Vi bör även komma ihåg att ett lämpligt samhälle är en allmännytta: en plats, en resurs, en ekonomi. Det svarar mot dess medlemmars behov, såväl praktiska som sociala och andliga – bland dessa behovet av att behöva varandra. Svaret mot dagens allians mellan politisk makt och rikedom är återetablerandet av sambandet mellan samhälle och ekonomi. — Wendell Berry
En helig livsstil förenar oss med människorna och platserna runt omkring oss. Det innebär att en helig ekonomi till stor del måste vara en lokal ekonomi, i vilken vi har flerdimensionella, personliga relationer med marken och de människor som täcker våra behov, och vars behov vi i vår tur täcker. I annat fall lider vi av en uppdelning mellan det sociala och det materiella, i vilken våra sociala relationer saknar substans, och i vilken våra ekonomiska relationer är opersonliga. Det är oundvikligt att vi, när vi köper allmänna tjänster av avlägsna främlingar och standardiserade produkter från fjärran länder, känner avsaknad av kontakt, ett fjärmande och en känsla av att vi, i likhet med de saker vi köper, är utbytbara. Vi är utbytbara i samma utsträckning som det vi tillhandahåller är standardiserat och opersonlig.
En av effekterna av en homogen nationell eller global valuta är homogeniseringen av kulturen. I takt med att penningsfären utvidgas till att inkludera mer och mer av materiellt- och socialt liv, blir våra material och relationer standardiserade varor, de samma överallt dit pengar kan nå. Ingen annanstans är detta så uppenbart som i USA, ”utgångsrampens landskap”, där samma butiker, samma restauranger och samma arkitektur dominerar varenda plats. Och överallt är vi samma anställda och konsumenter, levande i träldom åt fjärran ekonomiska makter. Lokal särprägel, autonomi och ekonomisk möjlighet försvinner. Företagsvinster sugs iväg till avlägsna företagshuvudkontor och slutligen till Wall Street. Istället för livfulla, ekonomiskt diversifierade samhällen med egna lokala karaktärer, har vi en monokultur där varje plats är lik de andra.
Det penningsystem som beskrivits hittills i denna bok eliminerar många av hindren för lokal ekonomisk suveränitet och försvagar drivkraften till globalisering. Här följer tre sätt:
1. Mycket av den globala handeln är ekonomisk på grund av dolda sociala och ekologiska subventioner som skulle elimineras av kostnadsinternalisering.
2. Valuta uppbackad av allmännytta återlokaliserar ekonomisk makt då många av allmännyttorna till sin natur är lokala eller bioregionala.
3. Negativräntepengar tar bort trycket på bibehållen tillväxt genom omvandling av de unika, lokala relationerna och markens naturliga rikedom till handelsvaror. I slutänden står lokal skillnad i vägen för produktifiering och därmed också tillväxt.
Eftersom den lokala ekonomins vanor och infrastruktur till stor del har försvunnit är det dock nödvändigt med tilläggsåtgärder för återuppbyggandet av samhällsbaserade, platsbaserade ekonomier. Detta kapitel diskuterar en av dessa åtgärder: lokaliseringen av själva pengarna.
Jag förespråkar inte ett övergivande av den globala handeln. Samtidigt som många saker som borde vara lokala, såsom mat, har blivit globala, finns det många sfärer av kollektiv mänsklig kreativitet som till sin natur kräver en global koordination av arbete. Dessutom är ekonomernas doktrin om stordrifts- och relationsfördelar (att somliga platser och kulturer är bättre lämpade för vissa typer av produktion) inte helt utan grund.# Men generellt sett kommer en helig ekonomi att medföra lokal anskaffning av många produkter som idag fraktas tvärs över hav och kontinenter.
Samtidigt som de hittills beskrivna förändringarna gör globalisering mindre ekonomiskt, är min sympati för lokal ekonomi inte i första hand motiverad av ekonomisk logik: maximerandet av något mätbart välbefinnandekvantum. Det kommer sig snarare av en längtan efter samhörighet. Samhällsvävens trådar är av två typer: gåvor och berättelser, varp och inslag. I korthet så väver ett starkt samhälle samman sociala och ekonomiska band. De människor vi är beroende av och som är beroende av oss är samma människor som vi känner och som känner oss. Så enkelt är det. Samma gäller för det bredare samhället som består av alla varelser: marken och dess ekosystem. I brist på samhälle känner vi ett underskott av varande, för det är dessa multidimensionella band som definierar vilka vi är och expanderar oss bortom det miserabla, ensamma, separerade egot, ”bubblan av psykologi i ett fängelse av kött”. Vi längtar efter att återskapa våra förlorade kontakter, vårt förlorade varande.
DEN LOKALA VALUTANS MOMENT 22
Lokala valutor föreslås ofta som ett sätt att återuppliva lokala ekonomier, isolera dem från globala marknadskrafter och återställa samhället. För närvarande finns jorden runt tusentals inofficiella valutor utfärdade av grupper av vanliga medborgare. I teorin erbjuder en lokal valuta flera ekonomiska fördelar:
1. Den uppmuntrar människor att handla från lokala företag eftersom endast de är villiga att acceptera och använda den lokala valutan.
2. Den ökar den lokala penningmängden, vilket ökar efterfrågan och stimulerar den lokala produktionen och arbetsmarknaden.
3. Den håller kvar pengarna inom lokalsamhället eftersom de inte kan extraheras till avlägsna företag.
4. Den gör det möjligt för individer och företag att gå förbi konventionella kreditkanaler och erbjuder på så vis en alternativ kapitalkälla för vilken räntan (om den alls finns) cirkulerar tillbaka till lokalsamhället.
