KAPITEL 3: PENGARNA OCH SINNET

När allt är isolerat av egoism, finns där inget annat än damm,och i händelse av en storm, inget annan än förundran.  — Benjamin Constant

 

Kraften att ingjuta en kollektiv hallucination om knapphet är bara ett av de sätt på vilka pengar påverkar vår uppfattning. Detta kapitel ska utforska några av de djupa psykologiska och andliga effekterna av pengar: på vårt sätt att se på vår värld, vår religion, vår filosofi och vår vetenskap. Pengarna är invävda i våra sinnen, i våra uppfattnin gar och i våra identiteter. Därför verkar det, när en penningkris slår till, som att även verklighetens väv håller på att rivas upp – att hela världen faller samman. Ändå ger det samtidigt anledning till stor optimism eftersom pengar är en social konstruktion som vi har makt att förändra. Vilka nya typer av uppfattningar och vilka nya typer av kollektiva handlingar skulle en ny typ av pengar medföra?

Här är vi i kapitel 3 och jag har ännu inte ens definierat ”pengar”! De flesta ekonomer definierar pengar utifrån dessas funktioner: såsom utbytesmedium, räkneenhet och lagring av värde. I enlighet därmed anger de ett väldigt tidigt datum på pengars ursprung, kanske fem tusen år sedan, med framträdandet av standardiserade varor såsom säd, olja, boskap eller guld upprätthållande dessa funktioner. Men när jag talar om pengar menar jag något helt annat. Något som först dök upp i Grekland i det sjunde århundradet före vår tideräkning. Det var enligt mitt förmenande första gången som pengar höjde sig över produktnivån och blev en distinkt kategori av varande. Hädanefter kan vi inte enbart tala om vad pengar gör utan också om vad dessa är.

Ekonomernas folksagor hävdar att mynt uppfanns för att ge en garanterad vikt och renhet åt den underliggande metallprodukten. Det sägs att deras värde fullt ut kom sig av det guld eller silver av vilka de var tillverkade. Faktum är att detta påstående om myntens ursprung är en ekonoms fantasi, precis som pengars ursprung i byteshandel och även antagandet om knapphet. Det är en fantasi som helt klart har en lysande härstamning. Aristoteles skrev,

”Livets varierande nödvändigheter är inte lätta att bära omkring och därför kom människor överens om att i sina mellanhavanden med varandra använda någonting som i sig självt var användbart och enkelt att tillämpa för livets ändamål, t.ex. järn, silver och liknande. Värdet av det mättes till en början genom storlek och vikt men med tiden började man sätta en stämpel på det för att bespara sig besväret med att väga och räkna fram värdet.”¹

Denna beskrivning ter sig ganska rimlig, men historiska bevis verkar motsäga den. De allra första mynten, präglade i Lydien, gjordes av electrum (en legering av silver och guld) och

varierade stort i innehåll.¹ Myntprägling spred sig snabbt till Grekland där mynten ofta, trots att de var någorlunda konsistenta i vikt och renhet, hade ett högre värde än metallvärdet på det silver av vilka de var präglade.² Tillika präglade vissa stadsstater (inklusive Sparta) mynt av basmetaller såsom järn, brons, bly eller tenn. Sådana mynt hade ett försumbart metallvärde men fungerade ändå som pengar.³ I båda fallen hade de präglade mynten ett högre värde (som vi, följande historiker Richard Seaford, ska kalla ”förtroendevärde”) än en likadan icke präglad metalldisk. Varför? Vilken var den mystiska kraft som var inhyst i ett simpelt märke? Den var inte en garanti för vikt och renhet, inte heller en utsträckning av en härskares personliga makt eller religiös auktoritet. Seaford noterar, ”Medan sigillmärken verkar förkroppsliga makten hos sigillens ägare, skapar myntpräglingen ingen föreställd koppling mellan mynten och deras källa.”⁴ Snarare autentiserar myntpräglingen metallen såsom havande ett visst värde. Och den gör inte så genom överföring av kraft (magisk eller någon annan) till metallskivan, utan genom att på den prägla en form som synbarligen förknippar den med en distinkt kategori av saker, kategorin autentiska mynt. Det präglade märket fungerar i praktiken bara som ett tecken.⁵

