KAPITEL 11: ALLMÄNNYTTORNAS VALUTOR

Alla pengar är en fråga om tro.

Adam Smith

Vi lever på en naturligt överflödande planet, källan till livsuppehållande gåvor för oss alla. Som vi observerade i kapitel 4, skapades planetens rikedomar – matjord, vatten, luft, mineraler och gener – inte av någon människa och borde därför inte vara någons egendom, utan förvaltas för alla varelser av det allmänna. Samma sak gäller ansamlingen av mänsklig teknologi och kultur, som är ett arv från kollektivet av våra förfäder, en källa till rikedom som ingen levande person förtjänar mindre än någon annan.
Men vad ska vi göra med denna insikt? Dessa sanningar är nästan i linje med den marxistiska och anarkistiska kritiken av egendom, men den marxistiska lösningen – kollektivt ägande av produktionsmedlen, administrerat av staten – når inte tillräckligt djupt; och den adresserar inte heller det verkliga problemet.# Det verkliga problemet är att det i både det kommunistiska och det företagskapitalistiska systemet finns en maktelit som fattar besluten om hur samhällets rikedom ska användas och även drar egen nytta av detta. Egendomskonventionen – allmän eller privat – används i båda fallen för att rättfärdiga och möjliggöra allokeringen av rikedom och makt.

Den metamorfos i mänsklig ekonomi som är på väg i vår tid kommer att gå djupare än den marxistiska revolutionen eftersom berättelsen om folket, som det väver, inte bara kommer att vara en ny fiktion om ägande, utan ett igenkännande av dess fiktiva, konventionella natur. Vad är egendom om inte en social överenskommelse om att en viss person har vissa rättigheter att använda något på vissa föreskrivna sätt? Egendom är inte ett objektivt verklighetsinslag, och att materialisera det och göra det till någonting grundläggande, som både kapitalistisk och kommunistisk teori gör, är att omedvetet förslava oss själva under den berättelse som innehåller det. Jag tror inte att en helig ekonomi kan börja med ägarskap som en grundläggande egenskap eftersom detta koncept leder oss in i en världssyn, en berättelse om självet och världen som inte är sann, eller som inte längre är sann – det diskreta och separata självet i ett objektivt universum. Så låt oss istället för att säga som en marxist kanske skulle, att arvet av natur och kultur borde vara kollektivt ägd, sluta att applicera egendomskonceptet på dessa saker helt och hållet och istället tänka på hur vi kan förkroppsliga deras värde i ett ekonomisystem på ett riktigt, kreativt och vackert sätt.

Idag går tillgången till pengar via utlåning till dem som sannolikt kan expandera sfären av varor och tjänster. I en helig ekonomi kommer de att gå till dem som bidrar till en vackrare värld. Emedan vi alla kanske inte är överens om hur en sådan värld ser ut, så framträder många viktiga allmänna värden i vår tid. Jag har glatt mig åt att, under min samverkan med människor från alla delar av det politiska spektrumet, upptäcka en nästan universell vördnad för samhället, naturen och den mänskliga kulturens vackra produkter. Runt dessa allmänna värden, som politiskt språkbruk tenderar att fördunkla genom att spjälka up och etikettera vår allmänna mänsklighet, kommer den heliga ekonomins valuta att uppstå.

I detta kapitel kommer jag att referera till ”regeringen” i egenskap av valutautgivare, men håll i minnet att regeringen, liksom alla våra institutioner, kommer att förändras dramatiskt de kommande åren. I slutänden ser jag decentraliserade, självorganiserande, framträngande, jämlike mot jämlike, ekologiskt integrerade uttryck för politisk vilja. Parallellt med detta ser jag även en penningekologi, ett ekonomiskt system med många varandra kompletterande cirkulationssätt och utbytessätt. Bland dessa kommer att finnas nya utsträckningar av gåvan, som befriar arbete från tvång och garanterar alla livets nödtorft.

