För åtminstone ytterligare hundra år måste vi inför oss själva och alla andra låtsas
att rätt är orätt och orätt är rätt; ty orätt är användbart emedan rätt inte är det.
Snikenhet, ocker och säkerhetsåtgärder måste förbli våra gudar ännu en tid.John Maynard Keynes (1931)
PENGAR: BERÄTTELSE OCH MAGI
När den ekonomiska härdsmältan går vidare till nästa fas börjar vi se det overkliga hos mycket som vi trodde var verkligt. Två generationers sanningar blir utsatta för tvivel och trots ett kvardröjande hopp om att en återvändo till normala förhållanden väntar precis bakom hörnet – ”vid mitten av 2012” eller ”långsammare än väntat” – gryr insikten om att det normala inte kommer att återkomma.
När mänskliga varelser står ansikte mot ansikte med ett abrupt skifte i sina personliga verklighetsuppfattningar, oavsett om det gäller en älskads död eller Gestapo som kommer till staden, brukar deras första reaktion vara förnekelse. Min första reaktion när en tragedi inträffar är vanligen: ”Jag kan inte fatta att detta händer!” Jag blev därför inte förvånad över att våra politiker och företagsledare ägnade så mycket tid åt att förneka att en kris var på väg. Betänk några citat från 2007: ”Landets ekonomiska fundamenta är sunda”, sade George W. Bush. ”Jag kan inte se att problemen på marknaden för andra klassens lån (eng. subprime mortgage, lån mot säkerhet som inte ges högsta kreditbetyg) skulle innebära något stort problem. Jag tror att de till största delen kan begränsas”, sade finansminister Henry Paulson. ”En recession är inte trolig.” ”Vi upplever en korrigering inom hussektorn.” ”USA är inte i recession.” ”Det är troligt att huspriserna inte återhämtar sig förrän i början av 2009.” Myndigheterna ”förutspår” även idag (men egentligen försöker de prata det till verklighet) över 5% i årlig ekonomisk tillväxt över perioden 2010-2015.#
Naturligtvis var många av dessa uttalanden ouppriktiga försök till styrning av varseblivningen. Myndigheterna hoppades på att de genom att styra den allmänna varseblivningen av verkligheten, kunde styra själva verkligheten – att genom manipulation av symboler kunna manipulera den verklighet dessa representerar. Detta är i stort vad antropologer kallar ”magiskt-religiöst tänkande”. Det är inte utan anledning vår finansiella elit har kallats ett prästerskap. Iklädda ceremoniella dräkter, talande ett mystiskt språk, uttydande mystiska inskriptioner kan de med ett ord, eller snarare ett pennstreck, få förmögenheter och nationer att stiga eller falla.
Ni förstår, magiskt-religiöst tänkande fungerar normalt, vare sig det är en schamanisk rit, signerandet av en anslagsframställan eller bokföring på ett balanskonto. När en ritual är inbäddad i en berättelse som folk tror på, agerar de därefter och spelar ut de roller som berättelsen tilldelar dem, och gensvarar på den verklighet som berättelsen fastslår. När en schamanisk rit förr i tiden såg ut att ha misslyckats, visste alla att det var en ödesdiger händelse som signalerade världens slut, ett skifte i vad som var verkligt och vad som inte var det, slutet på den gamla berättelsen om folket och kanske början på en ny. Vad är utifrån detta perspektiv signifikant för finansriternas accelererande misslyckande?
