Det kan vara så att när vi inte längre vet vad vi ska göra har vi kommit till vår verkliga arbetsuppgift, och när vi inte längre vet åt vilket håll vi ska gå har vi påbörjat vår verkliga resa. Sinnet som inte är förbryllat används inte. Den hindrade strömmen är den som sjunger.
- Wendell Berry
I inledningen, i tillägnandet av mitt arbete till ”den vackrare värld våra hjärtan säger oss är möjlig”, talade jag om sinnets motstånd mot möjligheten av en värld som är väldigt annorlunda än den som vi alltid har känt. Många århundraden och årtusenden har verkligen vant oss vid en värld med stor och tilltagande ojämlikhet, våld, fulhet och kamp. Vi är så vana vid det att vi glömmer att något annat någonsin har existerat. Ibland påminns vi, vid en exkursion i oförstörd natur, en resa till en traditionell kultur eller till den sensoriska rikedom som döljer sig bakom draperiet till vår författigade moderna värld,
om vad som har gått förlorat, och den påminnelsen smärtar, strör salt i separationens sår. Sådana upplevelser visar oss åtminstone vad som är möjligt, vad som har existerat och som kan existera, men de visar oss inte hur vi ska skapa en sådan värld. När vi möter de enorma krafter som ställts upp för att upprätthålla status quo, ryggar våra sinnen tillbaka i vånda. De tillfälliga glimtar av en vackrare värld som vi kan få i naturen, på speciella sammankomster, på musikfestivaler, på ceremonier, i kärlek och i lek är desto mer nedslående när vi tror att de aldrig kan bli annat än tillfälliga respiter från den själsdödande penningdrivna värld vi är vana vid.
Ett huvudsyfte med denna bok har varit att få sinnets logik i linje med hjärtats vetande: att belysa inte bara vad som är möjligt utan också hur vi ska nå dit. När jag använder ordet möjlig, så är det inte i betydelsen ”kanske”, såsom i, ”Det skulle möjligen kunna hända om vi har mycket tur.” Jag menar möjlig i betydelsen självbestämdhet: en vackrare värld som någonting vi kan skapa. Jag har gett mycket bevis för den möjligheten: det oundvikliga slutet för ett penningsystem som är beroende av exponentiell tillväxt, ett skifte i medvetande i riktning mot ett kontakthavande själv i samkreativt partnerskap med jorden, och de många sätt på vilka de nödvändiga delarna av en helig ekonomi redan håller på att framträda. Detta är något vi kan skapa. Vi kan, och vi gör. Och givet hur mycket av den nuvarande världens ondska och fulhet som kan spåras tillbaka till pengar, kan ni föreställa er hur världen kommer att vara när pengarna har omvandlats?
Jag kan inte föreställa mig det, inte allt, även om jag ibland får visioner av det som tar andan ur mig. Kanske är det inte det att jag inte kan föreställa mig det; kanske är det så att jag inte törs föreställa mig det. En vision av en i sanning helig värld, en helig ekonomi, visar desto tydligare magnituden av vårt nuvarande lidande. Men jag ska dela med mig av vad jag sett i mina visioner, även de mest spekulativa delarna, de mest naiva, opraktiska och drömska delarna. Jag hoppas att detta inte ska misskreditera den trovärdighet, om den alls finns, som jag har byggt upp genom att framställa koncepten för en helig ekonomi på ett sammanhängande och logiskt sätt.
Jag har i denna bok gett många exempel på sätt på vilka den heliga ekonomin som jag har beskrivit inte bara är möjlig utan faktiskt redan håller på att börja framträda. De gamla sätten dominerar fortfarande men de håller på att vittra sönder i accelererande fart. Jag skrev denna bok mellan det första stadiet av detta ”stora söndervittrande” – 2008-års finansiella härdsmälta – och det andra, som jag föreställer mig kommer att börja inom det närmaste året eller två. Ingen kan förutsäga hur det kommer att rullas upp. Beroende på geopolitiska händelser, och även naturkatastrofer, kan den gamla regimen kanske upprätthålla ett sken av normalitet i ytterligare några år. Men slutet för ockrets tidsera är nära, slutet på berättelsen om uppstigande, slutet på separationens tidsålder.
Framfödandet av en ny tidsålder, inkommande tidsålders prövning för mänskligheten, kan bli lite rörig. Den kommer sannolikt att inbegripa de vanliga beledsagarna vid ekonomisk kollaps – fascism, civil oro och krig – men jag tror att den mörka tidsepoken kommer att bli mycket kortvarigare och mestadels mycket mildare än man rimligen kan förvänta sig.
