högt kreditbetyg. Allvarliga konsekvenser vid en betalningsinställelse ger eftertryck åt denna förväntan. Återbetalning av skuld är inte bara en fråga om betalningsförmåga, utan även en fråga om olika former av sociala, ekonomiska och legala påtryckningar. Domstolar kan besluta om utmätning av tillgångar för att åtagandena i låneavtalet ska uppfyllas, och eftersom vi inte längre har några gäldenärsfängelser,² så lider den försumlige låntagaren inte bara av oändliga trakasserier från kronofogden utan även genom att förvägras lägenhet, anställning och säkerhetsklassning. Många människor känner dessutom en moralisk skyldighet att betala igen sina skulder. Detta är naturligt; även i gåvoekonomier känner de som har mottagit, ett socialt och moraliskt tryck på att ge.

Pengarna till betalning av amortering och ränta kommer från försäljning av varor och tjänster, eller så kan de komma från ytterligare upplåning. Varje gång du använder pengar, garanterar du i grunden att ”du har utfört en tjänst eller tillhandahållit en vara av samma värde som den som du köper”. Varje gång du lånar pengar säger du att du kommer att tillhandahålla en vara eller tjänst av motsvarande värde i framtiden. I teorin borde detta vara till allas nytta, då det länkar ihop gåvor och behov inte bara genom rum och yrke, utan också genom tid. Kreditbaserade pengar utbyter varor nu mot varor i framtiden. Detta står inte i strid mot gåvoprinciperna; jag får nu, jag ger senare.

Problemet börjar med räntan. Eftersom alla nya pengar åtföljs av en räntebärande skuld, överstiger mängden skulder i varje ögonblick mängden pengar. Pengarnas otillräcklighet driver oss till tävlan mot varandra och prisger oss till ett konstant inbyggt tillstånd av knapphet. Det är som en lek med musikstolar, där det aldrig finns tillräckligt med plats för att någon ska kunna känna sig säker. Systemets skuldtryck är endemiskt. Medan några kan återbetala sina skulder, kräver systemet totalt sett ett generellt och tilltagande tillstånd av överskuldsättning.

Konstant underliggande skuldtryck innebär att det alltid kommer att finnas människor som är otrygga eller desperata – människor som känner sin överlevnad hotad, redo att hugga ner den sista skogen, fånga den sista fisken, sälja en gymnastiksko till någon, likvidera det sociala, naturliga, kulturella eller andliga kapital som fortfarande finns tillgängligt. Det kan aldrig komma en tid då vi fått ”tillräckligt” eftersom kredit i ett räntebaserat skuldsystem inte bara utbyter ”varor nu mot varor i framtiden” utan varor nu mot mera varor i framtiden. För att sköta skulder eller bara för att kunna leva, kan du antingen ta existerande välfärd från någon annan (härav tävling) eller skapa ”ny” välfärd genom att ta från allmännyttan.

Här är ett konkret exempel som illustrerar hur detta går till: Tänk dig att du går till banken och säger, ”Herr bankman, jag skulle vilja låna $1 miljon så att jag kan köpa den här skogen och skydda den mot avverkning. På så vis kommer jag inte att generera någon inkomst från skogen, så jag kan inte betala dig någon ränta. Men om du behöver få tillbaka dina pengar kan jag sälja skogen och betala tillbaka dina $1 miljon.” Tyvärr måste bankmannen avslå din låneansökan även om hans hjärta vill säga ja. Men om du går till banken och säger, ”Jag skulle vilja ha en miljon dollar för att köpa den här skogen, leasa bulldozrar, kalhugga den och sälja timret för totalt $2 miljoner, med vilka jag betalar dig 12% i ränta och gör en nätt liten vinst själv också”, så kommer den sluge bankmannen att acceptera ditt förslag. I det första fallet skapas inga nya varor och tjänster, så inga nya pengar görs tillgängliga. Pengar rör sig i riktning mot dem som skapar nya varor och tjänster. Det är därför det finns så många lukrativa jobb att söka som har samband med omvandlingen av naturkapital och socialt kapital till pengar, och få jobb som avser återvinning av allmännyttan och skyddande av naturella och kulturella skatter.

Generaliserat kan sägas att det obevekliga trycket på låntagare att prestera varor och tjänster är ett organiskt tryck i riktning mot ekonomisk tillväxt (definierad som tillväxt i totala mängden varor och tjänster som kan utbytas mot pengar). Ett annat sätt att se på det hela: Eftersom skulderna alltid är större än summan pengar, skapar skapandet av nya pengar även ett behov av nya pengar i framtiden. Penningmängden måste växa över tiden; nya pengar går till de som kommer att producera varor och tjänster, och därför måste även mängden varor och tjänster växa över tiden.

Så det är inte bara, vilket observerats alltsedan de gamla grekernas tid, penningmängdens uppenbara gränslöshet som får oss att tro på möjligheten av en evig tillväxt. Faktum är att vårt penningsystem nödvändiggör och driver fram tillväxten. De flesta ekonomer ser detta endemiska tillväxttryck som en god sak. De säger att det skapar motivation för innovationer, för framsteg, för täckandet av fler behov med en evigt förbättrad effektivitet. En räntebaserad ekonomi är fundamentalt och ofrånkomligt en tillväxtekonomi, och med undantag för en mycket radikal ytterkant, ser de flesta ekonomer och förmodligen alla politiker ekonomisk tillväxt som en uppvisning av framgång.

