KAPITEL 20: RÄTT FÖRSÖRJNING OCH HELIGT INVESTERANDE

 

Vi har levt våra liv med antagandet om att det som var gott för oss skulle vara gott för världen. Vi har haft fel. Vi måste förändra våra liv så att det ska bli möjligt att leva med det motsatta antagandet, att det som är gott för världen också är gott för oss. Och det kräver att vi påtar oss ansträngningen att lära känna världen och vad som är gott för den.

  • Wendell Berry

Överskottsrikedom är ett heligt förtroende som dess innehavare är bunden till att administrera under sin livstid för samhällets goda.

  • Andrew Carnegie

Rikedomens dharma Låt oss vara tydliga: syftet med icke-ackumulation är inte att rentvå sig själv från en penningbaserad civilisations brott. Det vore enbart ego. Du får inte dygdighetspoäng för fattigdom; icke-ackumulation är inte ett självändamål. Målet är att njuta av sann rikedom, rikedomen i samhörighet och flöde snarare än den förfalskade rikedomen i innehav. Men tänk om du har mer rikedom än du kan dela med dig av i livets ordinarie flöde?

För den samvetsgranne personen kan sådan rikedom verka mer som en börda än som en gåva. Vi är bundna till och förväntas att använda det som vi har fått på rätt sätt. Rikedom utgör inget undantag. De som välsignas och förbannas med mycket av det har inte större skäl att abdikera från sitt ansvar än någon har att avvisa de gåvor, ansvar och möjligheter att tjäna som vi var och en föds med. Överskottsrikedom för med sig, oavsett om den härrör från familjearv eller från ett tidigare tillfälle i ens eget liv, en önskan om att använda den väl. Det är ett dharma, ett kall till tjänande. Att slösa den på grannlåt, att ge bort den på ett meningslöst sätt eller att hänge sig själv till dess utökande är alla sätt att vägra kallelsen på. Utmaningen med överskottsrikedom är att ge av den på ett sätt som är vackert. Det kan ta år eller årtionden och inbegripa långtidsplanering och skapande av hela organisationer, eller så kan det ske genom en enda generös handling. Oavsett vilket, är detta den sorts investering som är in linje med en framtida ekonomi i vilken status kommer från givande, inte innehav, och trygghet inte kommer från ackumulation, utan från att vara en knutpunt för flöde. Det är en fullständigt annorlunda mentalitet jämfört med det traditionella investeringsparadigmet, som vi likställer med rikedomsökning.
Ursprungligen tänkte jag att vi borde göra oss av med ordet och konceptet ”investering” helt och hållet. Sedan reflekterade jag över dess etymologi: det betyder att klä, som i att ta nakna pengar och klä dessa i en ny skrud, någonting materiellt, någonting verkligt i den fysiska eller sociala sfären. Pengar är naken mänsklig potential – kreativ energi som ännu inte har ”beklätts” med materiella eller sociala konstruktioner.

Rätt investering innebär att klä pengar i en helig skrud: att använda dessa till att skapa, skydda och vidmakthålla de saker som idag håller på att bli heliga för oss. Dessa saker är de samma som kommer att utgöra ryggraden i morgondagens ekonomi. Rätt investering är därför övning inför den kommande världen, både psykologisk övning och praktisk förberedelse. Det vänjer en vid den kommande rikedomsmentaliteten – att finna kanaler för produktivt givande – och det skapar och stärker dessa kanaler, som måhända kvarstår även när det nuvarande penningsystemet kollapsar. Pengar såsom vi känner dem må försvinna, men relationerna av tacksamhet och förpliktelse kommer att finnas kvar.

Om ni står ut med en gnutta poetisk spekulation så är allt jag har sagt i föregående stycke även sant om den andra ”kommande världen” – världen bortom graven. Du behöver inte tro på ett liv efter detta för att förstå det. Föreställ dig att du själv på din dödsbädd inser att du inte kan ta någonting med dig. På samma sätt som finansiella investeringar inte överlever en ekonomisk kollaps, innebär livets slut även slutet för våra ackumulationer. Vad kommer, i det ögonblicket, att skänka dig glädje? Minnet av allt du har gett. I döden tar vi bara med oss det vi har gett. Det är, precis som i en gåvokultur, vad vår rikedom kommer att vara. Genom givande samlar vi på oss skatter i himlen. När vi går samman med Alltet, får vi tillbaka det vi har gett till alla.

För människor med lite pengar börjar det vackraste sättet att använda dem på förmodligen med försörjning av sig själv och sina barn och täckande av vissa av det mänskliga livets grundläggande nödvändigheter. Bortom en själv och ens nära och kära fordrar dock det vackra användandet av pengar något vi kan kalla ”investering”. I en helig ekonomi har investering en betydelse som nästan är den motsatta till dagens. Idag är investering vad människor gör för att behålla sin rikedom. I en helig ekonomi är det vad vi gör för att dela med oss av vår rikedom.

Konceptet är, likt icke-ackumulation, så enkelt att till och med ett barn kan förstå det. Det säger: ”Jag har mer pengar än jag kan använda, så jag låter någon annan använda dem.” Det är en investering eller ett lån. Och en bank eller annan investeringsförmedlare är någon som är skicklig på att hitta någon annan som kan använda dem. Bankverksamhet, i dess heliga dimension, säger: ”Jag ska hjälpa dig att finna någon som kan använda dina pengar vackert.” En gång beskrev jag denna idé för en riktig bankman som jag träffade på en konferens, och han fick tårar i ögonen – tårar av igenkännande av den andliga essensen i hans kall.