Oavsett vilken form den tar, är ett av regeringens grundläggande syften – kanske regeringens enda grundläggande syfte – att tjäna som allmännyttans förtroendemän. Allmännyttan inkluderar markytan, mineralerna under markytan, vattnet på och under marken, matjordens rikedomar, det elektromagnetiska spektrumet, planetära gener, lokala och globala ekosystems biota, atmosfären, den sekler långa ansamlingen av mänsklig kunskap och teknologi, och våra förfäders konstnärliga, musikala och litterära skatter. Som sociala reformister har observerat i över två tusen år, kan ingen enskild person göra rättmätiga anspråk på något av detta.

Tidigare kan jag ha sagt att regerings syfte är att administrera dessa skatter till alla människors nytta. Det är en bra början, men idag när vi stiger in i relationen med ”älskare jorden”, säger jag istället att regeringen förkroppsligar vårt kollektiva styrande av dessa skatter å själva jordens vägnar, vilket inkluderar mänskligheten som dess nyaste organ. Vi kan inte längre se på mänskligheten som bara ännu en livsform på planeten eftersom vi har makten att förändra eller, till och med, förstöra planeten på ett sätt som ingen annan art tidigare har haft.

Vad skulle kunna utgöra en bättre bas för ett penningsystem – berättelsen om värde – än dessa saker som är så dyrbara, så heliga och så värdefulla? Följaktligen kommer en del av ett heligt penningutbud att vara uppbackat av dessa saker för vilka vi kollektivt är förtroendemän. Här är ett sätt på vilket det skulle kunna fungera. Först uppnår vi en kollektiv, politiskt medlad, överenskommelse om den rätta mängden natur att rikta mot mänskliga syften: hur mycket av havens produkter, hur mycket av jorden, vattnet; hur mycket av atmosfärens kapacitet att absorbera och omvandla utsläpp; hur mycket av markens förmåga att återhämta sig från mineralbrytningens ärr; hur mycket av gåvan av fossila bränslen, metallådror och andra rikedomar; hur mycket av naturens tystnad att lämna över till maskinbuller; hur mycket av den mörka natten att lämna över till stadsljusen. Dessa beslut fordrar ofta vetenskaplig förståelse, men lika ofta förkroppsligar de bedömningar av värde. Båda bidrar till vår kollektiva överenskommelse om hur mycket naturkapital vi kan konsumera.

Ett sådant beslut är något nytt på denna jord. Regeringar använder idag regleringar och skatter för att stoppa eller minska konsumtionen av vissa delar av allmännyttan, men än har vi aldrig kommit samman för att fråga oss, ”Hur mycket är nog?” Forntida byar skyddade sina allmännyttor genom tradition, sedvänja och socialt tryck (”allmännyttornas tragedi” är till största delen en myt#), men på dagens samhällsskala behöver vi engagera en politisk process för att nå och implementera en konsensus. Denna process skulle beakta den vetenskapliga konsensusen om vilken användning av allmännyttan som är hållbar, såväl som den sociala konsensusen om den relativa vikten av, låt säga, den arbetsbesparande bekvämligheten av förbränningsmotorer jämförd med en tyst höstdags nöjen.

När vi väl har beslutat hur mycket av varje allmännytta som bör göras tillgänglig för användning, kan vi utfärda pengar ”uppbackade” av det. Vi kan t.ex. besluta att atmosfären hållbart kan tåla två miljoner ton svaveldioxidemissioner per år. Vi kan sedan använda utsläppsrätterna som uppbackning av valuta. Samma gäller de andra allmännyttorna. Resultatet skulle bli en lång lista upptagande alla de element av allmännyttorna som vi är överens om ska användas för ekonomiska syften. Konceptuellt skulle det något så när kunna se ut så här:

