Vi har större hus men mindre familjer;
mer bekvämlighet men mindre tid.
Vi har fler titlar men mindre förnuft;
mer kunskap men mindre omdöme;
fler experter men ännu fler problem;
mer mediciner men mindre hälsa.
Vi har farit hela vägen till månen och tillbaka,
men vi har problem med att ta oss över gatan för att träffa vår nye granne.
Vi byggde fler datorer för att ha fler kopior än någonsin,
men har mindre riktig kommunikation;
Vi har fått gott om kvantitet,
men ont om kvalitet.
Detta är tider av snabb mat men långsam matsmältning;
Stora män men små karaktärer;
Höga vinster men grunda relationer.
Det är en tid med mycket utanför fönstret,
men ingenting i rummet.Författare okänd
Den finansiella kris vi möter idag har sitt upphov i att det nästan inte återstår något socialt, kulturellt, naturligt och andligt kapital att omvandla till pengar. Sekler av närapå kontinuerligt skapande av pengar har lämnat oss så utblottade att vi inte längre har något att sälja. Våra skogar är skadade och jordens absorberingskapacitet för återanvändning av avfall är mättad. Vår kulturella skatt av sånger och berättelser, av bilder och ikoner, har rövats bort och upphovsrättsskyddats. Varje fyndig fras du kan tänka ut är redan en upphovsrättsskyddad slogan. Våra själva mänskliga relationer och möjligheter har tagits ifrån oss och sålts tillbaka, så att vi nu är beroende av främlingar, och därmed av pengar, för saker som få människor någonsin betalat för förrän nyligen: mat, härbärge, kläder, underhållning, barnomsorg, matlagning. Själva livet har blivit en konsumentprodukt.
Idag säljer vi bort de sista spåren av vår andliga gåva: vår hälsa, biosfären, våra gener och även våra egna sinnen. Pythagoras yttrande, ”Allt är siffror”, har nästan blivit sant: världen har omvandlats till pengar. Det är den processen som kulminerar i vår tid. Den är nästan fullbordad, speciellt i USA och den ”utvecklade” världen. I ”utvecklingsvärlden” (notera hur dessa termer antar vårt eget ekonomiska system för att vara andra samhällens destination) finns det fortfarande människor som i stor utsträckning lever i gåvokulturer, där naturrikedom och social rikedom ännu inte är egendomsföremål. Globalisering är processen genom vilken dessa tillgångar ska ryckas loss, för att mata penningmaskinens omättliga existentiella behov av att växa. Detta lossryckande från andra länder kommer dock att nå sina gränser, dels för att det nästan inte finns något kvar att ta och dels p.g.a. växande effektiva motståndsfickor.
Resultatet har blivit att tillgången på pengar – och motsvarande mängd skulder – i flera decennier har överstigit mängden producerade varor och tjänster som den utlovar. Det är djupt relaterat till problemet med överkapacitet i traditionell ekonomi. För att fördröja den marxistiska kapitalkrisen – en ond cirkel av fallande vinster, fallande löner, minskad konsumtion, och överproduktion i mogna industrier – in i framtiden, måste vi konstant utveckla nya lönsamma industrier och marknader. Fortsatt kapitalism, så som vi känner den, är beroende av en oändlig tillgång till dessa nya industrier, som ytterst måste omvandla oändliga, nya sfärer av socialt, naturligt, kulturellt och andligt kapital till pengar. Problemet är bara att dessa resurser är ändliga, och ju närmare sitt uttömmande dessa kommer, desto mer smärtsamt blir deras tömmande. Därför har vi, samtidigt med den finansiella krisen, en ekologisk kris och en hälsokris. De är intimt sammanlänkade. Vi kan inte omvandla mycket mer av jorden till pengar, eller mycket mer av vår hälsa till pengar, förrän själva livsbasen är hotad.
En forntida kinesisk myt hjälper till att belysa vad som händer. Det sägs att det fanns ett monster vid namn tao tie, som var besatt av en omättlig aptit. Det förtärde varje varelse i närheten, även själva jorden, och ändå var det fortfarande hungrigt. Så det vände sig slutligen mot sin egen kropp och åt upp dess armar, ben och bål, och lämnade inte kvar något annat än huvudet.
