KAPITEL 2: KNAPPHETENS ILLUSION

Med oförminskad skönhet, blommar och växer det engelska landet;vinkande med gula skördar; tätt beströdd med verkstäder,industriella implantat, med femton miljoner arbetare, underförstått de starkaste, de händigaste och de mest tjänstvilliga vår jord någonsin haft; dessa män är här; arbetet de har utfört, frukterna de har bärgat är här, överflödande och frodigt i händerna på var och en av oss; och skåda, ett olycksbringande påbud som från trolldom har förts fram, sägande, ”Rör det inte, ni arbetare, ni mästerarbetare, ni mästerdagdrivare; ingen av er får röra det, ingen av er ska bli förtjänt av det; detta är förtrollad frukt!”

• Thomas Carlyle, Past and Present

Det har sagts att pengar, eller åtminstone kärleken till dessa, är roten till allt ont. Men varför skulle det vara det? Trots allt är det grundläggande syftet med pengar helt enkelt att möjliggöra utbyte – med andra ord att sammanlänka gåvor med mänskliga behov. Vilken kraft, vilken monstruös perversion har förvandlat pengar till det motsatta: en knapphetens agent?

Vi lever sannerligen i en värld av grundläggande överflöd. En värld där väldiga mängder mat, energi och material går till spillo. Halva världen svälter medan den andra halvan förslösar tillräckligt för att föda den första halvan. Folk i tredje världen och i våra getton saknar mat, härbärge och andra grundläggande nödvändigheter och har inte råd att köpa dessa. Samtidigt öser vi enorma resurser på krig, plastskräp och oräkneliga andra produkter som inte tjänar mänsklig lycka. Fattigdomen beror uppenbarligen inte på brist på produktionskapacitet. Inte heller beror den på brist på vilja att hjälpa: många människor skulle uppskatta att skänka mat till fattiga, att återställa naturen, och utföra annat meningsfullt arbete men kan det inte eftersom det inte finns några pengar i det. Pengar misslyckas fullständigt med att sammanlänka gåvor och behov. Varför?

I åratal trodde jag, följande den allmänna uppfattningen, att svaret var ”girighet”. Varför håller arbetsplatser med låga löner och dålig arbetsmiljö nere lönerna på ett absolut minimum? Girighet. Varför köper människor bensinslukande SUVar? Girighet. Varför hämmar läkemedelsbolagen forskning och säljer droger som de vet är farliga? Girighet. Varför spränger leverantörer av tropiska fiskar korallrev med dynamit? Varför pumpar fabriker ut giftigt avfall i floder? Varför plundrar företagspirater anställdas pensionsfonder? Girighet, girighet, girighet.

Till slut blev jag otillfredsställd med det svaret. Dels därför att det ingår i samma separationsideologi som finns i roten till vår civilisations ondska. Det är en ideologi lika gammal som agrikulturens uppdelning av världen i två separata sfärer: den vilda och den inhemska, den mänskliga och den naturliga, vetet och ogräset. Det sägs att det finns två motsatta krafter i världen, gott och ont, och att vi kan skapa en bättre värld genom att eliminera det onda. Det finns något dåligt i världen och något dåligt i oss själva, något vi måste utrota för att göra världen säker för det goda.

Kriget mot ondskan genomsyrar varje institution av vårt samhälle. I agrikulturen visar det sig som en önskan att utrota vargar, att förstöra allt ogräs med glyfosat, att döda alla skadedjur- och växter. Inom medicinen är det kriget mot sjukdomsalstrande mikrober, en konstant kamp mot en fientlig värld. Inom religionen är det kampen mot synd, eller ego, eller mot trolöshet eller tvivel, eller mot uttrycken för dessa: djävulen eller hedningen. Det är mentaliteten för rening och utrensning, för självförbättring och erövring, för upphöjning över naturen och önskan om uppstigning, för självuppoffring i syfte att bli god. Framför allt är det kontrollmentaliteten.

Det sägs att när slutsegern över ondskan vunnits, kommer vi att inträda i paradiset. När vi eliminerar alla terrorister eller bygger en ogenomtränglig barriär mot dem, kommer vi att vara trygga. När vi utvecklar en oemotståndlig antibiotika och artificiell reglering av kroppsprocesser, kommer vi att ha perfekt hälsa. När vi gör kriminalitet omöjlig och har en lag som reglerar allt, kommer vi att ha ett perfekt samhälle. När du övervinner din lathet, dina impulser, dina beroenden, kommer du att ha ett perfekt liv. Fram till dess får du helt enkelt försöka hårdare.