Om tusen år, när pengar är så annorlunda än hur vi känner dem idag att vi kanske inte ens skulle känna igen dem som pengar, kommer den grundläggande idén om investering att bestå. Det beror på att vi, tack vare universums fundamentala överflöd och den oändliga mänskliga kreativiteten, ofta kommer att ha tillgång till ett gåvoflöde som är långt bortom våra omedelbara behov. Vi kommer alltid att ha tillräckliga medel – ökande över tiden – för att skapa underverk genom kollektiv mänsklig strävan och i partnerskap med ”älskare jorden”. På den mest grundläggande nivån är en helig investering helt enkelt den avsiktliga kanaliseringen av detta superöverflöd mot ett kreativt syfte. Det börjar med täckandet av behov och utvecklas till skapelser av skönhet.

Att råna Peter för att betala Paul Rätt investering manifesterar gåvoandan. Olyckligtvis görs dagens investering i motsatt anda: antingen innebär den utvinning istället för utgivning av rikedom eller också är returgåvan specificerad i förväg eller tvingande därefter, eller bådadera. Den säger: ”Jag ger dig dessa pengar att använda, men bara om du ger mig ännu mer tillbaka.” Oavsett om det gäller en kapitalinvestering eller ett lån profiterar jag på min besittning av en knapp resurs, med målet att kontrollera mer och mer av den. Ett annat sätt att se det är att impulsen till returgåvan inte är tacksamhet. Oavsett vad styrelseordförandens budskap i årsredovisningen säger, beslutar inte styrelsen om aktieutdelningen i en anda av tacksamhet gentemot sina miljoner anonyma investerare.

Redan innan en ekonomi, som förverkligar gåvans kärnprinciper, kristalliseras kan vi börja leva den. Rätt investerande – investerande i gåvans anda och logik – är möjlig redan nu. De idéer som jag ska till att erbjuda kommer att bli mycket mer uppenbara efter övergången till en ny ekonomi, och den ekonomins övergripande berättelser – det kontakthavande självet och älskare jorden – kommer att stödja den. Att idag tillämpa dessa idéer fordrar tilltro, vision och mod. Du kommer inte att få bekräftelse från någon person eller institution som fortfarande är försjunken i den gamla berättelsen. Ur deras perspektiv är det som jag ska erbjuda vansinnigt.

Det jag ska beskriva är mycket mer radikalt än ”socialt medvetet investerande” eller ”etiskt investerande”. Samtidigt som dessa idéer är steg i rätt riktning, hyser de en inneboende motsättning. Genom att söka positiv finansiell avkastning vidmakthåller de omvandlingen av världen till pengar.

Traditionellt investerande, som är fullt försvarbart i samband med ”uppstigandet”, söker att bidra till penningsfärens tillväxt och att tjäna en del av det bidraget som en belöning. Riskkapitalisten identifierar högtillväxtmöjligheter och bidrar med pengarna som ska få dessa att bära frukt. I en stabil eller krympande ekonomi är denna modell inte längre tillämpbar, precis som det inte längre känns lämpligt med fler och fler människor i investerarklassen – därav vändningen mot ett annat investeringsmål: återställandet, och inte ännu effektivare exploatering, av de naturliga och sociala allmännyttorna.
Låt mig upprepa: det finns inga pengar för investerare att tjäna på sådant återställande. Varje ”socialt medvetet investeringsprogram” som utlovar en normal avkastningsgrad hyser en lögn, medvetet eller omedvetet. Jag ska illustrera med två exempel.

Efter ett tal jag höll protesterade en mycket skärpt och medkännande kvinna aktiv inom socialt medvetet investerande: ”Alla lönsamma investeringar bidrar inte till likvideringen av allmännyttan. Tänk om jag investerar i ett företag som har en förträfflig ny innovation för, låt säga, billiga, bärbara solcellsuppladdare? Jag hjälper till att kapitalisera företaget, de säljer massor med enheter och alla tjänar pengar, även planeten vinner på det.” Fint, men om företaget sålde enheterna till ett lägre pris (till en vinstmarginal som precis räckte till att finansiera F&U och reinvesteringar), skulle det då inte göra ännu mer nytta för planeten genom att göra anordningen ännu mer lättillgänglig? Målet att betala ränta eller utdelning till investerarna, att ge dem en positiv avkastning, står i konflikt med målet att göra företaget socialt och miljömässigt ”medvetet”.

Låt mig vara tydlig – jag föreslår inte att entreprenörer ska prisa ut sig själva från marknaden genom att sälja till break-even. Jag talar om investerande, inte tjänande. Det är en sak att få belöning för att göra gott arbete i världen, och en helt annan att addera pengar till pengar genom innehavet av pengar. I ovanstående exempel skulle det vara i sin ordning att ta tillräckligt betalt för att hålla verksamheten livskraftig, att betala anställda bra, och att finansiera expansion, utveckling och så vidare. Men utöver det måste företag tjäna en extra summa som går till investerarna i form av räntebetalningar eller utdelningar. Var kommer denna extra summa ifrån? Från samma ställe som alla pengar kommer ifrån idag: räntebärande skulder och omvandlingen av världen till pengar. Så om du verkligen vill bidra till världens goda, fråga inte efter avkastning på din investering. Försök inte att ge och ta samtidigt. Om du vill ta (och du har kanske goda skäl till det), så ta, men låtsas inte att du ger.