Hela systemet med räntebärande pengar fungerar bra så länge som volymen av varor och tjänster som byts mot pengar, håller dessas tillväxttakt. Men vad händer om det inte gör det? Med andra ord, vad händer om den ekonomiska tillväxttakten är lägre än räntesatsen? Precis som människorna i liknelsen, måste vi betänka detta i en värld som tycks vara på väg att nå gränserna för tillväxten.

 

KONCENTRATIONEN AV RIKEDOM

Eftersom den ekonomiska tillväxttakten nästan alltid är lägre räntesatsen, är det i allmänhet inget mysterium vad som händer under sådana förhållanden. Om låntagare totalt sett inte kan betala räntan från den nya rikedom de skapar, får de lämna över mer och mer av sina existerande rikedomar till långivarna och/eller avsätta en större och större andel av sina nuvarande eller framtida inkomster för skötseln av skulderna. När deras tillgångar och ekonomiska marginaler är uttömda måste de ställa in betalningarna. Det kan inte gå på något annat sätt när den genomsnittliga avkastningen på investeringar är lägre än den genomsnittliga räntan betald för lånet av det kapital som investerats. Betalningsinställelse är oundviklig för en viss andel av låntagarna.

Betalningsinställelser är, åtminstone i teorin, inte nödvändigtvis något dåligt; de medför negativa konsekvenser för beslut som inte främjar det allmänna goda – det vill säga, som inte resulterar i mer effektiv produktion av varor och tjänster som folk vill ha. Långivare blir försiktiga med att låna ut till någon som sannolikt inte bidrar till ekonomin, och låntagare sätts under press att agera på sätt som bidrar till ekonomin. Även i ett nollräntesystem kan människor ställa in betalningarna om de fattar okloka beslut, men där skulle inte finnas någon inbyggd organisk nödvändighet av betalningsinställelser.

Med undantag för ekonomer finns det ingen som gillar betalningsinställelser – allraminst långivare, eftersom deras pengar försvinner. Ett sätt att undvika betalningsinställelse, åtminstone temporärt, är att låna ut ännu mer pengar till låntagaren så att denne kan fortsätta att göra betalningar på det ursprungliga lånet. Ofta kastar långivare goda pengar efter dåliga bara för att de inte vill göra nedskrivningar för sina kreditförluster, vilket skulle kunna försätta långivaren själv i konkurs. Så länge låntagaren fortsätter att göra inbetalningar kan långivaren låtsas att allt är som det ska.

Detta är i grunden den situation världens ekonomi har befunnit sig i på senare år. Efter år, och även decennier, med räntenivåer som vida överstigit den ekonomiska tillväxttakten, utan någon kompenserande ökning av mängden betalningsinställelser, står vi inför ett enormt skuldberg. Regeringen har, på uppdrag av finansindustrin (långivarna, pengarnas ägare), gjort sitt bästa för att förhindra betalningsinställelser och möjliggjort att fordringarna värderas till fulla värdet i böckerna, i hopp om att förnyad ekonomisk tillväxt gör att de kommer att fortsätta att skötas.³ De hoppas att vi ska ”växa oss ur krisen”.

På den politiska nivån finns således samma press att skapa ”ekonomisk tillväxt” som på individnivån och företagsnivån. Låntagaren är satt under press att sälja något, om så bara sin arbetskraft, för att erhålla pengar att sköta sina skulder med. Det är i huvudsak även vad tillväxtfrämjande politik gör – de underlättar detta ”sälja någonting”; de möjliggör omvandlingen av naturligt, socialt och annat kapital till pengar. När våra utsläppskontroller blir slappa, underlättar vi omvandlingen av den livsuppehållande atmosfären till pengar. När den internationella valutafonden (IMF) pressar regeringar till privatisering av social service och kostnadsnedskärningar, trycker de på för omvandlingen av socialt kapital till pengar.

Det är därför som både demokrater och republikaner i USA är lika ivriga att ”öppna nya marknader”, ”stärka rätten till intellektuell egendom” och så vidare. Det är också därför som varje del av allmännyttan som inte är tillgänglig för exploatering, såsom oljan i Alaskas naturreservat, lokala matekonomier skyddade av tariffer eller naturreservat i Afrika, måste utstå konstanta angrepp från politiker, företag eller tjuvskyttar. Om penningsfären slutar att växa, kommer medelvägen mellan betalningsinställelser och rikedomspolarisering att smalna av till ingenting, resulterande i social oro och slutligen revolution. Utan tillväxt finns inga andra alternativ när skulder växer exponentiellt i en ändlig värld.

Om denna tillväxt, denna omvandling av allmännytta till pengar, sker i en takt som är högre än räntesatsen så är allt bra (åtminstone ur ett finansiellt perspektiv, om än inte från mänskligt eller ekologiskt perspektiv). Om efterfrågan på kyckling är tillräckligt stor och det finns tillräckligt med naturresurser för att föda dem, kan byborna låna till 10% för att utöka sin kycklingflock med 20%. För att använda konventionellt språkbruk: kapitalinvesteringen ger en högre avkastning än kapitalkostnaden; låntagaren vinner mer än vad som går åt till långivaren. Så var fallet tidigare då det fanns gott om det ”ägarlösa”, moget att plockas. Så är fortfarande fallet i ett samhälle där sociala relationer ännu inte blivit helt monetära – i ekonomiska termer kallas detta en ”outvecklad marknad”. Bara med ekonomisk tillväxt kan ”alla båtar stiga” (amerikanskt uttryck ö.a.) – långivarna blir rikare och rikare, och det kan även gå bra för låntagarna.