Ett huvud kan inte leva utan sin kropp. Ansikte mot ansikte med uttömningen av den icke monetariserade allmännyttan som det förtär, har det finansiella kapitalet börjat förtära sin egen kropp; den industriella ekonomin som det var tänkt att tjäna. Om inkomsten från produktionen av varor och tjänster är otillräcklig för att hantera skulderna, lägger långivarna istället beslag på tillgångarna. Detta är vad som hänt både i den amerikanska ekonomin och globalt. Exempelvis var huslån från början tänkt som en väg till att äga sitt hus med från början 20% i egen insats. Idag drömmer få någonsin om att faktiskt en dag ha slutbetalat sitt huslån, utan bara om att i all oändlighet förnya det; i själva verket att hyra huset från banken. Globalt befinner sig tredje världen i en liknande situation, då de tvingas att sälja nationella tillgångar och undergräva social service under IMFs åtstramningsprogram. Precis som du kan känna att hela ditt produktiva arbete går till att betala på skulder, så är deras hela ekonomi inriktad på att producera handelsvaror för att betala sina utlandsskulder.
IMFs åtstramningsprogram är exakt analogt med en avbetalningsplan påtvingad av domstolen. De säger, ”Du måste klara dig på mindre, arbeta hårdare, och lägga en större andel av din inkomst på skuldbetalningar. Du ska ge mig allt du äger och överlämna alla dina framtida inkomster till mig!” Arbetarpensioner, lärarlöner, mineraler, olja – allt går till hantering av skulder. Formerna för slaveri har förändrats över tiden, men inte den huvudsakliga styrningen. Ironiskt nog är åtstramningspaket i långa loppet inte till nytta för långivarna heller. De stryper ekonomisk tillväxt genom att minska konsumtionen, efterfrågan, och möjligheten till affärsinvesteringar. Arbetstillfällen försvinner, produktpriser faller, och låntagande individer och länder blir mindre kapabla än någonsin att klara sina betalningar.
I sin oförmåga att tänka bortom det kortsiktiga, älskar penningintressena åtstramning eftersom låntagaren i allt väsentligt säger, ”Vi ska använda mer av vårt arbete och våra resurser till att sköta skulderna.” Det möjliggör hantering av ohanterbara skulder under ännu en liten tid. Detta är precis vad som i skrivande stund (2010) händer i Europa när regeringar slaktar pensioner och går med på att privatisera social service för att lugna långivarna med att de kommer att få betalt. Mullret om åtstramningar är hörbart även här i USA i form av larm om det federala underskottet. Utifrån obligationsmarknadens och budgetunderskottens logik, är kravet på större fiskalt ansvar oantastligt. Men bortsett från den logiken är det absurt: ska vi tvingas p.g.a. enbart siffror, enbart tolkningar av databits, att erodera levnadsstandarden för de många, bara för att de få ska kunna behålla sina rikedomar?
Till slut kommer låntagare att ha slut på disponibel inkomst och beslagtagbara tillgångar. Kraschen som idag är på väg skulle egentligen ha inträffat för flera år sedan, om det inte vore för att diverse falska och uppblåsta tillgångar skapades för att hålla allting igång ett litet tag till medan den finansiella tao tie kannibaliserar på sig själv och döljer skulder med mer skulder. Försöken att stötta upp detta bygge kan inte lyckas eftersom det måste fortsätta växa – alla dessa skulder är räntebärande. Ändå fortsätter myndigheterna att försöka. När du hör frasen ”rädda det finansiella systemet”, ska du i ditt sinne översätta det till ”behålla skulderna i böckerna.” De försöker att hitta en väg för dig (och även skuldtyngda länder) att fortsätta betala, och för skulderna att fortsätta växa. En skuldpyramid kan inte växa i evighet eftersom när låntagarnas alla tillgångar till slut är borta och alla deras disponibla inkomster går till skuldbetalningar, har långivarna inget annat val än att låna ut de pengar låntagaren behöver för att kunna göra sina betalningar. Snart är den utestående balansen så hög att de måste låna pengar även till räntebetalningarna, vilket betyder att pengarna inte längre flödar, och inte heller kan flöda, från låntagare till långivare. Detta är det sista och normalt korta steget, även om det i våra dagar har förlängts av Walls Streets finansiella ”trollkonster”. Lånen och alla derivat baserade på dessa börjar förlora sina värden, och följden blir skulddeflation.