Tecken har ingen inbyggd egen kraft utan erhåller den genom mänsklig tolkning. I den utsträckning som ett samhälle håller sig till sådana tolkningar i gemen, bär tecknen eller symbolerna social kraft. Den nya typen av pengar som dök upp i antikens Grekland erhöll sitt värde från en social överenskommelse, om vilken tecknen på mynten var kännetecken.⁶ Denna överenskommelse är pengars essens. Detta borde vara uppenbart idag när merparten av pengarna är elektroniska och resten har ett underliggande värde motsvarande ungefär ett ark toalettpapper. Men pengar har varit en överenskommelse ända sedan det antika Greklands dagar. De reformister som förespråkar guldmynt som ett sätt att återvända till ”de riktiga pengarnas” gamla goda tider, söker att återvända till något som aldrig existerat, förutom kanske under korta historiska ögonblick, nästan som ett ideal. Jag tror att nästa steg i mänskliga pengars evolution inte kommer att bli en återgång till en tidigare form av valuta, utan istället deras omvandling från ett omedvetet till ett medvetet förkroppsligande av våra överenskommelser.

Under 5.000 års tid har pengar utvecklats från en ren vara, till en symbol ridande på materia och till en ren symbol idag. Helig ekonomi söker inte att få denna evolution ogjord, utan istället att fullfölja den. Överenskommelsen som är pengar är inte isolerad från de andra systemen av tecken och symboler genom vilka vår civilisation fungerar. Vi kan i våra pengar förkroppsliga nya överenskommelser om planeten, arterna och vad vi håller för heligt. Under en lång tid höll vi ”framsteg” som heligt; framsteg inom vetenskap och teknologi samt erövrandet av naturens sfär. Vårt penningsystem stödde dessa mål. Våra mål förändras nu, och med dem de stora meta-berättelserna av vilka överenskommelsen som kallas pengar utgör en del: berättelsen om självet, berättelsen om människorna och berättelsen om världen.

Syftet med denna bok är att föra fram en ny berättelse om pengar; att belysa vilka nya överenskommelser vi skulle kunna förkroppsliga i dessa ”förtroende-talismaner”, så att pengar utgör en allierad, och inte en fiende, till den vackrare värld som våra hjärtan säger är möjlig.

Det är ingen tillfällighet att antikens Grekland, platsen för de symboliska pengarnas ursprung, också födde fram det moderna konceptet om det individuella, skrifterna om logik och förnuft, och det moderna sinnets filosofiska underbyggnad. I sitt vetenskapliga mästerverk Pengar och den antika grekens sinne, utforskar historieprofessorn Richard Seaford pengars påverkan på det grekiska samhället och tankarna, kastande ljus på de karaktäristika som gör pengar unika. Bland dessa finns att de både är konkreta och abstrakta, att de är homogena, opersonliga, ett universellt ändamål, ett universellt medel och att de är obegränsade. Inträdet av denna nya, unika kraft i världen fick djupgående konsekvenser, av vilka många nu är så djupt invävda i allt vi tror på och vår kultur, vårt psyke och vårt samhälle, att vi knappt kan uppfatta dem och ännu mindre ifrågasätta dem.

Pengar är homogena såtillvida att oavsett fysiska skillnader mynten emellan, är mynt i egenskap av pengar identiska (om de har samma nominella värde). Nya eller gamla, slitna eller släta, så är alla mynt på en drachma likvärdiga. Det här var något nytt i det sjätte århundradet före vår tideräkning. Seaford observerar att medan kraft i arkaiska tider utgick från unika talismaner (en spira som sägs ha tillhandahållits av Zeus), så är pengar motsatsen: dess kraft tillhandahålls av ett standardmärke som suddar bort skillnader i renhet och vikt. Kvalitet är inte viktigt utan endast kvantitet. Eftersom pengar är konvertibla med alla andra saker, smittar de dem med samma egenskaper och gör dessa till handelsvaror – objekt som, så länge de uppfyller vissa kriterier, ses som identiska. Allt som betyder något är hur många eller hur mycket. Seaford påpekar att pengar ”verkar för en känsla av homogenitet bland saker i allmänhet”. Alla ting är lika eftersom de kan säljas för pengar som i sin tur kan användas för att köpa vilken sak som helst.