Men även i goda tider är tillväxten oftast otillräcklig för att kunna hålla jämna steg med räntan. Tänk er nu att byborna endast kan utöka sina flockar med 5% per år. Istället för att betala en del av den nya tillväxten till bankirerna, måste de nu i genomsnitt betala hela ökningen plus en del av deras befintliga rikedom och/eller framtida vinster. Koncentration av rikedom – både inkomst och tillgångar – är en oundviklig naturlig följd av att skulder växer snabbare än mängden varor och tjänster.

Ekonomiska tänkare har sedan Aristoteles tid uppmärksammat det väsentliga problemet. Aristoteles noterade att då pengar är ”sterila” (de lämnar inte någon avkomma efter sig, som boskap eller vete gör) är det orätt att låna ut dessa mot ränta. Den resulterande koncentrationen av rikedom hade redan upplevts många gånger år 350 f.v.t., och det skulle komma hända många gånger därefter. Det hände igen under Romartiden. Så länge imperiet växte snabbt och erövrade nya landområden och nya tributer, fungerade allt någorlunda bra och det uppstod ingen extrem koncentration av rikedom. Det var när imperiets tillväxt avtog som koncentrationen av rikedom intensifierades och den en gång så omfattande småjordbrukarklassen, legionernas ryggrad, inträdde i skuldträldom. Det var strax innan imperiet blev en slavekonomi.

Jag behöver inte dra någon parallell mellan Rom och världen idag. När nu tillväxten har bromsat in träder många individer och nationer in i ett tillstånd liknande romarnas skuldträldom. En större och större andel av inkomsten går till skötseln av skulderna, och när det inte räcker ställs befintliga tillgångar som säkerhet för att sedan tas i anspråk tills det inte finns något kvar. Således är det i USA idag så att huskapitalet (husvärde minus huslån) har sjunkit utan avbrott i ett halvt sekel, från 85% år 1950 till ungefär 40% idag (inklusive den tredjedel som äger sina hus utan att ha några huslån). Med andra ord äger folk inte sina hus längre. De flesta jag känner äger inte sina bilar heller utan hyr dessa mestadels från banker via billån. Även företag anstränger sig under en tidigare aldrig upplevd grad av hävstång, så att en stor andel av deras intäkter går till banker och obligationsinnehavare. Situationen är densamma för de flesta andra länder, med sina skenande skuldsättningsgrader relaterat till BNP. På varje nivå blir vi i ökande utsträckning skuldslavar och frukten av vårt arbete går till våra långivare.

Även om du inte har några skulder, påverkar räntekostnaden priset på nästan allt du köper. Exempelvis går ca 10% av den amerikanska statens utgifter (och skatteintäkter) till ränta på statsskulden. Om du hyr ditt hem går det mesta av hyran till att täcka ägarens största utgiftspost – betalning på fastighetslånet. När du äter en måltid på en restaurang, reflekterar en del av priset restaurangägarens kapitalkostnad. Dessutom inkluderar restaurangens elkostnad, råvaruanskaffning och hyra den ränta dessa leverantörer betalar på kapital och så vidare ner längs kedjan. Alla dessa pengar är en sorts tribut, en skatt på allting som vi köper, som går till pengarnas ägare.

Ränta består av ungefär sex komponenter: en riskpremie, kostnaden för att utge ett lån, en inflationspremie, en likviditetspremie, en förfallopremie och en premie för den riskfria räntan.⁴ En mer sofistikerad diskussion om räntans effekter skulle kunna skilja på dessa komponenter och komma fram till slutsatsen att bara de tre sista och framför allt den sista är att se som ocker. Utan dem är det inte längre givet med koncentration av rikedom eftersom den delen av pengarna inte stannar i händerna på långivaren. (Tillväxttrycket skulle dock fortfarande finnas.) I vårt nuvarande system bidrar dock alla sex till att ge räntan överhanden. Det betyder att de som har pengar kan öka sin rikedom bara genom det faktum att de har pengar. Såvida låntagare inte kan öka sin rikedom lika fort, vilket bara är möjligt i en expanderande ekonomi, så kommer rikedomen att koncentreras i händerna på långivarna.

Låt mig uttrycka det enkelt: en del av räntan säger, ”Jag har pengar och du behöver dem, så jag tar en avgift bara för att du ska få tillgång till dem – bara för att jag kan, bara för att jag har, och du inte har”. För att undvika polarisering av rikedom måste denna del sänkas till en nivå under den ekonomiska tillväxttakten, annars tillåter själva ägandet av pengar en att öka sin välfärd snabbare än den genomsnittliga marginaleffektiviteten av produktiva kapitalinvesteringar. Med andra ord, du blir rik snabbare på att äga än att producera. I praktiken är detta nästan alltid fallet, eftersom myndigheterna trycker upp räntenivån när den ekonomiska tillväxten tar fart. Den officiella förklaringen är att förhindra inflation, men det är samtidigt ett sätt att fortsätta öka penningägarnas rikedom och makt.⁵ I avsaknad av omfördelningsåtgärder intensifieras koncentrationen av rikedom både i goda och dåliga tider.

