KAPITEL 1: GÅVOVÄRLDEN

Vår tids sammanstrålande kriser växer alla upp ur samma rot, som vi kan kalla separation. Separation tar många former när den vävs in i varje aspekt av vår civilisation; uppdelningen på människa och natur, samhällets uppluckring, uppdelningen av verkligheten i en materiell och en andlig sfär. Den är också ohållbar: den genererar stora och växande kriser som driver oss in i en ny era, återföreningens tidsålder.

Separation är inte en yttersta sanning utan en mänsklig projektion, en ideologi, en berättelse. Vår definierande berättelse om människan består, som i alla kulturer, av två djupt relaterade delar: en berättelse om självet och en berättelse om världen. Den första är det diskreta och separerade självet: en psykologisk bubbla, en skinninkapslad själ, en biologisk fenotyp som driven av sina gener söker reproduktivt egenintresse, en rationell aktör som söker ekonomiskt egenintresse, en fysisk iakttagare av ett objektivt universum, ett stoftkorn av medvetenhet i ett köttsligt fängelse. Den andra är uppstigandets berättelse: att mänskligheten, med början i ett tillstånd av okunnighet och kraftlöshet, tämjer naturkrafterna och utforskar universums hemligheter, rör sig obevekligt mot ödet av totalt bemästrande av och upphöjdhet över naturen. Den är berättelsen om separation av den mänskliga sfären från naturen, i vilken den förra expanderar och den senare i allt mer stegrande tempo förvandlas till resurser, varor, egendom och, slutligen, till pengar.

Pengar är ett system av sociala arrangemang, avsikter och symboler som utvecklas över tiden. De är med andra ord en berättelse som existerar i social verklighet tillsammans med sådana saker som lagar, nationer, institutioner, kalender och klocktid, religion och vetenskap. Berättelser bär på oerhörda kreativa krafter. Genom dessa samordnar vi mänskliga aktiviteter, fokuserar uppmärksamhet och avsikt, definierar roller och identifierar vad som är viktigt och vad som är verkligt. Berättelser ger livet mening och syfte och motiverar därför till agerande. Pengar är ett av huvudelementen i berättelsen om separation som definierar vår civilisation.

Del 1 i denna bok belyser det ekonomiska system som har vuxit upp på fundamentet till berättelsen om separation. Anonymitet, opersonlighet, rikedomspolarisering, oändlig tillväxt, ekologisk plundring, social oro och obotliga kriser är så djupt inbyggda i vårt ekonomiska system att inget mindre än en transformation av vår definierande berättelse om människan kan läka det. Min avsikt är att vi, genom att identifiera de huvudsakliga kännetecknen för separationens ekonomi, ska vara i stånd att föreställa oss även återföreningens ekonomi, en ekonomi som återställer helheten i våra splittrade samhällen, relationer, kulturer, ekosystem och planet.

 

Även efter all denna tid
säger solen aldrig till jorden,
”Du står i skuld till mig.”
Se vad som händer
med en sådan kärlek.
Den lyser upp hela himlen.

– Hafiz

 

I begynnelsen var gåvan.

Vi föds som hjälplösa spädbarn, varelser med enbart behov och med lite resurser att ge. Ändå matas vi, skyddas, kläds, hålls och tröstas, utan att ha gjort något för att förtjäna det och utan att ha någonting att erbjuda i utbyte. Denna erfarenhet, som vi alla känner till som klarat oss genom barndomen, antyder en del av våra djupaste andliga intuitioner. Våra liv skänks till oss, och därför är tacksamhet vårt grundläggande tillstånd. Den är sanningen om vår existens.

Även om din barndom var fruktansvärd gavs du, eftersom du läser det här just nu, tillräckligt för att klara dig till vuxen ålder. Under de första levnadsåren var inget av detta något du förtjänade eller åstadkom. Det var en gåva. Föreställ dig att du just nu går ut genom dörren och kastas in i en främmande värld där du är fullständigt hjälplös, oförmögen att äta eller klä dig själv, oförmögen att använda dina lemmar, till och med oförmögen att urskilja var din kropp slutar och omvärlden börjar. Sedan kommer ofantliga varelser och håller om dig, matar dig, tar hand om dig och älskar dig. Skulle inte du känna tacksamhet?