Somliga skulle skratta åt primitiva grottinvånare som föreställde sig att deras framställningar av djur på grottväggarna magiskt kunde inverka på jakten. Ännu idag skapar vi våra egna talismaner, våra egna system av magiska symboler, och påverkar därigenom faktiskt den fysiska verkligheten. Några siffror förändras här och där, och så bygger tusentals arbetare en skyskrapa. Några andra siffror ändras och en ärevördig verksamhet slår igen portarna. Utlandsskulden hos ett land i tredje världen åter försätter sitt folk i ändlöst slaveri, producerande handelsvaror som skeppas utomlands, bara p.g.a. några siffror i en dator. Collegestudenter plågade av oro överger sina drömmar och skyndar sig att ingå i arbetskraften för att kunna betala av sina studielån, deras vilja underkastad en bit papper med magiska symboler (”kontoutdrag”) som skickas till dem en gång per månvarv, likt ett magiskt kort budskap i en voodookult.# Dessa papperslappar som vi kallar pengar och dessa elektroniska blippar bär sannerligen på en potent magi.
Hur fungerar magi? Ritualer och talismaner bekräftar och vidmakthåller de konsensusberättelser som vi alla deltar i, berättelser som formar vår verklighet, samordnar vårt arbete och organiserar våra liv. De slutar endast att fungera under exceptionella tider; tiderna för ett sammanbrott i berättelsen om folket. Vi går idag in i en sådan tid. De ekonomiska mått och steg som vidtogs för att begränsa den kris som började 2008 har bara fungerat temporärt. De går inte djupt nog. Den enda reform som skulle kunna vara effektiv, är den som förkroppsligar, bekräftar och vidmakthåller en ny berättelse om folket. Låt oss, för att se hur en sådan berättelse kan te sig, gräva oss ner genom lagren av förfelade verkligheter och deras relation till pengar.
När regeringens första reaktion på 2008-års kris – förnekelse – visade sig vara verkningslös, försökte sig Fed och finansdepartementet på en annan typ av varseblivningsstyrning. De signalerade, genom användning av sin arsenal av mystiska besvärjelser, att regeringen inte skulle tillåta stora finansiella institutioner, såsom Fannie May, att falla. De hoppades att deras försäkranden skulle räcka för att upprätthålla förtroendet till de tillgångar som var beroende av dessa firmors fortsatta solvens och välmåga. Det hade fungerat om inte den berättelse, som dessa symboliska åtgärder åkallade, redan var bräckt. Men det var den. Det var, mera specifikt, berättelsen som tilldelade värde åt inteckningslån (mortgage-backed securities) och andra derivat baserade på obetalbara lån, som bräckts. Till skillnad från kameler eller sädsäckar har dessa, precis som alla moderna valutor, värde bara därför att människor tror att de har det. Dessutom är denna tro inte isolerad utan oupplösligt sammanvävd med miljoner andra trossatser, konventioner, vanor, överenskommelser och ritualer.
Nästa steg blev att börja injicera enorma mängder kontanter i de fallande finansiella institutionerna, antingen i utbyte mot det egna kapitalet (nationalisering av dessa, som i fallet med Fannie Mae, Freddie Mac och AIG) eller i utbyte mot i princip inget över huvudtaget, såsom i TARP-programmet. I det sistnämnda fallet garanterade eller köpte finansdepartementet dessas ”giftiga” tillgångar i hopp om att förbättra deras balansräkningar så att de skulle börja låna ut igen, och således fortsätta att expandera kreditbubblan. Det fungerade inte. Bankerna behöll bara pengarna (med undantag för vad de betalade ut som bonus till sina egna ledningar) som en buffert mot sin exponering i andra icke kvantifierade ”dåliga” tillgångar, eller också använde de pengarna till att förvärva mindre, välmående banker. De hade ingen avsikt att låna ut mer till konsumenter som redan var ”utmaxade”, eller till företag som satt fast i recessionens tänder.
Egendomsvärden fortsatte att falla, takten för betalningsinställelser ökade, och hela derivatbygget som var baserat på dessa fortsatta att knaka i fogarna. Konsumtionen och företagsamheten sjönk, arbetslösheten sköt i höjden och människor i Europa började med upplopp på gatorna. Och varför? Bara för att några siffror förändrades i några datorer. Det är i sanning häpnadsväckande. Det är bara begripligt när man ser dessa siffror som talismaner som förkroppsligar överenskommelser. En leverantör gräver upp mineraler ur marken och skickar dessa till en fabrik, i utbyte mot vad? För några papperslappar eller snarare i utbyte mot några bits som tar ett skutt i en dator, vilket endast kan ske med tillstånd av en bank (som ”tillhandahåller kredit”).