En tumregel är att ju mer pengar du har desto mindre bråttom har du att spendera dem. Ända sedan de gamla grekernas tid har människor därför haft vad Keynes kallade en ”likviditetspreferens”; man föredrar pengar framför varor, utom när man har ett akut behov av varor. Denna preferens är oundviklig när pengar blir ett universellt medel och mål. Räntan förstärker likviditetspreferensen och uppmuntrar således de som redan har pengar att behålla dessa. De som behöver pengar nu måste betala till dem som inte behöver pengar nu, för att få använda deras pengar. Denna betalning – räntan på lånet – måste komma från framtida inkomster. Detta är ett annat sätt att förstå hur pengar sipprar från de fattiga till de rika.

Man kanske måste vara kapabel till att rättfärdiga räntebetalning för långfristiga, olikvida, riskabla investeringar, för sådan ränta är faktiskt en typ av kompensation för förlorad likviditet. Det ligger inom ramarna för gåvoprinciper, i det att när du ger en gåva får du ofta en större gåva i gengäld (men inte alltid och aldrig med absolut visshet; därför, risk!). Men i det nuvarande systemet ger även statsgaranterade deponeringskrav och kortfristiga riskfria statsgarantier ränta, vilket tillåter ”investerare” att tjäna medan de i själva verket behåller pengarna själva. Denna riskfria komponent bakas in i premien på alla andra lån och säkerställer därmed att de som har kommer att äga mer och mer.⁶

Det dubbla trycket jag har beskrivit – i riktning mot penningsfärens tillväxt och polarisering av rikedom – är två aspekter av samma kraft. Antingen växer pengar genom att uppsluka den icke monetära sfären, eller så kannibaliserar den på sig själv. När det första sättet är uttömt, ökar trycket på det andra och koncentrationen av rikedom eskalerar. När det sker, träder ett annat tryck fram för att rädda systemet: omfördelning av rikedom. Trots allt är ju en evigt ökande polarisering av rikedom och misär inte hållbar.

 

OMFÖRDELNING AV RIKEDOM OCH KLASSKRIG

Utan omfördelning av rikedom är socialt kaos oundvikligt i ett räntebärande, skuldbaserat penningsystem, särskilt när tillväxten bromsar in. Icke desto mindre sker omfördelning av rikedom alltid med motstånd från de rika, eftersom det är deras rikedomar som omfördelas. Ekonomisk politik reflekterar därför en balansakt mellan omfördelning och bevarande av rikedom, och tenderar över tiden att hamna på en omfördelningsnivå som innebär det minimum av omfördelning som är nödvändigt för att behålla den sociala ordningen.

Traditionellt söker liberala regeringar att dämpa koncentrationen av rikedomar med sådana omfördelningsåtgärder som progressiv inkomstbeskattning, fastighetsskatt, sociala välfärdsprogram, höga minimilöner, allmän sjukvård, avgiftsfri högre utbildning och andra sociala program. Dessa åtgärder är omfördelande genom att medan skatten slår oproportionellt mot de rika, kommer utgifterna eller förmånsprogrammen alla till del lika mycket, eller till och med favoriserar de fattiga. De motverkar den naturliga tendensen till rikedomskoncentration i ett räntebaserat system. Åtminstone på kort sikt går de emot de rikas intressen, vilket är orsaken till att sådana åtgärder under nuvarande konservativa politiska klimat betraktas som klasskrig.

Med motsatta omfördelningsåtgärder verkar konservativa regeringar se rikedomskoncentration som en god sak. Det kanske du också gör, om du är rik, eftersom rikedomskoncentration innebär mer för dig och mindre för alla andra. Inhyrd hjälp är billigare. Din relativa rikedom, makt och privilegier är större.⁷ Regeringar som betjänar de rikas (kortsiktiga) intressen förespråkar därför motsatsen till tidigare nämnda omfördelningsåtgärderna: rak inkomstskatt, reducering av fastighetsskatter, nedskärning av sociala program, privatisering av sjukvård och så vidare.

Under 1930-talet ställdes USA och många andra länder inför ett val: antingen varsam omfördelning av rikedom via sociala utgifter och beskattning av de rika, eller låta rikedomskoncentrationen fortsätta till punkten för revolution och våldsam omfördelning. In på 50-talet hade de flesta länder anammat den sociala kompromiss som arbetades in i New Deal: de rika fick stanna kvar i toppen, men fick genom beskattning ge upp ett belopp motsvarande vinsten på ägande av kapital. Kompromissen fungerade ett tag, så länge tillväxten var så hög som den var fram till början av 70-talet.

Dock medför även denna varsamma lösning många oönskade konsekvenser. Höga inkomstskatter bestraffar dem som tjänar mycket, snarare än dem som bara äger mycket. De orsakar även ett oändligt krig mellan skattemyndigheterna och medborgarna, som vanligtvis till slut kommer på sätt att undvika att betala åtminstone en del av sina skatter, anställande tiotusentals advokater och revisorer under processens gång. Är detta en bra användning av våra mänskliga resurser? Dessutom är det ett system i vilket vi ger med ena handen till pengarnas ägare och tar med den andra.