Våra pengar får sitt värde från rätten att fiska 300 000 ton torsk från Newfoundlands torskfiskeområde, rätten att pumpa upp 30 miljoner gallon vatten per månad från Ogallala-akviferen, rätten att släppa ut 10 miljarder ton koldioxid, rätten att pumpa upp 2 miljarder fat olja ur marken, användandet av X-microhertz bandbredd av det elektromagnetiska spektrumet…

Hur ska detta implementeras i praktiken? Ett sätt skulle vara att regeringen helt enkelt skapar pengar och spenderar dessa in i ekonomin på samma sätt som regeringarna idag spenderar skatteintäkter. Pengarna skulle cirkulera genom ekonomin och slutligen tillbaka till regeringen när producenter växlar in dessa mot de uppbackande sakerna. Detta skulle kunna ske genom auktion, eller så skulle relativa priser på de uppbackande sakerna kunna sätta i förväg och sedan årligen justeras i förhållande till verkliga priser på andrahandsmarknaden. Oavsett väg, skulle inlösandet av pengar mot de uppbackande sakerna fungera precis som en skatt på resurser eller giftutsläpp.

Låt oss se på ett konkret exempel på hur det kan fungera. En lokal regering betalar ut lön till poliser, brandmän och den lokala, ekologiska uppstädningspersonalen. En av dem spenderar sin lön på mat, el och en ny växellåda till sin bil. Maten kommer från ett lokalt jordbruk, som spenderar en del av pengarna på rätten att pumpa upp 300 000 gallon vatten per år från den lokala akviferen. Denna betalning går till den lokala regeringen, som är de förtroendevalda för den delen av allmännyttorna.

Under tiden går en del av pengarna för växellådan till en fabrik någonstans, som betalar en del av dessa för utsläppsrätter som behövs för verksamheten. Denna kostnad ingår i priset för växellådan, som också speglar utsläppsrätter för bensin använd för att transportera den, mineralrätterna för järnådror som använts för att tillverka stålet, och så vidare. Dessa betalningar går till olika allmännyttors förtroendemän, en del lokala, en del regionala och en del nationella eller globala. Varje fabrik som tänker ut ett sätt att använda mindre av allmännyttorna – t.ex. att göra mindre utsläpp, eller att återanvända metall från gammalt skrot – kommer att kunna minska sina kostnader och göra en högre vinst. Vinstmotivet blir därigenom en allierad, istället för fiende, till vår önskan att läka jorden.

Kom ihåg principen om att alla de saker vi använder som pengar blir högt värderade, så att vi söker mer av det. När guld är pengar gräver vi mer guld, bortom allt praktiskt behov av det. I samhällen där boskap är pengar håller folk sig med hjordar bortom sina behov. Om vi använder olja eller energi som uppbackning av pengar, såsom vissa föreslår, skulle vi försöka att producera och lagra mer olja. Men tänk om vi använder olja som fortfarande är i marken, guld som fortfarande är i bergen, och skogar som fortfarande står på rot som valutauppbackning? Skulle vi då inte lyfta upp även deras värden och söka att skapa mer och mer av dem? Mekanismen är inte alls något mysterium. Om du måste betala hela miljökostnaden för oljeutvinning, måste du ihärdigt hitta på sätt att hålla kvar oljan i marken. Om du måste betala för varje enhet utsläpp, strävar du efter att släppa ut mindre.
Ett alternativt medel för att nå samma mål skulle vara att regeringen skapade kreditpengar genom att låna från centralbanken till nollränta och återbetala lånen med pengar från försäljningen av de allmännyttor den håller i förtroende. Regeringen skulle också utfärda obligationer till investerare och centralbanken skulle utöva penningpolitik precis som idag genom att köpa och sälja olika mängder av dessa obligationer på den öppna marknaden. Det är av avgörande vikt att dessa obligationer bär nollränta (eller negativ ränta), en möjlighet som jag ska förklara i de efterföljande kapitlen. I annat fall skulle ett behov av oändlig tillväxt i användandet av allmännyttorna skapas.