Låt oss, innan vi blir alltför bestörta över bortskänkandet av biljoner efter biljoner dollar till de välbeställda, återigen beröra pengars verklighet. Vad händer egentligen när dessa pengar ges bort? Nästan ingenting. Det som händer är att datorbits ändras och de få människor som förstår att tyda dessa bits slår fast att pengar har blivit överförda. Dessa bits är symboler för en överenskommelse om en berättelse. Berättelsen inkluderar vem som är rik och vem som är fattig, vem som äger och vem som är skyldig. Det sägs att våra barn och barnbarn kommer att få betala för dessa utköp och stimulansskulder, men de skulle också enkelt kunna förklaras vara icke existerande. De är bara så verkliga som berättelsen vi är överens om, och som inkluderar dessa. Våra barnbarn kommer endast att betala dessa, ifall den berättelse, systemet av innebörder, som definierar dessa skulder fortfarande existerar. Men jag tror att fler och fler människor känner att den federala skulden, USAs utlandsskuld och en stor mängd av våra privata lån och kreditkortsskulder aldrig kommer att återbetalas.
Vi tror att de där pamparna på Wall Street försvann med miljarder, men vad är dessa miljarder? Även de är siffror i datorer och skulle teoretiskt också kunna raderas bort på befallning. Sak samma med de pengar USA är skyldigt Kina eller vad länder i tredje världen är skyldiga banker. De skulle kunna vara borta med ett enkelt uttalande. Vi kan således förstå det massiva bortskänkandet av pengar via diverse finansiella räddningspaket som ännu ett utövande av varseblivningsstyrning, även om det denna gång är ett omedvetet utövande. Dessa bortskänkanden är rituella handlingar som försöker att hålla liv i en berättelse, en matris av överenskommelser, och de mänskliga aktiviteter som omger den. De är ett försök att upprätthålla den magiska kraften hos voodoo-papperslappar, som kvarhåller collegestudenten på dennes karriärväg och den medelålders människan förslavad av sitt lån – som ger några få makten att bokstavligen flytta berg och samtidigt hålla de många i kedjor.
Apropå Kina är det lärorikt att se på den bakomliggande fysiska verkligheten till handelsobalansen. Vad som händer är, enkelt uttryckt, att Kina skeppar över enorma kvantiteter av saker – kläder, leksaker, elektronik, nästan allt på Wal-Mart – och i retur arrangerar vi några bits i vissa datorer. Under tiden arbetar kinesiska arbetare precis lika hårt som vi gör. Ändå räcker deras dagslön till mycket mindre. I gamla tider med tydliga imperier skulle Kina ha kallats en vasallstat och de saker de sänder till oss hade kallats tribut.# Ändå kommer även Kina att göra allt de kan för att upprätthålla berättelsen om pengar av ungefär samma anledningar som vi: deras elit drar nytta av det. Det är precis som i antikens Rom. Eliten i imperiets huvudstad och i provinserna har goda tider och frodas på bekostnad av folkets misär som ökar över tiden. För att lätta upp sinnesstämningen och hålla dem fogliga och dumma, förses massorna med bröd och skådespel: billig mat, billiga nöjen, kändisnyheter och Super Bowl.
Oavsett vi deklarerar att den upphör eller om den upphör av sig själv, kommer berättelsen om pengar att ta med sig väldigt mycket i fallet. Det är därför som USA inte bara kommer att sluta betala sina skulder. Om så skedde, skulle även berättelsen om hur mellanöstern skeppar sin olja till oss, Japan sin elektronik, Indien sina textilier och Kina sin plast, också komma att falla. Olyckligtvis, eller snarare lyckligtvis, kan den berättelsen inte räddas för evigt. Det grundläggande skälet till detta är att den är beroende av upprätthållandet av exponentiellt växande skulder i en ändlig värld.