I varuvärlden är alla saker lika i relation till pengar som kan ersätta dem. Deras primära attribut är deras ”värde” – en abstraktion. Jag känner avståndstagande, en nedlåtenhet i frasen ”Du kan alltid köpa en annan”. Kan ni se hur detta verkar för en antimaterialism, ett avskiljande från den fysiska värld där varje person, plats och sak är speciell och unik? Inte undra på att grekiska filosofer under denna era började lyfta fram det abstrakta framför det verkliga, kulminerande i Platons uppfinning av en värld med perfekta former, mer verklig än sinnevärlden. Inte undra på att vi ännu i denna dag behandlar den fysiska världen så nonchalant. Inte undra på att vi, efter två tusen års försjunkande i penningmentaliteten, har vant oss så vid utbytbarheten att vi tror oss kunna, ifall vi förstörde planeten, helt enkelt köpa en ny.

Jag döpte detta kapitel till ”Pengarna och sinnet”. I stor likhet med pengars förtroendevärde, är sinnet en abstraktion ridande på en fysisk bärare. I likhet med monetärt förtroende, har idén om sinnet som en separat, icke-materiell varandeessens utvecklad under tusentals år, lett till det moderna konceptet om ett immateriellt medvetande, en okroppslig ande. Således har denna abstraktion, i både sekulärt och religiöst tänkande, blivit viktigare än den fysiska kroppen, på samma sätt som ”värdet” hos en sak är viktigare än dess fysiska attribut.

I inledningen nämnde jag idén att vi skapat en gud som är en avbild av våra pengar: en osedd kraft som förflyttar alla saker, som besjälar världen, en ”osynlig hand” som beordrar mänsklig aktivitet, icke-materiell men ändå allestädes närvarande. Många av dessa attribut på gud eller ande går tillbaka till de för-sokratiska grekiska filosoferna som utvecklade sina idéer under precis samma tidpunkt som pengar tog över deras samhälle. Enligt Seaford var de till och med de första att göra åtskillnad mellan essens och framträdande, mellan det konkreta och det abstrakta – en distinktion helt i avsaknad (även implicit) av Homeros. Från Anaximandros apeiron till Herakleitos logos till Pytagoras doktrin ”Allt är tal(siffror)”, betonade de tidiga grekerna företräde för det abstrakta: en osynlig princip som styrde världen. Denna ideologi har infiltrerat vår civilisations DNA till den grad att den finansiella sektorn gör realekonomin till en dvärg; där totalvärdet på finansiella derivat är tio gånger högre än världens bruttonationalprodukt; där vårt samhälles största belöningar går till trollkarlarna på Wall Street som inte gör något annat än manipulerar symboler. För handlaren framför sin dator är det sannerligen så som Pytagoras sade: ”Allt är tal(siffror).”

En manifestation av denna separation mellan ande och materia och som ger den förstnämnde företräde är idén ”Visst, ekonomiska reformer är en hedersam sak, men vad som är mycket viktigare är en förändring av det mänskliga medvetandet.” Jag tror att denna tanke är fel ute, för den bygger på en felaktig uppdelning av medvetande och handling, och i slutänden av ande och materia. På en djupare nivå är pengar och medvetande inlindade i varandra. Båda två är bundna till det andra.

Utvecklingen av monetärt avskiljande passar in i ett långt mega-historiskt sammanhang. Pengar kunde inte ha utvecklats utan ett fundament av avskiljande i form av ord och siffror. Tal och etiketter distanserar oss redan från den verkliga världen och sporrar våra sinnen att tänka abstrakt. Redan att använda ett substantiv antyder en identitet bland de många saker som kallas så; att säga att det finns fem av en sak gör var och en av dessa till en enhet. Vi börjar tänka på objekt som representanter för en kategori, och inte som unika saker i sig själva. Så även om generiska standardkategorier inte började med pengar, påskyndade pengar starkt deras konceptuella dominans. Lägg där till att pengars homogenisering medföljde den snabba utvecklingen av standardiserade varor för handel. Sådan standardisering var grovt tillyxad i förindustriella tider, men idag är tillverkade objekt så nästintill identiska så att de gör pengars lögner till sanning.

