Skulder kan bestå för evigt; rikedom kan det inte, eftersom dess fysiska dimensioner är föremål för entropins destruktiva kraft.
Frederick Soddy
Anta att jag har tolv limpor bröd och du är hungrig. Jag kan inte äta så mycket bröd innan det blir gammalt, så jag lånar gärna ut en del av dessa till dig. ”Här, ta de här sex limporna”, säger jag, ”och när du får bröd över i framtiden kan du ge tillbaka sex limpor.” Jag ger dig sex färska limpor nu och du ger tillbaka sex limpor till mig någon gång i framtiden.
I en värld där de saker vi behöver och använder blir dåliga, är det naturligt att dela med sig. Den som samlar på sig blir sittande ensam på toppen av ett berg av gammalt bröd, rostiga verktyg och rutten frukt. Ingen vill hjälpa honom därför han har själv inte har hjälpt någon. Idag är pengar dock inte som bröd, frukt eller någon annan naturlig sak. Pengar är det enda som är undantaget naturens lag om återvändo, lagen om liv, död och återfödelse, som säger att alla saker till slut återvänder till sin källa. Pengar förstörs inte över tiden utan förblir, avskiljda som de är från det fysiska, oförändrade eller till och med växer exponentiellt över tiden tack vare räntans kraft.
Vi associerar pengar i hög utsträckning med självet. Som ordet ”mina” antyder, ser vi nästan pengar som en förlängning av oss själva, varför vi känner oss ”skinnade” när de tas ifrån oss. Pengar bryter inte bara mot den naturliga lagen om återvändo, utan även mot den andliga lagen om obeständighet. Att något som är permanent och växer över tiden associeras med ett själv som åldras, dör och återvänder till jorden, vidmakthåller en illusion. Vi föreställer oss på något sätt, mot bättre vetande, att vi genom att bygga på oss rikedom även bygger på oss själva och kan vinna pengars oförstörbarhet. Vi bunkrar upp pengar inför ålderdomen som om vi därigenom kunde förhindra vårt eget förfall. Vad skulle effekten bli av pengar som, i likhet med allt annat, förstörs och återvänder till sin källa?
Vi har häftat exponentiellt växande pengar vid ett själv och en värld som inte är exponentiella och inte ens linjära, utan cykliska. Resultatet är som jag har beskrivit tävlan, knapphet och rikedomskoncentration. Svaret på frågan som jag ställde tidigare (Vad har gått snett med denna vackra idé som kallas pengar, som kan länka samman mänskliga gåvor och mänskliga behov?) kokar till stor del ner till ränta, till ocker. Men ocker är i sig självt inget isolerat fenomen som skulle ha kunnat vara annorlunda om vi bara hade fattat ett klokare beslut någonstans på vägen. Ocker är oupplösligt förbundet med vår känsla av självet, det separata självet i ett objektivt universum, vars evolution går parallellt med pengarnas evolution. Det är ingen slump att det första i hög grad monetariserade samhället, antikens Grekland, också var födelseplats för det moderna konceptet om det individuella.
Denna djupa länk mellan pengar och varande är goda nyheter eftersom mänsklig identitet idag genomgår en grundläggande metamorfos. Vilken typ av pengar kommer att vara i linje med det nya självet, det kontakthavande självet, och en värld i vilken vi i ökande utsträckning inser sanningen om samhörighet: att mer för dig också är mer för mig? Det första alternativa valutasystemet att överväga, givet räntans avgörande roll, är ett som strukturellt eliminerar räntan, eller som till och med medför motsatsen till ränta. Om ränta orsakar tävlan, knapphet och polarisering, borde då inte trots allt dess motsats skapa samarbete, överflöd och samhörighet? Och om ränta representerar en fortsättning av det forntida och pågående rånet av allmännyttorna, borde inte då dess motsats återföra det stulna?
Hur skulle detta motsatta se ut? Det skulle vara pengar som, likt bröd, blir mindre värda med tiden. Det skulle med andra ord vara pengar som förfaller – pengar som är föremål för negativ ränta, också känt som avgift för överliggetid.# Förfallande pengar är en central idé i denna bok, men innan jag lägger ut texten om dess historia, användning, ekonomiska teori och konsekvenser, skulle jag vilja säga lite om termen ”förfall”, vilket jag har råtts till att undvika på grund av dess negativa klang.