Ett andra exempel kommer att klargöra ståndpunkten ytterligare. Betänk en av de mest inspirerande typerna av socialt medvetet investerande: mikrolån till kvinnor i södra Asien. Dessa program har uppenbarligen varit en enorm succé och försett kvinnor i Indien och Bangladesh med nya försörjningsmöjligheter samtidigt som de lett till en extremt låg grad av försummelser med återbetalningen. Om det någonsin har funnits ett exempel på att ”göra bra genom att göra gott”, så är det detta. Du lånar ut $500 till en indisk kvinna för köp av en mjölkko. Hon säljer mjölken till de andra byborna och tjänar tillräckligt för att försörja sin familj och betala amortering och ränta på lånet. Det låter bra, men betänk för ett ögonblick: var kommer återbetalningspengarna ifrån? De kommer från byborna. Och varifrån får de pengarna? De får dem genom att sälja andra varor och tjänster – med andra ord, genom konverteringen av någon del av deras sociala eller naturliga allmännyttor till pengar såsom beskrivet i kapitel 4. Effekten är densamma som av den ökända ”hyddskatten” som britterna (och andra kolonialmakter) använde under kolonialtiden för att förstöra Afrikas självförsörjande lokala ekonomier.# Det var helt enkelt en liten årlig skatt, endast betalbar i nationell valuta, som tvingade de infödda människorna att sälja sitt arbete eller sina lokala varor för den valutan. Lokala ekonomier revs snabbt upp och omvandlades till en marknad för brittiska varor och en källa till arbetskraft och råvaror.

Kvinnan har med sin ko mycket mer mjölk än hennes familj kan konsumera. Vem ska hon ge överskottet till? Eftersom hon måste betala tillbaka ett monetärt lån kommer hon, oavsett om hon gillar det eller inte, att ge det till de som är villiga och kapabla att betala för det. Om kon hade varit gratis och hon inte hade haft något tvång at tjäna pengar, hade hon kanske distribuerat ut mjölken genom kanalerna i ett traditionellt gåvonätverk. Med en finansiell förpliktelse hängande över sitt huvud kan hon inte göra det även om hon skulle vilja. Följande denna tråd vidare, vilka är det som är villiga och kapabla att betala för mjölk? Det är de som själva har en kontantinkomst. Människor som behöver mjölk kan inte få det om de till största delen lever i en gåvoekonomi. Inträdet av en ny ”affärsverksamhet” i byn knuffar bort den från traditionella ömsesidiga nätverk och mot pengarnas värld.

Om det inte vore för räntan på lånet hade tillskjutandet av $500 i samhället kanske inte varit en dålig sak. Det är ofta fallet i moderna författigade samhällen att människor har varor och tjänster att utbyta men saknar utbytesmedlet eftersom gåvokulturen har brutit samman. Kons ursprungliga ägare kanske använder pengarna för att betala byborna för de saker han behöver, och när pengarna slutligen cirkulerar tillbaka till kvinnan som köpte kon, har många behov täckts, och inget har förlorats. Även om alla pengarna går tillbaka till investeraren, har inga pengar lämnat byn.

Om lånet är räntebärande är det en helt annan historia. Att ge denna kvinna ett räntebärande lån är liktydigt med att extrahera pengar ur hennes by. Föreställ dig följande tanke: ”Aha, i den här byn finns det rikedom som ännu inte har omvandlats till pengar. Jag ska ta en del av den! Jag ska göra byborna till mina skuldslavar.” Inte en särskilt välgörande impuls.

En av huvudlockelserna med lokala valutor är att de säkerställer att pengarna stannar kvar i samhället. Ett räntebärande lån i internationellt konvertibel valuta gör det motsatta – det suger ut pengar ur samhället. Kvinnan säljer mjölk till en lokal osttillverkare, som säljer osten till en snickare, som bygger ett skjul åt kvinnan, och så vidare. Pengarna cirkulerar och cirkulerar, men de kan inte stanna i samhället för evigt eftersom lånet måste återbetalas. Det kan, precis som räntan, endast betalas om lokala människor säljer något till världen utanför. Trycket på kvinnan att betala ränta förs vidare till samhället i form av mjölkpriser. Detta är det tryck som tvingar folk i fattiga länder att arbeta i fabriker och på plantager. I en monetariserad ekonomi, där det ursprungliga gåvonätverket har kollapsat, behöver du pengar för att leva. Du kommer att sälja vad helst du kan – ditt arbete, din tid, din omgivning – för att få tag i det.