På samma sätt antas problemet i det ekonomiska livet vara girighet, både utom oss själva i form av alla dessa giriga människor och inom oss själva i form av våra egna giriga tendenser. Vi tycker om att föreställa oss själva som mindre giriga – kanske har vi giriga impulser men vi har dessa under kontroll. Till skillnad mot vissa! Somliga människor lägger inte band på sin girighet. De är i avsaknad av något fundamentalt som du och jag har, någon grundläggande anständighet, grundläggande godhet. De är med andra ord ”dåliga”. Om de inte kan lära sig att kontrollera sina begär, att nöja sig med mindre, så måste vi tvinga dem.

Girighetsparadigmet är helt tydligt förknippat med dömande av andra såväl som dömande av sig själv. Vår självrättfärdiga ilska och vårt hat mot de giriga härbärgerar den hemliga fruktan för att vi själva inte ska vara ett dugg bättre än de. Det är hycklaren som är mest nitisk i förföljelsen av ondska. Att externalisera fienden ger uttryck för olösta känslor av ilska. På ett sätt är detta en nödvändighet: konsekvenserna av att stänga inne dessa känslor eller rikta dessa inåt vore fruktansvärda. Men det kom en tid i mitt liv då jag var färdig med att hata, färdig med att kriga mot självet, färdig med att sträva efter att vara god, och färdig med att låtsas att jag skulle vara bättre än någon annan. Jag tror att mänskligheten som ett kollektiv också är på väg att närma sig den punkten. Girighet är i slutänden en ”röd sill”, ett symptom för ett djupare problem och inte en orsak. Att beskylla girigheten och bekämpa den genom att intensifiera programmet av självkontroll är att intensifiera kriget mot självet, vilket bara är ett annat uttryck för kriget mot naturen och kriget mot ”det andra” som utgör grunden till den nuvarande civilisationskrisen.

Girigheten är förståelig i en situation med knapphet. Vår förhärskande ideologi gör det antagandet; det är inbyggt i vår berättelse om självet. I ett universum styrt av fientliga eller likgiltiga krafter befinner sig det separerade självet alltid på randen till utrotning, och är tryggt endast i den mån det kan kontrollera dessa krafter. Inkastade i ett objektivt universum skiljt från oss själva måste vi tävla med alla andra om begränsade resurser. Både biologi och ekonomi har därför, baserat på berättelsen om det separerade självet, skrivit in girighet bland sina grundläggande axiom. I biologin är det genen som söker maximering av reproduktivt egenintresse; i ekonomin är det den rationelle aktören som söker maximering av finansiellt egenintresse. Men tänk om antagandet om knapphet är fel – en projektion av vår ideologi istället för en given verklighet? I så fall är girighet inte inskriven i vår biologi utan snarare ett symptom på upplevd knapphet.

Det faktum att rika människor tenderar att vara mindre generösa än fattiga människor indikerar att girighet återspeglar en upplevd snarare än en verklig knapphet. Enligt min erfarenhet lånar eller ger fattiga människor ofta varandra småsummor som, proportionellt sett, skulle motsvara hälften av en rik persons nettoförmögenhet. Extensiv forskning stöder denna observation. En stor undersökning år 2002 av Independent Sector kom fram till att amerikaner som tjänade mindre än $25.000 gav 4,2% av sin inkomst till välgörenhet till skillnad från 2,7% bland människor som tjänade över $100.000. Mer nyligen kom Paul Piff, en socialpsykolog vid University of California Berkeley, fram till att ”låginkomsttagare var mer generösa, medmänskliga och hjälpsamma mot andra än de som tjänade mer”.¹ Piff upptäckte att när studieobjekt gavs pengar att anonymt fördelas mellan de själva och en kollega (som aldrig skulle få veta deras identitet), så korrelerade deras generositet inverterat mot deras socioekonomiska status.²

Samtidigt som det är frestande att av detta dra slutsatsen att giriga människor blir rika, är det en lika gångbar tolkning att rikedom gör människor giriga. Varför skulle det vara så? I en situation med överflöd är girighet löjlig; bara i en situation med knapphet är den rationell. Den rike upplever knapphet där sådan inte finns. De oroar sig också mer än andra för pengar. Kan det vara så att pengarna själva orsakar en upplevd knapphet? Kan det vara så att pengar som nästan är synonymt med säkerhet, ironiskt nog frambringar motsatsen? Svaren på båda frågorna är ja. På den individuella nivån har rika människor mycket mer ”investerade” i sina pengar och är mindre benägna att släppa taget om dem. (Att lätt släppa taget om dessa reflekterar en attityd av överflöd.) På den systemiska nivån är, som vi ska se, knapphet även inbyggd i pengar som ett direkt resultat av hur dessa skapas och cirkulerar.