När pengar dunstar som de gör i nuvarande cykel av skuldinflation, är det lite som förändras omedelbart i den fysiska världen. Högar av valuta går inte upp i lågor. Fabriker sprängs inte sönder. Motorer lägger inte av. Oljekällor går inte i sin. Människors ekonomiska kunskaper försvinner inte. Alla material och färdigheter som utbytes i mänsklig ekonomi, som vi förlitar oss på för mat, logi, transport, underhållning och så vidare, existerar fortfarande som tidigare. Vad som försvunnit är vår förmåga att samordna våra aktiviteter och fokusera på det allmännas strävanden. Vi kan fortfarande föreställa oss en ny flygplats, men inte längre bygga den. Den magiska talismanen, genom vilken uttalandet ”en flygplats skall byggas här” kristalliseras till materiell verklighet, har förlorat sin kraft. Mänskliga händer, hjärnor och maskinerier har kvar alla sina kapaciteter, men ändå kan vi inte göra det vi en gång kunde. Det enda som har förändrats är vår varseblivning.
Vi kan därför se utköpen, de kvantitativa lättnaderna, och de andra finansiella åtgärderna för att rädda ekonomin som ytterligare utövanden av varseblivningsstyrning, men på en djupare, mindre medveten nivå. För vad är pengar i vilket fall? Pengar är mer eller mindre en social överenskommelse, en berättelse som pekar ut mening och roller. Den konventionella definitionen på pengar – ett utbytesmedel, lagring av värde, en räkneenhet – beskriver vad pengar gör, men inte vad de är. Fysiskt är de nu nästan ingenting. Socialt är de nästan allting: den primära katalysatorn för koordination av mänskliga aktiviteter och fokuserande av kollektiv mänsklig avsikt.
Regeringens bruk av biljontals dollar i pengar skiljer sig marginellt från dess tidigare bruk av tomma ord. Båda är inget annat än manipulation av olika typer av symboler och båda har misslyckats på grund av en identisk anledning: tiden har runnit ut för berättelsen som de försöker att hålla liv i. Det tillstånd som vi antog vara det normala var ohållbart.
Det var ohållbart på två nivåer. Den första nivån av ”normalt” är skuldpyramiden, den exponentiella penningtillväxten som växer ifrån den reala ekonomin. Lösningen på denna nivå är vad liberala ekonomer (vanligtvis identifierande sig själva som keynesianer) föreslår: omfördelning av rikedom, skattestimulans, skuldnedskrivning och så vidare. Genom dessa åtgärder hoppas de åter kunna få igång den ekonomiska tillväxten – det andra ”normala” som närmar sig sitt slut.
KOMMANDE TIDSÅLDERS PRÖVNING FÖR MÄNSKLIGHETEN
Berättelsen som möter sitt slut i vår tid går således mycket djupare än berättelsen om pengar. Jag kallar denna berättelse för mänsklighetens uppstigande. Det är berättelsen om oändlig tillväxt, och penningsystemet som vi har idag är ett förkroppsligande av den berättelsen, möjliggörande och pådrivande omvandlingen av natursfären till den mänskliga sfären. Den började för tusentals år sedan när människan först tämjde elden och tillverkade verktyg. Den accelererade när vi använde dessa verktyg till domesticerandet av djur och växter och började erövra det vilda för att göra världen vår. Den når sin strålande zenit i maskinens tidsålder, när vi skapar en helt artificiell värld och exploaterar alla naturkrafter och ser oss själva som naturens herrar och ägare. Och nu närmar sig den berättelsen sitt slut när vi närmar oss den obarmhärtiga insikten om att den inte var sann. Trots våra förespeglingar är världen egentligen inte vår; trots våra illusioner har vi inte kontroll över den. I takt med att de oavsiktliga konsekvenserna av vår teknologi sprider sig, i takt med att våra samhällen, vår hälsa och den ekologiska grunden för civilisationen försämras, i takt med att vi upplever nya djup av misär, våld och främlingskap, träder vi in i berättelsens sista stadier: kriser, klimax och upplösning. Våra berättares ritualer är inte till någon nytta. Ingen berättelse kan bestå efter dess upphörande.