I stunder av klarsyn, kanske efter att ha varit nära döden eller efter att ha närvarat när en älskad gått igenom sin dödsprocess, känner vi att själva livet är en gåva. Vi känner en överväldigande tacksamhet över att vara i livet. Vi går i förundran över de oförtjänta och fritt tillgängliga rikedomar som kommer med livet: glädjen i att andas, fröjden över färger och ljud, nöjet av att dricka vatten för att släcka törsten eller skönheten i betraktandet av en älskads anlete. Den blandade känslan av förundran och tacksamhet är ett tydligt tecken på närvaron av det heliga.

Vi känner samma vördnad och tacksamhet när vi uppfattar naturens storslagenhet eller komplexiteten och ordningen hos ett ekosystem, en organism eller en cell. De är ofattbart perfekta långt bortom vår förmåga att begripa, att återskapa, ja även att förstå mer än en liten del av. Ändå existera de utan att vi någonsin behöver skapa dem: en hel värld som livnär och omger oss. Vi behöver inte förstå exakt hur ett frö gror och växer. Vi behöver inte få det att hända. Ännu idag är en cells, en organisms eller ett ekosystems funktionssätt till stora delar ett mysterium. Utan att behöva sköta naturen och utan att ens behöva förstå dess inre funktionalitet, får vi del av dess frukter. Kan ni föreställa er våra tidiga förfäders förundran och tacksamhet när de kontemplerade över den oförtjänta härstamning som världen gav dem så frikostigt?

Inte undra på att forntida religiösa tänkare sa att gud skapade världen och inte undra på att de sa att gud gav världen till oss. Det första är ett uttryck för ödmjukhet och det andra för tacksamhet. Sorgligt nog förvrängde senare teologer denna insikt till att betyda, ”gud gav oss världen för att vi skulle exploatera, bemästra och dominera den”. En sådan tolkning står i motsättning till den ursprungliga andemeningen. Ödmjukheten vet att denna gåva är bortom vår förmåga att bemästra. Tacksamheten vet att vi hedrar eller vanhedrar gåvogivaren genom vårt sätt att använda den.

Även modern kosmologi bekräftar den mytologiska insikten om ”universum som gåva”. Är inte Big bang någonting (sannerligen allting) för ingenting?1 Denna känsla stärks av en närmare undersökning av de olika konstanterna inom fysiken (ljusets hastighet, elektronmassan, de fyra fundamentala krafternas relativa styrkor etc.), av vilka var och en har precis de värden som är nödvändiga för ett universum innehållande materia, stjärnor och liv. Det är som om hela universum vore konstruerat för oss, så att vi kan existera.

I begynnelsen var gåvan; i världens arketypiska början, i början på våra liv och i människosläktets begynnelse. Därför är tacksamhet för oss så naturligt, så primärt och så grundläggande att den är oerhört svår att definiera. Kanske är den känslan av att ha mottagit en gåva, och önskan att i vår tur få ge. Vi kan därför måhända förvänta oss att primitiva folk, med kontakt med denna primära tacksamhet, införlivade detta i sina sociala och ekonomiska relationer. Det gjorde de verkligen. De flesta beskrivningar om pengars historia börjar med primitiv byteshandel, men byteshandel är relativt ovanlig hos jägare-samlare. Den viktigaste typen av ekonomiskt utbyte var gåvan.

Tacksamhet och den generositet som följer av den samexisterar trots att den är grundläggande med andra och mindre behagliga aspekter av den mänskliga naturen. Samtidigt som jag tror på människors inneboende gudomlighet inser jag även att vi beträtt en lång separationsresa från denna gudomlighet och skapat en värld i vilken hänsynslösa sociopater klättrar upp till rikedom och makt. Denna bok låtsas inte som om sådana personer inte existerar. Inte heller att sådana tendenser inte finns inom var och en. Snarare försöker den att uppväcka den latenta gåvoandan inom oss och att skapa intuitioner som förkroppsligar och uppmuntrar den andan. Dagens ekonomiska system belönar själviskhet och girighet. Hur skulle ett ekonomiskt system som istället, likt en del forntida kulturer, belönade generositet se ut?