5. Den möjliggör cirkulation av varor och tjänster bland folk som kanske inte har erforderlig tillgång till nationell valuta men som kanske kan erbjuda sin tid och sina färdigheter.
Låt säga att du vill köpa en hamburgare och har lokal valuta. Du kanske hellre vill köpa den på någon lokalt ägd restaurang än på McDonalds, även om priset är högre, eftersom McDonalds inte accepterar lokal valuta. Vad gör sedan hamburgerstället med den lokala valutan? Tja, de kan inte köpa biff från den nationella distributionskedjan med dem, men de kanske kan köpa biff från en lokal bonde eller betala en del av de anställdas löner med dem. Och vad gör bonden eller de anställda med dem? Köper saker från andra lokala leverantörer, inklusive människor som äter på hamburgerstället. Det är så lokala valutor stärker lokala ekonomier.
Olyckligtvis har de praktiska resultaten av lokala valutainitiativ varit en besvikelse. Ett vanligt mönster är att valutan lanseras med stor entusiasm och fortsätter att cirkulera så länge som upphovsmännen fortsätter att stödja den.
Men till slut blir de utbrända, nymodighetsfaktorn klingar av, och människor slutar att använda dem. Enligt en studie gjord år 2005 var 80 procent av alla lokala valutor som lanserats efter 1991 inte längre i bruk.# Ett annat vanligt mönster är att de lokala pengarna ackumuleras hos de få lokala handlare som är villiga att acceptera dem och som inte kan hitta sätt att spendera dem på. Även där lokala valutor har varit relativt framgångsrika, utgör de slutligen en obetydlig del av den totala ekonomiska aktiviteten.# Om vi ska kunna förverkliga de lokala valutornas teoretiska fördelar är det absolut nödvändigt att medge att de idag inte fungerar och ta reda på varför. Trots allt fungerade de hyfsat bra på 1800-talet och i början av 1900-talet. På 1800-talet utgjordes papperspengar av bankreverser eller ”bankväxlar” utfärdade av lokala banker och var endast accepterade i de ekonomiska regioner där bankerna var etablerade. Så sent som på 1930-talet var lokala valutor så framgångsrika att centrala regeringar aktivt motarbetade dessa. Vad har hänt sedan dess, som gjort att dessa (med några få noterbara undantag) blivit leksaker för sociala idealister?#
Flera faktorer är i samspel. Den första är att ekonomin har blivit så avlokaliserad att det blivit svårt att få en lokal valuta att cirkulera. Med en tysk affärsinnehavares ord, då han talade om en av de mer framgångsrika lokala valutorna, Chiemgauer: ”Vi accepterar den, men vi vet inte vad vi ska göra med den.” Hans acceptans var motvillig – vilket är förståeligt då få av hans underleverantörer var lokala. Lokala valutor är livskraftiga i den utsträckning som producenter tillverkar varor och tjänster som konsumeras lokalt av människor som själva producerar lokalt konsumerade varor och tjänster. På 1930-talet var ekonomier fortfarande i hög grad lokala. Folk hade varor och tjänster att utbyta men inga pengar som bytesmedel till följd av bankkonkurser och ansamlande. Idag är situationen helt annorlunda. De flesta människor tillhandahåller tjänster som endast har någon mening i en vidsträckt global samordning av arbetsinsatser. Lokal valuta kan inte tillhandahålla en leverans- och produktionskedja som involverar miljoner människor på tusentals platser.
Samtidigt som några produkter, såsom elektronik, till sin produktionsnatur är globala, kan flera andra produkter produceras lokalt och ändå utgöra en del av de globala produktionssystemen. Detta tyder på en stor outnyttjad potential för lokala valutor. Olyckligtvis har mycket av infrastrukturen för lokal produktion och distribution försvunnit. Lokala valutor kan hjälpa till i återuppbyggandet av denna infrastruktur, men ensamma är de otillräckliga. Om inget annat förändras är de dömda till en tämligen marginell, och vanligtvis icke bärkraftig, roll. Som sakernas tillstånd nu är har vi inte mycket nytta av lokala pengar då nästan allt vi konsumerar förs in från andra regioner.
Varför skulle någon vara beredd att acceptera lokal valuta till att börja med? Idealismen är ett skäl men om vi ska förlita oss på idealism, varför då inte bara tillämpa denna idealism på de existerande pengarna och använda dessa till att ”köpa lokalt”? Varför göra sig besväret med en kompletterande valuta? Det vi vill är att förena våra ideal med vad som är praktiskt. Inte att de ska stå emot varandra. Dessutom visar den senaste tidens erfarenheter av kompletterande valutor att idealism inte är tillräckligt – att de stagnerar och försvinner när den inledande entusiasmen lagt sig. Frågan är då hur lokala valutor kan fås att vara förenliga med ekonomiskt egenintresse.