Den närliggande finansiella krisen och civilisationens djupare tillväxtkris har huvudsakligen två kopplingar till varandra. Räntebaserade skuldpengar driver fram ekonomisk tillväxt, och en skuldkris är ett symptom som visar sig närhelst tillväxten stannar av.
Den nuvarande krisen är det sista stadiet av vad som började på 1930-talet. Successivt har lösningar, på det fundamentala problemet med att hålla jämna steg med pengar som expanderar med räntan, tillämpats och uttömts. Den första effektiva lösningen var krig, ett tillstånd som sedan 1940 har varit permanent. Olyckligtvis, eller snarare lyckligtvis, har kärnvapen och en skiftning i mänskligt medvetande begränsat lösningen med oändlig militär eskalering. Krig mellan de stora makterna är inte längre möjligt. Andra lösningar – globalisering, teknologiskt möjliggjord utveckling av nya varor och tjänster som ersatte mänskliga funktioner som aldrig tidigare gjorts till handelsvaror, teknologiskt möjliggjord plundring av naturresurser som en gång var utom räckhåll, och slutligen finansiell autokannibalism – har på liknande sätt haft sina förlopp. Såvida det inte finns sfärer av rikedom som jag missat, och nya djup av fattigdom, misär och främlingskap som vi kan snubbla ner i, kan det oundvikliga inte uppskjutas länge till.
Kreditbubblan som beskylls för att vara orsaken till våra nuvarande ekonomiska vedermödor, var inte alls orsak till dessa, utan bara ett symptom. När avkastningen på kapitalinvesteringar började falla i början av 1970-talet, började kapitalet ett desperat sökande efter andra sätt att behålla sin expansionstakt. När varje bubbla sprack – konsumentprodukter mot slutet av 1970-talet, S&L fastighetsinvesteringar på 80-talet, dotcom-aktierna på 90-talet, och fastighets- och finansiella derivat på 2000-talet – flyttade kapitalet omedelbart vidare till nästa, bibehållande illusionen om ekonomisk expansion. Men den reala ekonomin stapplade. Det fanns inte tillräckligt med efterfrågan för att få avsättning för all produktionskapacitet, inte tillräckligt med social- och naturkapital kvar att omvandla till pengar.
För bibehållandet av pengars exponentiella tillväxt måste antingen mängden varor och tjänster hålla samma takt, eller så måste imperialism och krig kunna eskalera i oändlighet. De har alla nått sin gräns. Det finns ingenstans att vända sig.
Dagens återvändsgränd i vår förmåga att omvandla natur till handelsvaror och relationer till service är inte temporär. Det finns för lite kvar som vi kan omvandla. Teknologiska framsteg och förbättringar i industriella metoder kommer inte att hjälpa oss att ta upp mer fisk ur haven – fisken är till mesta delen borta. De kommer inte att hjälpa oss att öka avverkningen av skog – skogarna är redan stressade i förhållande till sin kapacitet. De kommer inte att hjälpa oss att pumpa upp mer olja – källorna håller på att sina. Vi kan inte expandera tjänstsektorn – det finns nästan inget kvar som vi gör för varandra som vi inte redan betalar för. Det finns inget mer utrymme för ekonomisk tillväxt så som vi känner den; d.v.s. inget mer utrymme för omvandling av livet och världen till pengar. Så även om vi följer de mer radikala policyföreskrifterna från vänstern, och hoppas på att genom annullering av skulder och omfördelning av inkomster kunna få igång den ekonomiska tillväxten igen, kan vi bara lyckas med tömmandet av vad som återstår av vårt gudomliga naturarv, kulturen och samhället. Som bäst kan ekonomisk stimulans tillåta oss en blygsam, kortlivad expansion medan de funktioner som blev avmonetariserade under recessionen, återigen monetariseras. Exempelvis täcker jag och några vänner, p.g.a. den ekonomiska situationen, upp för varandra vid behov av barnomsorg, emedan vi under goda ekonomiska tider kanske hade skickat våra barn till dagis. Vår ömsesidighet representerar en möjlighet till ekonomisk tillväxt; vad vi gör gratis för varandra kan omvandlas till en monetär tjänst. Ser man till samhället generellt, är detta bara en möjlighet att växa tillbaka till den punkt där vi var, vid vilken samma kris skulle uppstå igen. ”Krymp i syfte att växa” är essensen av krig och deflation. Det fungerar bara, och i avtagande takt, som ett agerande i väntan på tillgång till nya sfärer av icke monetariserat social- och naturkapital.