Ekonomer kommer att tala om för dig att så länge den lokala ekonomin växer snabbare än räntesatsen på mjölkkolånet (eller egentligen på totala mängden lån utfärdade till byn), kan byn betala amorteringar och räntor och ändå växa sig rikare. Med andra ord, om hela byn, likt kvinnan med kon, säljer nya varor och tjänster med en högre avkastning än räntan, kommer den att kunna klara sina betalningar och blomstra. Men nu upprepar sig samma fråga: varifrån kommer pengarna? På en global nivå driver räntebaserat investerande fram konkurrens och det ändlösa uttömmandet av sociala, naturliga, kulturella och andliga allmännyttor – omvandlingen av gåvoekonomin till en penningekonomi.#

Det är uppenbart hur lite heligt investerande har att göra med att ge vinst. Om du vill hjälpa byn, ge i så fall kvinnan en ko. Eller, om hennes värdighet kräver det, låna henne pengarna till nollränta (vilket är en gåva i form av användandet av pengar). Om du istället bryr dig mer om att öka din monetära rikedom, gör då det istället och glöm att låtsas. Uttrycket är sant: du kan inte tjäna två herrar. I de båda exemplen jag gav kommer de motstridiga agendorna vid någon tidpunkt upp till ytan, och man måste välja: att tjäna gud eller mammon. Men detta val kommer inte längre att finnas i en helig ekonomi. De två kommer att vara förenade – del av en mer generell återförening av motsatser som motiverar frasen ”återföreningens tidsålder” för att beskriva den kommande tiden.
Socialt medvetna investeringar som utlovar en bra avkastning är att ”råna Peter för att betala Paul” – med en förmedlingskommission åt sig själv. Jag hoppas att föregående förklaring var överflödig för de flesta av mina läsare. Trots allt talar grundläggande sunt förnuft om för oss att det föreligger ett problem med idén om goda gärningar baserade på vinstmotiv. Vinst kan ibland uppstå av en slump, men en gåva som ges med krav om en större gengåva är inte alls någon gåva, utan en list eller en plundring.

Är det verkligen den du är, att framtvinga en kallhjärtad separation i ditt liv mellan affärsrelationer och andra mänskliga relationer? När du investerar pengar till ränta deltar du indirekt i att säga till någon fattig gynnare: ”Jag bryr mig inte om vad du måste göra för att få tag i dem – ge mig pengarna!” Ditt placeringsbevis är någon annans konkurshot. Du kanske inte beter dig som Ebenezer Scrooge, men även du betalar någon annan.
Om räntegenererande investeringar i grund och botten är oetiska, bidragande till försnillandet av de naturliga och sociala allmännyttorna, så bör vi uppenbarligen inte investera våra pengar till ränta. Samma sak gäller för alla investeringar som driver på expansionen av varu- och tjänstesfären. Som socialt medvetna investerare vill ni inte bidra till monetariseringen av livet och naturen.

Det finns inga undanflykter från denna princip. Det händer att jag får e-post från människor i finansindustrin som läser mina arbeten och beskriver sina idéer om sociala eller miljömässigt medvetna investeringar. Jag framlägger då min egen idé: en investeringsfond med nollavkastning som uttryckligt mål. Av någon anledning har ingen av dessa finansproffs för vilka jag föreslagit detta någonsin kontaktat mig igen! I ett penningsystem med negativ ränta skulle dock nollavkastning på investeringar betraktas som ganska bra.

Jag förespråkar inte någon tidsålder av altruism i vilken vi försakar personlig nytta för det allmännas goda. Jag förutser snarare en fusion mellan personlig nytta och det allmännas goda. När jag till exempel ger pengar till människor i mitt samhälle, skapar jag känslor av tacksamhet som kanhända motiverar en gengåva till mig eller en vidare gåva till någon annan. I vilket fall har jag stärkt det samhälle jag är del av. När vi är inbäddade i ett gåvosamhälle, riktar vi naturligt vår tacksamhet inte bara mot den faktiska givaren utan till samhället som helhet, och vi tar hand om dess mest behövande medlemmar (gåvor söker behov). Vår önskan att ge kan mycket väl uttrycka sig som en gåva till någon i samhället som själv inte har gett oss någonting. Därför kan vi betrakta varje gåva, även den utan förväntning på direktavkastning, som en form av ”investering”. Vi tar fortfarande nakna pengar och, ifall det är en god investering, klär dem i någonting fint. En dålig investering klär pengarna i någonting fult. Så enkelt är det.

Framtidens negativräntevaluta kommer att lägga gåvoandan i linje med ekonomiskt egenintresse, och nollräntelån kommer inte längre att kännas som en uppoffring. Att hålla i pengarna ger trots allt en avkastning som är mindre än noll. Under den tid som återstår för oss innan ett sådant system tar över, är det uppenbarligen emot rationellt egenintresse att låna ut pengar räntelöst eller att ge bort dem. Det är dock ett väldigt kortsiktigt egenintresse eftersom, emedan det nuvarande penningsystemet lätt kan komma att lösas upp under de närmsta åren, de tacksamhetsband som gåvor skapar står sig genom vilket som helst ekonomiskt tumult. Om du är en person som är orolig över Peak Oil eller något av de andra kollapsscenarierna, är den bästa trygghet du kan få att förskansa dig i ett gåvonätverk. Börja vara en givare nu. Tio miljoner dollar kan komma att vara bara lika många papperslappar om några år. Detta är ett annat sätt på vilket det du ger i ”denna värld” kan bli din skatt i nästa.