Låt oss börja genom bättre förståelse av gåvans dynamik. Ovan refererade jag till ekonomiskt utbyte, men det är inte en exakt beskrivning av gåvosamhällen. Cirkulation är ett bättre ord. Idag utbyter vi ofta gåvor, men redan gåvoutbyte är ett steg mot byteshandel. I forntida samhällen styrdes gåvogivandet av utstuderade vanor som än idag fortlever i samhällen som inte helt och hållet har förlorat sin kontakt med det förflutna. Gåvonätverk är vanligtvis nära knutna till släktnätverk. Traditioner dikterar vem som ger till vem. Till vissa kategorier av släktingar förväntas du ge, från andra kan du förväntas få, och i ytterligare andra flödar gåvor i båda riktningarna.

Precis som gåvor kan vara ömsesidiga flödar de lika ofta i cirklar. Jag ger till dig, du ger till någon annan…och så småningom ger någon tillbaka till mig. Ett välkänt exempel är kulasystemet bland folken på Trobriandöarna, i vilket uppskattade halsband cirkulerar i en riktning från ö till ö, och armband i den andra riktningen. Kula, som betyder just cirkel och som först beskrevs ingående av antropologen Bronislaw Malinowski, är navet i ett vidsträckt system av gåvor och andra ekonomiska utbyten. Marcel Mauss beskriver det på följande sätt:

Systemet av ”gåva genom utbyte” genomsyrar allt ekonomiskt liv, stamliv och moralliv för folket på Trobriand. Det är impregnerat med det, såsom Malinowski så välformulerat uttryckte det. Det är ett konstant ”givande och tagande”. Processen utmärks av ett kontinuerligt flöde i alla riktningar av presenter givna, accepterade och bytta.2

Medan kulasystemets höjdpunkt är det i hög grad ritualiserade utbytet av ceremoniella armband och halsband mellan hövdingarna, omfattar det omgivande gåvonätverket alla typer av förnödenheter, mat, båtar, arbetskraft o.s.v. Regelrätt byteshandel är enligt Mauss ovanlig. I vilket fall, ”Även det som mottagits och kommit i ens besittning på detta sätt – eller på vilket sätt som helst – behålls vanligtvis inte av en själv såvida man inte klarar sig utan det.”3 Med andra ord så flödar gåvorna kontinuerligt för att endast stanna i sin cirkulation när de möter ett reellt nuvarande behov. Här är Lewis Hydes poetiska beskrivning av denna gåvoprincip:

Gåvan rör sig mot den tomma platsen. När den vandrar runt i sin cirkel, vandrar den mot honom som längst har varit tomhänt, och om någon vars behov är större dyker upp någon annanstans, lämnar den sin tidigare bana och vandrar mot honom. Vår generositet kan lämna oss tomhänta, men vår tomhänthet drar sedan i det hela tills tinget i rörelse återvänder för att förse oss. Social natur avskyr ett vakuum.4

Medan vi idag gör klar åtskillnad mellan en gåva och en kommersiell transaktion så var denna åtskillnad i gångna tider på inget sätt självklar. Somliga kulturer, såsom Toaripi och Namau, hade bara ett enda ord för att beskriva köp, försäljning, långivande och låntagande5, medan det forntida mesopotamiska ordet sám betydde både ”köpa” och ”sälja”6. Denna dubbeltydighet består i många moderna språk. Kinesiska, tyska, danska, norska, holländska, estländska, bulgariska, serbiska, japanska och många andra har bara var och en ett ord för lånande (eng. borrowing and lending), kanske en kvarleva från en forntid då man inte gjorde någon åtskillnad mellan de två.7 Det fortlever även i engelskan bland mindre utbildade talare som ibland använder ordet ”borrow” i betydelsen ”låna ut”, såsom i ”I borrowed him twenty dollars.” Hur kan detta komma sig? Hur kan samma ord appliceras på två motsatta handlingar?