I vilket fall skulle producenter ha ett finansiellt motiv för att minimera sin användning av allmännyttorna. Idag finns inget sådant motiv, eller ifall det finns, är det bara av en slump. Detta system skulle till fullo internalisera sociala och ekologiska kostnader. När ett borrningsföretag idag dränerar en akvifer eller en trålarflotta tömmer ett fiskbestånd, är kostnaderna för samhället och planeten externa i förhållande till producenternas balansräkningar. Med detta system är det inte längre sant. Då dessa kostnader skulle passera nedströms industrier och slutligen till konsumenter, skulle konsumenterna inte längre stå inför dilemmat att de billigaste varorna också är de som orsakar mest social och miljömässig skada, medan ”fair-trade”-produkter och ekologiska produkter är mycket dyrare. Istället skulle produkter som undvek utsläpp i tillverkningsprocessen komma att bli billigare eftersom utsläppsrätter skulle kosta en hel del pengar. Produkter skulle bli dyrare i proportion till den mängd allmännyttor de förbrukar i sin tillverkning.
Vissa kan tänkas invända att detta system skulle nödvändiggöra en massa byråkrati och pappersarbete, då det måste hålla reda på varje miljöförstörare och social kostnad genererad i produktionsprocessen. Mitt svar på detta är tvåfalt. För det första att detta system förkroppsligar den nya attityden av miljöansvar som vill veta och ta ansvar för vårt agerandes effekter för andra varelser. Se vad som händer med jorden när vi är omedvetna om riskerna med oljeutsläpp och kärnkraftskatastrofer. I hela tiden ökande utsträckning vill vi veta vad vi gör, vill vi veta alla effekter av vårt agerande, vill vi ta ansvar för det. Denna attityd är helt naturlig för det sammankopplade självet som vet att ”det jag gör mot andra, gör jag mot mig själv.”

För det andra är det som jag har beskrivit mycket mindre komplicerat än dagens bysantinska och oekonomiska system av regleringar, som sätter miljömässigt ansvar och finansiell vinst i motsättning till varandra. Ur användarens perspektiv är det inget mer än en skatteväxling bort från försäljning och intäkter och mot råvaror och utsläpp. Privata producenter skulle få betala för saker som idag är ”gratis” – åtminstone gratis för dem. Du kanske ser detta som en form av indirekt beskattning, men ett annat sätt att se det är att producenter helt enkelt betalar för de saker de tar från allmännyttorna, de saker de tar från oss alla. Det är bara rättvist. Vi skulle kunna säga att en sådan beskattning bara är ett stadfästande av principen att ”de som drar nytta av livets större gemenskap också måste bidra till livets större gemenskap.” De som tar från allmännyttan måste också bidra till det allmänna goda i samma utsträckning.

Dagens typ av skatter och sätt att ta ut avgifter bidragande till det allmänna goda, är nästan raka motsatsen till vad vi vill skapa i vår värld. Vi kan utan att betala ta från allmännyttorna det som ingen borde äga, och ändå är den enda sak som vi kan sägas äga vår egen arbetskraft, föremål för beskattning i form av inkomstskatt. Samtidigt är vi tvungna att betala en skatt på cirkulationen av varor (en försäljningsskatt) medan det inte utgår någon skatt för ackumulering av rikedom som inte används för utbyte. Det är helt bakvänt. Penningsystemet som jag beskriver i detta kapitel reverserar inkomstskatt, växlar bort skatt från vad du kan förtjäna och över till vad du tar. Nästa kapitel beskriver en liknande reversering av försäljningsskatt, växlande över kostnader från spenderande och till ansamlande.