Det nuvarande problemet är därför mycket djupare än dagens konventionella visdom säger. Betänk detta typiska exempel ur en finansjournal:
[Paul] Volcker har rätt. De förpackade skuldförpliktelserna, förpackade avbetalningslånen, och de andra datorskapade komplexiteterna och leksakerna var inte lösningarna på ekonomins grundläggande behov, utan den osläckta girigheten på Wall Street. Utan dessa hade banker inte haft något annat val än att fortsätta rikta sitt kapital och kunnande för täckandet av verkliga behov från företag och konsumenter, och så hade vi inte haft någon kris, ingen krasch och ingen recession.#
Detta beskriver bara den ytliga nivån av ett djupare problem av vilket CDOs (Collateralized Debt Obligations) och så vidare bara är symptom. Det djupare problemet var att det fanns otillräckligt med ”verkliga behov” till vilka bankerna kunde rikta sitt kapital, eftersom bara de behov som kommer att generera högre avkastning än räntan utgör tänkbara utlåningsmöjligheter. I en ekonomi som plågas av överproduktion är sådana tillfällen sällsynta. Så den finansiella industrin lekte sifferlekar istället. CDOs och så vidare var bara symptom på, och inte orsak till, den finansiella kris som hade sitt ursprung i omöjligheten för den ekonomiska tillväxten att hålla jämna steg med räntan.
En del orakel har observerat att Bernard Madoffs Ponzi-schema inte var så annorlunda än finansindustrins pyramid av lånebaserade derivat och andra instrument, som i sig själva orsakade en bubbla som, likt Madoffs, bara kunde upprätthållas genom ett oupphörligt, verkligen exponentiellt växande, inflöde av nya pengar. Som sådant är det en symbol för vår tid – till och med mer än folk anar. Det är inte bara Wall Streets casinoekonomi som är ett ohållbart pyramidschema. Det större ekonomiska systemet baserat, som det är, på en evig omvandling av ändlig allmännytta till pengar, är även det ohållbart. Det är som ett bålverk som måste brinna högre och högre, tills allt tillgängligt bränsle tar slut. Bara en dåre skulle kunna tro att en eld kan brinna allt högre när tillgången på bränsle är begränsad. För att utsträcka metaforen: den nyliga avindustrialiseringen och ”finansialiseringen” av ekonomin åtgår till användandet av hettan för att skapa mer bränsle. Enligt termodynamikens andra lag är mängden som skapas alltid lägre än mängden som förbrukas vid skapandet. Praktiserandet av att låna nya pengar för att göra avbetalning och betala ränta på det gamla lånet kan helt uppenbart inte hålla särskilt länge, men det är vad ekonomin i sin helhet har gjort i tio år nu.
Även om vi överger denna dårskap måste vi fortfarande möta detta uttömmande av bränsle (kom ihåg att jag inte bokstavligen menar bränslekällor, utan varje natur- eller kulturbindning som kan omvandlas till en handelsvara). De flesta förslag för hantering av den nuvarande ekonomiska krisen går ut på att hitta mer bränsle. Oavsett om det gäller att borra efter mer olja, asfaltera över fler gröna ytor eller att sporra konsumtionen ytterligare är målet att återtända den ekonomiska tillväxten – d.v.s. att expandera sfären av varor och tjänster. Det innebär att hitta nya saker som vi kan betala för. Idag betalar vi till och med för vårt vatten och våra sånger, vilket hade varit otänkbart för våra förfäder. Vad mer återstår att omvandla till pengar?