Vi måste se på lokal valuta i ett större ekonomiskt sammanhang. Om en region har sin egen valuta och ändå är så integrerad i den globala varuekonomin att nästan all dess produktion exporteras och det mesta av dess konsumtion importeras, kan den lika gärna göra sig av med besväret av att ha en egen valuta. Under sådana förhållanden måste valutan vara fritt konvertibel (eftersom ekonomisk cirkulation går till och från den globala marknaden) så att den endast är obetydligt mer än en proxyvaluta för den dominanta globala räkneenheten (idag US-dollarn). En sådan plats är inte mycket mer än en koloni, och det är de facto vad de flesta områden har blivit, speciellt i USA där städer har förlorat sin lokala prägel och endast tjänar som den globala ekonomins lokala produktions- och konsumtionscentrum. För att en region, stad eller ett land ska ha en egen robust valuta måste de även ha en robust egen ekonomi. En nyckelfaktor i byggandet av en sådan är vad ekonomen Jane Jacobs kallade ”importersättning” – lokal anskaffning av komponenter och tjänster och utvecklandet av dithörande färdigheter och infrastruktur. I annat fall är platsen föremål för den globala ekonomins nycker och beroende av varupriser som den inte har någon kontroll över.
I ”utvecklingsländer” som fortfarande har en stark lokal ekonomisk infrastruktur, hjälper lokala valutor till att bevara den infrastrukturen och avskärma den från den globala ekonomins rov. Men i utvecklade ekonomier dominerade av en nationell eller internationell valuta, möter var och en som försöker att introducera en lokal valuta något av ett moment 22. Lokala valutor fungerar bara om där finns ett lokalt system av lokalt cirkulerande produktion för vilket den kan medla utbytet. Dock behöver ett sådant system en skyddad lokal valuta för att kunna växa och stå emot trycket från den globala varuekonomin. Importersättning kan inte framträda om de lokala producenterna måste konkurrera med oreglerad billig import. Det är därför som en sådan ekonomi bara kan manifesteras som ett internationellt val motiverat av en ny berättelse om folket som genererar delade visioner, värden och mål. Med andra ord kommer det bara att inträffa genom någon form av demokrati, populär handling och en regering som gensvarar på folkets vilja snarare än på viljan hos internationella banker, investerare och aktiemarknaden. Dessa krafter är alltid redo att återigen erbjuda den gamla berättelsen om folket: konkurrens, tillväxt, separation, erövring och uppstigande.
Åtskilliga historiska exempel påvisar detta. Jämför de katastrofala resultaten i länder som ”öppnat sina marknader” för ”frihandel” de senaste åren med den tidigare succén med Taiwan, Sydkorea och Japan, som avsiktligt närde lokala industrier med importersättning, tariffer och industriell planering, samtidigt som de begränsade sina valutors konvertibilitet. Jag är mest bekant med fallet Taiwan, efter att på 1990-talet ha översatt en multivolym av berättelsen om utvecklandet av dess små och medelstora företag.# På 1950- och 1960-talen införde Taiwan stringenta villkor för utländska investeringar. Av utlandsfinansierade fabriker krävdes en hög andel lokala inköp av komponenter, vilket uppmuntrade utvecklingen av en inhemsk industri. Även i Japan, Sydkorea och Singapore gav formella och informella mekanismer inhemska företag en privilegierad ställning.# Samtidigt införde de valutakontroller och restriktioner för hemsändandet av vinster. Utländska investerare kunde fritt konvertera sina valutor mot won, Taiwans dollar, och så vidare, men de kunde inte byta tillbaka lika fritt. Idag har dessa länder en stor medelklass, industrianläggningar i världsklass och en oerhörd total rikedom trots en början i stor fattigdom efter andra världskriget.
Jämför deras politik med Mexicos, som tillät utländska företag att sätta upp fabriker i Maquiladora-zonen utan skatter, utan begränsningar för hemtagande av vinster och utan krav på anskaffning av komponenter i Mexico. Mexico och de många andra länder som erbjöd sådana ”frihandelszoner” tillhandahöll i princip billig arbetskraft och frihet från miljörestriktioner, i praktiken en utförsäljning av sitt naturkapital och socialkapital utan mycket know-how eller infrastruktur i retur. Istället för att berika dras ekonomier åderlät de dem. Sedan flyttade fabrikerna för att dra nytta av ännu billigare arbetskraft någon annanstans. First GATT, sedan NAFTA och WTO och EMU förstörde i land efter land de skydd som förhindrade att de lokala ekonomierna blev hjälplösa kolonier för varuexport och konsumtion. De enda som tjänade på detta var eliten som var relativt oberoende av den lokala ekonomin. De kan, till skillnad mot massorna, importera vad de behöver och flytta iväg om förhållandena blir alltför avskräckande.
Monetär autonomi är en avgörande del av politiskt självbestämmande. I slutänden betyder politiskt självbestämmande väldigt lite om utländska företag kan skinna samhällets natur- och socialkapital – dess resurser, färdigheter och arbetskraft – och exportera dessa till globala marknader. I skrivande stund vidtar Brasilien, Thailand och andra länder åtgärder för att skydda sina ekonomier från störtfloden av billiga US-dollar som är ett resultat av Feds program för kvantitativa lättnader. Dessa dollar skulle, om de lämnades obevakade, tillåta utlänningar att köpa upp inhemska bolag, gruvor, fabriker, nyttigheter och så vidare. Dessa länder inser att meningsfullt självbestämmande är ekonomiskt självbestämmande.
Det som gäller för länder gäller även för mindre regioner. Jämfört med att dra ner räntan till under noll, kan dock förslaget att lokala och regionala regeringar utfärdar sina egna valutor te sig naivt opraktiskt. Det är faktiskt en tillgänglig lösning som konstant blir motarbetad. Trots att det är olagligt för delstater i USA, och även i många andra länder, att utfärda egna valutor kommer människor på sätt att kringgå lagar när nödvändigheten uppstår.