Jag tror så på grund av alla de upplysta människor jag fortsätter att träffa på! Vi människor har lärt oss en hel del det senaste halvseklet, och vårt medvetande har nått en kritisk punkt i dess utveckling. Det kommer att vara på samma sätt som med omvandling på det personliga planet. Under omvandlingen till ett nytt tillstånd av varande, kan vi komma att återbesöka det gamla en eller ett par gånger och försöka att passa in i den gamla ”livmodern”; men när vi gör det kommer vi att upptäcka att den inte längre kan härbärgera oss, och ett tillstånd av varande som vi en gång befann oss i under åratal blir outhärdligt inom veckor eller dagar. Så kommer det även att vara för mänskligheten generellt – några korta år av mörker och omvälvning. Kanske kommer denna fas av accelererad omvandling att vara det som jag spekulerade om tidigare som den snabba successionen av miniåldrar kompletterande den flera miljoner år långa eran av verktyg, hundratusentals år långa eran av eld, tiotusentals år långa eran av symbolisk kultur, millennielånga eran av agrikultur, sekler långa maskinåldern och decennier långa informationsåldern. Singulariteten är nära, och sedan en omvandling som är kvalitativt mer grundläggande än någon före den.
Nu när jag har klivit in i spekulationssfären skulle jag vilja beskriva några fler aspekter av helig ekonomi som jag tror kommer att rullas upp under de två nästkommande seklerna. Denna bok har beskrivit utvecklingar som vi kan skapa under de närmsta tjugo åren, och i några fall under de närmsta fem. Hur blir det med nästa tvåhundra år? (Jag är försiktig – kanske borde jag tänka stort!)
En följd av ickeansamling av gåvor, och av den sociala naturen för deras givande, är att rikedom i gåvokulturer tenderar att bli allmänt transparenta. Alla vet vem som har gett vad till vem, vem som har hur mycket, vem som ansamlar och vem som är generös. Översatt till modern penningdynamik antyder detta att alla monetära innehav och transaktioner bör vara offentligt transparenta. Med tillkomsten av pengar kom en ny sekretess att infektera rikedom och som hade varit omöjlig tidigare. När rikedom bestod av mark, får och boskap gick det inte att dölja sin rikedom, och därför inte heller att smita ifrån de sociala förväntningarna som låg i den. Men pengar kan ansamlas i källaren, grävas ner i marken, gömmas undan på numrerade bankkonton, hållas hemliga, hållas privata. För att eliminera de negativa effekterna av pengar måste detta karaktärsdrag hos pengar slutligen försvinna.
Övergången från fysiska kontanter till elektronisk valuta gör detta möjligt, men ökar naturligtvis risken för totalitär kontroll. Vill vi att staten ska kunna undersöka varje transaktion, som del i TIA-programmet (amerikanska myndigheten DARPAs projekt Total Information Awareness ö.a.)? Förmodligen inte – såvida inte statens alla utgifter också är tillgängliga för allmänhetens insyn. Det håller inte om vissa personers och myndigheters ekonomiska göromål är offentliga och andras hemliga. Pengar måste vara universellt transparenta.
Ett system i vilket varje transaktion och varje kontosaldo är tillgängliga för allmänhetens insyn skulle helt uppenbart förändra affärspraxis radikalt. Om du någon gång har hållit på med affärsverksamhet, tänk dig att varje kund, leverantör och konkurrent kände till dina verkliga kostnader! Monetär transparens passar dock naturligt in i den gåvobaserade affärsmodell som jag utforskade i kapitel 21, vilket kräver att du ärligt uppger dina kostnader och inbjuder till gåvor ovanpå det. Man skulle inte längre kunna ljuga om sina kostnader och tjäna pengar på motpartens brist på vetskap.
Många människor skulle uppfatta idén om inget ekonomiskt privatliv som väldigt hotfull. Eftersom pengar idag är så förknippade med oss själva skulle vi känna oss exponerade och sårbara – vi skulle sannerligen, som i dagens samhälle, känna oss exponerade för avund och dömande och sårbara för kriminell utpressning och krav från efterhängsna släktingar. I ett annat sammanhang är dock ekonomisk transparens en del av ett sätt att vara som är öppet, tillitsfullt, oreserverat och generöst – att vara en person som inte har något att frukta och som känner sig komfortabel i samhället. Ekonomisk transparens skulle dessutom försvåra många typer av kriminella aktiviteter.