Antagandet om knapphet är ett av ekonomins två centrala axiom. (Det andra är att människor naturligt söker att maximera sitt rationella egenintresse.) Båda är falska eller, för att vara mer exakt, de är bara sanna inom en snäv sfär, en sfär som vi, såsom grodan längst ner i botten på brunnen, misstar för att vara hela verkligheten. Det vi tar för objektiv sanning är, som så ofta är fallet, i realiteten vårt eget tillstånd projicerat på den ”objektiva” världen. Vi är så försänkta i knapphet att vi tar den för att vara verklighetens natur. Men faktum är att vi lever i en värld av överflöd. Den allestädes närvarande knapphet vi upplever är en artefakt av vårt penningsystem, vår politik och av våra uppfattningar.

Som vi ska se har vårt penningsystem, system med ägarskap och allmänna ekonomiska system uppfattningen om knapphet inbyggda. Det är det enskilda och separerade självet, det kartesiska självet: en bubbla av psykologi strandsatt i ett likgiltigt universum, sökande att äga, kontrollera och aggregera så mycket rikedom som möjligt åt sig själv, på förhand dömt av själva avskärmandet från rikedomen i sammanlänkat varande till erfarenheten av att aldrig ha tillräckligt.

Hävdandet att vi lever i en värld av överflöd provocerar ibland fram en emotionell reaktion, gränsande till fientlighet, hos de av mina läsare som tror att harmonisk mänsklig samexistens med resten av livet är omöjlig utan en massiv befolkningsreduktion. De hänvisar till Peak Oil och resursuttömning, global uppvärmning, utmattningen av våra odlingsmarker och vårt ekologiska fotavtryck som bevis för att jorden inte länge till kan upprätthålla industriell civilisation på nuvarande befolkningsnivåer.

Denna bok erbjuder ett svar på denna oro som en del av en vision om en helig ekonomi. Viktigare är dock att den likaledes adresserar ”hur”-frågorna – t.ex. hur vi ska ta oss härifrån och dit. För stunden bjuder jag på ett partiellt svar som ingivelse till hopp.

Det är sant att mänsklig aktivitet idag kraftigt överbelastar jorden. Fossila bränslen, akviferer, matjord, kapaciteten att absorbera föroreningar och de ekosystem som underhåller biosfärens livskraft reduceras alla i ett alarmerande tempo. Alla åtgärder på diskussionsbordet är alldeles för lite och alldeles för sent – en droppe i havet i jämförelse med vad som behövs.

Å andra sidan är en enorm portion av denna mänskliga aktivitet antingen överflödig eller fördärvlig för mänsklig lycka. Betänk först vapenindustrin och resurserna som förbrukas i krig: ca $2 biljoner per år, ett enormt vetenskapligt etablissemang, och miljoner unga människors livsenergi, allt för att fylla inget behov alls utöver det vi själva skapar.

Betänk husindustrin här i USA med de två senaste decenniernas enorma McMansions som inte heller de fyller något verkligt mänskligt behov. I vissa länder skulle en byggnad av den storleken inhysa femtio personer. Som det nu är förblir de rymliga vardagsrummen oanvända eftersom människor känner sig obekväma i omänskligt stora utrymmen och hellre söker sig till det mer bekväma lilla skyffet eller frukostvrån. Materialet, energin och underhållet av sådana monstruösa hus är ett resursslöseri. Kanske till och med ett större slöseri än utbyggnaden av villaförorter som gör kollektivtrafik omöjlig och nödvändiggör omåttliga mängder bilkörning.