Lösningen på denna gåta ligger i gåvans dynamik. Med de sällsynta, kanske teoretiska, undantag som Derrida kallade ”gratis gåvor”, åtföljs gåvor antingen av något kännemärke för utbyte eller av något moraliskt eller socialt åtagande (eller bådadera). Till skillnad från en modern penningtransaktion som är sluten och inte efterlämnar något åtagande, har gåvotransaktionen en öppen ände som skapar ett pågående band mellan deltagarna. Ett annat sätt att se på saken är att gåvan för med sig av givaren och att när vi ger en gåva ger vi något av oss själva. Detta är motsatsen till en modern varutransaktion, i vilket sålda varor bara är egendom separerad från den som säljer den. Vi kan alla känna skillnaden. Du har förmodligen några högt värderade saker som du fått av andra och som kanske objektiv sett är oskiljbara från saker du kan köpa, men som är unika och speciella på grund av vem som gav dig dem. Således var det detta som de forntida människorna insåg: att en magisk kvalité, en ande, cirkulerar tillsammans med gåvor.

Oanvändbara föremål såsom kaurisnäckskal, vackra pärlor, halsband och så vidare var de tidigaste pengarna. Att byta till sig sådana för någonting användbart är, naivt talat, knappast mer än ett sätt att tillhandahålla en gåva – någonting för ingenting. De omvandlar detta till ”någonting för någonting”, men det gör det inte desto mindre till en gåva, eftersom de mer eller mindre ger fysisk form åt den upplevda känslan av förpliktelse; de är tecken på tacksamhet. Från detta perspektiv är det lätt att förstå identiteten mellan ”köpa” och ”sälja” och mellan ”låna” och ”låna ut”. De är inte alls motsatta handlingar. Alla gåvor cirkulerar tillbaka till givaren i en annan form. Köpare och säljare är lika.

Idag föreligger en asymmetri i kommersiella transaktioner, då det identifierar köparen som den som ger pengar och tar emot varor och säljaren som den som tar emot pengar och ger varor. Men vi skulle lika bra kunna säga att köparen säljer pengar mot varor och att säljaren köper pengar för varor. Lingvistiska och antropologiska bevis indikerar att denna asymmetri är ny. Mycket nyare än pengar. Vad har då hänt med pengar som skapat denna asymmetri? Pengar skiljer sig från alla andra varor i världen och det är, som vi ska se, denna skillnad som är avgörande i att göra pengar profana.

Å andra sidan känner vi intuitivt att gåvor är heliga, varför vi även idag gör presentutdelning till en ceremoni. Gåvor förkroppsligar, vilket jag diskuterade i inledningen, helighetens huvudkvalitéer. För det första unikhet: till skillnad från dagens standardiserade varor som köps i slutna transaktioner med pengar och bortkopplade från deras ursprung, är gåvor unika till den grad att de för med sig något av givaren. För det andra helhet och ömsesidigt beroende: gåvor expanderar självets omkrets till att innesluta hela samhället. Medan pengar idag förkroppsligar principen ”Mer för mig betyder mindre för dig”, betyder ”Mer för dig” i en gåvoekonomi även ”Mer för mig” eftersom de som har ger till de som behöver. Gåvor cementerar den mystiska insikten av deltagande i något större än en själv vilket ändå inte är avskilt från en själv. Axiomet om rationellt egenintresse förändras eftersom självet har expanderat till att inkludera något av den andre.

Den konventionella förklaringen, som man finner i ekonomilitteratur, om hur pengar utvecklades gör antagandet om byteshandel till en utgångspunkt. Från allra första början söker konkurrerande individer att maximera sina rationella egenintressen. Denna idealiserade beskrivning stöds inte av antropologin. Byteshandel var enligt Mauss sällsynt i Polynesien, sällsynt i Melanesien och helt okänt i nordvästra Stilla havet. Den ekonomiske antropologen George Dalton instämmer empatiskt: ”Byteshandel, i den strikta meningen penninglöst utbyte, har aldrig varit en kvantitativt viktig eller dominerande transaktionsmodell i något forntida eller nutida ekonomiskt system som vi har verkliga fakta om.8 De enda exemplen på byteshandel, säger Dalton, var för triviala, sällsynta eller akuta transaktioner – precis som fallet är idag. Bortsett från dessa fall påminner penninglösa transaktioner knappast om de opersonliga, nyttomaximerande transaktioner ekonomer fantiserar om, utan tenderade snarare att förutsätta bestående (och ibland ritualiserade) personliga relationer sanktionerade av seder och karaktäriserade av ömsesidighet.9 Sådana transaktioner bör överhuvudtaget inte kallas byteshandel utan snarare ritualiserat gåvoutbyte.