Fallet med Argentinas finansiella kris 2001-2002 är mycket klargörande. När provinsregeringar fullständigt fick slut på pengar till att betala anställda och leverantörer med, betalade de dem med innehavarreverser på låga valörer istället (enpesoreverser, fempesoreverser…). Lokala företag och medborgare accepterade villigt dessa reverser, även om ingen egentligen förväntade sig att de någonsin skulle kunna bli utbytta mot hård valuta, eftersom de kunde användas för att betala provinsskatter och -avgifter. Accepterandet som betalning för skatter stärkte den sociala uppfattningen om värdet, och som med alla pengar är värdet och uppfattning om värdet identiska. Valutorna, som alla var utfärdade i en vanlig räkneenhet, cirkulerade långt bortom provinsen i vilka de var utfärdade. De återupplivade den ekonomiska aktiviteten som hade gjort halt eftersom människor trots allt fortfarande hade kapaciteten att producera varor och tjänster som andra människor behövde, och endast saknade medlet att göra byten med. Detta var möjligt enbart därför att Argentina i grunden är ett rikt land som inte helt hade konverterats till produktion av exportvaror. Samtidigt vägrade Argentinas regering att längre erkänna sina utlandsskulder, vilket temporärt skar av Argentina från möjligheten till import och därigenom ökade behovet av lokal självförsörjning. Då steg IMF in med nödlån för att förmå landet att låta sina skulder stå kvar i bokföringen.
År 2011 lever vi fortfarande om inte i normala tider så åtminstone i normala tiders inaktivitetsvanor. Lokala valutor för därmed fortfarande en kamp i uppförsbacke, borttynande utan regeringsstöd. Värre ändå är att regeringar förser dem med förlamande handikapp genom skattelagar. Medborgarskapade valutor accepteras inte för betalning av skatter trots att transaktioner gjorda i dessa valutor är föremål för inkomst- och försäljningsskatt. Det betyder att om du enbart använder lokal valuta, måste du ändå betala skatter i US-dollar – även om du inte har tjänat en enda!# Att beskatta folk i en valuta som de inte använder är tyranni – det var en av orsakerna till den amerikanska revolutionen och ett av kolonialismens huvudinstrument (se diskussionen om ”hyddskatt” i kapitel 20).
På platser där lokala valutor har varit effektiva har de antingen fått regeringens stöd eller så har de uppstått i krigszoner eller under andra extrema omständigheter. I Argentina 2001-2002 och i USA och Europa under depressionen utfärdade lokala regeringar faktiskt själva valutor. På dessa platser fanns under dessa tider dessutom fortfarande en hel del lokal produktion, självförsörjningsjordbruk, lokala distributions- och tillgångsnätverk, och lokalt socialt kapital i allmänhet. Där hade lokala valutor en verklig chans och framkallade inte oväntat de centrala myndigheternas fientlighet. I Argentinas fall krävde IMF deras avskaffande som en förutsättning för nödlån.
Icke desto mindre har strävandena för lokal valuta bland aktivister de senaste tjugo åren inte varit förgäves. De har skapat en modell – eller rättare sagt många modeller – att tillämpa när nästa kris utbryter och det otänkbara blir sunt förnuft. De håller på att skapa en ny logik, en ny mall, utvecklar bra idéer och ökar erfarenheterna som mycket snart kommer att bli viktiga. Så låt oss undersöka några av typerna av kompletterande valuta som idag utforskas och som kan få en roll i den kommande heliga ekonomin.
EXPERIMENT MED LOKAL VALUTA
Proxyvalutor Den första typen av lokal valuta som jag ska betänka är proxyvaluta för dollar (eller euro) såsom Chiemgauer eller BerkShare. Du kan köpa hundra BerkShares för $95 och köpa handelsvaror till det vanliga dollarpriset; handlaren löser sedan in dessa hundra BerkShares för $95 hos deltagande banker. På grund av den lätta konverterbarheten accepterar handlare dessa helt, då den 5 procentiga rabatten är väl värd för att få den extra försäljningsvolymen. Dock begränsar densamma lätta konverterbarheten valutans effekter på den lokala ekonomin. I princip har handlare som får BerkShares ett 5 procents incitament till att anskaffa handelsvaror lokalt, men i frånvaro av lokal ekonomisk infrastruktur bryr de sig normalt inte.
Proxyvalutor gör lite för att återuppliva lokala ekonomier eller för att expandera den lokala penningmängden. De tillhandahåller en symbol för viljan att köpa lokalt men ett väldigt litet incitament till att göra det. Eftersom BerkShares ger upphov till dollar och är konvertibla med dem, har den som har tillgång till de förra även tillgång till de senare. Den internationella motsvarigheten finns i länder som tillämpar peggad valuta. Vi kallar dessa för dollariserade ekonomier eftersom de helt och hållet har gett upp sitt monetära oberoende. Proxyvalutor såsom BerkShares är användbara som ett medvetandehöjande verktyg som presenterar människor för idén om komplementvalutor, men de är i sig själva ineffektiva i frammanandet av livfulla lokala ekonomier.
Kompletterande fiatvalutor Mer lovande är fiatvalutor, såsom Ithaca Hours, som faktiskt ökar den lokala penningmängden. Även många interimsbevis från depressionseran hör till samma kategori. I grunden handlar det om att någon trycker pengarna och uttalar att de har ett värde (exempelvis har en Ithaca Hour ett uttalat värde på tio US-dollar). För att de ska vara pengar måste det finnas en överenskommelse i samhället om att de har ett värde. I fallet med Hours hävdade en grupp affärsmän inspirerade av valutans grundare Paul Glover helt enkelt att de skulle acceptera valutan, vilket i praktiken betydde att de skulle backa upp den med sina varor och tjänster. Under depressionen utfärdades ofta interimsbevis av en av det lokala affärslivets stöttepelare som kunde lösa in dem mot handelsvaror, kol eller någon annan produkt. I andra fall utfärdade en stadsledning sin egen valuta, uppbackad av möjligheten att använda dessa för betalning av lokala skatter och avgifter.