Om du vill skapa en värld av överflöd, en värld av tacksamhet, en gåvans värld, kan du börja genom att använda dagens pengar, medan de fortfarande existerar, till att skapa mer tacksamhet i världen. Om vi har en tillräckligt stor reservoar av tacksamhet kan vårt samhälle motstå praktiskt taget vad som helst. Återigen, vi lever i en värld med grundläggande överlöd som vi, genom våra uppfattningar och vanor, artificiellt gjort fattig. Vi har skadat planeten och anden så svårt att ett helande fordrar ett utströmmande av alla våra gåvor. Utströmmandet av gåvor kommer från tacksamhet. Det spelar ingen roll om tacksamheten känner igen dig som givaren. I slutänden är det rätta objektet för tacksamheten givaren av alla våra egna gåvor, av vår värld, av våra liv.

För att göra oss redo för den ekonomin och att idag leva i dess anda skiftar vi, istället för att investera pengar med syftet att tjäna mer av dem, investeringsfokus till att använda ackumulerade pengar som den gåva de är: en gåva från den gamla världen till den nya, en gåva från förfäderna till framtiden. Det är analogt med livets gåvor, av modersmjölk, av mat och sensorisk stimulans och alla de saker som bygger oss till vuxna, vilka vi tar emot för att kunna inträda i vuxenlivet och fortsätta givandet av dessa gåvor. Frågan är således hur vi ska använda pengar med en gåvas medvetande.

Gamla ackumulationer till nya ändamål Frågan ”Vad bör rika individer göra med sina penninghögar?” leder till en bredare fråga: Vad bör vi som samhälle göra med tusentals års ackumulerad rikedom? Vad är trots allt denna rikedom om faktiskt inte, eller inte längre, ”uppskjuten konsumtion”?

Låt oss återgå till pengars essens. Vad exakt är det som ackumuleras i dessa enorma anhopningar av pengar? Pengar består av rituella talismaner med vilka vi samordnar mänsklig avsikt och aktivitet. De som innehar en penningackumulation har, till sitt förfogande, medlen för fokusering och organisering av samhällets arbete. En ökning av pengarna kan enbart uppstå på bekostnad av den icke-monetariserade sfären, men användandet av pengarna kan återställa den sfären så länge användningen inte sker genom investering som söker ytterligare omvandling av de sociala och naturliga allmännyttorna till handelsvaror. Pengar kan användas till köp av avverkningsutrustning för kalhuggning av en skog; de kan lika väl användas till att bevara och skydda den skogen. Den första användningen är penningskapande; den andra innebär penningförstöring (eftersom den inte genererar mer varor och tjänster). I båda fallen besitter ackumulerade pengar förmågan att samordna mänsklig aktivitet i stor skala.

Bilden av att sitta överst på högen på den ackumulerade rikedomen från århundraden av exploatering är särskilt relevant för babyboomgenerationen, den sista att ha mognat under vår civilisations zenit. De har en fot i båda världarna, den gamla och den nya. De har (många av dem) tillgång till den gamla världens uppstaplade rikedom, men de är tillräckligt unga för att deras medvetande ska ha förflyttats i linje med den nya. Min generation, en gång kallad generation X, är annorlunda. Många av oss, även från välutbildade bakgrunder, hade aldrig någon fot i den gamla världen. Vid tiden för vår mognad var den så uppenbart bankrutt att vi inte kunde förmå oss att söka vår lycka i den. För någon som trädde in i vuxenlivet på 60- eller 70-talet, var det fortfarande möjligt att tro på uppstigandets projekt; det var fortfarande möjligt att fullt ut medverka i berättelsen om folket: erövra rymden, erövra atomen, bemästrande av universum, framåt och uppåt.
Jag kan tänka mig att jag, ifall jag hade fötts 1957 istället för 1967 (eller om min far inte hade gett mig Silent Spring 1984 och A People’s History of the United States att läsa som tonåring) hade följt ”programmet” och idag varit matematikprofessor på ett universitet någonstans. Men det var inte tänkt att bli så. Vid tiden för mitt mognande på 80-talet var vår berättelse om folket inte längre tvingande. Jag och miljoner likasinnade föll helt enkelt ut. Självklart övergeneraliserar jag en hel del, men jag tror det ligger sanning i uttrycket att 50- och 60-talisterna blev programmerarmiljonärer hos Microsoft, medan 70- och 80-talisterna leker med Linux. Detta avser inte att tillskriva Microsofts miljonärer något moralförfall! På deras tid var det fortfarande möjligt för en dynamisk och visionär 20- till 30-åring att bli exalterad över det som pågick i den kommersiella mjukvaruindustrin. Samma gäller de centrala institutionerna för politik, den akademiska världen, konstarter, vetenskap, medicin och så vidare. Naturligtvis var den oundvikliga upplösningen av uppstigandets berättelse uppenbar även då för de som hade ögon att se med, precis som den har varit uppenbar för mystiker i tusentals år. För det mesta var dock kriserna alldeles för långt bort, och den mänskliga dominansens ideologi alldeles för djupt rotad, för att avleda dem från full medverkan i uppstigandeprojektet.