Precis som livet inte tar slut med puberteten, tar inte heller civilisationens utveckling slut med tillväxtens slut. Vi är mitt i en övergång liknande den som tar pubertetspersonen in i vuxenlivet. Fysisk tillväxt upphör och vitala resurser vänder sig inåt för att ge näring åt en tillväxt i andra sfärer.
Två nyckelutvecklingar markerar övergången från barndom till vuxenliv, oavsett om det gäller en enskild individ eller hela arten. Den första är att vi blir kära, och denna kärleksrelation är annorlunda än den som ett barn känner för sin mor. I barndomen är den primära aspekten av kärleksrelationen att få. Jag blir lycklig av att ge mina barn allt jag kan och jag vill att de ska få det utan förbehåll. Det är rätt för ett barn att göra vad som är nödvändigt för att växa, både fysiskt och mentalt. En god förälder tillhandahåller resurserna för denna tillväxt, precis som moder jord har gjort för oss.
Hittills har vi människor varit barn i relation till jorden. Vi började i jägar-samlar-existens i skötet, i vilket vi inte gjorde någon åtskillnad på människa och natur, utan var inneslutna i livmodern. Ett spädbarn har ingen stark distinktion mellan självet och det andra, utan tar tid på sig att skapa en identitet och ett ego och lära sig att världen inte är en förlängning av självet. Så har det varit för mänskligheten som ett kollektiv. Medan jägaren-samlaren inte hade något koncept för en natur separat från det mänskliga, kom jordbrukaren, vars livsuppehälle var beroende av objektifieringen och manipulationen av naturen, att se på naturen som en separat kategori. I jordbrukscivilisationens barndom började mänskligheten att utveckla en separat identitet och växa sig stor. Vi hade vår pubertala tillväxtspurt med industrin och inträdde på det mentala planet genom kartesisk vetenskap, separationens extremitet, det fullt utvecklade egot och hyperrationaliteten hos den unga tonåringen som, likt mänskligheten i vetenskapens tidsålder, fullgör stadiet av kognitiv utveckling känt som ”formella processer”, bestående av manipulation av abstraktioner. Men precis som ytterligheten av yang innehåller yins födelse, så innehåller separationens ytterlighet fröet till det som kommer därefter: återförening.
I puberteten blir vi kära och vår värld av perfekt förnuft och perfekt själviskhet faller samman när självet expanderar till att inkludera den älskade inom sina gränser. En ny sorts kärleksrelation träder fram: inte bara av mottagande, utan även av givande, och av samskapande. Vi kan, fullt individualiserade från det andra, bli förälskade i det och uppleva en återförening större än den ursprungliga föreningen, eftersom den i sig innehåller hela resan av separation.
Det första massuppvaknandet i det nya kärleksmedvetandet inträffade på 1960-talet med miljörörelsens födelse. På höjden av vår separation, triumfatoriskt överblickande vår synbarliga erövring av naturen, började vi lägga märke till hur mycket hon hade gett; vi blev medvetna om hennes smärtor, hennes skador, och vi började längta efter att inte bara ta från jorden, utan att även ge till jorden, att skydda och omhulda henne. Denna längtan baserades inte på fruktan för utrotning – det kom senare – utan på kärlek. Vi höll på att bli förälskade i jorden. I det decenniet strålades de första fotografierna av denna planet ner från satelliter i omloppsbana, och vi förändrades av planetens skönhet. Att se jorden utifrån var näst sista steget i separation från naturen; det sista steget var uppskjutandet av astronauter, som fysiskt lämnade naturen bakom sig. Och även de blev förälskade i jorden. Här är astronaut Rusty Schweickarts ord:
Från månen är jorden så liten och bräcklig och en sådan dyrbar punkt i detta universum att du kan dölja den bakom din tumme. Då inser du att på den punkten, den där lilla blå och vita saken, finns allt som betyder något för dig – all historia och musik och poesi och konst och död och födelse och kärlek, tårar, glädje, lekar, allt detta precis där på den lilla punkt som du kan dölja med din tumme. Och du inser från det perspektivet att du för alltid har förändrats, att det finns något nytt där, att relationen inte längre är vad den var.
