DEL II: ÅTERFÖRENINGENS EKONOMI
När vår vistelse i separation nu går mot sitt slut, och vi återförenas med naturen, är det också slut med vår uppfattning om att mänskligheten skulle vara undantagen från naturlagarna. Miljörörelsen har i årtionden sagt oss, ”Vi är inte undantagna från naturlagarna.” Plågsamt blir vi mer och mer medvetna om sanningen i detta. Ett barn tar från sin mor, lyckligt obekymrad av hennes uppoffring och plåga, och på samma sätt har vi under den mänskliga artens långa barndom tagit från jorden. Vårt penningsystem och vår ekonomiska ideologi har på gott och ont varit verktyg för detta tagande. När vår relation till jorden nu skiftar mot den av en älskare, blir vi plågsamt medvetna om den skada vi gör. Det du gör mot din partner i ett romantiskt partnerskap, slår tillbaka mot dig själv; hennes smärta är din smärta.
När så mänskligheten står ansikte mot ansikte med den kommande erans prövning, i form av de nuvarande kriserna, och övergår till vuxenlivet, framträder ett nytt ekonomiskt system, som förkroppsligar den nya mänskliga identiteten av sammankopplat själv, levande i samkreativt partnerskap med jorden. Vårt ekonomiska system och penningsystem kommer inte längre att utgöra verktyg för tagande, exploatering, eller förstärkande av det separata självet. De kommer istället att vara verktyg för givande, skapande, tjänande och överflöd. De följande kapitlen beskriver denna heliga ekonomis beståndsdelar. Alla dessa finns redan latent inom de gamla institutionerna och föds alltså fram ur dessa. För det här är ingen klassisk revolution, en utrensning, ett bortsvepande av det gamla, utan snarare en metamorfos. Återföreningens era har länge dolt sig i separationens institutioner. Idag börjar den träda fram.
KAPITEL 9
BERÄTTELSEN OM VÄRDE
Den var en gammal berättelse som inte längre var sann…Du vet att sanningen kan träda ut ur berättelser. Vad som var sant blir meningslöst, även en lögn, eftersom sanningen har gått till en annan berättelse. Källans vatten stiger upp på en annan plats.
Ursula K. Le Guin
Pengar är oskiljaktigt invävda i vår civilisations definierande berättelser: om självet, och om det mänskliga kollektivet. De är en del av tillväxtens ideologi och mekanismer, ”mänsklighetens uppstigande” till planetens överherrar; de har också spelat en central roll i upplösandet av våra band med naturen och samhället. När dessa berättelser vacklar och när deras monetära dimension snabbt bryter ihop, har vi en chans att medvetet i pengar ingjuta attributen från de nya berättelser som ska ersätta dem: det kontakthavande självet, levande i samkreativt partnerskap med jorden. Men hur ingjuter man en berättelse i pengar?
Pengars form har under sin mångtusenåriga historia genomgått en alltmer accelererande utveckling. Det första stadiet var varupengar – säd, olja, boskap, metall och många andra saker – som fungerade som bytesmedel utan att besitta något förtroendevärde. Detta stadium varade i flera tusen år. Nästa steg var myntprägling, som tillförde ett förtroendevärde till det inbyggda metallvärdet av silver och guld. Pengar bestod då av två komponenter: en materiell och en symbolisk.
Det var helt naturligt att symbolen slutligen skulle frikopplas från metallen, vilket var vad som hände med införandet av kreditpengar under medeltiden och även dessförinnan. I Kina var de första papperspengarna (som faktiskt var en slags bankväxel) i bruk på 800-talet och cirkulerade så långt bort som till Persien.# Vid samma tid användes en typ av checkar utbrett i arabvärlden. Italienska handelsmän använde bytessedlar så tidigt som på 1100-talet. Denna användning, som snabbt spred sig, följdes på 1500- och 1600-talet av bankverksamhet med viss andel reservhållning.# Detta var en stor innovation, då det frigjorde penningtillgången från metalltillgången och tillätt pengarna att växa organiskt i samma takt som den ekonomiska aktiviteten. Frigörandet av pengar från metall skedde gradvis. Under eran med ”bankverksamhet med viss andel reservhållning”, som varade i flera århundraden, var banksedlar fortfarande, åtminstone i teorin, uppbackade av metall.