Idag delar vi in gåvor och köp i separata, exklusiva kategorier och för säkerhets skull appliceras olika ekonomi och psykologi till var och en. Men forna tider gjorde ingen sådan uppdelning. Inte heller fanns dagens distinktion mellan en affärsrelation och en personlig relation. Ekonomer tenderar, när de berättar om pengarnas historia, att projicera denna moderna distinktion bakåt, och med den ett antal långtgående antaganden om den mänskliga naturen, självet, och livets mening: att vi är åtskilda och separata själv som tävlar om knappa resurser för att maximera vårt egenintresse. Jag säger inte att dessa antaganden inte är sanna. De är en del av vår civilisations definierande ideologi. En berättelse om människan som nu närmar sig slutet. Denna bok är en del av berättandet om en ny historia om människan. Omvandlingen av pengar är en del av en större omvandling, grundad på väldigt annorlunda antaganden om självet, livet och världen.

Mänsklig ekonomi är aldrig speciellt långt ifrån kosmologi, religion och psyket. Det var inte bara forntida ekonomier som var gåvobaserade. Även forntida kosmologi och religion var det. Även idag är våra pengar, med dess kvalitéer standardisering, abstraktion och anonymitet, i linje med många andra aspekter av mänsklig erfarenhet. Vilket nytt vetenskapligt, religiöst eller psykologiskt paradigm dyker måhända upp i samband med en annan sorts pengar?

Om pengar inte uppstod från ekonomernas fantasifulla värld av kalkylerad, intressemaximerande byteshandel, hur uppstod de då? Jag hävdar att de uppstod som ett medel för att underlätta gåvogivande, meddelande (eng. sharing) och generositet, eller att det åtminstone bar på något av den andan. För att återskapa en helig ekonomi är det nödvändigt att åter förse pengar med denna ursprungliga anda.

I sitt innersta är pengar ett vackert koncept. Låt mig för ett ögonblick vara så naiv som att avslöja denna kärna, denna ”pengarnas spirituella (om inte historiska) essens”. Jag har något som du behöver och jag vill ge det till dig. Så jag gör det och du känner tacksamhet och önskar ge mig något i gengäld. Men du har inget som jag har behov av just nu. Så istället ger du mig ett tecken på din tacksamhet – en oanvändbar, vacker sak som ett wampumhalsband eller en silverbit. Det tecknet säger ”Jag har tillgodosett andras behov och förtjänat deras tacksamhet.” Senare, när jag mottar en gåva från någon annan, ger jag denne det tecknet. Gåvor kan cirkulera långa sociala avstånd, och jag kan ta emot från folk till vilka jag inte har något att ge medan jag fortfarande uppfyller min önskan att handla utifrån den tacksamhet dessa gåvor inspirerar inom mig.

Inom en familj, klan eller jägar-samlargrupp behövs inga pengar för att sköta en gåvoekonomi. Inte heller är det nödvändigt i nästa större enhet av social organisation: en by eller stam på några hundra personer. Om jag där inte behöver någonting från dig just nu, kommer du antingen att ge mig något jag behöver i framtiden eller så ger du till någon annan, som ger till någon annan som ger till mig. Detta är gåvocirkeln, samhällsbasen. I en stam eller by är samhällets storlek tillräckligt liten så att de som ger till mig känner till mina gåvor till andra. Så är inte fallet i ett massamhälle som vårt. Om jag ger generöst till dig kommer bonden på Hawaii som odlade min ingefära eller ingenjören i Japan som formade displayen till min mobiltelefon inte att känna till det. Så istället för personligt igenkännande av gåvor använder vi pengar; representanten för tacksamhet. Det sociala bevittnandet av gåvor blir anonymt.