Varför låter ”förfall” negativt och ”konservering” som en dygd? Denna attityd härstammar återigen från berättelsen om uppstigande, i vilken mänsklighetens öde är att omvandla naturen; att besegra entropi, kaos och förfall; och att etablera en ordnad sfär: vetenskaplig, rationell, ren och kontrollerad. Detta kompletteras av en separatistisk spiritualitet, i vilken en icke materiell, evig, odödlig, gudomlig själ bebor en obeständig, dödlig, profan kropp. Så vi har sökt att besegra kroppen, erövra världen, och hejda den större process av vilken förfall utgör en del: förnyelse, återfödelse, återanvändning, och den spiralformade evolutionen mot allt vidare integrerad komplexitet. Berättelserna om separation och uppstigande närmar sig sina slut som tur är. Det är dags att återkräva förfallets skönhet och nödvändighet, både i vårt tänkande och i vår ekonomi.
HISTORIA OCH BAKGRUND
Tidiga former av varupengar, såsom säd, boskap och liknande, var säkert föremål för förfall: säd förstörs, boskap åldras och dör, och även jordbruksmark omvandlas till vildmark om den lämnas ovårdad. Det har också funnits system med metallpengar som genomgått något som liknat förfall, genom att innefatta en sorts inbyggd negativ ränta. Ett rått exempel på ett sådant system var det i medeltida Europas utbrett använda Brakteaten, i vilket mynt med jämna mellanrum återkallades och sedan myntades om med en rabattsats.# I England myntade de saxiska kungarna om silverpennymynt vart sjätte år, och ställde ut tre nya för fyra gamla, medförande en värdeminskningstakt på ca 4 % per år.# Detta medförde effektivt ett straff på ansamling av pengar, och uppmuntrade istället cirkulation och investering i produktivt kapital. Om du hade mer pengar än du kunde använda, skulle du gladeligen låna ut dessa även med nollränta, eftersom dina pengar skulle minska i värde om du höll i dessa för länge. Notera att penningmängden inte nödvändigtvis minskade som ett resultat av detta system, då lorden antagligen skulle injicera mellanskillnaden tillbaka in i ekonomin för att täcka hans egna utgifter. Denna negativa ränta var således en typ av skatt.
Pionjärteoretiker för negativräntepengar var den tysk-argentinske affärsmannen Silvio Gesell, som kallade dessa ”fripengar” (Freigeld, ett namn som jag ska ta till mig för att hedra honom). Systemet som han föreslog år 1906 i sitt mästerverk, Den naturliga ekonomiska ordningen, gick ut på att använda en pappersvaluta till vilken en stämpel kostande en liten del av sedelns värde stämplandes på periodiskt. Detta tillfogade monetär rikedom en underhållskostnad. Precis som med alla fysiska varor, försämrades värdet på sådana pengar (med en takt som bestämdes av värdet av de stämplar som var nödvändiga för att behålla valutan giltig). Om en dollar till exempel krävde en encentsstämpel varje månad för att förbli giltig, skulle den minska i värde med en årstakt på 12 procent.#
Gesell kom fram till idén om valuta med överliggetidsavgift från ett annat håll än jag. Han skrev i en tid då nästan ingen ifrågasatte önskvärdheten av ekonomisk tillväxt, och även om han var visionär, tvivlade han aldrig (så vitt jag känner till) på jordens eller teknologins kapacitet att härbärgera den för evigt.# Hans huvudbry var avhjälpandet av hans tids ojämlika och orättvisa fördelning av rikedom, den aldrig tidigare skådade fattigdomen kontra det aldrig tidigare skådade överflödet. Detta tillskrev han en orätt fördel hållen av de i besittning av pengar: de innehar en ”anhopbar vara som samtidigt är penningmedlet”. Andra varor (möjligen med undantag för mark) är inte anhopbara på samma sätt som guld eller andra valutor: de ruttnar, rostar eller förfaller; är föremål för stöld eller skrotning; medför lagrings- och transportkostnader och så vidare. Han skrev,
Guld harmonierar inte med våra varors karaktär. Guld och halm, guld och bensin, guld och guano, guld och tegel, guld och järn, guld och hudar! Bara en vild fantasi, en monstruös hallucination, bara doktrinen om ”värde” kan överbrygga klyftan. Varor i allmänhet, halm, bensin, guano och resten kan utbytas säkert endast när var och en är likgiltig till om han innehar pengar eller varor, och detta är bara möjligt om pengar är behäftade med samma defekter som våra produkter. Detta är uppenbart. Våra varor ruttnar, förfaller, går sönder, rostar, så endast om pengar har lika odiskutabla, förlustinbegripande egenskaper, kan de utföra byten snabbt, säkert och biligt. För sådana pengar kan aldrig på några villkor komma att föredras av någon framför varor.