Som med andra utvecklingar av helig ekonomi, finns det redan tecken på att vi förflyttar oss i den här riktningen, inte bara med digitaliseringen av valuta, utan även med de nya ”sociala valutor” som finns i form av olika onlinevärderingssystem som, genom sin själva natur, är offentliga. I slutänden är pengar ett kvitto på samhällets tacksamhet för ens gåvor, så det är passande att kvittona själva också blir offentliga.
En annan av pengarnas grundläggande egenheter, som vi har lärt känna dem, är deras homogenitet: varje dollar är precis som vilken som helst annan dollar. Pengar har således ingen historia, ingen berättelse vidhäftad. Förutom att homogenisera allt de kommer i beröring med, så frånkopplar denna egenhet pengarna från den materiella och sociala världen. I gångna tider var gåvor dock unika föremål som bar på berättelser. Under gåvoutdelningsceremonier blev gåvans hela historik ofta återuppräknad (det gör vi ofta än idag agerande på ett ursprungligt behov; vi vill berätta allt om var vi köpte den, eller hur farmor fick den som bröllopsgåva). Pengars homogenitet och anonymitet (mina dollar är identiska med dina) gör dem därför inkompatibla med gåvoprinciper och med de två aspekterna hos det heliga som jag beskrev i inledningen: unikt och relaterat.
Därför förutser jag att pengar till slut kommer att förlora sin homogenitet och vinna förmågan att bära med sig sin historik. Med elektroniska, transparenta pengar kommer varje transaktion som en viss dollar har använts för att kunna registreras på den i en elektronisk databas. Då kan du när du ska göra ett inköp bestämma dig för om du vill betala med pengar från din lön eller med pengar som du fått av en vän, och även om de fanns på samma bankkonto skulle de vara olika pengar. Barnets intuition, om att banken sitter på ”dina pengar” och ger tillbaka samma fysiska sedlar när du gör ett uttag, skulle bli verklighet. (Detta system står inte i konflikt med kreditskapande – pengar skulle fortfarande kunna födas, cirkulera ett tag, och sedan dö.)
Civilisationens historia, av tilltagande separation och dess förestående övergång i en lång tidsera av tilltagande återförening, är också en resa från ursprungligt överflöd till knapphetens ytterlighet och sedan tillbaka till överflöd på en högre komplexitetsnivå. Jag har häri skrivit om överflödsekonomin som framträder via digitala media, tack vare avförmedling och marginalproduktionskostnadens sjunkande till nära noll för ”innehåll”. I det långa loppet kommer denna överflödsekonomi, idag begränsad i omfattning, att utgöra mallen för nya sfärer av överflöd. En av dessa kommer att vara energi, uppfyllande atomåldersvisionärers drömmar som förutsåg energi som är ”för billig för att mäta”.
Idag verkar vi stå inför motsatsen då petroleumtillgångarna sinar tillsammans med jordens förmåga att absorberar fossilbränsleemissioner. Energiöverflöd kan på kort sikt kanske uppstå genom identifierade ekovänliga källor såsom sol, vind och energisparteknologier, men när mänskligheten inträder i en sann överflödsanda tror jag att väldiga nya energikällor kommer att bli tillgängliga, källor som idag ligger utanför den konventionella vetenskapens synfält. Detta kommer inte att vara resultatet av teknologins fortsatta frammarsch utan av ett skifte i varseblivningen. Faktum är att teknologier för ”fri energi” har existerat i åtminstone hundra år och går tillbaka till Nikola Teslas arbete.#
Idag finns det åtminstone fem eller tio olika energiteknologier som verkar bryta mot termodynamikens andra lag. Om du gör efterforskningar på detta område kommer du att upptäcka en smutsig historia om konfiskerad forskning, förstörda karriärer och även mystiska dödsfall bland forskare. Oavsett om det någonsin fanns, eller fortfarande finns, en aktiv konspiration för upprätthållandet av energiknappheten, så har mänskligheten på någon nivå ännu inte varit redo för energiöverflödets gåva, och kommer förmodligen inte heller att vara redo för den inom de närmsta decennierna, förrän vi djupt och grundligt har inträtt i gåvoandan. När J.P. Morgan förstörde Teslas karriär kan det ha varit, precis som fallet med skiv- och filmindustrin mer nyligen, ett försök att upprätthålla artificiell knapphet och vinst från den. Men kanske var större krafter inblandade; kanske var även Morgan på någon nivå medveten om att mänskligheten inte var redo för Teslas gåva. I vilket fall är våra styrande paradigm, rotade i separation och knapphet, konstitutionellt oförmögna att omfatta teknologier för fri energi, som avfärdas som omöjliga, bedrägliga eller fria fantasier.