Det andra kännetecknet på övergång till vuxenliv är en prövning. Forntida stamkulturer hade olika ”kommande ålders”-ceremonier och prövningar som avsiktligt splittrade sönder den mindre identiteten genom isolering, smärta, fasta, psykedeliska växter eller andra medel, och sedan återuppbyggde och införlivade den i en större, transpersonell identitet. Trots att vi intuitivt söker efter dessa i form av drickande, droger, gillen och militärt skändande och så vidare, har moderna män och kvinnor normalt bara en partiell erfarenhet av denna process, lämnande oss i ett slags varaktig pubertet som bara upphör när ödet träder in och vänder upp och ner på vår värld. Då kan vi träda in i ett större själv, i vilket givande är lika naturligt som mottagande. Efter genomgången passage till vuxenlivet tar en man eller en kvinna sina gåvor i full besittning och söker att bidra till det helas goda som en fullvärdig medlem av stammen.
Mänskligheten håller idag på att genomgå en analog prövning. De multipla kriser som tornar upp sig framför oss är en prövning som utmanar vår själva identitet, en prövning som inte ens lämnar någon garanti för vår överlevnad. Den frammanar oförutsedda förmågor och tvingar oss att relatera till världen på ett nytt sätt. Den förtvivlan som sensitiva personer känner inför krisen är en del av prövningen.# Som en av stammens invigda kommer även vi, när vi som ett släkte kommer ut ur den, att ingå i alla varelsers samhälle som en fullvärdig medlem av ”stammen” eller livet. Med våra unika förmågor till teknologi och kultur kommer vi att bidra till det helas fromma.
I mänsklighetens barndom var ett penningsystem som förkroppsligade och krävde tillväxt och mer och mer tagande från jorden kanske ändamålsenligt. Det var en integrerad del av berättelsen om uppstigande. Idag håller den snabbt på att bli föråldrad. Den är inte kompatibel med vuxen kärlek, med samkreativt partnerskap, och med den uppgradering till givare som kommer med vuxenlivet. Det är den djupa orsaken till varför ingen finansiell eller ekonomisk reform som inte innebär en ny sorts pengar kan fungera. De nya pengarna måste förkroppsliga en ny berättelse, en som behandlar naturen inte bara som en moder utan även som en älskare. Vi kommer fortfarande under lång tid att ha behov av pengar eftersom vi behöver magiska symboler för att materialisera vår berättelse om folket, att applicera dessa på den fysiska världen som en mall för kreativitet. Pengars essentiella karaktär kommer inte att förändras: de kommer att bestå av magiska talismaner genom vilka vi, oavsett om de är fysiska eller elektroniska, fördelar roller, fokuserar avsikt och samordnar mänsklig aktivitet.
Nästa del i denna bok kommer att diskutera ett sådant penningsystem, såväl som ekonomin och psykologin som medföljer det. Det finns en personlig, somliga skulle säga andlig, dimension i den metamorfos av berättelser som vi träder in i. Dagens ockerpengar är del av en berättelse om separation, i vilken ”mer för mig är mindre för dig”. Det ta är räntans essens: Jag kommer bara att ”dela med mig” av mina pengar till dig om det innebär att jag i slutänden får ännu mer tillbaka. Även på den systemiska nivån skapar ränta på pengar konkurrens, oro och rikedomspolarisering. Samtidigt är frasen ”mer för mig är mindre för dig” även egots motto, och en truism given det diskreta och separerade självet i modern ekonomi, biologi och filosofi.