Effekten av fiatvalutor är mycket mer potent än effekten av proxyvalutor eftersom fiatvalutor har potentialen att sätta pengar i händerna på sådana som i annat fall inte skulle ha några. De är inflatoriska endast om de som får tillgång till pengarna inte erbjuder varor eller tjänster i gengäld.# I ekonomiskt extrema tider är fallet ofta att det finns gott om folk villiga att arbeta och gott om behov att täcka; endast pengarna som ska förmedla detta utbyte saknas. Så var fallet under den stora depressionen och så håller det på att bli idag.
Municipalsamhällen över hela världen står inför stora budgetnedskärningar till följd av minskade skatteintäkter, vilket får viktiga reparations- och underhållsarbeten att tyna bort och poliser och brandmän att bli uppsagda, samtidigt som många av invånarna som skulle kunna utföra dessa sysslor är arbetslösa och onyttjade. Trots att legala hinder idag står i vägen kan och kommer förmodligen städer att utfärda utanordningar som accepteras som betalmedel, istället för US-dollar, för betalning av skatt till staden så att den kan anställa folk till att utföra nödvändigt arbete. Varför inte? Många av skatterna uppbärs i efterskott i vilket fall. När lokala regeringar är utfärdare tar interimsbevisen mycket lättare på sig ”berättelsen om värde” som gör dessa till pengar.
Sådana valutor kallas ofta kompletterande eftersom de är separerade från, och ett komplement till, standardutbytesmedlet. Eftersom de normalt är denominerade i dollarenheter (eller euro, pund, etc.) finns det ingen valutastyrelse som håller dollarreserver för att upprätthålla växelkursen. De liknar således en självständig standardvaluta med en flytande växelkurs.
I frånvaro av stöd från lokal regering och eftersom kompletterande fiatvalutor inte är lätt konverterbara mot dollar, är företag i allmänhet mycket mindre villiga att acceptera dem än proxyvalutor. Det beror på att det i det nuvarande ekonomiska systemet inte finns mycket infrastruktur för att anskaffa varor lokalt. Lokalt ägda företag är intvingade i samma globala försörjningskedja som alla andra. Återuppbyggandet av infrastruktur för lokal produktion och distribution kommer att kräva såväl tid som förändrade makroekonomiska villkor pådrivna av internaliseringen av kostnader, slutet på tillväxttrycket, och ett socialt och politiskt beslut om återlokalisering. Icke ekonomiska faktorer kan påverka den sociala penningöverenskommelsen. De fåtaligas idealism som idag upprätthåller lokala valutor kommer att bli de mångas konsensus.
Tidsbanker Det finns en resurs som alltid finns tillgänglig lokalt och alltid behövs för att upprätthålla och berika livet. Den resursen är människor – deras arbete, energi och tid. Jag sade tidigare att lokala valutor är livskraftiga endast i den utsträckning som producenter gör varor och tjänster som konsumeras lokalt av människor som själva producerar lokalt konsumerade varor och tjänster. Nå, vi är alltid ”producenter” av vår tid (bara genom att vara i livet) och det finns många sätt på vilka man kan ge av denna tid till nytta för andra. Det är därför som jag tror att tidsbaserade valutor (ofta benämnda ”tidsbanker”) erbjuder ett stort löfte utan att behöva stora förändringar i ekonomisk infrastruktur.
När någon utför en tjänst genom en tidsbank, krediteras hans eller hennes tidskonto med en tidsdollar för varje spenderad timme och debiteras mottagarens konto med lika mycket. Vanligtvis finns det någon slags elektronisk anslagstavla med införda erbjudanden och behov. Folk som i annat fall inte skulle ha råd att anlita en hantverkare, massageterapeut, barnvakt och så vidare, får hjälp av en person som i annat fall kanske skulle vara arbetslös. Tidsbanker verkar frodas på platser där människor har mycket tid och lite pengar. De är särskilt tilltalande i sfärer som kräver lite specialisering, i vilka vars och ens tid de facto är lika värdefull. Ett bra exempel är den berömda fureai kippu-valutan i Japan, vilken krediterar människor för tid spenderad på att ta hand om äldre. Tidsbanker används också i stor utsträckning av serviceorganisationer i Amerika och Storbritannien. Det kan också tillämpas på fysiska varor, typiskt sett genom en materialdollarkostnad för material och en tidsdollarkostnad för tid.
I vårt automatiserade samhälle är de traditionella sätten att veta vem som har vad att erbjuda sönderbrutna, och kommersiella sätt för utspridning av denna information (såsom annonsering) är endast nåbara med pengar. Tidsbanker sammankopplar människor som i annat fall skulle vara omedvetna om behov och gåvor som var och en kan erbjuda. Som en tidsbanksanvändare uttrycker det,
Var och en har färdigheter – vissa kanhända överraskar dig. En instängd äldre som inte kör bil kan baka fantastiska bröllopstårtor. En rullstolsbunden kvinna som behöver få sitt hus målat brukade träna polishundar och tillhandahåller nu valpträning. Den pensionerade skolläraren som behöver få sina löv krattade har en brännugn och lär ut keramik. En vanlig fråga när vi träffar varandra är, ”Vad gör du?” ”Vad behöver du?” eller ”Vad kan jag göra för dig?”.#
Utöver täckandet av omedelbara behov, kan du utifrån denna beskrivning se tidsbankens kraft att återupprätta samhället. De genererar den sorts ekonomisk och social elasticitet som upprätthåller livet under turbulenta tider. När pengar upplöses är det viktigt att ha alternativa strukturer för täckandet av mänskliga behov.