Betänk matindustrin som uppvisar ett massivt slöseri på alla nivåer. Enligt en regeringsundersökning uppgår kassationerna från lantbruk till detaljhandel till ca 4%, från detaljhandel till konsument ca 12% och på konsumentnivån till ca 29%.³ Dessutom används en stor andel av odlingsmarken till biobränsleproduktion, och mekaniserat jordbruk förhindrar arbetskraftsintensiv samodling och andra intensiva produktionstekniker som kraftigt skulle öka produktiviteten.⁴

Sådana tal anger potentialen som till stor del finns tillgänglig även i en värld med sju miljarder människor – men med ett förbehåll: människor kommer att spendera mycket mer tid (per capita) på matodling, i en helomvändning av den trend som varat de två senaste århundradena. Få inser att organiskt jordbruk kan vara två till tre gånger mer produktivt än konventionellt jordbruk – per hektar, inte per arbetstimme.⁵ Och intensiv trädgårdsodling kan vara ännu mer produktiv (och ännu mer arbetskraftsintensiv). Om du tycker om trädgårdsodling och anser att de flesta människor skulle ha nytta av att vara närmare jorden, är detta goda nyheter. Med bara några timmars arbete i veckan kan en typisk förortsvillaträdgårdsodling på kanske hundra kvadratmeter täcka det mesta av en familjs behov av grönsaker; fördubbla det och du kan få fram en ansenlig mängd stapelföda också, såsom potatis, sötpotatis och squash. Är det vidsträckta transkontinentala långtradarsystemet som förser resten av landet med Californiaodlad sallad och morötter verkligen nödvändigt? Förbättrar det livet på något sätt?

En annan typ av slöseri härrör från tarvliga konstruktioner och det ”planerade” åldrandet av våra tillverkade saker. För närvarande finns det väldigt få argument, och ibland några motargument, till att tillverka saker som håller länge och är lätta att laga, med det absurda resultatet att det ofta är billigare att köpa nytt än att laga gammalt. Detta är i slutänden en konsekvens av vårt penningsystem och det kommer att reverseras i en helig ekonomi.

På min gata äger varje familj en gräsklippare som används kanske tio timmar per sommar. Varje kök har en mixer som används högst femton minuter per vecka. I varje ögonblick står ungefär hälften av bilarna parkerade på gatan oanvända. De flesta familjer har sin egen häcksax, sina egna elverktyg och sin egen träningsutrustning. Eftersom de är oanvända den mesta tiden är dessa saker överflödiga. Vår livskvalité skulle vara lika hög med halva antalet bilar, en tiondel av antalet gräsklippare och två eller tre trappmaskiner för hela gatan. I själva verket skulle den vara högre eftersom vi skulle få tillfällen att interagera och dela.⁶ Även vid vår nuvarande, omotiverat höga konsumtionsnivå står ca 40% av världens industriella kapacitet oanvänd. Den siffran skulle kunna ökas till 80% utan någon förlust i mänsklig lycka. Allt vi skulle förlora är föroreningarna och ledan från massor av fabriksproduktion. Självklart skulle vi förlora ett stort antal ”jobb” också, men eftersom dessa inte bidrar särkilt mycket till mänskligt välbefinnande i alla fall, så kunde vi anställa dessa människor till att gräva hål i marken och sedan fylla igen dessa igen utan att ha förlorat något. Eller så kunde vi, vilket är bättre, hänge dem åt arbetskraftintensiva roller såsom kultur, sjuk- och äldrevård, återställande av ekosystem, och alla andra behov som idag tragiskt nog inte täcks på grund av bristen på pengar.

En värld utan vapen, utan McMansions i utbredda förorter, utan berg av onödiga förpackningar, utan gigantiska, mekaniserade monoodlingar, utan energislukande storpacksaffärer, utan elektroniska reklamtavlor, utan oändliga högar med köp-och-släng-skräp, utan överkonsumtion av konsumentprodukter som ingen egentligen behöver, är ingen utarmad värld. Jag håller inte med de miljöaktivister som säger att vi måste klara oss med mindre. Faktum är att vi kommer att ha mer: mer skönhet, mer samvaro, mer uppfyllelse, mer konst, mer musik, och materiella föremål som är färre i antal men överlägsna i användning och estetik. De billiga saker som fyller våra liv idag kan bara, oavsett kvantitet, förbilliga livet.

En del av det helande som en helig ekonomi representerar är helandet av den splittring vi gjort mellan ande och materia. Att jag håller mig till alla tings helighet innebär att jag förespråkar en omfamning av, inte en avhållsamhet från, materialism. Jag tror att vi kommer att älska våra saker mer och inte mindre. Vi kommer att värdesätta våra materiella tillgångar, hedra var de kom ifrån och vart de kommer att ta vägen. Om du har en uppskattad baseballhandske eller ett fiskespö, förstår du nog vad jag talar om. Eller kanske hade din farfar en favorituppsättning med träbearbetningsverktyg som han höll i perfekt skick i femtio år. Det är så vi kommer att hedra våra saker. Kan du föreställa dig hur världen skulle vara om samma omvårdnad och omtanke gick in i allt vi producerade? Om varje ingenjör la in så mycket kärlek i sina skapelser? Idag är en sådan attityd oekonomisk; det är sällan i någons ekonomiska intresse att behandla en sak som helig. Du kan bara köpa en ny basebollhandske eller ett nytt fiskespö, och varför vara alltför försiktig med dina verktyg när nya är så billiga? Våra sakers billighet är del av nedvärderingen av dessa, vilket kastar oss in i en billig värld där allting är generiskt och kan förbrukas.