Endast pengar som passerar ett bäst-före-datum som en nyhetstidning, ruttnar som potatis, rostar som järn, avdunstar som eter, är kapabla att klara provet som ett instrument för utbyte av potatis, nyhetstidningar, järn och eter. För sådana pengar är inte att föredra framför varor för varken köpare eller säljare. Då byter vi våra varor mot pengar bara av den anledningen att vi behöver pengar som ett bytesmedel, inte för att vi förväntar oss fördelar från innehavet av pengar.#
Men idag föredras pengar framför varor, precis som på Gesells tid. Möjligheten att hålla fast vid utbytesmedlet möjliggör för penninginnehavarna att ta ut ränta; de ockuperar en privilegierad position jämfört med innehavare av realt kapital (och ännu mer i förhållande till de som säljer sin tid, av vilken 100 procent försvinner för varje dag som den förblir osåld). Resultatet blir en ökande rikedomspolarisering eftersom var och en i själva verket betalar en tribut till penningägarna.
En följd av Gesells poäng är att det är orättvist för oss att betala enbart för medlet för byten. Gesell ansåg att det enkla önskemålet om att göra ett byte borde vara tillräckligt. Om jag kan erbjuda något som du behöver, varför ska vi då behöva betala för medlet för att ge och ta emot det? Varför skulle du behöva betala för privilegiet att erhålla en gåva? Detta är ett av de sätt på vilka Gesells pengar förtjänar epitetet ”fria”. Som vi ska se tillåter ett kreditsystem baserat på värdeminskande valuta nollräntelån. Även om vi fortfarande måste återbetala lån, behöver vi inte längre betala för förmånen att få låna. I detta avseende blir pengarna fria.
Gesell förespråkar valutaförfall som ett påhitt att frikoppla pengar som värdelager från pengar som utbytesmedel. Pengar skulle inte längre föredras framför fysiskt kapital. Resultatet som han förutsåg, skulle bli ett slut på den artificiella knappheten och ekonomiska depressionen som inträffar när det finns gott om varor att byta men ont om pengar med vilkas hjälp utbytet ska ske. Hans förslag skulle tvinga pengar att cirkulera. Ägarna till pengar skulle inte längre ha några motiv att undanhålla dessa från ekonomin, inväntande att knappheten ska byggas upp till den punkt där avkastningen på realkapital överskrider räntenivån. Detta är det andra skälet till att kalla dessa för ”fria pengar”: befriade från de rikas kontroll, skulle pengar cirkulera fritt istället för att koagulera i omfattande, stagnerande pooler som de gör idag.
Gesell såg pengarnas räntebärande egenskap som en välfärdsbroms. Så fort som överflödet av varor blev så stort att avkastningen på kapitalinvesteringen blev lägre än räntans miniminivå, höll ägarna till pengar tillbaka dessa från investeringar. Pengarna som ska genomföra transaktioner försvinner ur cirkulation, och den välbekanta överkapacitetskrisen träder fram med sitt paradoxala följe av knapphet på varor för den stora massan människor.