Den sociala dynamik som jag talar om är delvis ett amerikacentrerat fenomen, men jag tror att de går att generalisera till en hel värld som står på randen till en ny tidsålder. Precis som den amerikanska babyboomgenerationen, sitter världen på toppen av en enorm hög med ackumulerad rikedom, slutprodukten av tio tusen års kultur och teknologi. Vi har en kolossal industriell infrastruktur; vi har vägar och flygplan; vi har en redan existerande vidsträckt apparat som i århundraden har tillägnats expansionen av den mänskliga sfären och erövrandet av naturen. Tiden är inne att vända på verktygen för separation, dominans och kontroll mot syftet återförening, helandet av världen. Precis som den rike från babyboomen eller arvingen till det förflutnas förmögenhet kan rikta sin rikedom mot ett vackert syfte och inte oroa sig för att rikedomen på något sätt skulle vara färgad av dess ursprung, har även vi möjligheten och skyldigheten att använda de ackumulerade frukterna av vår dominans över jorden på ett vackert sätt. Detta är även sant för de mest skändliga och exploaterande teknologierna – såsom genteknik och atomklyvning – som har fört programmet för kontroll till höjden av hybris. I räntans tidsålder, som var tillväxtens tidsålder, var den primära motiverande kraften bakom varje ny teknologi att öppna upp nya sfärer för omvandling av naturlig och social rikedom till pengar. Gentekniken möjliggjorde för DNA att bli en exploaterbar naturresurs, på samma sätt som ångmaskinen möjliggjorde brytandet av djupt liggande kol och järnplogen möjliggjorde torvbrytning. Hur kommer teknologin att se ut när den tillägnas det motsatta syftet – återställandet av planetens hälsa?

Vem vet i vilka syften vi kommer att använda profitens teknologier när mänskligheten som helhet går igenom samma skifte i medvetande som så många individer redan har gått igenom under de senaste decennierna och som uteslutit dem från matrisen? När mänskligheten inte längre är tvingad att utöka sin sfär kommer vi att rikta vår kollektiva uppfinningsrikedom och vår under tidsåldrarna ansamlade kunskap, information och teknologi mot syften som är i linje med medvetenhet om ekologi, kontakthavande och helande. Därmed inte sagt att teknologin inte kommer att förändras. Teknologier som dominerar idag kommer att dra sig tillbaka till marginella tillämpningar medan marginella teknologier, inklusive de som idag avfärdas eller förlöjligas, kommer att träda fram och stå i förgrunden.

Oavsett om det gäller användning av ackumulerad teknologi eller ackumulerade pengar, kommer vi att vilja vara säkra på att vi inte använder dessa på det gamla sättet: som ett sätt att uppnå ännu mer separation från naturen eller mer finansiell rikedom. Det är därför som jag föreslår konceptet att använda pengar till att förstöra pengar. Med detta menar jag att använda pengar för att återställa och skydda de naturliga, sociala, kulturella och andliga allmännyttor från vilka de ursprungligen skapades. Detta får till effekt ett påskyndande av kollapsen och begränsning av dess umbäranden. Ockerpengar är föremål för ett ”väx eller dö”-imperativ. Varje produkt av socialt och naturligt kapital som vi åstadkommer utanför varuhandels räckvidd påskyndar ockerpengarnas död; det ”svälter ut monstret”. Sfären i vilken (monetariserade) varor och tjänster kan expandera krymper. Varje skog som vi förhindrar att bli board-meter, varje stycke mark som vi undanhåller från exploatering, varje person vi lär att hela sig själv och andra och varje inhemsk kultur som vi isolerar från den kulturella imperialismen är en plats mindre för pengar att kolonisera. Liberalers och andra reformatörers ansträngningar har, trots att de inte lyckats att sätta stopp för maskinens framfart, inte varit förgäves. Utsläppsbegränsningar, till exempel, har i någon omfattning lyckats förhindra att luften helt omvandlats till pengar.
Arbetsmiljöregler har förhindrat att arbetarnas välbefinnande helt och hållet omvandlats till pengar. Fredsrörelsen gör krigsindustrin mindre lönsam. Högerkantens kritik av miljö- arbetar- och fredsrörelserna är korrekt – de skadar faktiskt den ekonomiska tillväxten. Om jag går till en inhemsk kultur och övertyger dess folk om att självförsörjningsjordbruk är förnedrande och primitivt, och övertalar dem att istället arbeta i en fabrik och ansluta sig till marknadsekonomin, så ökar BNP (och jag har skapat en ”investeringsmöjlighet”). Om jag å andra sidan inspirerar folk till att överge sina högavlönade arbeten och ”återgå till landsbygden”, så sjunker BNP. Om jag skapar ett samhälle där vi inte längre betalar för barnomsorg utan istället tar hand om varandras barn kooperativt, så sjunker BNP. Och om vi lyckas att skydda Alaskas vildmarksreservat från oljeborrning, innebär det tiotals miljarder dollar som aldrig kommer att materialiseras. Det är därför som jag säger att vi använder pengar för att förstöra pengar. Ibland kan mästarens verktyg användas till att montera ner mästarens hus.

Ett annat sätt att se det hela på är att dessa försök att skydda en del av allmänrikedomen höjer ”bottnen” till vilken vi måste falla innan omvandlingen till en ny värld kan kristalliseras. Mitt användande av beroendeavvänjningsspråket är avsiktligt. Ockerpengarnas dynamik är beroendedynamik, krävande en allt större dos (av allmännyttorna) för behållande av normalläge, konverterande mer och mer av grunden för välbefinnande till pengar för en fix. Om du har en beroende vän tjänar det inget till att ge henne ”hjälp” av det vanliga slaget, såsom pengar, en bil som ersätter den hon kraschat, eller ett jobb som ersätter det hon förlorat. Alla dessa resurser kommer bara att gå ner i det svarta beroendehålet. Så är det också med våra politiska försök att förlänga tillväxtens tidsålder.