Även vi i rika länder lever, även om vi är mitt i ett superöverflöd, i en ständig oro, krävande ”ekonomisk trygghet” som ett sätt att hålla knappheten på avstånd. Vi gör val (även sådana som inte har något med pengar att göra) utifrån vad vi ”har råd med”, och vi associerar vanligtvis frihet med välfärd. Men när vi strävar efter det, upptäcker vi att den ekonomiska frihetens paradis är en hägring som förflyttar sig när vi närmar oss den, och att själva jagandet förslavar. Oron finns hela tiden där, knappheten bara en katastrof ifrån. Vi kallar denna jakt girighet. Den är sannerligen en reaktion på upplevd knapphet.

Låt mig erbjuda en till typ av bevis, som för tillfället avses vara mer suggestivt än konklusivt för den upplevda knapphetens artificiella eller illusoriska natur. På sidan ett i läroböcker står det att ekonomi är studiet av mänskligt beteende under rådande knapphet. Expansion av den ekonomiska sfären innebär därför expansion av knapphet, dess intrång på livsområden som tidigare karaktäriserats av överflöd. Ekonomiskt beteende, särskilt utbytet av pengar mot varor, utsträcker sig idag mot sfärer som aldrig tidigare varit föremål för pengautbyte. Ta till exempel ett av det senaste decenniets största tillväxtområden inom butiksförsäljning: buteljerat vatten. Om något på jorden finns i överflöd, på gränsen till att finnas överallt, så är det vatten. Ändå har det idag blivit knappt om vatten, något vi betalar för.

Barnomsorgen är ett annat område som har haft hög ekonomisk tillväxt under min livstid. När jag var ung var det ingenting för vänner och grannar att se efter varandras barn i några timmar efter skolan, en kvarleva från by- eller stamtider då barn sprang fritt. Min exfru Patsy berättar berörande om hennes barndom på landbygden i Taiwan, där barnen kunde dyka upp i vilken som helst grannes hus runt middagstid och få en skål med ris. Samhället tog hand om barnen. Med andra ord fanns barnomsorg i överflöd; det hade varit omöjligt att öppna ett barnomsorgscenter för timmarna efter skolan.

För att något ska kunna bli föremål för handel måste det först göras knappt. När ekonomin definitionsmässigt växer inträder fler och fler mänskliga aktiviteter i penningsfären, sfären av varor och tjänster. Normalt associerar vi ekonomisk tillväxt med en ökad välfärd, men vi kan också se det som ett författigande, en ökning i knapphet. Idag måste vi betala för saker som vi en gång inte skulle ha drömt om att betala för. Betala för att nyttja vaddå? För att nyttja pengar såklart – pengar för vilka vi kämpar och offrar oss för att erhålla. Om det råder knapphet på något, så är det helt visst pengar. De flesta människor jag känner lever i en konstant penningoro på låg nivå (ibland hög nivå) för att inte ha tillräckligt av det. Och, som oron hos de välbeställda bekräftar, är ingen summa någonsin ”tillräcklig”.

Utifrån detta perspektiv måste vi vara varsamma i vår indignation över sådana fakta som, ”Mer än två miljarder människor lever på mindre än två dollar per dag”. En låg kontantinkomst kan betyda att någons behov täcks utanför penningsystemet, t.ex. genom traditionella nätverk av ömsesidighet och gåvor. ”Utveckling” i sådana fall ökar inkomster genom att föra över ickemonetära ekonomiska aktiviteter in i sfären av varor och tjänster, med medföljande mentalitet av knapphet, tävlan, och oro som är så välkänd för oss i väst, men så främmande för den pengalöse jägaren-samlaren eller småjordbrukaren.

Påföljande kapitel förklarar mekanismerna och innebörden av den sekelgamla konverteringen av livet och världen till pengar, den progressiva ”produktifieringen” av allting. När allting är föremål för pengar åstadkommer knappheten på pengar knapphet på allt, inklusive grunden till mänskligt liv och lycka. Sådant är livet för en slav – en vars handlingar är dikterade av hot mot överlevnaden.