Så vitt jag känner till var Frederick Soddy, en Noblepristagare och pionjär inom atomär kemi som sadlade om till ekonomi på 1920-talet, den förste ekonomen att uppmärksamma detta fundamentala problem och dess relation till penningsystemet. Soddy var bland de första att avslöja ideologin med oändlig exponentiell ekonomisk tillväxt, utvidgande Thomas Malthus resonemang bortom population och till ekonomi. Herman Daly beskriver Soddys syn kortfattat:
Tanken att människor kan leva på räntan av sina ömsesidiga skuldsättningar…är bara ännu ett evighetsmaskinsystem – en vulgär inbillning i stor skala. Soddy verkar säga att det som är omöjligt för ett samhälle – för alla att leva på ränta – även borde vara förbjudet för enskilda individer, av ren rättviseprincip. Om det inte förbjuds, eller åtminstone på något sätt begränsas, så kommer långivarnas växande panträtter på begränsade intäkter vid någon tidpunkt att bli större än vad de framtida producenterna av dessa intäkter kommer att vilja eller kunna betala, och det resulterar i konflikt. Konflikten tar formen av skuldförkastelse. Skulder växer med ränta på ränta och möter rent matematiskt inga hinder som kan bromsa ner det. Rikedom växer under ett tag med ränta på ränta, men den fysiska sidan av saken gör att tillväxt förr eller senare stöter på gränser.#
Denna koppling mellan ekonomisk tillväxt och resurskonsumtion är idag särskilt vanlig bland Peak Oil-teoretiker, som förutspår ekonomisk kollaps när oljeproduktionen börjar sin ”långa nergång”. Deras kritiker hävdar att ekonomisk tillväxt kan ske och sker oberoende av energianvändning, tack vare teknologi, ”miniatyrisering”, effektivitetsförbättring o.s.v.. Sedan 1960 har den ekonomiska tillväxten i USA dragit ifrån energianvändningen, en trend som accelererade på 1980-talet (se figur 1). Tyskland har gjort ännu bättre ifrån sig och har i princip en oförändrad energianvändning sedan 1991 trots avsevärd ekonomisk tillväxt. Hursomhelst illustrerar denna invändning bara en större sak. Ja, det är möjligt att behålla ekonomisk tillväxt genom att flytta den från konsumtion av en del av allmännyttan till en annan – genom att förbränna gas istället för olja eller genom att produktifiera mänskliga tjänster eller intellektuell egendom istället för torskfiske – men aggregerat över totalen av de sociala, naturella, kulturella och andliga allmännyttorna, kvarstår det grundläggande argumentet för Peak Oil som relevant. Istället för Peak Oil, står vi inför Peak Everything.
När finanskrisen slog till 2008 var regeringens första reaktion, utköp och monetär stimulans, ett försök att hålla uppe tornet av skulder på skulder som vida översteg sitt realekonomiska fundament. Som sådant var dess synbarliga framgång temporär, en framskjutning av det oundvikliga: ”låtsas och skjut på framtiden”, som några på Wall Street kallar det. Alternativet ekonomisk stimulans är dömt att misslyckas av en djupare anledning. Det kommer att misslyckas eftersom vi är ”utmaxade”: utmaxade beträffande naturens kapacitet att ta emot vårt avfall utan att förstöra den ekologiska grunden för civilisationen; utmaxade beträffande samhällets förmåga att tåla ytterligare förlust av samhörighet och kontakt; utmaxade beträffande våra skogars förmåga att tåla mer kalhuggningar; utmaxade beträffande den mänskliga fysiska kroppens förmåga att klara sig i en uttömt och förgiftad värld. Att vi också är utmaxade beträffande våra skulder återspeglar att vi inte har något kvar att omvandla till pengar. Behöver vi verkligen mer vägar och broar?# Kan vi upprätthålla mer av dessa, och mer av den industriella ekonomin som kommer tillsammans med dessa? Regeringens stimulansprogram kan i bästa fall förlänga det nuvarande ekonomiska systemet i två-tre år, med kanske en kort period av tillväxt när vi slutför plundringen av natur, ande, kropp och kultur. När dessa spår av allmännyttan är borta, så kan inget hejda den stora upplösningen av penningsystemet.
Även om detaljerna och tidsschemat för denna upplösning är omöjliga att förutsäga, tror jag att vi först kommer att få uppleva ihållande deflation, stagnation och rikedomspolarisering, följt av social oro, hyperinflation eller valutakollaps. I den stunden kommer de alternativ vi studerar idag att komma till sin rätt, erbjudande en möjlighet att bygga upp en ny och helig ekonomi. Ju längre kollapsen fortskrider desto mer attraktiva kommer förslagen i denna bok att bli.