Idag är denna era med delvis uppbackning över, och pengar har blivit en ren kredit. Detta är inte särskilt vida känt. Många auktoriteter, inklusive de flesta ekonomiböcker och självaste Fed,# ger fortfarande sken av att reserverna är en begränsande faktor i penningskapande, vilket de i verkligheten nästan aldrig är.# Bankers verkliga begränsande faktorer för penningskapande är deras totala kapital och deras förmåga att hitta villiga, kreditvärdiga låntagare – d.v.s. sådana med antingen obetingad intjänandeförmåga eller tillgångar att lägga som säkerhet. Med andra ord styrs penningskapandet av sociala överenskommelser, främst det i räntan inkodade diktatet om att pengar bör gå till dem som kommer att skapa ännu mer i framtiden. Dagens pengar är, som jag ska förklara, uppbackade av tillväxt; när tillväxten saktar in, som idag, börjar hela det finansiella bygget att vackla.
Pengar lider av samma brister som den teknologi som pengarna utvecklades parallellt med. Båda bär på ett obevekligt tvång att växa: teknologin på grund av teknologidilemmat, användande ännu mer teknologi för att avhjälpa de problem som orsakats av befintlig teknologi; pengar på grund av räntans dynamik, som jag har beskrivit, utställande mer lån för betalning av räntan på redan befintliga lån. Parallellen är tämligen exakt. En annan likhet är att båda har tillskansat sig domäner som rätteligen hör till andra former av relationer. Men i inget av fallen förespråkar jag en reversering av historien. Jag tror att både teknologi och pengar har utvecklats till sina nuvarande former för ett syfte; kreditpengar är den naturliga slutstationen i pengars utveckling mot ett rent förtroende, ren överenskommelse. När vi nått dit är vi fria att göra överenskommelsen meningsfull. Vi är som en person i puberteten, som genom lek i barndomen har upptäckt sina fysiska och mentala förmågor, och nu är redo att rikta dessa förmågor mot deras egentliga syfte.
En del observatörer förespråkar, när de ser de katastrofala konsekvenserna av dagens kreditbaserade valutor, en återgång till de gamla goda tiderna med valutor som backades upp av något påtagligt, t ex guld. De hävdar att en varuuppbackad valuta skulle vara inflationssäker eller skulle eliminera drivkraften till oändlig tillväxt. Jag tror att en del av dessa förespråkare för ”hårda valutor” eller ”verkliga pengar” faller in i en atavistisk önskan om återgång till enklare dagar, när saker var vad de var. De delar in världen i två kategorier, den objektiva och den konventionella verkligheten, och tror att kreditpengar är en illusion, en lögn, som oundvikligen måste kollapsa med varje konjunkturcykel. Denna indelning är faktiskt i sig själv en illusion, en konstruktion som återspeglar djupare mytologier – såsom doktrinen om fysikens objektivitet – som också faller i bitar i vår tid.
Skillnaden mellan en uppbackad och en icke uppbackad valuta är inte så stor som man skulle kunna tro. Ytligt sett förefaller de väldigt olika; en uppbackad valuta erhåller sitt värde från något verkligt, medan en icke uppbackad valuta har ett värde enbart p.g.a. att folk kommit överens om det. Detta är en falsk distinktion. Det som i båda fallen i slutänden ger pengar värde är den berättelse som omger dessa; en uppsättning av sociala, kulturella och legala konventioner.
Förespråkaren för ”verkliga pengar” eller ”uppbackad valuta” invänder kanske i detta läge, ”Nej, det är det som är poängen: en uppbackad valuta får sitt värde från den underliggande varan, och inte från överenskommelser.”
Fel!
Låt oss först betänka standardexemplet på vad dessa förespråkare kallar ”verkliga pengar”: mynt av rent guld och silver. De säger att dessa är värdefulla eftersom varan de är gjorda av är värdefull. Det är det som är källan till deras värde, och märkningen på dem finns där som en garanti, för att ge säkerhet kring deras vikt och renhet. Men trots nostalgin för forna tiders verkliga pengar, finns det inte många historiska guld- eller silvermynt som passar in på denna beskrivning, utan de hade ett värde överstigande varuvärdet (se kapitel 3). De skiljer sig från papperspengar i grad, inte essens. Papperspengar och elektroniska pengar skiljer sig inte från metallpengar, utan utgör en förlängning av dessa.