När vi betänker pengars form i framtiden så låt oss komma ihåg pengars kraft att homogenisera allt de kommer i kontakt med. Kanske ska pengar enbart användas för sådant som bör vara standardiserat, kvantifierbart eller generiskt; en annan typ av pengar eller inga pengar alls bör vara involverade i cirkulationen av de saker som är personliga eller unika. Vi kan bara jämföra priser baserat på standardkvantiteter, så när vi får mer än det, något omätbart, har vi fått en bonus, något vi inte betalat för. Med andra ord har vi fått en gåva. För att vara säkra kan vi köpa konst. Vi känner att om det endast är en produkt, betalar vi för mycket, och om det är sann konst betalar vi oändligt för lite. På samma sätt kan vi köpa sex men inte kärlek. Vi kan köpa kalorier men inte näring. Idag lider vi brist på omätbara saker, ovärderliga saker; en brist på de saker pengar inte kan köpa, och ett överflöd av de saker de kan köpa, men detta överflöd är så ojämnt fördelat att många lider brist även på dessa saker.⁷

På samma sätt som pengar homogeniserar de saker de kommer i beröring med, så homogeniserar de och avpersonifierar sina användare: ”De möjliggör den typ av kommersiellt utbyte som är avskiljt från alla andra typer av relationer.”⁸ Med andra ord reduceras människor till parter i en transaktion. Till skillnad från den variation i motiv som karaktäriserar givande och tagande av gåvor, är vi i en rent finansiell transaktion alla identiska: vi vill alla ha den bästa dealen. Denna homogenitet bland mänskliga varelser som är en verkan av pengar, antas av ekonomer vara en orsak. Hela berättelsen om pengars utveckling från byteshandel utgår från att det är grundläggande för människans natur att vilja maximera sitt egenintresse. I denna antas människor vara identiska. När det inte finns några värdenormer vill olika människor olika saker. När pengar är utbytbara mot vad som helst vill människor ha samma sak: pengar.

Seaford skriver, ”Avklädda alla personliga associationer är pengar promiskuösa, kapabla till att bli utbytta med vem som helst mot vad som helst, likgiltiga för alla icke-monetära personliga relationer.”⁹ Till skillnad från alla andra objekt bevarar pengar inga spår av sitt ursprung eller de, genom vilka de har passerat. Medan en gåva verkar medföra något av dess givare är allas pengar lika. Om jag har $2.000 på banken, hälften från min vän och hälften från min fiende, kan jag inte välja att spendera min fiendes $1.000 först och spara min väns. Varje dollar är identisk.

Många personer vägrar av princip, klokt nog kanske, att blanda ihop affärer och vänskap, medvetna om den inneboende konflikten mellan pengar och personliga relationer. Pengar avpersonifierar en relation och omvandlar två människor till inget mer än ”parter i ett utbyte”, drivna av det universella målet maximering av egenintresse. Om jag söker att maximera egenintresset, kanske på din bekostnad, hur kan vi då vara vänner? Och när vi i vårt i hög grad monetära samhälle täcker nästan alla våra behov med pengar, vilka personliga gåvor återstår då att bygga vänskap utifrån?

Att vinstmotivet är oförenligt med något välvilligt personligt motiv är nästan axiomatiskt – därav frasen, ”Ta det inte personligt – det är bara affärer.” Idag försöker etiska affärsrörelser och etiska investeringsrörelser att hela motsättningen mellan kärlek och profit, men oavsett hur uppriktiga motiven än är muterar sådana försök till PR, ”grön tvättning” eller självrättfärdighet. Detta är ingen slump. I senare kapitel kommer jag att beskriva en fatal motsägelse i försöket att investera etiskt, men notera tills vidare bara er naturliga misstänksamhet mot det och i allmänhet mot alla anspråk på att ”gå bra genom att göra gott”.