Den grundläggande idén bakom tidsbanker är långtgående jämlikhet, dels för att var och ens tid värderas lika och dels för att var och en i början har lika mycket av den varan. Finns det någonting som vi i sanning kan säga är vårt eget så är det vår tid. Till skillnad från alla andra ägodelar, är vår tid oskiljbar från oss själva så länge vi lever. Vårt val av hur vi spenderar vår tid är vårt val av hur vi ska leva livet. Och oavsett hur rik man är i termer av pengar, är det omöjligt att köpa mer tid. Pengar kan måhända köpa dig livsviktig kirurgi eller på annat sätt förbättra chansen till ett långt liv, men de kan inte garantera ett långt liv. Inte heller kan de köpa mer än tjugofyra timmar av upplevelser per dygn. I det avseendet är vi alla jämlika och ett penningsystem som erkänner denna jämlikhet är intuitivt tilltalande.
När tidsbaserad valuta ersätter monetära transaktioner utgör den en stor utjämnande kraft i samhället. Faran ligger i att tidsvaluta också kan få tidigare gåvobaserade aktiviteter in i sfären av det kvantifierade. Framtiden kanske hör till icke monetära, icke kvantifierade sätt att koppla ihop gåvor och behov. Men åtminstone för ännu en lång tid framöver har tidsbanker en viktig roll att spela i läkandet av våra fragmenterade lokala samhällen.
ÅTERTAGANDET AV ALLMÄNNYTTAN KREDIT
Ett annat sätt att gynna lokalt ekonomiskt och monetärt självbestämmande är genom kreditsystemet. När ett ekonomiskt samhälle tillämpar formella eller informella mekanismer för att begränsa kreditanskaffning och därigenom även allokeringen av pengar, kan den lokala ekonomin behålla sitt oberoende som om det hade inrättat valutarestriktioner. För att illustrera detta, betänk en innovation som ofta nämns i diskussioner om komplementär valuta: ömsesidiga kreditsystem, inklusive kommersiella byteshandelscirklar, kreditkvittningskooperativ och lokala byteshandelssystem (LETS = Local exchange trade systems). När en transaktion sker i ett ömsesidigt kreditsystem, debiteras köparens konto och krediteras säljarens konto med det överenskomna försäljningspriset – oavsett om köparen har ett positivt kontosaldo eller inte. Låt oss till exempel säga att jag klipper din gräsmatta för ett överenskommet pris på tjugo krediter. Om vi båda startade på noll har jag nu ett saldo på +20 och du ett saldo på -20. Därefter köper jag bröd av Thelma för tio krediter. Nu har mitt saldo sjunkit till +10 och hennes är likaledes +10.
Denna typ av system har många användningsområden. Ovanstående scenario exemplifierar ett småskaligt, lokalt baserat kreditsystem som ofta kallas LETS. Sedan Michael Linton införde det år 1983 har hundratals LETS-system slagit rot runtom i världen. Ömsesidig kredit är lika användbar på den kommersiella nivån. Varje företagsnätverk som uppfyller det grundläggande kravet på att var och en producerar något som någon av de andra behöver kan bilda ett kommersiellt byteshandelssystem eller kreditkvittningskooperativ. Deltagande företag skapar sin egen kredit istället för att utfärda kommersiella värdepapper eller söka kortfristiga lån från banker.
I kommersiell byteshandel säljer företag överskottslager och oanvänd kapacitet för vilken det inte finns någon omedelbar kontantmarknad till andra i utbyte mot handelskrediter. Köparen bevarar kontanter och säljaren bygger upp krediter för användning i framtida transaktioner. Det behövs inget idealistengagemang för att motivera företag att ansluta sig till komplementvalutor. Faktum är att de flesta bytessystem tar ut en rejäl medlemsavgift. Idag finns ungefär sex hundra kommersiella byteshandelssystem runt om i världen, involverande en halv miljon företag.#
Ömsesidig factoring, påkommet av Martin ”Hasan” Bramwell, är en mer sentida innovation. Vanligtvis erhåller företag kundorder långt innan man får betalt för dessa order. För att finansiera fullföljandet av ordern skulle de normalt behöva sälja de kommande intäkterna med rabatt till en tredje part (kallad faktor), såsom en bank. Ömsesidig factoring går omvägen förbi bankerna och medger användning av fordringar som likvitt bytesmedel mellan deltagande företag.
Det mest kända kommersiella ömsesidiga kreditsystemet är utan tvivel det schweiziska WIR, som varit igång sedan 1934, och som hyser tiotusentals medlemmar och över en miljard schweizerfranc i transaktionsvolym. År 2005 översteg dess volym summan av alla andra av världens kommersiella bytesringar.# Enligt ekonomen James Stodder utövar både WIR och annan kommersiell byteshandel en kontracyklisk effekt, visande högre bytesaktivitet under ekonomiska lågkonjunkturer, ett faktum som han tillskriver deras förmåga att skapa kredit.# Detta påvisar kompletterande valutors och kreditsystems förmåga att skydda deltagarna från makroekonomiska fluktuationer och upprätthålla lokala ekonomier.