För att ytterligare komplicera saken: vad är detta ”varuvärde”? I likhet med pengar är även egendom en social konstruktion. Vad innebär det att äga något? Fysisk besittning är ägarskap endast om den är socialt legitim; med social legitimitet är fysisk besittning inte ens nödvändig. På dagens varumarknader snuddar de flesta köpare trots allt inte ens sakerna de köper. Deras transaktioner är en uppsättning ritualer, symboliska manipulationer försedda med kraft genom delade föreställningar. Ägarskapets fiktiva natur är inte ett nytt fenomen. De berömda pengarna hos öborna på Yap, enorma stenringar som är för tunga för att flyttas, kan icke desto mindre byta ägare ganska lätt när alla kommer överens om att den och den är den nye ägaren. Guld behöver aldrig lämna valvet för att utgöra uppbackning av valuta. Det behöver faktiskt inte ens lämna marken. Även om vi anammade en guldstandard skulle fortfarande papper eller digitala symboler användas för de flesta transaktioner. Endast berättelsen som tilldelar dessa symboler värde skulle vara annorlunda.
Dessutom är värdet av varor också beroende av sociala överenskommelser. Detta är särskilt sant för guld som, till skillnad från andra former av genuina varupengar såsom boskap eller kameler, har ett väldigt begränsat användarvärde. Du kan göra vackra ornament av det, men det har väldigt liten industriell användning jämfört med andra värdefulla metaller såsom silver eller platina. Det innebär att guldets värde beror på konventioner. Det gör verkligen guld till ett konstigt val för de som vill ha pengar vars värde är oberoende av konventioner, pengar som har ”verkligt” värde.
Det som är sant för guld är även sant för andra varor. I ett samhälle med en så hög grad av specialisering av arbetskraft som i vårt, är de flesta varors användbarhet, precis som gulds, avhängig ett nät av sociala överenskommelser. Hur användbar är en järntacka för dig? Ett fat råolja? Ett ton industriell natriumhydroxid? En skäppa sojabönor? De är i varierande utsträckning bara värdefulla i ett sammanhang där ett stort antal människor spelar specifika, samordnade roller som sätter sådana saker i användning. Med andra ord har varor, i likhet med pengar, också ett förtroendevärde utöver sitt egentliga värde – i själva verket bryts skillnaden nästan ner helt och hållet vid en närmare undersökning.
Låt oss tänka djupare på vad det innebär att pengar är uppbackade. Ytligt sett är det okomplicerat. För att ta exemplet med den amerikanska dollarn före 1972 betydde det, ”Du kan ta en dollar till Federal Reserve och lösa in den mot en trettiondedel (eller vad det var) av ett ounce guld.” Men denna enkla bild är behäftad med komplikationer. Även om det tilläts, var det för de flesta dollaranvändare inte görligt att gå till Federal Reserves närmsta valv. Så vitt jag vet transporterades guldet så gott som aldrig rent fysiskt ens för att balansera betalningsuppgörelser mellan banker. Bankernas guld kvarhölls i Federal Reserves banker; deras ägande av det var en fråga om transaktioner i noteringsböcker, och inte om fysisk besittning. Systemet hade fungerat även om inget guld fanns fysiskt närvarande. Förutom utländska banker var det ingen som någonsin verkligen bytte dollar mot guld. Varför skulle någon göra det, när det var dollar och inte guld som användes som pengar? Vi tror att dollar (under guldstandardens era) var värdefulla eftersom de kunde bytas ut mot guld, men är inte motsatsen måhända sannare, att guld var värdefullt därför att det kunde konverteras till dollar?