Pengar blir nödvändiga när radien för våra gåvor sträcks ut utanför den krets människor som vi känner personligen. Så är fallet när den ekonomiska skalan och uppdelningen av arbete överskrider stam- eller bynivån. De första pengarna dök faktiskt upp i de första agrara civilisationer som utvecklades bortom den neolitiska byn: Mesopotamien, Egypten, Kina och Indien. Traditionella, decentraliserade gåvonätverk lämnade väg för centraliserade återfördelningssystem med templet, och senare det kungliga palatset, som centrum. Det är mycket möjligt att dessa utvecklades från centrallagerlika traditioner i vilka gåvor flödade till hövdingar eller andra ledare och sedan tillbaka från dem till deras släkt eller stam. Det som från början var centraliserade punkter för storskaliga gåvoflöden övergick till att bli tvingande och kvantifierade, och utfördelningen blev ojämlik. Redan forntida sumeriska dokument talar om ekonomisk polarisering, ”har och inte har”, och löner som knappt räckte till livsuppehället.10 Samtidigt som centraliserade direktiv och inte marknadshandel styrde varuflödena11, använde de tidiga agrikulturella rikena vad vissa kallar pengar: agrikulturella och metalliska produkter i standardiserade måttenheter som tjänade som medium vid utbyte, bokföring och värdelagring. Så redan för fyra tusen år sedan misslyckades pengar med att uppfylla min naiva förväntning på att de skulle skapa större överflöd för alla genom att underlätta mötet mellan gåvor och behov.

Genom att göra handel tillgängligt, sporra effektiv produktion och möjliggöra kapitalackumulation för genomförandet av storskaliga projekt, bör pengar underlätta för oss, ge oss fritid, frihet från oro och en rimlig fördelning av välstånd. Konventionell ekonomisk teori förutspår just alla dessa resultat. Det faktum att pengar kommit att bli det som orsakat raka motsatsen – oro, umbäranden och ojämlikt välstånd – ställer oss inför en paradox.

Om vi ska få en värld med teknologi, med biografer och symfoniorkestrar, med telekommunikationer och storslagen arkitektur, med storstäder och världslitteratur behöver vi pengar eller något liknande som ett sätt att koordinera mänsklig aktivitet i stor skala, nödvändig för att skapa sådana saker. Jag har därför skrivit denna bok, för att beskriva ett system som återger pengar gåvans helighet. Jag säger ”återger” eftersom pengar från början har haft heliga eller magiska bieffekter. Ursprungligen var det templen som överskottet från jordbruken förvarades i och återdistribuerades från; det religiösa livets hörnpelare var även centrum för det ekonomiska livet. Somliga författare hävdar att de tidigaste symboliska pengarna (i motsats till varupengar) utfärdades av templen och kunde lösas in mot helig sex med tempelprostituerade.12 I vilket fall är det säkert att templen var djupt involverade i utfärdandet av de tidiga mynten, av vilka många bar bilder av heliga djur och gudomar. Detta utövas fortfarande idag genom att sedlar och mynt bär bilder av dyrkade presidenter.

Kanske kommer vi en dag inte att behöva pengar för att ha en gåvoekonomi i en sådan skala att den omfattar miljarder människor. Kanske är de pengar jag ska beskriva i denna bok av övergångskaraktär. Jag är inte en ”primitivist” som förespråkar övergivandet av civilisationen, teknologin och kulturen; de gåvor som gör oss mänskliga. Jag ser snarare fram emot återställandet av mänskligheten till ett heligt tillstånd, havande all helhet och harmoni med naturen från jägar-samlartiden men på en högre organisationsnivå. Jag förutser uppfyllelsen, och inte uppgivandet, av de handens och hjärnans gåvor som gör oss mänskliga.

Lägg märke till hur naturligt det är att beskriva våra unikt mänskliga attribut såsom gåvor. I likhet med gåvans universella principer, bär även våra mänskliga gåvor med sig något av givaren. Mytologin bär fram detta rent intuitivt, från Prometheus gåva elden till Apollons gåva musiken till den kinesiske mytologiske härskaren Shen Nongs gåva jordbruket. Via bibeln får vi inte bara världen i gåva utan även livets andetag och kapaciteten att skapa – för vi är gjorda till avbild av skaparen själv.