Endast när vår känsla av självet expanderar till att genom kärlek inkludera andra ersätts denna truism av dess motsats: ”Mer för dig är också mer för mig.” Detta är den essentiella sanningen förkroppsligad i världens autentiska andliga läror, från Jesus gyllene regel, som har blivit felkonstruerad och bör vara, ”Som du gör mot andra, gör du också mot dig själv”, till Buddhas doktrin om karma. Dock är det inte tillräckligt att bara förstå och hålla med dessa läror; många av oss har en skillnad i vad vi tror på och hur vi lever. Det är nödvändigt med en verklig transformation i sättet vi upplever varande, och en sådan transformation inträffar normalt på mer eller mindre samma sätt som vår kollektiva transformation nu inträffar: genom en kollaps av den gamla berättelsen om självet och berättelsen om världen, och födelsen av en ny. För även självet är i slutänden en berättelse, med en början och ett slut. Har du aldrig gått igenom en upplevelse som efteråt lämnat dig med en känsla av att knappt veta vem du är?
Det mogna, sammankopplade självet, självet av samvaro, kommer i balans mellan givande och tagande. Oavsett om du är en person eller en hel art, ger du i det tillståndet utifrån din förmåga och, sammanlänkad med andra av samma ande, erhåller utifrån dina behov.
Jag har, inte av en slump, precis citerat en av socialismens viktigaste grundsatser: ”Från var och en utifrån förmåga, till var och en utifrån behov.” Detta är en bra beskrivning av varje gåvonätverk, oavsett om det gäller en mänsklig kropp, ett ekosystem eller en stam med gåvokultur. Som jag kommer att beskriva, är det också en bra beskrivning av en helig ekonomi. Dess valuta bidrar till en väldigt annorlunda berättelse om folket, om självet, och om världen, än ockerpengar. Den är cyklisk snarare än exponentiell, alltid återvändande till källan; den uppmuntrar beskyddande och berikande av naturen, inte dess utarmning; den omdefinierar rikedom som en funktion av ens generositet och inte ens ackumulation; den är manifestationen av överflöd, inte knapphet. Den har potentialen att återskapa de primitiva samhällenas gåvodynamik i en global skala, frambringande mänskliga gåvor och riktande dem mot planetära behov.
Jag minns att jag som tonåring läste Ayn Rands Atlas Shrugged, vars svartvita karaktärer, hyperrationalitet och moraliska absolutism var tilltalande för mitt tonåringssinne. Boken är ett manifest för det diskreta och separerade självet, det egennyttiga egot, och den tilltalar tonåringssinnen även i denna dag. Boken tillägnade sitt giftigaste förlöjligande åt frasen ”Från var och en utifrån förmåga, till var och en utifrån behov”, målande en bild av människor som överträffade varandra i sina poser av behövande för att tilldelas en större andel av resurserna, medan producenterna helt saknade motiv att producera. Detta scenario som i vissa avseenden utspelades i kommunistblocket, ekade av en grundläggande rädsla för det knapphetsvillkorade moderna självet – tänk om jag ger och inte erhåller något i gengäld? Detta behov av en försäkran om gengäld, en kompensation för risken med generositet, är räntans grundläggande tänkesätt, ett pubertalt tänkesätt som kommer att trängas undan av ett mer expansivt vuxet själv som har mognat till fullt medlemskap i samhället av varande. Vi är här för att uttrycka våra gåvor; det finns bland våra djupast liggande önskemål, och vi kan i annat fall inte leva fullt ut.