Varje gång vi stöter på en till synes altruistisk verksamhet tenderar vi att tänka, ”Vad är haken?”. Hur tjänar de i hemlighet pengar på detta? När ska de begära pengar av mig? Misstanken att, ”Han gör det egentligen för pengarna” är nästan universell. Vi är snara att varsna finansiella motiv bakom allt människor gör, och vi blir djupt berörda när någon gör någonting så storsint eller så naivt generöst att sådana motiv uppenbarligen är obefintliga. Det verkar irrationellt och även mirakulöst att någon verkligen skulle ge utan tanke på att få i gengäld. Som Lewis Hyde uttrycker det, ”I ockrens imperium talar sentimentaliteten hos en godhjärtad människa till oss eftersom den påminner oss om vad som gått förlorat.”¹⁰

Misstanken om ett underliggande vinstmotivs närapå universalitet återspeglar pengar som ett universellt mål. Föreställ dig själv åter i skolan, talande med yrkesrådgivaren, diskuterande om vilka gåvor du har och hur du skulle kunna använda dessa för att skaffa dig en försörjning (d.v.s. omvandla dessa till pengar). Denna tankevana går djupt. När min son Jimi visar mig de dataspel han skapar kommer jag ibland på mig själv med att tänka på hur han ska kunna kommersialisera dem och på vilka programmeringskunskaper han kunde utveckla härnäst för att bli mer marknadsmässig. Nästan varje gång någon får en upphetsande kreativ idé, efterföljs den nästan direkt av tanken, ”Hur kan vi tjäna pengar på detta?”. Men när vinst blir målet istället för att vara en bieffekt av konstskapandet, upphör skapelsen att vara konst och vi blir försäljare. Robert Graves varnar, utvidgande denna princip till livet i allmänhet, ”Du väljer dina jobb för att förse dig med en stabil inkomst och ledighet för utförande av värdefull deltidstjänst åt den gudinna du beundrar. Du kommer att fråga, vem är jag att varna dig för att hon kräver antingen heltidstjänst eller ingen alls?”¹¹

Pengar som ett universellt mål finns inbäddat i vårt språk. Vi talar om att ”kapitalisera” på våra idéer och vi använder uttrycket ”kostnadsfritt”, vilket bokstavligen talat betyder mottagen med tack (och inte betalning), som en synonym för onödig. Det är sannerligen inbäddat i vår ekonomi i antagandet om att människor söker att maximera ett egenintresse som är ekvivalent med pengar. Det är t.o.m. inbäddat i vetenskap där det är ett kodord för reproduktivt egenintresse. Även här har föreställningen om ett universellt mål fått fäste.

Att det ens finns något sådant som ett universellt mål med livet (om så pengar eller någonting annat) är inte alls uppenbart. Denna idé uppstod uppenbarligen ungefär vid samma tid som pengar. Kanske var det pengar som föreslog det åt filosoferna. Sokrates använde explicit en penningmetafor när han föreslog intelligens som ett universellt mål: ”Det finns bara en rätt valuta till vilken vi borde utbyta alla dessa andra saker [nöjen och smärtor] – intelligens.”¹² Inom religion korresponderar detta med strävan mot ett ultimat mål, såsom frälsning eller upplysning, från vilket alla andra goda saker flödar. Vad lika det obegränsade målet pengar! Jag undrar vad effekten på vår andlighet skulle bli om vi gav upp strävan mot ett odelat, abstrakt mål som vi tror vara nyckeln till allting annat. Hur skulle det kännas att släppa den oändliga kampanjen för att förbättra oss själva, att göra framsteg mot ett mål? Hur skulle det vara att istället bara leka, bara vara? Precis som hälsa, är upplysning ett mål som inte känner några gränser och i båda fallen kan strävan efter det förslava. Jag tror att föremålet för strävan i båda fallen är ett förvrängt substitut för en mångfald av saker som folk verkligen vill.¹³

I ett till fullo monetärt samhälle i vilket närapå allt är en vara eller en tjänst, konverterar pengar världens multiplicitet till en enhet: en ”enda sak som är måttet på, och utbytbart mot, nästan allting annat.”¹⁴ Apeiron, logos och liknande koncept var alla varianter av en underliggande enhet som var upphov till alla saker. Det är det från vilket allt springer fram och till vilket allting återvänder. Som sådant är det närapå identiskt med det forntida kinesiska konceptet om Tao, som ger upphov till yin och yang, och sedan till de tio tusen tingen. Intressant nog levde den semilegendariske upphovsmannen till Taoismen, Lao Tzu, ungefär vid samma tid som de för-sokratiska filosoferna – vilket också mer eller mindre var tidpunkten för de första kinesiska mynten. I vilket fall är det fortfarande idag pengar som ger upphov till de tio tusen tingen. Vadhelst du vill bygga i denna värld börjar du med en investering, med pengar. Och sedan när du är klar med ditt projekt är det dags att sälja det. Alla ting kommer från pengar och alla ting återgår till pengar.