I varje ömsesidigt kreditsystem har medlemmarna tillgång till kredit utan att någon bank är inblandad. Istället för att, som i ett räntebaserat kreditsystem, betala pengar för att få använda pengar, är pengar en gratis social nytta tillgänglig för alla som förtjänat samhällets förtroende. I grunden är dagens kreditsystem ett exempel på privatiseringen av allmännyttorna som jag diskuterade tidigare i boken, i detta fall ”allmännyttan kredit” – ett samhälles generella bedömning av kreditvärdigheten hos var och en av dess medlemmar. Ömsesidiga kreditsystem återtar denna allmännytta genom utfärdandet av kredit kooperativt snarare än för privat vinst.
Ömsesidig kredit är inte så mycket en valutatyp utan ett medel för utfärdande av valuta. I det dominerande systemet är det primärt banker som medger tillgång till pengar genom kreditexpansion. I ett ömsesidigt kreditsystem övergår denna makt till användarna själva.
Utvecklandet av ömsesidiga kreditsystem är extremt viktigt, eftersom kredit i grunden representerar ett samhälles val av vem som får tillgång till pengar och hur mycket av det. Ömsesidig kredit ersätter bankers traditionella funktioner. Människor med ett negativ kreditsaldo är under socialt tryck, och trycket från deras eget samvete, att erbjuda varor och tjänster som kan få deras negativa saldo tillbaka över nollstrecket. Men jag är säker på att du kan se ett potentiellt problem med detta system när det tillämpas i stor skala. Vad förhindrar att en av deltagarna kör upp ett större och större negativt saldo och i praktiken erhåller varor för ingenting? Systemet behöver ett sätt att förhindra detta och eliminera deltagare som missbrukar det.
Utan negativsaldogränser kan en ömsesidig kreditvaluta skapas i obegränsade mängder genom enbart viljan att göra transaktioner. Detta kan verka som en god sak men det kommer inte att fungera om den valutan används för utbyte av knappa varor.# I slutänden representerar pengar en social överenskommelse om hur arbete och material ska allokeras. Inte vem som helst kan ha tillgång till tillräckligt med krediter för att, låt oss säga, konstruera en multimiljarddollarhalvledarfabrik eller köpa världens största diamant.
Mer sofistikerade ömsesidiga kreditsystem har flexibla kreditgränser baserade på ansvarsfullt deltagande. GETS (Global Exchange Trading System) som är ett deltagarägt kreditkvittningssystem och CES (Community Exchange System) använder invecklade modeller i vilka kreditgränser ökar med tiden i enlighet med hur mycket eller hur väl man har deltagit i systemet. De som har uppfyllt sina åtaganden avseende negativt saldo i det förgångna får en högre kreditgräns. Denna modell fungerar precis som en konventionell kreditbetygsättning.
Dock anpassar sig verkligheten inte alltid till en modell. Olika typer av företag har olika kreditbehov, och ibland uppstår ovanliga omständigheter som fordrar en tillfällig höjning av krediten. Det behövs någon mekanism för sättandet av dessa gränser och att bevilja eller avslå kreditförfrågningar. Detta kan kräva undersökning, kännedom om industrier och marknader, och kunskap om låntagarens rykte och omständigheter. Det kunde också innefatta de sociala och ekologiska effekterna av investeringen. Oavsett vilken instans som utför denna funktion, om det så är en traditionell bank, kooperativ, eller P2P-samhälle, måste den ha en god allmän förståelse för företagande och måste vara villigt att åta sig ansvar för dess utvärderingar.
Nya former av P2P-bankverksamhet möter samma generella problem med bedömning av kreditvärdighet för cyberrymdens anonymitet. Man kan tänka sig ett system i vilket en databas kopplar samman dig, som har $5.000 som du vill låna ut i sex månader, med en fjärran person som vill låna dessa i sex månader. Du känner henne inte. Hur vet du att hon är kreditvärdig? Kanske kunde något användarbetygsättande system à la eBay tillhandahålla en partiell lösning, men sådana system kan lätt manipuleras. Vad du verkligen behöver är att en trovärdig institution, som känner henne bättre än du själv gör, försäkrar dig om hennes kreditvärdighet. Du lånar ut dina pengar till den institutionen som i sin tur lånar ut till henne. Låter det bekant? Det kallas en bank.
Bankverksamhet har, liksom pengar, en helig dimension. En bankir är någon som finner vackra användningsområden för pengar. Om jag har mer pengar än jag kan använda kan jag säga: ”Här, fröken bankir, var snäll och hitta någon som kan använda dessa pengar väl tills jag behöver få tillbaka dem.” Värdeminskande valuta, beskrivet i kapitel 12, ställer detta bankkoncept i linje med egenintresse. Det kommer fortsätta att vara en nödvändig funktion även när ”bättre” inte längre betyder ”att öka min personliga rikedom”.
Oavsett om det sker genom social konsensus, modeller eller specialisters beslut, så måste det finnas något sätt att allokera kredit. Bankfunktioner kommer, antingen implicit eller explicit, alltid att finnas. Idag har en bankkartell monopoliserat dessa funktioner och profiterar inte bara genom sin expertis i allokeringen av kredit till mest avkastande användning utan också genom sitt monopol på styrandet av den tidigare kreditallmännyttan. Till slut kanske ett nytt banksystem reser sig från grunden, begynnande med små ömsesidiga kreditkooperativ som formar utbytesöverenskommelser med varandra.