Även på det personliga planet känner vi alla att våra individuella gåvor getts oss av en anledning, för ett syfte. Dessutom har vi en oemotståndlig önskan att utveckla dessa våra gåvor och ge av dessa till världen. Alla har upplevt glädjen i givandet och främlingars osjälviska generositet. Fråga om vägen i en stad, och de flesta människor blir tillfreds med att ta sig tid att hjälpa oss. Det ligger inte i någons rationella egenintresse att hjälpa en främling utan detta är ett enkelt exempel på vår inneboende generositet.

Det är verkligen ironiskt att pengar som ursprungligen var ett medel att länka samman gåvor med behov, ursprungligen var en utveckling av en helig gåvoekonomi och numera är just det som förhindrar blomningen av vår önskan att ge och av ekonomisk nödvändighet kvarhåller oss i själsdödande jobb; hindrar våra mest generösa impulser med orden ”Jag har inte råd att göra det”. Vi lever i en ständigt närvarande oro, som kommer sig av knapphet på pengar som våra liv är beroende av – betänk uttrycket ”levnadskostnader”. Vårt syfte med att finnas till, utvecklandet av förmågan att ge uttryck för våra gåvor, reduceras till efterfrågan på pengar, att hanka oss fram, överleva. Ändå kan ingen, oavsett hur rik, säker och komfortabel, någonsin känna sig uppfylld i ett liv där dessa gåvor förblir latenta. Även det mest välavlönade arbete känns, om det inte inkluderar våra gåvor, snart som själsdödande och vi tänker ”Jag sattes inte till världen för att göra detta”.

Även när ett arbete innefattar våra gåvor: om syftet är något vi inte tror på, växer sig samma känsla av själsdödande futtighet åter, känslan av att vi inte lever våra egna liv, utan de liv vi får betalt för att leva. ”Utmanande” och ”intressant” är inte tillräckligt eftersom våra gåvor är heliga och därför avsedda för ett heligt syfte.

Att vi verkligen är här på jorden för att uträtta någonting är i första hand ett religiöst koncept, då konventionell biologi lär ut att vi utvecklats för att kunna överleva, att all strävan mot något annat än överlevnad och reproduktion går emot vår genetiska programmering. Dock kan man bygga en övertygande neo-Lamarckisk hypotes om att den biologiska beskrivningen innehållande myriader av separata, konkurrerande själv – organismer eller själviska gener – mer är en projektion av vår egen nutida kultur än en korrekt förståelse av naturen.13 Det finns andra sätt att förstå naturen på och som, utan att ignorera dess uppenbara tävlan, ger företräde för samarbete, symbios och sammansmältningen av organismer till större enheter. Denna nya förståelse är faktiskt väldigt gammal, ett eko av medfödd förståelse av naturen som ett nät av gåvor.

Varje organism och varje art ger ett vitalt bidrag till livets totalitet på jorden och detta bidrag behöver, i motsats till den konventionella evolutionära biologins förväntningar, inte medföra några direkta fördelar för organismen själv. Bakterier som binder kväve tjänar inget direkt på att göra det, utan kvävet de ger jorden får plantor att växa, varigenom deras rötter växer, varigenom svamp växer, vilket i slutänden förser bakterierna med näring. Pionjärarter banar väg för hörnstensarter, som skapar mikronischer för andra arter, som föder ytterligare andra arter i ett nät av gåvor som slutligen cirkulerar tillbaka för att gynna pionjärarterna. Träd suger upp vatten för att vattna andra växter och alger producerar syre så att djur kan andas. Ta bort någon varelse så blir allas hälsa mer osäker.

Du kanske tycker att jag är naiv med mitt ”så att”-resonerande. Du kanske säger att det är ren tur att allt fungerar så bra: träden bryr sig inte om att vattna växterna runtomkring dem – de gör det enbart för sin egen skull, maximerande sina egna chanser till överlevnad och reproduktion. Att de ger näring åt andra varelser är en oavsiktlig bieffekt. Samma sak med algen, den kvävebindande bakterien och bakterien inuti en idisslare som gör att den kan smälta cellulosa. Du kanske tänker att det i denna värld är var och en för sig själv. Naturen är en tävling på liv och död, och en ekonomi på liv och död är således också naturlig.