Trots min uppfostran i ett poliskt liberalt hushåll som rättfärdigar inkomstskatter av skälet att de lägger en större andel av skattebördan på dem som är mest kapabla att betala, har jag alltid känt en grundläggande indignation över inkomstskatt. Den synes orättvist. Varför skulle de mest produktiva eller hårdast arbetande människorna betala mer? Det vore mycket mer logiskt att låta människor få betala för vad de i verkligheten tar.
För läsaren som inte är bekant med oortodoxt ekonomiskt tänkande, vill jag betona att detta förslag passar in i ett respektabelt historiskt sammanhang. Det utgör en syntes av flera element. Idén med att växla skatter till förorenare och resurskonsumtion utvecklades av A.C.Pigou på tidigt 1900-tal och fördes vidare av sådana personer som Herman Daly, Paul Hawken och oräkneliga miljövänner. Idén med att eliminera vinsten från ägandet av allmännyttor går tillbaka till Henry Georges tradition som jag diskuterade i kapitel 4.# Ett flertal nutida tänkare har föreslagit uppbackning av valuta med sådana saker som energi och andra resurser (men så vitt jag vet har de inte övervägt uppbackning med energi och andra resurser som fortfarande är kvar i marken). Det jag föreslår i detta kapitel är en naturlig förlängning av idéerna hos Henry George och Silvio Gesell in i den ekologiska tidsåldern, stadigt förankrad i två eller tre tanketraditioner.

Allmännyttornas viktigaste föremål är utan tvivel själva marken, objektet för den ursprungliga kritiken av egendomsinstitutionen. Georges och Gesells förslag som har sitt upphov i denna kritik passar som hand i handske in i det monetära system jag har beskrivit. För vad är Georges ”enkel skatt” annat än en avgift betald för rätten att använda allmännyttan (marken)? Denna skatt som tar ut på markens underliggande värde oberoende av några förbättringar av den#, kan också ta formen av arrende eller nyttjanderättsavgift. Eftersom markförbättringar inte är flyttbara och ofta kräver åratal eller decennier att åstadkomma, bör arrendatorn helt klart få förtursrätt till förnyelse. Många gradvisa och försiktiga sätt att förverkliga återförandet av mark till det allmänna har föreslagits; det finns inget behov av att konfiskera existerande innehav av fast egendom, utan bara att stadfästa principen om att marken tillhöra alla.# Det innebär att ingen bör tillåtas att tjäna finansiellt på att äga marken.

Samma gäller det elektromagnetiska spektrumet, mineralerna i jorden, generna, och den ansamlade fonden av mänsklig kunskap. Dessa bör vara tillgängliga för hyra, inte ägarskap, och hyran bör gå till det allmänna. Antagligen skulle de som kan använda dessa tillgångar på bästa sätt, vara mest angelägna om att hyra dem. Det skulle fortfarande finnas utrymme för entreprenörskap – till och med mer än idag, då tillgång till resurser inte skulle baseras på tidigare ägarskap utan på mest effektiva användning. Det skulle inte längre finnas någon profitering på att ”jag äger och du gör det inte”.

Föregående redogörelse för utställande av valuta kan ha gett intryck av att det är den federala regeringen som kommer att skapa det mesta av pengarna. Det är inte vad jag förutser. Många av de allmännyttor på vilka pengar kommer att baseras administreras bäst bioregionalt. Till exempel så drabbar många föroreningars mest förödande effekter lokala ekosystem, och bara indirekt planeten som helhet. Det hjälper föga att ha en global begränsning av ozonemissioner när skadan på människor och träd kommer från regionala koncentrationer av det. Således kan det vara Kalifornien eller kanske mindre politiska enheter av det som utfärdar valuta uppbackad av ozonemissionsrätter. I vissa fall, där det finns en överlappning av lokala och globala effekter, kan det hända att förorenare måste betala för två olika rätter till samma förorening.