Den kanske djupaste indikationen på vårt slaveri är monetariseringen av tid. Det är ett fenomen med djupare rötter än vårt penningsystem för det beror på den tidigare kvantifieringen av tid. Ett djur eller ett barn har ”all tid i världen”. Detsamma var uppenbarligen sant även för stenåldersmänniskor som vanligtvis hade väldigt vaga uppfattningar om tid och knappast hade bråttom. Primitiva språk saknade ofta tempus, och ibland även ord för ”igår” och ”imorgon”. Den jämförelsevisa nonchalansen som primitiva människor hade gentemot tid är fortfarande idag synlig i icke-urbaniserade, mer traditionella delar av världen. Livet rör sig fortare i storstaden där vi alltid har bråttom p.g.a. knapphet på tid. Men i det förgångna upplevde vi ett överflöd av tid.

Ju mer monetariserat samhället är, desto mer oroade och stressade är dess invånare. I delar av världen som fortfarande är någorlunda utanför penningekonomin, där småskaligt jordbruk fortfarande finns och där grannar hjälper varandra, är livstempot lägre och mindre stressat. På landbygden i Mexico görs allt ”mañana”. En Ladakhi-jordbrukarkvinna som intervjuades i Helena Norberg-Hodges film Ancient Futures summerar upp allt i beskrivningen av sin stadsboende syster: ”Hon har en riskokare, en bil, en telefon – alla sorters tidsbesparande saker. Ändå är hon alltid, när jag besöker henne, så upptagen så att vi knappt får tid att prata.”

För djuret, barnet eller jägaren-samlaren är tiden i princip oändlig. Idag har monetarisering gjort den, liksom allt annat, föremål för knapphet. Tid är liv. När vi upplever tiden som knapp, upplever vi livet som kort och fattigt.

Om du föddes innan vuxenscheman invaderade barndomen och barn slängdes från aktivitet till aktivitet så kanske du minns den barndomens subjektiva evighet, eftermiddagarna som utsträcktes för evigt, den tidlösa livsfriheten före kalendrars och klockors tyranni. ”Klockor”, skriver John Zerzan, ”gör tiden knapp och livet kort.” En gång kvantifierad kan även tid köpas och säljas och knappheten på alla penninglänkade produkter drabbade även tiden. ”Tid är pengar”, sägs det. En identitet bekräftad av metaforen: ”Jag kan inte kosta på mig tiden.”

Om den materiella världen i grunden är en värld i överflöd, desto mer överflödande är i så fall den andliga världen: det mänskliga sinnets skapelser – sånger, berättelser, filmer, idéer och allt annat som går under beteckningen intellektuell egendom. Eftersom vi i den digitala åldern kan mångfaldiga och sprida dessa till i princip ingen kostnad, måste de behäftas med artificiell knapphet i den monetariserade sfären. Industrin och staten påtvingar knapphet genom copyrights, patent och krypteringsstandarder som tillåter ägare till sådan egendom att profitera på sitt ägande.

Knapphet är således till mesta delen en illusion, en kulturell skapelse. Men eftersom vi lever nästan helt och hållet i en kulturellt konstruerad värld är vår upplevelse av denna knapphet tämligen verklig – tillräckligt verklig för att närmare en miljard människor idag ska vara undernärda och ungefär 5.000 barn ska dö varje dag av hungerrelaterade orsaker. Så våra reaktioner på denna knapphet – oro och girighet – är fullständigt begripliga. När något finns i överflöd tvekar ingen att dela med sig. Vi lever i en värld av överflöd, som görs till något annat genom våra uppfattningar, vår kultur och våra djupa, osynliga berättelser. Vår upplevelse av knapphet är en självuppfyllande profetia. Pengar är centralt i konstruktionen av den självgenererande illusionen av knapphet.

Pengar, som omvandlat överflöd till knapphet, frambringar girighet. Men inte pengar i allmänhet – bara den typ av pengar vi använder idag, pengar som förkroppsligar vår kulturella känsla av självet, våra omedvetna myter, och en sedan tusentals år pågående motsättningsfull relation med naturen. Alla dessa saker förändras idag. Låt oss då titta på hur pengar kom att påverka våra sinnen och göranden, så att vi kan få en vision av hur penningsystemet kan förändras med dem.

 

Prev                                                                                                                                                    Next