När folk inser den överhängande krisen, brukar de ofta fråga mig vad de kan göra för att skydda sig själva. ”Köpa guld? Bunkra konserverad mat? Bygga en befäst anläggning i ett avlägset område? Vad bör jag göra?” Jag skulle vilja föreslå en annan typ av fråga: ”Vad är den vackraste sak jag kan göra?” Ni förstår, den annalkande krisen innebär en fantastisk möjlighet. Deflation och förstörandet av pengar är bara en kategorisk ondska om skapandet av pengar är ett kategoriskt gott. Hur som helst så kan ni från det exempel jag gett se att skapandet av pengar på många sätt har gjort oss alla fattiga. Omvänt har förstörandet av pengar potentialen att berika oss. Det erbjuder möjligheten att återta delar av den förlorade allmännyttan från sfären av pengar och egendom.
Vi ser detta hända varje gång vi har en ekonomisk recession. Människor kan inte längre betala för diverse varor och tjänster och måste därför istället förlita sig på vänner och grannar. Där det inte finns några pengar för genomförandet av transaktioner, återframträder gåvoekonomier och nya sorters pengar skapas. Dock försöker människor och institutioner normalt in i det längsta att klamra sig fast vid de gamla sätten. Den vanemässiga första reaktionen på en ekonomisk kris är att göra och hålla i mer pengar – att accelerera omvandlingen av allt du kan till pengar. På en systemisk nivå, genererar minskningen av skulder en enorm press på utvidgning av allmännyttans produktifiering. Vi kan se detta hända genom rop på oljeborrning i Alaska, inledning av djuphavsborrning etc. Tiden är dock inne att på allvar påbörja den omvända processen – att återföra saker från sfären av varor och tjänster till sfären av gåvor, ömsesidighet, självförsörjning och fördelning i samhället. Observera noga: detta kommer att hända i vilket fall i spåren av en valutakollaps, när människor förlorar sina jobb eller blir för fattiga för att kunna köpa saker. Människor kommer att hjälpa varandra, och verkliga samhällen kommer att återuppstå.
Även om du mest bryr dig om din egen framtida säkerhet, är samhörighet förmodligen den bästa investering du kan göra. När det finansiella systemet löses upp kommer de flesta investeringar bara att vara bitar av papper eller elektroniska datafiler. De får endast sitt värde från nätet av sociala överenskommelser som innehåller och tolkar dessa. Inte ens fysiskt guld ger mycket säkerhet när situationen blir riktigt illa. I tider av extrem kris brukar regeringar normalt konfiskera privata guldtillgångar – Hitler, Lenin och Roosevelt gjorde alla det. Om även regeringen faller ihop så kommer människor med vapen att ta ditt guld eller någon annan typ av lagring av värde.
Ibland läser jag den finansiella hemsidan Zero Hedge för dess anmärkningsvärda insikter om den finansiella maktelitens förespeglingar och ränker. I Zero Hedges dunkla vy är inga tillgångsklasser förutom fysiskt guld och andra fysiska varor säkra idag. Jag håller med om deras logik så långt den sträcker sig, men den sträcker sig inte tillräckligt långt. Om systemet brakar ihop så pass att det leder till hyperinflation, så kommer institutionen egendom – lika mycket en social konvention som pengar är – också att braka ihop. I tider av socialt tumult kan jag inte tänka mig något farligare än att ha några gram guld. Den enda verkliga säkerheten kan erhållas genom samhörighet: tacksamheten, kontakterna och hjälpen från människor runtomkring dig. Om du idag är rik föreslår jag, som din investeringsrådgivare, att du använder pengarna till att berika människorna runt omkring dig på varaktiga sätt.