Den viktigaste allmännyttan, marken, är också till sin natur en lokal allmännytta – mark är de facto själva definitionen av ”lokal”. Totalt sett medför pengar baserade på allmännyttor en generell decentralisering av finansiell och i slutänden politisk auktoritet till den lokala nivån. Naturligtvis finns det vissa typer av allmännyttor och mänskliga strävanden som berör hela planeten; således måste det oundvikligen finnas politisk makt på en global nivå med möjlighet att samordna mänsklig aktivitet, förmodligen användande pengar. Men global eller nationell regering bör inte administrera någon form av allmännytta som till sin natur är regional eller lokal. Eftersom så mycket av allmännyttorna – mark, vattenflöden, mineraler, några fiskeområden, och ekosystemets kapacitet att hantera många typer av föroreningar – är lokala, korresponderar det penningsystem som jag har beskrivit med ett skifte i politisk makt bort från centraliserade regeringar. Lokala regeringar kommer att ha makten att ställa ut pengar uppbackade av verklig rikedom.

Så långt har jag beskrivit hur nationella och lokala regeringar skulle kunna ställa ut pengar baserade på den naturliga rikedom de administrerar i förtroende för samhällen, mänsklighet och jorden. Ändå är inte varje källa till rikedom något från de kollektiva allmännyttorna. Egendomskritik som sträcker sig tillbaka till de tidiga kristna fäderna insåg att en person åtminstone äger sin egen tid, arbete och liv. Trots allt föds vi utan någonting annat, och ska återvända till graven utan ens det. Våra liv, om något, är våra egna. Skulle individer då inte vara kapabla att ställa ut pengar eller erhålla kredit ”uppbackad” av deras egna produktiva resurser?

Nå, vi gör det redan idag när privata företag eller individer skapar pengar genom banklån. Oavsett om vi kan säga att vi är ”skyldiga” våra liv, så är vi helt säkert ”förtroendemän” för vår tid, vår energi och den kreativa kraft som finns inom oss. Om en regering kan ställa ut valuta baserat på den produktiva rikedom den håller i förtroende, varför kan inte en privat person göra detsamma?

Jag ställer den här frågan eftersom några monetära reformister tycker att det här är en dålig idé och har byggt hela ekonomiska filosofier runt guld eller system av fiatpengar i vilka delvisa uppbackningsreserver och privat skapande av kreditpengar skulle vara förbjudet. Jag ska adressera denna fråga något på djupet eftersom den representerar en viktig linje av tänkande i New Economics. Nyligen framförda förslag av den monetära historikern Stephen Zarlenga har till och med fått sympati i utkanten av amerikansk politik, noterbart med kongressman Ron Paul. Slopandet av delvis uppbackningsreserv är också en del av filosofin hos vissa följare av den sociala kreditrörelsen, den österrikiska ekonomiska skolan och många andra. Deras logik föreföll mig först tilltalande, och de tillhandahåller en mycket genomarbetad redogörelse för de katastrofala effekterna av skuldtillväxten i mitten och andra halvan av 1900-talet, när pengar frikopplades från guld.

Det hävdas att ett system med 100% reserver skulle förhindra skulder från att överskrida pengar – men hur förhindrar man i så fall rikedomskoncentrationen i räntans närvaro?
Med undantag för den österrikiska skolan, stöder de flesta förespråkare för 100% reserver även någon form av ekonomisk omfördelning eller monetär expansion, så som direkt spenderande av statliga fiatpengar in i ekonomin så att låntagare kan erhålla tillräckligt med pengar för att kunna betala amortering och ränta på befintliga lån. Frederick Soddy, som var en av de första moderna ekonomer som insåg omöjligheten av obegränsad exponentiell tillväxt, och att skilja mellan pengar och rikedom, föreslog 100% i reservkrav för banker för att exkludera dem från penningskapande affärer, och förutsatte även att regeringen skulle spendera pengar in i existens på nivåer tillräckliga för att förhindra deflation. Irving Fisher, som uppfann matematisk ekonomi och enligt mångas förmenande är USAs största ekonom, lade fram ett liknande förslag som han kallade ”100-procent-pengar”. Major Douglas gick ännu längre genom att förespråka en social utdelning som skulle betalas till alla medborgare.