Jag tycker inte att det är naturligt. Det är en villfarelse. En underlig men ändå nödvändig fas som nått sin ytterlighet och nu lämnar väg för en ny. I naturen är hejdlös tillväxt och konkurrens med livet som insats kännetecken på omogna ekosystem, som följs av komplext ömsesidigt beroende, symbios, samarbete och återanvändning av resurser. Den mänskliga ekonomins nästa fas kommer att gå parallellt med vad vi börjar förstå om naturen. Den kommer att locka fram gåvorna hos var och en av oss, den kommer att framhålla samarbete framför konkurrens, den kommer att uppmuntra cirkulation framför ansamlande och den kommer att vara cyklisk istället för linjär. Pengar kommer nog inte att försvinna inom närtid, men de kommer att spela en mindre roll även när de påtar sig några av gåvans egenskaper. Ekonomin kommer att krympa, men våra liv kommer att växa.

Pengar som vi känner dessa, är skadliga för en ekonomi som manifesterar gåvoandan, en ekonomi vi kan kalla helig. I syfte att få reda på vilken typ av pengar som kunde utgöra en helig valuta, är det till hjälp att identifiera exakt vad det är som gör pengar till den kraft för girighet, ondska, knapphet och miljöskövling som de utgör idag.

På samma sätt som vetenskapen ofta projicerar kultur på naturen, tar ekonomi kulturellt betingade villkor som axiomatiska. När vi lever i en kultur av knapphet (för knapphet är vad vi upplever när ”levnadskostnader” dikterar vårt sätt att ge uttryck för våra gåvor) antar vi att den utgör ekonomins bas. Vi har, som i biologin, sett världen som en tävling mellan separata själv om begränsade resurser. Vårt penningsystem förkroppsligar, som vi ska se, denna tro på en djup, strukturell nivå. Men är denna tro sann? Lever vi i en värld, ett universum med grundläggande knapphet? Och om inte, ifall universums sanna natur är överflöd och gåvan, hur blev då pengar så onaturliga?

 

Prev                                                                                                                                                    Next

 

1 Läsare av The Ascent of Humanity vet att jag föredrar kosmologier utan Big Bang såsom Halton Arps dynamiska stabila universum, i vilken materia kontinuerligt föds, växer sig gammal och dör. Men även här framträder den spontant från ingenstans, som en gåva.

 

2 Mauss, The Gift, s.29.

 

3 Ibid., s.30.

 

4 Hyde, The Gift, s.23.

 

5 Mauss, The Gift, s.32.

 

6 Seaford, Money and the Early Greek Mind, s.323.

 

7 De kinesiska termerna för köpande och säljande har nästan identiska uttal och även liknande ideogram. Tecknet för köpande X, har sitt ursprung i en avbildning av ett kaurisnäckskal, en tidig form av pengar, medan tecknet för säljande, X, utvecklades senare, antydande en tidigare icke-distinktion.

 

8 Dalton, ”Barter”, s.182.

 

9 Seaford, Money and the Early Greek Mind, s.292.

 

10 Nemat-Nejat, Daily Life in Ancient Mesopotamia, s.263.

 

11 Seaford, Money and the Early Greek Mind, s.123. Seaford anför övertygande bevis för detta påstående: tidiga dokument som tog formen av förteckningar och konstverk visande processioner med individer bärande gåvor etc.

 

12 Bernard Lietaer hävdar detta i The Future of Money för en shekel I brons som han slår fast är det tidigaste kända myntet, daterat till 3000 f.v.t. Jag har dock inte hittat något annat omnämnande av detta under mina efterforskningar. Så vitt jag vet dök de första mynten upp i Lydien och Kina ungefär samtidigt, det sjunde århundradet f.v.t.

 

13 Jag summerar upp detta argument i kapitel 7 i The Ascent of Humanity, hänvisande till arbeten av Lynn Margulis, Bruce Lipton, Fred Hoyle, Elisabet Sahtouris och andra.

 

Leave a Reply