Pengar är därför inte bara ett universellt mål. Det är även ett universellt medel, och det är sannerligen till stor del för att det är ett universellt medel som det också är ett universellt mål, av vilket man aldrig kan få för mycket. Eller åtminstone är det så vi uppfattar det. Jag har många gånger bevittnat diskussioner om att skapa en internationell mötesplats eller sjösätta något annat projekt, bara för att det hela ska sluta i ett hjärtskärande medgivande om att det aldrig kommer att ske eftersom, ”Var ska vi få pengarna ifrån?”. Pengar är tämligen förståeligt sedda som en avgörande faktor i beslutandet om vad vi kan skapa eftersom de trots allt kan köpa praktiskt taget vilken vara som helst och kan få människor att utföra vilka som helst tjänster. ”Allt har sitt pris.” Det verkar till och med som om pengar kan köpa immateriella saker såsom social status, politisk makt och gudomlig goodwill (eller om inte, så åtminstone religiösa auktoriteters gillande, vilket är det näst bästa). Vi är tämligen vana vid att se pengar som nyckeln till uppfyllandet av alla våra begär. Hur många drömmar har du som du antar att du kunde uppfylla om du bara (och bara om) hade pengarna? Således nervärderar vi våra drömmar till pengar och omvandlar dem därigenom från medel till mål.

Jag vill inte förespråka avskaffandet av pengar. Pengar har överskridit sina lämpliga avgränsningar och kommit att bli medlet för anskaffandet av saker som aldrig borde ha smittats med dess homogenitet och avpersonifiering; samtidigt som vi har generaliserat dessa som medel har de saker som pengar inte kan köpa blivit onåbara, och oavsett hur mycket pengar vi än har kan vi bara skaffa oss deras sken. Lösningen är att återge pengar dess lämpliga roll. För det finns verkligen saker som människor kan skapa enbart med pengar eller något likvärdigt medel för samordning av mänsklig aktivitet i stor skala. I sin heliga form är pengar ett implantat av en berättelse, en förkroppsligad överenskommelse som anger roller och fokuserar avsikt. Jag återkommer till detta tema senare när jag beskriver hur pengar skulle kunna se ut i en helig ekonomi.

Eftersom det inte finns någon uppenbar gräns för vad pengar kan köpa, tenderar även vårt begär efter pengar att vara obegränsat. Det obegränsade begäret efter pengar var övertydligt för de gamla grekerna. I den allra första början till pengarnas era observerade den store poeten och reformatorn Solon; ”O rikedom, det verkar inte finnas någon gräns hos människan, ty de av oss som har störst rikedom verkar angelägnast om att fördubbla den.” Asistofanes skrev att pengar är unika såtillvida att för alla andra saker (såsom bröd, sex etc.) finns en mättnadsgräns, men inte för pengar.

”Hur mycket är tillräckligt?”, frågade en gång en vän en miljardär han kände. Miljardären blev paff. Anledningen till att ingen mängd pengar någonsin kan bli tillräcklig är att vi använder dessa till att täcka behov som pengar faktiskt inte kan täcka. Som sådant dämpar det, precis som andra beroendeframkallande droger, tillfälligt smärtan av ett icke täckt behov samtidigt som behovet inte täcks. Ökande doser behövs för att döva smärtan men ingen summa kan någonsin vara nog. Idag använder människor pengar som substitut för kontakt, spänning, självrespekt, frihet och mycket annat. ”Om jag bara hade en miljon dollar skulle jag vara fri!” Hur många talangfulla ungdomar offrar inte sin ungdom i hopp om en tidig pensionering till ett liv i frihet, bara för att i medelåldern finna sig förslavade av sina pengar?