De flesta behov har monetariserats samtidigt som mängden arbetskraft som behövs för att täcka dessa monetariserade behov minskar. Därför måste denna mänskliga kreativa överskottskapacitet, för att mänskliga gåvor ska kunna uttryckas fullt ut, vändas åt ett annat håll: mot behov eller syften som är fördärvliga för separationens pengar. För tvivelsutan har penningregimen förstört, och fortsätter att förstöra, mycket som är vackert – sannerligen allt allmänt gott som inte kan göras privat. Här är några exempel: en stjärnklar natt fri från ljusföroreningar; en landsbygd fri från vägbuller; en livlig multikulturell lokal stadsekonomi; föroreningsfria sjöar, floder och hav; den ekologiska grunden för mänsklig civilisation. Många av oss har gåvor som skulle bidra till alla dessa saker, men ingen kommer att betala oss för att ge av dessa. Det beror på att pengar, såsom vi känner dem, i slutänden vilar på omvandling av det allmänna till det privata. De nya pengarna kommer att uppmuntra till motsatsen, och konflikten mellan våra ideal och praktisk finansiell verklighet kommer att upphöra.
Ockerpengar är tillväxtens pengar, och de var perfekta för mänsklighetens tillväxtstadium på jorden och för berättelsen om uppstigande, dominans och bemästrande. Nästa steg är en fas av samkreativt partnerskap med jorden. Detta nya stegs berättelse om människan håller just nu på att vävas samman. Dess vävare är visionärer inom fält såsom hållbar kultur, holistisk medicin, förnyelsebar energi, giftsanering med svamp, lokala valutor, reparativ rättvisa, nära föräldraskap, och en miljon fält till. Omintetgörandet av den skada som eran av ocker har påtvingat natur, kultur, hälsa och ande kommer att kräva alla de gåvor som gör oss mänskliga, och är sannerligen så omöjligt krävande att det kommer att ta dessa gåvor till en ny utvecklingsnivå.
Detta kan förefalla hopplöst naivt, vagt och idealistiskt. Jag har skissat på en del av logiken i Mänsklighetens uppstigande och kommer att ge mer kött på benen i andra halvan av denna bok. Men jämför nu de konkurrerande rösterna hos din idealism och din cynism och fråga dig själv, ”Kan jag med att nöja mig med något mindre?” Kan du med att acceptera en värld av stor och växande fulhet? Kan du med att tro att det är oundvikligt? Det kan du inte. En sådan tro kommer sakta men säkert att döda din själ. Sinnet gillar cynism, dess komfort och trygghet, och tvekar att tro på något extraordinärt, men hjärtat manar till annat; det manar oss till skönhet, och bara genom att hörsamma dess kallelse vågar vi skapa en ny berättelse om folket.
Vi är här för att skapa något vackert; jag kallar det ”den vackrare värld som våra hjärtan säger oss är möjlig.” När sanningen i detta sjunker in, djupare och djupare, och när de sammanstrålande kriserna knuffar oss ut ur den gamla världen, kommer fler och fler människor oundvikligen att leva utifrån denna sanning: sanningen att mer för dig inte är mindre för mig; sanningen att det jag gör mot dig, gör jag mot mig själv; sanningen om att leva för att ge vad du kan och ta vad du behöver. Vi kan börja med det nu på en gång. Vi är rädda, men när vi verkligen gör det, täcker världen våra behov och mer därtill. Vi upptäcker då att berättelsen om separation, förkroppsligad i de pengar vi har känt, inte är sann och aldrig har varit det. Ändå var de tio senaste årtusendena inte förgäves. Ibland är det nödvändigt att leva fullt ut i lögnen innan vi är redo att ta nästa steg in i sanningen. Lögnen om separation under eran av ocker är nu fullgjord. Vi har utforskat dess helhet, dess längst gående ytterligheter, och sett allt den har åstadkommit, öknarna och fängelserna, koncentrationslägren och krigen, förspillandet av det goda, sanna och vackra. De förmågor som vi har utvecklat genom denna långa resa, kommer nu att tjäna oss väl i den nära förestående eran av återförening.