Tack vare ansträngningarna från generationer av välgörare kommer vi fortfarande att ha kvar en liten del av vårt gudomliga arv. Det finns fortfarande godhet i jorden; det finns fortfarande friska skogar här och där; det finns fortfarande fisk i vissa delar av havet; det finns fortfarande folk och kulturer som inte fullständigt har sålt ut sin hälsa och kreativitet. Detta kvarvarande naturliga, sociala och andliga kapital är det som ska föra oss igenom omvandlingen och utgöra grunden för helandet av världen.

Om du är en investerare är det dags att skifta ditt fokus fullständigt mot skapande av samhörighet, genererande av tacksamhet och återkrävande och skyddande av allmänrikedomen. Tiden för rikedomsansamlingens tänkesätt är ute. Rikedomsansamling leder tankarna till en råttsvärm, där var och en klampar över de andra för att ta sig till toppen på masten på det sjunkande skeppet. Istället skulle du kunna samarbeta och samla ihop bitarna för byggandet av en flotte som är sjöduglig. Vi har en lång resa framför oss.
Rätt försörjning Samma principer som gäller rätt investerande gäller även rätt försörjning; rätt försörjning och rätt investerande är de facto två sidor av samma mynt. Om rätt investerande använder pengar som gåva för att stödja skapandet av en vackrare värld, så accepterar rätt försörjning den gåvan när den utför sitt arbete.

Traditionell anställning ger pengar i utbyte mot hjälp att expandera den monetariserade sfären. Vi finner att vi, för att tjäna pengar, måste delta i omvandlingen av det goda, det sanna och det vackra till pengar. Det beror på penningsystemet – kredit går i slutänden till de som effektivast kan skapa varor och tjänster (eller ta dessa från de som tillverkar dem). Ett räntebaserat penningsystem utövar ett systemiskt tryck på omvandling av allmännytta till pengar och den största belöningen går till de som gör detta effektivast. Vill du bli rik? Uppfinn ett sätt att hugga ner skog mer effektivt. Skapa en annonskampanj som övertalar andra nationer att dricka Coca Cola istället för inhemska drycker. Synen av den globala ekonomin i arbete får många idealistiska ungdomar att besluta sig för att de inte vill ha del i det. Jag får hela tiden brev från dem. ”Jag vill inte vara delaktig i detta. Jag vill göra det jag älskar på ett sätt som inte skadar någon. Men det finns inga pengar i det. Hur överlever jag?” Hur överlever du, för att inte nämna ”får tillgång till” de stora mängderna pengar för att åstadkomma stora saker, i en värld som belönar förstörandet av just de saker du vill skapa?

Lyckligtvis finns det idag människor som kommer att ge dig pengar till att göra saker som inte skapar mer av det. Dessa är precis de människor (eller organisationer eller regeringar) som följer ovan beskrivna anda av ”rätt investerande”. Att leva av andras välgörenhet är naturligtvis inte en lösning om de i sin tur måste arbeta hårdare (med förstörelsens affärsverksamhet) i syfte att tjäna de pengar de ger till dig. Jag har dock observerat att mänskligheten besitter omfattande lager av rikedom i många former, ackumulationer från århundradens exploatering, som nu kan vändas mot andra syften, till exempel till bevarande och återställande av naturligt, socialt, kulturellt och andligt kapital. Att göra detta kommer inte att skapa mer pengar; vemhelst som betalar för det ger därför i slutänden en gåva.

Nyckeln till ”rätt försörjning” är med andra ord att leva på gåvor. Dessa kan komma i subtila former. Säg, till exempel, att du säljer ”rättvisemärkta” produkter. När någon köper en, till ett flera gånger högre pris än för en funktionellt likvärdig produkt från en svältlönefabrik, är kostnadsskillnaden essentiellt en gåva.# De hade inte behövt betala så mycket. Detsamma är sant om du arbetar med att installera solfångare eller bygger härbärgen för hemlösa. Många traditionella sociala tjänsteyrken, såsom socialt arbete, undervisning och så vidare deltar i gåvans energi så länge de inte bidrar till effektivisering av den jordförstörande maskinens arbete, till exempel genom att lära barnen att bli effektiva producenter eller omdömeslösa konsumenter. Källan till pengarna skulle kunna vara en köpare, en fond eller till och med regeringen. Det som gör det till en gåva är motivet – att det inte har som mål att erhålla det lägsta priset eller generera ännu mer pengar i avkastning. Traditionell anställning är motsatsen: jag betalar din lön och tjänar på din produktivitet (i säljbara varor eller tjänster), som överstiger din lön. Traditionell anställning assisterar i omvandlingen av världen till pengar.