Jag lade ganska mycket tid på att försöka lösa frågan om huruvida delvisa uppbackningsreserver eller fulla uppbackningsreserver är förenliga med en helig ekonomi. Efter att ha brottats med frågans formidabla komplexitet och läst skrivelser som går ända tillbaka till 1930-talet, gav jag en dag upp och lade mig ner i soffan där det, förutsägbart och något förargligt, sakta gick upp för mig att de två systemen inte var så fundamentalt olika som de flesta trodde. Förvirringen, som är utbredd på internet, kommer på en nivå från en förenklad och felaktig bild av hur delvisa uppbackningsreserver faktiskt fungerar, och på en djupare nivå från en artificiell och irrelevant skillnad mellan vad som är konventionellt och vad som är verkligt. Jag presenterar ett alternativt synsätt i appendixet.
Här är det tillräckligt att säga att förslagen i denna bok inte passar in i något av systemen. Generellt har jag mer sympati för ett system som inkluderar privat kredit, för det första därför att det medger organiskt, endogent penningskapande oberoende av en central auktoritet, för det andra därför att det lättare inkorporerar nya spännande sätt för ekonomisk samverkan såsom kommersiella byteshandelsringar och ömsesidiga kreditsystem, för det tredje eftersom det medger mycket större flexibilitet i finansiell övergång och kapitalformering och för det fjärde för att det förenklar kreditkvittning mellan banker. Dessutom är det, så som några av Irving Fishers kollegor började inse i mitten av 1930-talet, nästan omöjligt att förhindra delvisa reservdepositioner från att dyka upp i maskerade former.# Jag tar med denna punkt från appendixet men betänk: även om du utfärdar en IOU (skuldebrev, från eng. I Owe You) till en vän, och din vän ger den till någon annan vän i brist på kontanter, har du ökat penningmängden.

Oavsett för- och nackdelarna med privat penningskapande via kredit, och oavsett om regeringen trycker sedlar eller skapar kreditpengar i samarbete med en centralbank, så kommer en betydligt större del av pengarna att ha sitt upphov utanför det privata banksystemet än idag. Orsaken är ganska enkel: mycket av allmännyttorna som idag används som bas för privat kreditskapande skulle bli offentliga. Till exempel skulle inget företag längre kunna ta lån baserat på förväntade framtida intäkter från uttömmandet av en akvifer. De framtida kostnaderna för det uttömmandet kommer att vara internaliserade och återbetalda till det offentliga via användningsrätterna. Det kan ändå fortfarande finnas möjlighet till vinst – till exempel om någon hittar en effektivare eller produktivare användning av samma mängd vatten. Sådana saker är en legitim grund för privat penningskapande; det som är illegalt är skapandet av pengar genom att ta något som borde höra till alla.

På grund av att dagens ägande av allmännyttorna är koncentrerat, är även den vinst som kommer från själva ägandet väldigt koncentrerat. När producenter (och i slutänden konsumenter) betalar hela kostnaden för inbäddad energi och råvaror och den rimliga hyran för mark och andra allmännyttor, så kommer mycket av den rikedom som idag koncentreras på få händer att istället ansamlas hos allmännyttornas förtroendemän. Situationen kommer att vara analog med vad som händer när sådana länder som Venezuela och Bolivia nationaliserar sina oljefält. Utländska producenter kan fortfarande sköta fälten, men de gör endast vinst på tjänsten att extrahera oljan och inte på ägandet av själva oljan. Den delen av vinsten går till nationen. Vad som händer med dessa pengar beror på politik – de kan gå till ett kotteri av korrupta tjänstemän, eller så kan de gå till offentliga arbetsprojekt, eller så kan de betalas direkt till folket som en slags royalty (som i Alaska, där varje invånare får en årlig betalning på flera tusen dollar). Utsträckt bortom olja till hela allmännyttorna, gör detta enorma mängder pengar tillgängliga för regeringar på olika nivåer, speciellt på lokal och bioregional nivå, ersättande dagens former av beskattning.