I ett räntebaserat system är klasskrig oundvikligt, vare sig det förs i det tysta eller öppet. De rikas kortsiktiga intressen står i konflikt med låntagarklassens intressen. I skrivande stund har pendeln svängt till de rikas förmån, då deras politiska representanter har monterat ner den mosaik av sociala omfördelningsprogram som infördes på 30-talet i de flesta västländerna. För en kort tid, under efterkrigstiden efter andra världskriget, grumlades det inneboende klasskriget av hög tillväxt, men den eran är över. Vi kan förvänta oss en intensifiering av klasskriget under kommande år, ända tills penningsystemet genomgår en fundamental förändring. Denna bok siktar på att förändra de grundläggande reglerna och eliminera grunden till klasskrig helt och hållet.

När de sociala kontrakt som infördes på 30-talet bryter ihop och skuldnivåerna når krisproportioner, kan mer radikala mått och steg bli nödvändiga. I forna tider bemötte en del samhällen rikedomspolariseringen med en periodisk nollställning av skulder. Exempel inkluderar Solons seisachtheia (grek. skuldavskakning), i vilket skulder skrevs av och skuldslaveriet avskaffades, och de antika hebréernas jubileum. ”Vid slutet av varje sjuårsperiod ska ni göra ett frisläppande. Och detta är sättet för frisläppandet: Varje långivare som lånat ut till sin granne ska släppa det fritt; han ska inte kräva det av sin granne, eller hans bror; ty det heter Herrens frisläppande” (Deuteronomy 15:1-2). Båda dessa antika tillämpningar var mycket mer radikala än konkurs eftersom låntagaren fick behålla sina tillhörigheter och säkerheter. Under Solon återfördes till och med mark till de ursprungliga ägarna.

Ett mer nutida exempel på skuldnollställning har varit de partiella annulleringarna av fattiga katastrofdrabbade länders utlandsskulder. Till exempel avskrev IMF, Världsbanken och Inter-Amerikan Development Bank Haitis utlandsskuld 2008. En bredare rörelse för allmän avskrivning av tredje världens skulder har funnits i decennier men hittills inte lyckats skapa särskilt stort intresse.

En relaterad form av omfördelning utgörs av konkurs, i vilken en låntagare blir fri från sina åtaganden, normalt efter utmätning av det mesta av hans egendom till förmån för långivarna. Den utgör icke desto mindre en nominell överföring av rikedom från långivare till låntagare, eftersom värdet på tillgångarna är lägre än skulden. På senare tid har det blivit mycket svårare i USA att gå i verklig personlig konkurs, då lagarna nu (förändrade på kreditkortsutgivarnas begäran) tvingar på den skyldige en avbetalningsplan som öronmärker en del av dennes inkomst till långivaren långt in i framtiden.⁸ Skulder blir i högre utsträckning ofrånkomliga, ett livslångt krav på låntagarens arbetskraft, som får status av skuldträl. Till skillnad från seisachtheia och jubileum, överför en konkurs tillgångar till långivaren, som sedan kontrollerar både fysiskt och finansiellt kapital. Den tidigare låntagaren har inte mycket annat val än att träda i skuld igen. Konkurser är inget mer än en tillfällig hicka i rikedomskoncentrationen.

Mer extrem är regelrätt skuldförkastelse – vägran att betala en skuld eller överföra egendom till långivaren. Givetvis kan långivaren normalt lämna in en stämning och anlita statligt tvång för att lägga beslag på låntagarens egendom. Endast när rättssystemet och statens legitimitet börja falla samman, är personlig skuldförkastelse möjlig.⁹ Sådant utredande avslöjar pengar och egendom som de sociala konventioner de är. Avklädda på allt som baseras på konventionell tolkning av symboler, är Warren Buffet inte rikare än vad jag är, kanske med undantag för att hans hus är större. I den utsträckning som huset är hans eftersom, av en händelse, även det är en fråga om konventioner.

I skrivande stund är skuldförkastelse inte mycket till alternativ för privatpersoner. För suveräna stater skulle det däremot vara en helt annan sak. Rent teoretiskt skulle länder med återhämtningskapabel inhemsk ekonomi och resurser till byteshandel med grannarna, helt enkelt kunna ställa in betalningarna på sin statsskuld. I praktiken gör de sällan det. De styrande, demokratiskt valda eller på annat sätt, allierar sig normalt med det globala finansiella etablissemanget och belönas rikligt för detta. Om de motarbetar det får de möta alla sorters fientligheter. Media vänder sig emot dem, kreditmarknaden vänder sig emot dem och de blir stämplade som ”oansvariga”, ”vänster”, eller ”odemokratiska”. Deras inhemska politiska motståndare får hjälp av de globala krafter som finns. De kan kanske till och med få se sig själva bli måltavla för en kupp eller invasion. Varje regering som motsätter sig omvandlingen av sitt socialkapital och naturkapital till pengar blir pressad och bestraffad. Det är vad som hände på Haiti när Aristide motsatte sig neoliberal politik och avsattes i en kupp 1991 och igen 2004. Det hände i Honduras 2009. Det har hänt över hela världen hundratals och åter hundratals gånger. (Det misslyckades på Kuba och mer nyligen i Venezuela, som än så länge har lyckats undvika invasionsstadiet.) Den senast kuppen, som ägde rum i Ecuador i oktober 2010, misslyckades nätt och jämt – Ecuador, landet som struntade i en skuld på $3,9 miljarder 2008 och därefter skrev ner det med 65%. Det ödet väntar varje nation som motsätter sig ”skuldregimen”.