1906-års penningsystem var ganska annorlunda än dagens. De flesta valutor var fixerade, åtminstone i teorin, uppbackade av värdefulla metaller, och då fanns inget av dagens stora kreditexpansion i förhållande till den monetära basen. Gesell såg faktiskt kredit som ett substitut för pengar, ett sätt för företag att genomföra transaktioner i frånvaro av valuta. Men idag är kredit och pengar närapå identiska. Nuvarande ekonomiska teori ser användandet av ”kredit såsom pengar” som en positiv utveckling, delvis därför att det tillåter penningmängden att växa eller minska organiskt som ett svar på efterfrågan på ett bytesmedel. Dock har vi sett att räntebärande kredit inte bara reagerar på penningekonomins tillväxt, utan även driver den. Dessutom är de i nuvarande form inte mindre föremål för knapphet än pengarna på Gesells tid.
Även om det nästan var okänt under andra halvan av 1900-talet, åtnjöt Gesells idéer ett utbrett efterföljande på 1920- och 1930-talet och kom att influera prominenta ekonomer, såsom Irving Fisher och John Maynard Keynes. Fisher framförde ihärdigt Gesells idéer i USA, och Keynes gav okaraktäristiska lovord och kallade honom en ”orättmätigt ignorerad profet” och hans arbete ”ytterst nyskapande”.# Under den villervalla som följde på första världskriget, utsågs Gesell till och med till finansminister i den illa ödesbestämda republiken Bavarien, som varade mindre än ett år. På 1920-talet utfärdades en stämpelreversvaluta – wara – av en vän till Gesell och cirkulerade i Tyskland, men där precis som på andra ställen krävdes en ekonomisk depression för att på allvar lansera den. Oavsett om det gäller det kollektiva livet eller privatlivet, sker en verklig förändring sällan i frånvaro av kriser.
År 1931 beslutade sig en tysk kolgruveoperatör för att öppna sin stängda gruva genom att betala arbetarna med wara. Då han även gick med på att lösa in reversen mot kol, som alla kunde använda, övertygades lokala handelsmän och affärer att acceptera den. Gruvstaden blomstrade och inom ett år hade över tusen butiker runt om i Tyskland accepterat waran, och banker började acceptera wara-nominerade insättningar.# Detta satte valutan på radarskärmen. Den tyska regeringen, som kände sig hotad, försökte få domstolarna att förklara waran olaglig. När detta misslyckades förbjöd man den helt enkelt genom ett nödsituationsdekret.#
Påföljande år utfärdade den i depression varande österrikiska staden Wörgl sin egen stämpelrevers, inspirerad av Gesell och warans succe. Wörgls valuta var med alla mått mätt en enorm succé.# Vägar blev asfalterade, broar byggda, och skatteåterbäring betald. Arbetslösheten störtdök och ekonomin blomstrade, och drog till sig närliggande städers uppmärksamhet. Borgmästare och myndighetspersoner från hela världen började besöka Wörgl tills, såsom i Tyskland, den centrala regeringen stoppade Wörgls valuta och staden åter sjönk ner i depression.
Både waran och Wörgls valuta bar en överliggetidsavgift på 1 procent per månad. Samtida skildringar tillskrev detta en oerhört hög hastighet för valutacirkulationen. Istället för att generera ränta och växande blev ackumulation av rikedom en börda på i stort sett samma sätt som ägodelar är en börda för den nomadiske jägaren-samlaren. Såsom Gesell teoretiserat upphörde pengar, som tilldelats värdeminskande egenskaper, att föredras framför andra typer av varor som ett lager av värde. Det är dock omöjligt att bevisa att de föryngrande effekterna av dessa valutor kom sig av överliggetidsavgiften och inte av ökningen i penningmängd, eller från den ekonomiska lokaliseringseffekten av en lokal valuta, såsom Wörgln.
En annan valuta som uppstod kring denna tid, och som ännu idag är i bruk, var WIR i Schweiz. Valutan utfärdas av en kooperativ bank och backas endast upp av dess medlemmars ömsesidiga överenskommelse om att acceptera den för betalningar. Valutan, som uppfanns av trogna till Gesells teorier, bar ursprungligen en överliggetidsavgift som eliminerades under perioden med hög tillväxt efter andra världskriget.# Som jag ska förklara är negativ ränta inte nödvändig i en omgivning med väldigt hög tillväxt. Idag när vi närmar oss en stilleståndsekonomi och träder in i en ny utvecklingsfas, kan den dock ännu en gång vara tilltalande.