I ett system med uppbackade papperspengar eller elektroniska pengar tenderar vi att anta att uppbackningen är de riktiga pengarna och pappret bara dess representation. Det är de facto pappret som är de riktiga pengarna. Dess association med guld var en projektion av innebörd, nästan en magisk formel, som gav oss lov att tro på berättelsen om värde. Berättelsen skapar värde. I själva verket var det aldrig möjligt för alla att lösa in sina papperspengar mot guld. Om alltför många människor försökte, så kunde centralbanken (vilket den också ofta gjorde) enkelt deklarera att man inte längre växlade in dessa.# Det förmodade ”hårda faktumet” om papprets konverterbarhet mot mängden X i guld är en konstruktion, en bekväm fiktion, som uppstått till följd av ett nät av sociala överenskommelser och delade varseblivningar.
På samma sätt var världens valutor, när USA upphävde Bretton-Woods-överenskommelsen på tidigt 1970-tal, fixerade mot USA-dollarn som i sin tur var fixerad mot guld. Om ett land ackumulerade reserver i USA-dollar, kunde det lösa in dessa genom att få Federal Reserve att skeppa över några ton guld. Detta var inte något särkilt stort problem direkt efter andra världskriget, men framåt slutet på 1960-talet hade nästan hela USAs guldreserv skeppats utomlands, vilket hotade Fed med konkurs. Så USA meddelade helt enkelt att man inte längre skulle lösa in dollar mot guld inom det internationella banksystemet, på samma sätt som man ungefär fyra årtionden tidigare hade upphört med inhemsk inlösen, vilket avslöjande guldstandarden som en bekväm fiktion.
Proklamerandet att pengarna är uppbackade skiljer sig inte mycket från någon annan rituell besvärjelse i det att den får sin kraft från kollektiv mänsklig tro. Även om det var sant för guld, är det ännu sannare för mer nutida, mer sofistikerade förslag på valutauppbackningar, såsom Bernard Lietaars terravaluta och senare förslag om IMFs reviderade SDR (Special Drawing Rights) uppbackade av en varukorg återspeglande total ekonomisk aktivitet. Det finns något av värde i detta angreppssätt; det är faktiskt ett steg i den riktning som jag framställer i denna bok. Men denna uppbackning är uppenbart en fiktion: ingen kommer någonsin att byta sina terras mot verklig, fysisk leverans – på sin dörrtrappa – av den föreskrivna kombinationen av olja, säd, koldioxidutsläppsrätter, grismagar, järntackor och vadhelst mer som finns på listan. Ingen enskild person behöver någonsin ha något av detta i sin personliga besittning. Deras värde är kollektivt, existerande enbart inom ett vidsträckt nät av ekonomiska relationer. Men detta är OK!
Verklig, praktisk inlösningsmöjlighet är inte nödvändig för att kvalificera något som en uppbackad valuta. Ja, inlösningsmöjligheten är en fiktion, en berättelse, men berättelser har kraft. Alla pengar är en berättelse. Vi har inga alternativ till att skapa pengar inom en matris av berättelser. Inget som jag har skrivit diskvalificerar uppbackade valutor. Men om vi ska välja en uppbackad valuta så låt oss vara klara över orsakerna. Syftet är inte att göra pengarna ”verkliga” på ett sätt som icke uppbackade valutor inte är. Syftet är att i pengarna ingjuta den berättelse om värde, som vi vill skapa.
Berättelsen om uppbackning kan användas för att begränsa och vägleda skapandet av pengar. Idag begränsar vi den rätten till banker och vägleder den med vinstmotivet – pengar går till de som kommer att skapa mer av dessa. Dock är utgivandet av pengar, rätteligen och historiskt sett, en speciell helig funktion som inte får överlåtas lättvindigt. Pengar bär kännemärkets magiska kraft och förkroppsligar ett helt samhälles överenskommelse. En del av samhällets själ lever i dessa, och makten att skapa dessa bör skyddas lika avundsjukt som en schaman vaktar sin medicinpåse. I fel händer kan pengars makt användas till att förslava. Kan vi förneka att det är vad som hänt idag? Kan vi förneka att människor och hela nationer blivit penningutlånarnas trälar?
Vi inte bara associerar pengar på ett naturligt sätt med det heliga, utan vadhelst vi använder som pengar tenderar att bli heligt: ”Där din skatt finns, finns även ditt hjärta” (Matteus 6:21). Det var så människor kom att dyrka guld. De medgav naturligtvis inte att de dyrkade dessa, men handling säger mer än ord. Det var guld de eftertraktade, guld de offrade för, guld de vördade, guld som de utrustade med övernaturliga krafter och en särskild helig status. Samma sak händer med boskap i en boskapshandlande kultur och med vete eller olivolja i kulturer där dessa användes som varupengar. De fick en helig status, till skillnad från andra varor.