En annan konsekvens av valuta baserad på allmännyttor är att vi skulle betala mycket mer för en hel del saker som idag är billiga eftersom deras pris skulle förkroppsliga kostnader som vi nu skickar vidare till andra människor eller framtida generationer. Varor skulle bli dyrare i förhållande till tjänster, och skulle ge ekonomiska motiv för reparation, återanvändning och återvinning. Borta skulle den skeva ekonomi vara som gör det billigare att köpa en ny TV istället för att laga en gammal. Borta skulle vara det nuvarande finansiella motivet för planerad skrotning. En ny affärsmodell (redan uppdykande i vissa industrier) skulle blomstra: extremt hållbara, enkelt reparerade maskiner som leasas snarare än säljs till konsumenter.

Det är bara två generationer sedan som så oansenliga saker som en brödrost skulle ha tagits till en reparationsverkstad. Även skor och kläder lagades. Sådana tjänster är av naturen inte bara lokala, och därigenom stärkande lokala ekonomier, utan de bidrar också till en attityd av omsorg om våra materiella saker, och i förlängningen till materialitet rent generellt. Ett liv fullt av slit-och-släng-prylar är inget rikt liv. Hur kan vi ha en helig ekonomi om vi inte behandlas dess saker – de saker som människor skapar och utbyter – med vördnad? Jag finner det mycket tillfredsställande att ett penningsystem baserat på en skyddande vördnad för naturen, på det individuella planet lockar till samma vördande attityd till saker som vi tillverkar av naturliga råmaterial.

På den kollektiva nivån kommer denna vördnad att ta formen av en väldigt annorlunda tonvikt på offentliga utgifter. De enorma resurser som gjorts tillgängliga genom återföring av allmännyttorna till det allmännas bästa kan riktas mot läkande av gångna seklers förstörande av dessa allmännyttor. Ekologiska katastrofer kommer obevekligt att rikta vår uppmärksamhet mot de brådskande behoven att läka skogarna, våtmarkerna, haven, atmosfären och varje annat ekosystem från den ödeläggelse som den industriella eran medfört. Detta behovs brådska kommer att skifta vår energi bort från konsumtion och krig.

Krig är en oundviklig följeslagare till ett ekonomiskt system som kräver tillväxt. Vare sig genom kolonisering av länder, eller underkuvandet av folk, har vi ett konstant behov av att få tillgång till nya källor av social- och naturkapital för att föda penningmaskinen. Krig ökar också konsumtionen och mildrar den tidigare beskrivna överkapacitetskrisen. Tävling om resurser och marknader var således den primära drivkraften för krig på 1900-talet, både bland supermakterna, och mot var och en som motsatte sig kolonisering och imperialism. Begränsning av resurskonsumtion är en av pelarna för oförändrad eller krympande ekonomi, som kortsluter denna primära drivkraft för krig och frigör enorma resurser för inriktning mot läkande av planeten.

Penningsystemet som jag har beskrivit går långt i reverseringen av den tidseran gamla egendomsorättvisan, såväl som de fås rov mot de många och mot det framtida arvet genom exploatering av allmännyttorna. Dock saknas en stor bit: som vi konstaterade i kapitel 5 utgör samma orättvisa, som utgör del av egendom, också en del av pengar. Jag har beskrivit en ny berättelse om värde och hur den ska förkroppsligas i pengar men ännu lämnat dess tvång orört, vilket är oberoende av berättelsen om värde för att driva antingen tillväxt eller rikedomskoncentration (eller båda). Är det möjligt att behandla pengar som en allmännytta precis på samma sätt som marken eller atmosfären? Är det möjligt att reversera räntans mekanism som, likt expropriation av allmännyttorna, tillåter de som äger det att profitera på själva ägandet? Det är till denna avgörande fråga vi vänder oss härnäst.

 

Prev                                                                                                                                                    Next

Leave a Reply