Den f.d. ekonomen John Perkins beskriver den grundläggande strategin i Confessions of an Economic Hit Man: först mutor till de styrande, sedan hot, sedan en kupp, sedan, om allt annat misslyckas, en invasion. Målet är att få landet att acceptera och göra betalningar på lån – att gå i skuld och stanna där. Oavsett om det gäller individer eller nationer så börjar skulden oftast med ett megaprojekt – en flygplats eller vägsystem eller skyskrapa, en husrenovering eller collegeutbildning – som utlovar stora framtida belöningar men i själva verket bara berikar utomstående makter och utlöser skuldfällan. I gamla tider var militär styrka och avtvingad tribut imperiets instrument. Idag är det skulder. Skulder tvingar nationer och individer att ägna sin produktivitet mot pengar. Individer kompromissar med sina drömmar och arbetar på jobb för att hålla jämna steg med sina skulder. Nationer omvandlar småjordbruk och lokal självförsörjning, som inte genererar utländsk valuta, till odling av exportgrödor och verkstadsproduktion, vilket genererar utländsk valuta.¹⁰ Haiti har varit skuldsatt sedan 1825, då de tvingades kompensera Frankrike för förlorad egendom (slavar) i samband med slavupproret 1804. När kommer de att slutbetala sin skuld? Aldrig. När kommer något land i tredje världen att slutbetala sina skulder och tillägna sin produktion det egna folket? Aldrig.¹¹ När kommer de flesta av er att slutbetala era studielån, kreditkortsskulder och huslån? Aldrig.

Icke desto mindre, oavsett nationell eller individuell nivå, kan tiden för skuldförkastelse vara närmare än vi tror. Legitimiteten för status quo börjar nötas tunn, och när bara några få låntagare förnekar sina skulder, kommer resten att följa efter. Det finna även en sund legal grund för förkastelse: principen om oskäliga fordringar, som säger att fordringar som uppstått genom bedrägligt beteende är ogiltiga. Nationer kan tvista om skulder som ådragits landet av diktatorer som varit i maskopi med långivare för att berika sig själva och sina kumpaner och har byggt meningslösa megaprojekt som inte tjänat landet. Individer kan börja tvista om konsument- och avbetalningslån som de pådyvlats genom vilseledande utlåningsmetoder. Kanske kommer det snart en tid då vi gör en ”skuldavskakning”.

INFLATION

Ett sista sätt att omfördela rikedom är genom inflation. I verkligheten är inflation en förtäckt partiell annullering av skulder eftersom den tillåter skulder att bli återbetalda i en valuta som är mindre värd än den var vid tidpunkten för det ursprungliga lånet. Den är en utjämnande kraft som över tiden reducerar värdet på både pengar och skulder. Dock är saken inte så enkel som den kan verka. För det första åtföljs inflation normalt av stigande räntenivåer, både därför att monetära myndigheter höjer räntan för att ”bekämpa inflationen” och eftersom potentiella långivare hellre vill investera i varor som är inflationsbeständiga, än att låna ut sina pengar till en ränta som är lägre än inflationen.¹²

Traditionell ekonomi säger att inflation beror på en ökning av penningutbudet utan en motsvarande ökning av utbudet av varor och tjänster. Hur ska man då öka penningutbudet? Åren 2008-2009 sänkte Fed räntorna till nära noll och gjorde en omfattande utökning av den monetära basen utan att orsaka någon synbarlig inflation. Detta berodde på att bankerna inte utökade utlåningen, vilket hade satt pengarna i händerna på företag som hade spenderat dessa. Istället sattes alla de nya pengarna av som extra bankreserver eller slussades över till aktiemarknaden; därav ökningen i aktiekurserna från mars till augusti 2009.¹³

Med tanke på bristen på kreditvärdiga låntagare och ekonomisk tillväxt, är det inte konstigt att låga räntor inte har sporrat utlåningen. Även om Fed skulle öka den monetära basen tiofalt genom att köpa upp alla statsobligationer på marknaden, skulle inflation kanske ändå inte bli följden. För att få inflation måste pengarna hamna i händerna på folk som kommer att spendera dessa. Är pengar som ingen spenderar fortfarande pengar? Är pengar som en girigbuk gräver ner i ett hål i marken fortfarande pengar?¹⁴ Våra newtonska och kartesiska intuitioner ser pengar som en vara, men de är faktiskt en relation. När de koncentreras på några få händer, minskar vår relation till dessa och vår kontakt med saker som uppehåller och berikar livet minskar.