Det senaste århundradet har i ökande utsträckning varit en era av ouppbackad valuta, och även en era där ingenting är heligt. Som jag sa i inledningen, att om det är något som är heligt idag så är det pengarna själva. För det är pengar som har de egenskaper vi förknippar med dualismens oförkroppsligade gudomlighet: allestädesnärvaro, abstraktion, ickematerialitet och ändå förmåga att ingripa i materiella angelägenheter för att skapa eller förstöra. Att flytta bort gudomligheten helt från materialiteten är åter att inte hålla någonting för heligt – inget verkligt, inget materiellt. Ändå är frånvaron av det heliga en illusion: som många har påpekat har vetenskapen kommit att bli den nya religionen, komplett med sin berättelse om kosmos uppkomst, sina mystiska förklaringar av hur världen fungerar uttryckta i svårbegripligt ordalag, sina präster och sina uttolkare, sin hierarki, sina invigningsriter (t.ex. försvar av doktorsavhandling), sina värdesystem och mycket mer. På liknande sätt är den uppenbara frånvaron av uppbackning en illusion även den. Kreditpengar backas upp (via en annan typ av sociala överenskommelser än uttryckligen uppbackade valutor) av helheten av en ekonomis varor och tjänster, och djupare sett av tillväxt.# Skapad som räntebärande skuld, beror dess hållbara värde på den oändliga tillväxten för sfären av varor och tjänster. Vadhelst som backar upp pengar, blir heligt: följaktligen har tillväxt ockuperat en helig status i många århundraden. Vi har i uppstigandeberättelsens olika skepnader – framsteg, tämjande av naturkrafter, erövring av sista ”gränslandet”, bemästrande av naturen – genomfört ett heligt korståg för att vara fruktbärande och föröka oss. Men tillväxt är inte längre heligt för oss.
Denna bok kommer att beskriva ett konkret sätt att backa upp pengar med de saker som idag håller på att bli heliga för oss. Och vilka är det? Vi kan se vilka de är genom människors altruistiska ansträngningar att skapa och bevara dem. Framtidens pengar kommer att backas upp av de saker vi vill vårda, skapa och bevara: av oexploaterad mark, rent vatten och ren luft, storslagna verk inom konst och arkitektur, biologisk mångfald och de genetiska allmänningarna, oanvända prospekteringsrätter, oanvända koldioxidutsläppsrätter, icke indriven royalty på patent, relationer som inte omvandlats till betaltjänster, och naturresurser som inte omvandlats till handelsvaror. Och faktiskt även guld som fortfarande finns i marken.
Association med pengar (och därmed även abstrakt ”värde”) lyfter inte bara upp saker till en helig status, utan driver oss också att skapa mer och mer av det. Guldets association med pengar uppmuntrar oss till fortsatt (mycket miljöförstörande) grävande efter guld. Att gräva hål i marken för att sedan fylla igen dessa är ett koncentrat av bortkastat arbete, och ändå är det precis vad guldgrävare gör. Med mycket stor ansträngning gräver vi upp en guldåder ur marken, transporterar det, raffinerar det, och stoppar det slutligen i andra hål i marken som kallas valv. Denna ansträngning och knappheten på guld är ett (väldigt slumpartat) sätt att reglera penningtillgången, men varför inte reglera den genom meningsfulla sociala och politiska överenskommelser, eller genom någon mer organisk process och bespara sig allt detta hålgrävande?
Det ovan nämnda problemet med guld gäller även andra varor. På platser där boskap tjänar som pengar, ikläder de sig ett värde utöver användarvärdet av mjölken och köttet, med konsekvensen att folk håller sig med hjordar som är större än de faktiskt har behov av. Detta är slöseri med mänskligt arbete och belastar miljön, precis som guldgrävande. Jag är rädd att alla varubaserade pengar har samma effekt. Om det gäller olja, kommer det att sporra till uppumpning av mer olja – mängden som behövs som bränsle plus ytterligare en mängd för pengar. Generaliserad lyder principen, ”Användning av vilken vara som helst som pengar kommer att öka tillgången på den varan.”