Varje verksamhet som krymper penningsfären bygger, på ett subtilt sätt, på gåvor. Om du erbjuder kurser i olika färdigheter, tränar holistiska helare eller lär ut permakultur krymper du i slutänden sfären för varor och tjänster. Om du spårar de pengar du får från en sådan verksamhet till ursprunget, har någon någonstans bakåt i kedjan gjort en ”dålig investering” och brutit mot den princip som styr penningskapande idag: ”Pengar går till de som kommer att göra ännu mer av det.” Det är ingen slump att det oftast finns väldigt lite pengar att göra på reverseringen av livets och världens omvandling till pengar.
Om du har en förkärlek för principer kan du säga att rätt försörjning följer två. Den använder din tid, energi och andra gåvor till något som förstärker, bevarar eller återställer någon aspekt av allmännyttan, och de pengar (eller andra gengåvor) som du får i retur fordrar inte för sitt tillhandahållande någon skada mot natur eller människor. Eller för att uttrycka det enkelt, det gynnar andra varelser och det skadar inte andra varelser. Jag lever dock inte enligt principer; inte heller rekommenderar jag det. Ska jag försöka att beräkna de relativa kostnaderna och nyttorna av att trycka denna bok? Å ena sidan använder det pappersmassa från träd, å andra sidan kan den inspirera människor till att skapa jordbevarande system. Människor har en benägenhet att ställa upp sina val på ett sätt så att de är in linje med deras principer; om avvikelsen är för stor, ändrar de sina principer och låtsas som om de alltid har haft dessa.

När det kommer till rätt försörjning litar jag därför på vad som känns gott och rätt. Men tänk om, kanske du frågar dig, det känns gott och rätt att marknadsföra tandkräm eller arbeta för en hedgefond eller konstruera kärnvapen? Gör det då, skulle jag säga i så fall. För det första därför att när ditt medvetande om världen växer känns sådant arbete kanske inte längre gott och rätt. För det andra därför att du kommer att villkora dig till att lita på den känslan. Den kommer fortsätta att guida dig när det blir dags att sluta det arbetet och istället göra något modigt. För det tredje därför att förnekandet av vår inre längtan för principens skull är en del av uppstigandets berättelse, om att besegra naturen. Idén om att våra önskningar är onda och att vi måste besegra dem för något högre är dess inre reflektion. Det är samma tänkesätt som får oss att avstå från generositet, eftersom ”tänk om jag inte har råd med det?” Den självtillit jag förespråkar är oskiljbar från den grundläggande utgångspunkten i denna bok, framlagd i kapitel 1: vi föds in i tacksamhet, föds in i behovet och önskan att ge.

Med andra ord, lita på att det inte är din sanna önskan att fullfölja omvandlingen av världen till pengar. Lita på att du vill göra vackra saker med ditt liv.

I rätt försörjning föreslår jag, så, att vi orienterar oss själva i riktning mot våra behov och vår önskan att ge. Jag föreslår att vi ser på världen med ögon som frågar ”Vilken möjlighet finns att ge?” och ”Hur kan jag på bästa sätt ge av mina gåvor?”. Håll den avsikten i minnet, så uppstår oväntade möjligheter. Situationer, i vilka du inte ger av ditt livs gåvor till något som du uppfattar som gott, blir snabbt outhärdliga.

Det är OK om ”vad som känns gott och rätt” endast är försörjandet av din familj. Nyckeln är attityden av tjänande. Om du försöker att tvinga dig in i rätt försörjning, kommer du sannolikt att sluta i rakt motsatt situation. Några hela NGOn (Non Governmental Organization) är inget mer än enorma fåfängans projekt, utstuderade sätt att möjliggöra för människor att acceptera sig själva. Det är helt och hållet ego. Syftet med rätt försörjning är inte att du ska kunna ha en positiv självbild. Människor som gör det av det skälet är ganska tydligt försvarande, skenheliga och självgoda. Syftet med rätt försörjning är att ge dina energier till något du älskar. Konceptet bör kännas befriande, inte som en moralisk börda, inte som ännu en grej du förväntas göra rätt i syfte att vara god.

För att träda in djupare i rätt försörjning ska du ägna dig åt tjänande varje dag. Lita till din önskan att ge, minns hur bra det känns och var öppen för möjligheter att göra det, speciellt när de är precis på gränsen för ditt mod. Och om de är bortom gränsen för ditt mod, plåga inte dig själv. De rädslor som blockerar ditt givande är inte en fiende. De formar en kokong av trygghet. När vi växer blir de rädslor som tidigare var skyddande istället begränsande; de gör oss otåliga och vi söker att bryta oss fria. Den otåligheten för med sig nytt mod. Idag pågår denna tillväxtprocess för mänskligheten generellt. Uppstigandets program som en gång verkade gott och rätt för oss – framflyttandet av vetenskapens gränser, erövrandet av universum, triumferandet över naturen – verkar inte längre rätt, då den ambitionens konsekvenser blir plågsamt svåra att ignorera. Kollektivt har vi trätt in i ett krismoment, i vilket det gamla är outhärdligt och det nya ännu inte har manifesterats (som en allmän vision, dock för många enskilda individer).

Så när det kommer till rätt försörjning och rätt investerande, låt oss vara varsamma. Låt oss, för oss själva och andra, lita på den naturliga önskan att ge, och låt oss lita på den tillväxtprocess som driver oss mot det. Istället för att försöka tvinga oss själva och andra in i det (och skapa motstånd mot vår skenhelighet), kan vi erbjuda möjligheter och uppmuntran att ge, och vi kan vara generösa med vår uppskattning och vårt firande av andras gåvor. Vi kan se andra, inte som själviska, giriga, ignoranta eller lata människor som helt enkelt ”inte fattar det”, utan snarare som gudomliga varelser som önskar att ge till världen; vi kan se det, och tala till det och veta det så starkt att vårt vetande tjänar som en inbjudan till oss själva och andra att träda in i den sanningen.

Leave a Reply