Feds utköpsprogram satte till största delen pengar i händerna på bankerna, där de sedan dess blivit kvar. För att få pengar till folk som kommer att spendera dessa måste man, i tider av ekonomisk recession, gå runt processen för skapande av privata krediter som säger, ”Du skall hava tillgång till pengar endast om du kommer att producera ännu mer av det.” Det vanliga sättet att åstadkomma detta är genom finanspolitisk stimulans, d.v.s. genom offentliga utgifter. Sådana utgifter är i sanning potentiellt inflatoriska. Varför är inflation dåligt? Ingen vill se stigande priser, men vilken skada gör det om inkomsterna stiger lika fort? Skadan drabbar enbart folk som har besparingar; de som har skulder drar faktiskt nytta av det. Vad vanliga människor fruktar är prisinflation utan löneinflation. Om både priser och löner stiger så är inflationen i grunden en beskattning av ej sysselsatta pengar, omfördelning av rikedom bort från de rika och motverkande effekterna av ränta.¹⁵ Vi ska återkomma till fördelarna med inflation senare när vi överväger penningsystem med negativ ränta.

Traditionell ekonomi säger att regeringen kan finansiera inflatoriska utgifter antingen genom beskattning eller genom underskottsskapande. Varför skulle skattefinansierade utgifter vara inflatoriska? Trots allt tar det pengar från vissa människor och ger till andra. De är endast inflatoriska om de tar från de rika och ger till de fattiga – till de som skulle spendera dessa snabbt. Av samma skäl är underskottsutgifter endast inflatoriska om pengarna går till de som kommer att spendera dem och inte t.ex. till stora banker. I vilket fall är inflation mer en konsekvens av eller ett symptom på omfördelning av rikedom än ett medel att uppnå det.¹⁶

Inflation kan alltså inte ses som separerat från mer grundläggande former av omfördelning av rikedom. Det är ingen slump att politiskt konservativa, traditionellt de rikas beskyddare, är de mest angelägna ”underskottshökarna”. De motsätter sig underskottsutgifter, som tenderar att sätta pengar i händerna på dem som har skulder, och inte dem som har fordringar. Om de misslyckas, och underskottsutgifter redan har tagits, argumenterar de för åtstramning, höjda räntor och återbetalning av offentliga skulder, vilket egentligen är omvänd omfördelning av rikedom. Åkallande inflationsspöket, framför de sina argument även när det inte finns några tecken alls på verklig inflation.

I princip kan en regering med egen valuta skapa obegränsade mängder pengar utan behov av beskattning, helt enkelt genom att trycka dessa eller tvinga centralbanken att köpa räntelösa obligationer. Ja, det skulle vara inflatoriskt – löner och priser skulle stiga och det relativa värdet på ansamlad rikedom skulle falla. Att regeringar istället använder mekanismen med räntebärande obligationer för att skapa pengar är en nyckelindikator för vårt penningsystems natur. Här, i själva hjärtat av regeringars suveräna makt, betalas en tribut till ägarna av pengar.

Varför skulle regeringen betala ränta till de rika för privilegiet att utfärda pengar? Sedan forntiden har rätten att få prägla mynt betraktats som en helig eller politisk funktion som etablerat ett säte för social makt. Det är tydligt var den makten idag vilar. ”Tillåt mig att utfärda och kontrollera pengarna i ett land, och jag bryr mig inte om vem som stiftar dess lagar.” sade Meyer Rothschild. Idag tjänar pengar privat rikedom. Detta är verkligen den fundamentala ockerprincipen. Ändå är ockrens era på väg mot sitt slut. Snart kommer pengar att tjäna en annan herre.

 

MER FÖR DIG ÄR MINDRE FÖR MIG

De idag rådande systemiska orsakerna till girighet, konkurrens och oro, motsäger en del av de New Age-läror som jag regelbundet stöter på – att ”pengar bara är en form av energi” och att ”alla kan få monetärt överflöd, om de bara intar en attityd av överflöd”. När New Age-lärare uppmanar oss att ”släppa våra hämmande uppfattningar kring pengar”, att ”släppa knapphetsmentaliteten”, att ”öppna oss för flödande överflöd”, eller att bli rika genom kraften i positivt tänkande, bortser de ifrån en viktig sak. Deras idéer kläcks från en relevant källa: insikten om att knappheten i vår värld är en relik av våra gemensamma övertygelser och inte den grundläggande realiteten. Dock är de till sin natur oförenliga med det penningsystem vi har idag.

Här är ett välartikulerat exempel på denna typ av tänkande av Lynn Twist i The Soul of Money:

Pengar i sig själva är varken onda eller goda. Pengar i sig själva varken har kraft eller saknar kraft. Det är i vår tolkning av pengar, i vårt interagerande med dem, som det riktiga missförhållandet ligger och det är där vi kan finna en verklig möjlighet till upptäckt av självet och personlig transformation.¹⁷

Lynn Twist är en visionär filantrop som har inspirerat många till att använda pengar till gott, men kan du föreställa dig hur dessa ord kan låta för någon utblottads begär efter pengar? När jag var pank för några år sedan, minns jag att jag kände mig irriterad över välmenande andliga vänner som sa att mitt problem var min ”knapphetsattityd”. När ett helt lands ekonomi kollapsar och miljoner går i konkurs, som i Lettland eller Grekland, ska vi då skylla allt på deras attityd? Hur är det med fattiga, hungriga barn – har även de en knapphetsmentalitet?