I kapitel 11 används denna princip för att skapa ett penningsystem som ökar tillgången på saker som vi enas om är positiva för mänskligheten och planeten. Hur vore det om pengar ”backades upp” av rent vatten, oförorenad luft, hälsosamma ekosystem och kulturallmänningen? Finns det ett sätt att uppmuntra skapandet av mer och mer av dessa på samma sätt som sociala överenskommelser om guldets värde driver oss att gräva fram mer och mer guld? Precis som monetariseringen av guld får oss att eftertrakta det och försöka att skapa mer av det, och att avstå från att bara låta det täcka ett verkligt och akut behov, kan ett användande av dessa saker som pengar få oss att skapa mer av dessa, att skapa en vackrare planet, och att endast offra dem för ett väl genomtänkt syfte, endast som svar på ett verkligt behov, för att skapa något som är lika värdefullt som det som har förstörts. Idag förstör vi många saker för pengarnas skull, men vi förstör ogärna själva pengarna. Och så ska det förbli.
Frågan om valutauppbackning leder oss till bredare och mer essentiella frågeställningar: Vem ska få lov att skapa pengar, och genom vilken process? Vilka gränser bör styra den mängd som skapas? Vilka är de överenskommelser som pengar förkroppsligar? Mer generellt, vilken berättelse är det vi ska knyta till pengarna?
Alltsedan det forna Greklands dagar har pengar alltid förkroppsligat en överenskommelse. Vanligen har dock överenskommelsen varit oavsiktlig. Folk trodde att guld var värdefullt och stannade sällan upp för att betänka att detta värde var konventionellt. Senare tiders av stater anbefallda valutor var uppenbart konventionella, men så vitt jag vet har ingen någonsin utformat deras utställande med ett specifikt socialt syfte i åtanke utöver att tillhandahålla ett utbytesmedel. Aldrig har det frågats, ”Vilken berättelse om världen är det vi skapar, och vilken typ av pengar kommer att förkroppsliga och återförstärka den berättelsen?” Ingen beslutade sig för att skapa ett banksystem med en andel reservhållande, med det medvetna syftet att driva på expansionen av den mänskliga sfären. Idag har vi för första gången en möjlighet att ingjuta en del medvetenhet i vårt val av pengar. Det är dags att fråga oss själva vilken kollektiv berättelse vi vill ska utspelas på denna jord, och välja ett penningsystem i linje med den berättelsen.
I resten av den här boken ska jag dra upp de stora penseldragen för ett penningsystem som förkroppsligar mänsklighetens begynnande nya relation till oss själva och till jorden, ett penningsystem som återspeglar och ger näring åt de ting som håller på att bli heliga för oss. Jag kommer också att erbjuda idéer om hur vi ska ta oss härifrån och dit, både på en kollektiv och på en personlig nivå. Denna heliga ekonomi kommer att ha följande karaktärsdrag:
Den kommer att återställa gåvomentaliteten till våra kall och vårt ekonomiska liv.
Den kommer att reversera samhällets penningorsakade homogenisering och avpersonifiering.
Den kommer att vara en förlängning av ekosystemet, och inte en kränkning av det.
Den kommer att främja lokala ekonomier och återuppliva samhället.
Den kommer att uppmuntra initiativ och belöna entreprenörskap.
Den kommer att vara förenlig med nolltillväxt, men ändå ge näring åt vår fortsatta utveckling av våra unika mänskliga gåvor.
Den kommer att främja en skälig fördelning av rikedom.
Den kommer att främja en ny materialism som behandlar världen som helig.
Den kommer att ligga i linje med politisk jämlikhet och folkmakt och kommer inte att föranleda mer centralstyrning.
Den kommer att återställa förlorade sfärer av natur- social-, kultur- och andligt kapital.
Och viktigast av allt, den är något som vi kan börja skapa med en gång!
De närmsta kapitlen kommer att presentera och syntetisera olika teman för den nya berättelsen om värde som ska definiera ett framtida penningsystem. När man väver samman dessa, framträder en bild av en ekonomi som är väldigt olik den som vi känner idag.