När pengars primära funktion är att vara utbytesmedel, är de föremål för samma begränsningar som de saker de byts mot och vårt begär efter det begränsas av vår mättnadsgräns. Det är när pengar tar på sig även rollen som lagring av värde som vårt begär efter det blir obegränsat. En idé som jag därför ska utforska är skiljandet av pengar som utbytesmedel från pengar som lagring av värde. Denna idé har antika rötter som går tillbaka till Aristoteles som skiljde mellan två sätt att bli rik: för syftet ackumulering och för syftet att täcka behov.¹⁵ Den första typen säger han är ”onaturlig” och, lägger till, ”saknar gräns”.

Till skillnad från fysiska föremål tillåter abstraktionen av pengar oss att inneha obegränsade mängder av det. Således är det lätt för ekonomer att tro på möjligheten av en oändlig exponentiell tillväxt, där enbart en siffra representerar ekonomins storlek. Totalsumman av alla varor och tjänster är en siffra och vilken gräns finns det för en siffras tillväxt? Vilse i abstraktionen bortser vi från naturens och kulturens begränsningar i att tillhandahålla tillväxt. I Platons fotspår gör vi abstraktionen mer verklig än verkligheten, och fixar Wall Street medan realekonomin tynar bort. Sakers monetära essens kallas ”värde”, som i egenskap av en abstrakt och enhetlig essens reducerar världens pluralism. Alla saker reduceras till vad de är värda. Detta ger oss en illusion av att världen är lika obegränsad som siffror. För rätt pris kan du köpa vad som helst. Även päls från en utrotningshotad djurart.¹⁶

Pengars gränslöshet medför en annan typ av gränslöshet: den om människan domän, den del av världen som tillhör människan. Trots allt, vilken typ av saker köper och säljer vi för pengar? Vi säljer och köper egendom, saker som vi äger, saker som vi uppfattar såsom tillhörande oss. Teknologin har kontinuerligt vidgat denna domän och för ägarskap tillgängliggjort saker som tidigare inte var åtkomliga eller fattbara: mineraler djupt nere i jorden, bandbredd i det elektromagnetiska spektrumet, sekvenser av gener. Samtida med den teknologiska utvidgningen av vår räckvidd var framåtskridandet av mentaliteten kring egendom, då saker som mark, vattenrättigheter, musik och berättelser gjorde sitt inträde i det ägdas sfär. Pengars gränslöshet antyder att det ägdas sfär kan växa oändligt, och att mänskligheten öde därför är att erövra universum, att föra in allting in i den mänskliga domänen och att göra hela världen vår. Detta öde utgör en del av det jag beskrivit som myten om uppstigande, en del i vår definierande berättelse om människan. Idag håller den berättelsen i snabb takt på att bli förlegad, och vi behöver uppfinna ett penningsystem i samklang med den nya berättelsen som kommer att ersätta den gamla.¹⁷

De särdrag hos pengar som jag diskuterat är inte nödvändigtvis dåliga. Genom att hjälpa till att homogenisera eller standardisera allt de kommer i beröring med och genom att tjäna som ett universellt medel, har pengar möjliggjort för människan att uträtta underverk. Pengar har spelat en huvudroll i den teknologiska civilisationens uppkomst men kanske har vi, som med teknologin, knappt börja lära oss att använda detta potenta och kreativa instrument till dess riktiga syfte. Pengar har gynnat utvecklandet av standardiserade saker såsom maskinkomponenter och mikrochips – men vill vi att även vår mat ska vara homogen? Pengars avpersonifiering gynnar samarbete över vidsträckta sociala avstånd och underlättar samordningen av miljoner människors arbete, människor som oftast är främlingar för varandra – men vill vi att relationerna med människor i vårt grannskap också ska vara avpersonifierade? Pengar som ett universellt medel möjliggör för oss att göra nästan vad som helst, men vill vi att det även ska vara ett exklusivt medel, så att vi nästan inte kan göra någonting utan det? Tiden är inne att bemästra detta verktyg, då mänskligheten träder in i en avsiktlig och medveten ny roll på jorden.

 

Prev                                                                                                                                                    Next

ⁱ