Senare i boken beskriver Twist förgiftande knapphetsattityder på följande sätt: ”Det är som barnleken med musikstolar, med en stol färre än antalet människor som leker den. Du fokuserar på att inte förlora och bli den som i slutänden står där utan en stol.”¹⁸

Jag har dock beskrivit att penningsystemet är ett spel med musikstolar, ett galet rusande i vilket vissa med nödvändighet lämnas utan. På ett djupt plan har dock Twist rätt. Hon har rätt i det att penningsystemet är en förlängning av vår knapphetsattityd – en attityd som vilar på en ännu djupare grund: de av vår civilisations grundläggande berättelser och ideologier som jag kallar berättelsen om självet och berättelsen om världen. Men vi kan inte enbart förändra vår attityd om pengar. Vi måste också förändra själva pengarna, som ju trots allt är ett förkroppsligande av våra attityder. I slutänden är arbete på självet oskiljbart från arbete i världen. Båda speglar varandra. Båda är verktyg för den andra. När vi förändrar oss själva, förändras även våra värderingar och handlingar. När vi arbetar i världen, uppstår inre frågeställningar som vi måste lösa om vi inte vill framstå som ineffektiva. Således är det därför de planetära kriserna ger oss en känsla av andlig dimension, som manar till vad Andrew Harvey benämner ”andlig aktivism”.

Dagens penningsystem är förkroppsligandet av den knapphetsmentalitet som i århundraden har dominerat vår civilisation. När den mentaliteten förändras, förändras penningsystemet till att förkroppsliga ett nytt medvetande. I vårt nuvarande penningsystem är det en matematisk omöjlighet för mer än en minoritet människor att leva i överflöd, eftersom processen för skapande av pengar vidmakthåller en systemisk knapphet. En mans rikedom är en annan mans fattigdom.

En av principerna för ”rikedomsprogrammering” är att släppa den skuld som stammar från tron på att man bara kan vara rik om någon annan är fattig, att mer för mig är mindre för dig. Problemet är bara, att med dagens penningsystem är detta sant! Mer för mig är mindre för dig. Den monetära sfären växer på bekostnad av natur, kultur, hälsa och ande. Skulden vi känner i samband med pengar är befogad. Helt säkert kan vi skapa vackra saker, värdiga organisationer och ädla ändamål med pengar. Men om vi siktar på att tjäna pengar med dessa mål i åtanke, rånar vi på sätt och vis Peter och betalar till Paul.

Jag hoppas att ni förstår att jag här inte menar att ni ska avhålla er från att öppna er för flödet av överflöd. Tvärtom – för när tillräckligt många gör det, kommer penningsystemet att ändras och anpassa sig till den nya föreställningen. Dagens penningsystem vilar på separationens grund. Det är lika mycket en effekt av, som en orsak till, vår uppfattning att vi är diskreta och separerade objekt i ett universum som är ”det andra”. Öppnande för överflöd kan bara inträffa när vi släpper denna identitet och öppnar oss för rikedomen i vårt sanna, sammankopplade varande. Denna nya identitet vill inte ha någon del i ockret.

Här är ett exempel som illustrerar bristen i ”rikedomsprogrammering” och indirekt även i det nuvarande penningsystemet. För några år sedan introducerade en kvinna mig för en mycket speciell organisation vid namn ”Givande” som hon hade gått med i. I grunden fungerade det så att du först gav $10.000 i gåva till den person som bjöd in dig. Sedan letar du upp fyra nya personer som vardera ger dig $10.000 i gåva, och sedan går de ut och för vidare konceptet till ytterligare fyra personer vardera, som ger dem $10.000. Alla har till slut ett netto på $30.000. Programlitteraturen förklarade detta vara en manifestation av universellt överflöd. Allt som krävs är den rätta expansiva attityden. Det behöver väl inte sägas att jag gick med direkt. Jag skojar bara. Istället frågade jag kvinnan, ”Men tar du inte bara pengar från dina vänner?” ”Nej”, svarade hon, ”eftersom de också kommer att tjäna $30.000 bara de fullt ut tror på gåvoprincipen.” ”Men de kommer att tjäna dessa pengar på sina vänner. I slutänden kommer vi att få slut på människor och de sista som gick med kommer att förlora $10.000. I princip tar du dessa från dem, stjäl från dem, och använder ett språk av gåvogivande när du gör det.”

Du kanske blir förvånad av att få veta att jag aldrig mer hörde av den kvinnan igen. Hennes indignation och förnekelse speglar fördelarna som helhet med penningsystemet, som i sig själv bär en strukturell likhet med hennes pyramidschema. För att se det, tänk dig att varje $10.000 i inträdesavgift konstruerades som en räntebärande skuld (vilket det faktiskt var). Du måste skaffa in mer folk under dig eller förlora din egendom. Det enda sätt på vilket de i botten kan undvika armod är att leta upp ännu fler människor att dra in i penningekonomin, t.ex. genom kolonisering – ähum, jag menar ”öppna upp nya marknader för frihandel” – och genom ekonomisk tillväxt: omvandling av relationer, kultur, natur och så vidare till pengar. Detta skjuter upp det oundvikliga, och det oundvikliga – en intensifierad polarisering av rikedom – visar sitt fula tryne varje gång tillväxten saktar in. De människor som lämnats att hålla skuldpåsen har ingen möjlighet att betala av: ingen annan att ta pengarna ifrån, och inget att konvertera till nya pengar. Detta är, som vi ska se, roten till de ekonomiska, sociala och ekologiska kriser som vår civilisation möter idag.

 

Prev                                                                                                                                                    Next