Om vår yttre erfarenhet på några sätt speglar vår psykologi, kanske tillkomsten av energiöverflöd för mänskligheten inväntar en uppfinnare som släpper alla förhoppningar om att patentera och tjäna på sin uppfinning och istället tillgängliggör den i den offentliga domänen. Det skulle kortsluta de vanliga beskyllningarna för charlatanism och försvarsdepartementets beslagtagande av patent. Kan en person hoppas på att lägga beslag på och äga det som i grunden är en gratis gåva från universum?
Jag tror inte att teknologin kommer att rädda mänskligheten. Många människor har, efter att ha läst mina arbeten, frågat mig om jag känner till Venusprojektet, en rörelse som drar från samma grundläggande förståelse av problemet med dagens penningsystem. Samtidigt som jag är i samklang med dess anda, finner jag att Venusprojektet hänger sig åt samma teknologiska ”utopianism” som har fyllt oss med blåögt hopp ända sedan kolets era. Men faktum är att överflöd, som jag skrev i kapitel 2, alltid har funnits tillgängligt för oss. Det är vår varseblivning, och inte våra medel, som framkallar knapphet.
Låt mig uttrycka det poetiskt. I slutet av kapitel 10 skrev jag,
En ven som rinner igenom den spirituella traditionen säger att även vi ger tillbaka till solen; att solen faktiskt bara fortsätter att skina genom vår tacksamhet. Forntida solritualer var inte till bara för att tacka solen – de var också till för att få den att fortsätta skina. Solenergi är den jordiska kärlekens ljus, reflekterad tillbaka på oss. Även här fungerar gåvocirkeln.
Kan det då vara så att, när vi kliver in i överflödsmentaliteten och det kontakthavande självets generositet, självet som knyter samman mig och dig genom kärlek, solen kommer att skina klarare? Att nya ”solar” – nya källor för universums oändliga generositet – kommer att bli tillgängliga för oss och reflektera tillbaka vår kärlek? Vi föds in i tacksamhet; det är vårt primära gensvar på själva livets gåva. När vi lever från den tacksamheten, vilket innebär att leva i gåvoandan, och när vi öppnar upp kanalerna för generositet ännu mer, är det oundvikligt att även inflödet av gåvor kommer att öka.
Efter energi, vem vet inom vilka andra sfärer vi kommer att uttrycka universums grundläggande överflöd? Materia? Tid? Medvetenhet? Allt jag vet är att vi människor bara har börjat upptäcka våra gåvor och att rikta dessa mot vackra syften. Vi är kapabla till mirakler – vilket är bra med tanke på att planetens tillstånd idag behöver dem.
Jag kan inte förutse hur återföringens tidsålder kommer att rullas upp i linjär tid. Jag vet dock att vid utgången av vår livstid kommer min generation att leva i en värld som är ofattbart vackrare än den vi föddes in i. Och det kommer att vara en värld som förbättras påtagligt år efter år. Vi kommer att återbeskoga de grekiska öarna som kalhöggs för över två tusen år sedan. Vi kommer att återställa Saharaöknen till det den rika gräsmark den en gång var. Fängelser kommer inte längre att finnas och våld kommer att vara en sällsynthet. Arbete kommer att handla om, ”Hur kan jag på bästa sätt ge av mina gåvor?” istället för, ”Hur kan jag försörja mig?”. Att korsa en nationsgräns kommer att vara en upplevelse av att bli välkomnad, inte att undersökas. Gruvor och stenbrott kommer knappt att existera, då vi återanvänder de enorma mängderna av material från industriåldern. Vi kommer att bo i bostäder som är förlängningar av oss själva, äta mat som odlats av människor som känner oss, och använda artiklar som är de bästa som människor med sina talangers fulla flöden kan göra dem. Vi kommer att leva i en rikedom av intimitet och samhörighet som knappast existerar idag, men som vi genom våra hjärtans längtan vet måste existera. Och mesta delen av tiden är de högsta ljud som vi kommer att höra naturens ljud och barnens skratt.
En fantasi? Sinnet räds att hoppas på något för bra. Om denna beskrivning framkallar ilska eller sorg, så har den träffat våra sår, separationens sår. Ändå lever vetskapen om vad som är möjligt outrotligt inom var och en av oss. Låt oss lita på denna vetskap, hålla varandra i den, och organisera våra liv runt den. Har vi egentligen något val, när den gamla världen faller samman? Ska vi nöja oss med någonting mindre än en helig värld?