Allt vi gör under tiden, före det nuvarande systemets kollaps, för att skydda naturliga och sociala resurser från omvandling till pengar kommer både att skynda på kollapsen och mildra dess umbäranden. All skog du kan rädda från avverkning, varje vägbygge du kan stoppa, varje kooperativ övningsgrupp du kan etablera; var och en som du lär att hela sig själv, eller att bygga sitt eget hus, laga sin egen mat, eller att sy sina egna kläder; varje ”värde” som du skapar eller adderar till den allmänna domänen; allt du för utom räckhåll för den världsslukande maskinen hjälper till att korta ner maskinens livslängd. Och när penningsystemet kollapsar, om du redan är oberoende av pengar för någon del av livets nödvändigheter och nöjen, så kommer penningkollapsen att tvinga på dig en mycket lindrigare omställning. Samma sak gäller på den sociala nivån. Varje form av naturlig rikedom, oavsett om det gäller biologisk mångfald, fertil matjord, eller rent vatten, och varje samhällelig eller social institution som inte är föremål för omvandling av livet till pengar, kommer att uppehålla och berika livet efter pengarna.
Jag refererar till pengar såsom vi känner dessa. Jag kommer snart att beskriva ett penningsystem som inte driver på en omvandling av allt som är gott, sant och vackert till pengar. Det förutsätter en fundamentalt annorlunda mänsklig identitet, en fundamentalt annorlunda känsla av självet, jämfört med vad som idag dominerar. Det kommer inte längre att vara sant att mer för mig är mindre för dig. På en personlig nivå är den djupaste möjliga revolution vi kan ta till oss, en revolution i vår känsla av självet, i vår identitet. Descartes och Adam Smiths diskreta och separerade själv har spelat ut sin roll och håller på att bli oanvändbar. Vi håller på att inse vår egen oskiljaktighet från varandra och från allt livs totalitet. Ocker strider mot denna förening, eftersom den söker tillväxt för det separerade självet på bekostnad av något utomstående, något annat. Förmodligen alla som läser denna bok håller med om principerna om samhörighet, vare sig det är från ett andligt eller ett ekologiskt perspektiv. Tiden är inne för att leva det. Det är dags att inträda i gåvans anda, som förkroppsligar känslan av förståelse för ickeseparation. Det håller på att bli alldeles uppenbart att mindre för dig (i alla dess dimensioner) också är mindre för mig. Den eviga vinstens ideologi har fört oss till ett sådant tillstånd av fattigdom att vi kippar efter luft. Den ideologin och den civilisation som är byggd utifrån den är vad som idag kollapsar.
Att göra motstånd mot eller skjuta upp kollapsen kommer bara att göra den värre. Att hitta nya sätt att få ekonomin att växa kommer bara att konsumera det lilla som finns kvar av vår rikedom. Låt oss sluta att göra motstånd mot revolutionen i mänskligt varande. Om vi vill vara kvar längre än de multipla kriser som utvecklas idag, låt oss inte försöka att överleva dem. Det är separationens inställning; det är motstånd, ett fastklängande vid ett döende förflutet. Låt oss istället skifta vårt perspektiv mot återförening och tänka i termer av vad vi kan ge. Vad kan var och en av oss bidra med till en vackrare värld? Det är vår enda skyldighet och vår enda säkerhet.
Jag kommer att utveckla detta tema – rätt levnadssätt och rätta investeringar – senare i denna bok. Vi kan engagera oss i medveten, meningsfull penningdestruktion istället för den omedvetna penningdestruktion som inträffar i en kollapsande ekonomi. Om du fortfarande har pengar att investera så investera dessa i projekt som enbart söker att bygga samhörighet, skydda natur och bevara den kulturella allmännyttan. Förvänta dig ingen eller negativ finansiell avkastning på din investering – det är ett gott tecken att du inte oavsiktligt omvandlar ännu mer av världen till pengar. Oavsett om du har pengar att investera, kan du ändå återkräva vad som sålts bort genom att ta steg ut ur penningekonomin. Allt du lär dig göra åt dig själv eller till andra människor, utan att betala för det; all användning av begagnat eller bortkastat material; allt du gör istället för att köpa, ger istället för att sälja; varje ny färdighet eller ny sång eller ny konst du lär dig själv eller någon annan kommer att reducera pengars dominans och få en gåvoekonomi att växa för att ta oss igenom den kommande omställningen. Gåvans värld, ett eko av primitiva gåvosamhällen och tidsåldrars andliga läror, är snart över oss. Den drar i våra hjärtesträngar och uppväcker vår generositet. Ska vi hörsamma dess kallelse innan det återstående av jordens skönhet är förbrukad?