Konvertibilitet mellan olika ömsesidiga kreditsystem är en het fråga inom området, med prototyper under utformning av CES och ”the Metacurrency Initiative”.# Utmaningen ligger i att uppnå balans mellan konvertibilitet, i syfte att möjliggöra långdistanshandel, och isolering av medlemmarnas interna ekonomi i syfte att förhindra utifrån inträngande plundring eller finansiella chocker. Detta är i huvudsak samma frågor som små självständiga valutor möter idag.
Ömsesidiga kreditsystem återför bankverksamhetens funktioner till lokalsamhället, ett företagsnätverk eller ett kooperativ. De när och skyddar sina medlemmars interna ekonomi och isolerar den från externa chocker och finansiell rovdrift på samma sätt som lokal valuta gör. Faktum är att lokala valutor aldrig kommer att kunna expandera bortom marginalstatus såvida de inte har en kreditmekanism som skyddar dem från de spekulationsrallyn som otaliga nationella valutor har drabbats av de senaste tjugo åren. Lokala och regionala kreditkvittningsorganisationer kan upprätthålla kapitalstyrningsfunktioner liknande vad de klokare nationerna införde när de utvecklade sina ekonomier genom importsubstitution. Det mest berömda ömsesidiga kreditsystemet, schweiziska WIR, är försett med en ganska extrem modell för denna princip: om du en gång har köpt in dig i det, tillåts du inte att ”checka ut”. På en lokal nivå skulle detta tvinga utländska investerare att anskaffa komponenter lokalt. Liknande men mindre extrema åtgärder tillämpades av Taiwan, Japan, Singapore och Sydkorea på 1950- och 1960-talen, när de begränsade utländska företags hemtagning av vinster.
En av de ”importer” som lokala och regionala regeringar kan ersätta är själva krediten. De ovan nämnda asiatiska länderna gjorde även detta och höll på det sättet bankindustrin utanför gränserna för utländska banker genom regeringens politik och informella kulturbarriärer. På en regional eller lokal nivå, och även utan en lokal valuta, kan regeringar ersätta utifrån kommande kredit genom att driva egna offentliga banker.# Om vi nu ska betala för kredit, borde inte denna betalning då stanna i den lokala ekonomin? Idag deponerar statliga och lokala regeringar sina skatteintäkter hos multinationella banker som lånar ut dessa varhelst de kan få högst avkastning; faktum är att de i en era av banksammanslagningar inte har mycket val, då lokala banker har fusionerats till större. Delstatsägda banker, exemplifierat med Bank of North Dakota, kan låna ut lokalt och finansiera lokala projekt utan att behöva utfärda högränteskulder på obligationsmarknaden, utföra en kontracyklisk effekt genom att låna ut under kreditnedgångar, och kan behålla bankvinsten lokalt istället för att exportera den till Wall Street. Offentligt ägda banker behöver inte drivas i vinstsyfte och all vinst de ändå gör kan återföras till deras ägare, folket, och således återupprätta allmännyttan kredit. Dessa fördelar gäller även under nuvarande monetära system.
På den nationella nivån är offentlig bankverksamhet något annorlunda p.g.a. makten att utfärda valuta, en makt som USA (och de flesta andra länder) har abdikerat ifrån och lämnat över till en privat institution, Federal Reserve. Men i teorin skulle den kunna sätta upp sin egen bank och låna pengar till sig själv, i praktiken genom att trycka upp pengar till noll eller negativ ränta. Eller också kan den gå förbi banksystemet och skapa pengar direkt, som den i konstitutionen är berättigad att göra och också gjorde under inbördeskriget.# Valutaförslagen framlagda i kapitel 11 skulle möjliggöra för lokala regeringar att göra likadant, utfärda pengar ”uppbackade” av de bioregionala allmännyttorna och under deras förvaltning. Till slut kan politisk splittring skifta mot större konformitet med biologiska och kulturella regioner. Regionala regeringar kommer att ha en större autonomi än idag då de har makten att utfärda sina egna pengar.
Beslutet om hur kapital ska allokeras i stor skala är mer än ett ekonomiskt beslut; det är ett socialt och politiskt beslut. Inte ens i dagens kapitalistsamhälle fattas de största investeringsbesluten alltid på affärsmässig grund.# Att skicka en man till månen, bygga ett motorvägsnät och att underhålla väpnade styrkor är alla offentliga investeringar som inte söker positiv avkastning på satsat kapital. I den privata sektorn bestämmer dock bankvinster allokeringen av kapital, vilket innebär allokering av arbetskraft, kreativitet och jordens rikedomar. Vad ska vi, mänskligheten, göra på jorden? Detta kollektiva val är en allmännytta som har privatiserats och ska återföras till oss alla i en helig ekonomi. Det innebär inte att investeringsbesluten ska flyttas från den privata sektorn, utan snarare en förändring i kreditens natur så att pengar går till de som tjänar det socialt och ekologiskt goda.
Återtagandet av allmännyttan kredit kommer att ta många former: P2P-utlåning (beskrivet i det föregående kapitlet), ömsesidiga kreditsystem, kreditföreningar och andra kooperativa banker, offentligägda banker och nya innovativa typer av banker såsom Sveriges J.A.K.-bank. Dessa system återför på olika sätt maken över pengar och kredit till folket, oavsett om det sker förmedlat genom P2P-strukturer på gräsrotsnivå så som i ömsesidiga kreditsystem, eller genom politiskt inrättade institutioner såsom offentligägda banker. Och då politisk suveränitet inte är mycket värd utan monetär suveränitet, utgör hävdandet av lokal, regional och (i fallet med små länder) nationell kontroll över kredit en viktig väg mot återlokaliseringen av ekonomi, kultur och liv.