I USA utfärdades många så kallade ”nödvalutor” i början av 1930-talet. Med en nationell valuta på väg att gå upp i rök genom epidemin av bankkonkurser, skapade medborgare och lokala regeringar sina egna. Resultaten var blandade och väldigt få av dessa byggde på Gesells utformning, utan innebar snarare en avgift per transaktion istället för per vecka eller per månad.# Detta fick motsatt effekt till överliggetidsavgift, eftersom det bestraffade cirkulation istället för ansamlande. Dock höll ett hundratal städer under 1933 på att förbereda lanserandet av egna stämplade valutor, varav många av den korrekta Geselliska typen.# Dessutom framfördes med uppbackning från Irvine Fisher ett lagförslag, till både representanthuset och senaten, som hade inneburit ett utfärdande av en miljard dollar i stämpelreverser nationellt. Detta och många av de föreslagna delstatliga och lokala valutorna hade haft en mycket, mycket högre takt på överliggetidsavgiften – två procent per vecka – som de facto hade gjort valutorna självlikviderande inom ett år. Detta är en helt annorlunda skapelse än Wörgl-valutan och de flesta moderna förslag, men det visar på att det grundläggande konceptet övervägdes seriöst. Här är ett utdrag från Bankhead-Pettengill-tillägget till Costigan-LaFollettes arbetslöshetslättnadsproposition (S.5125) av år 1933:
Finansministern ska låta prägla och trycka valuta för förenta staterna i form av stämplade penningcertifikat. Sagda certifikat ska vara på nominellt $1 vardera, och utfärdandet ska begränsas till $1.000.000.000. Sagda certifikat ska vara i lämplig storlek för att på sin baksida lämna plats för påförandet av poststämplar…Framsidan på sagda certifikat ska tydligt framföra följande: ”Detta certifikat utgör lagligt betalningsmedel för $1 för betalning av alla skulder och förpliktelser, publika och privata, tullavgifter, pålagor och skatter: Förbehållet, att på dagen för dess transfer ska där finnas påfört 2-cents stämplar för varje datum tidigare än datumet för en sådan transfer, såsom framställt i schemat på baksidan härav.”
Senatsproposition 5125 nådde aldrig en omröstning och en månad senare förbjöd Roosevelt alla ”nödvalutor” genom ett verkställande dekret när han sjösatte New Deal. Skälet till att han gjorde detta var, enligt Bernard Lietaer, inte att de lokala och delstatliga valutorna inte skulle lyckas att få slut på depressionen, utan att de skulle innebära förlorad central regeringsmakt.#
Idag är vi på gränsen till en liknande kris och står inför ett liknande val mellan att stötta upp den gamla världen genom en intensifiering av centraliserad kontroll, och att släppa kontrollen och kliva in i det nya. Missförstå mig inte. Konsekvenserna av ett system med fria pengar skulle bli djupgående och omfatta ekonomiska, sociala, psykologiska och andliga dimensioner. Pengar är så grundläggande, så definierande för vår civilisation, att det vore naivt att hoppas på något tillförlitligt civilisationsskifte som inte även inbegriper ett fundamentalt skifte i pengar.
MODERN TILLÄMPNING OCH TEORI
Idén bakom de i början av 1900-talet så populära fripengarna har slumrat i sextio år. Idén håller dock på att återuppväckas nu när den ekonomiska krisen demolerar det senaste halvseklets vissheter och åter manar fram det tänkande som den stora depressionen ledde till. Detta är delvis ett keynesianskt återupplivande, då det ekonomiska receptet för stärkande av ekonomin med sänkta räntor och köp av statsobligationer har nått en gräns, ”nollgränsen”, bortom vilken centralbanker inte kan sänka räntor. Den keynesianska standardmotåtgärden (åtminstone delvis baserad på Keynes texter) är finanspolitisk stimulans – ersättandet av vacklande privatkonsumtion med offentligt konsumtion. President Barack Obamas första ekonomiska stimulans var en keynesiansk åtgärd, även om den förmodligen var otillräckligt tilltaget även enligt detta paradigm.
Nollgränsproblemet har fått en del människor i huvudfåran att överväga negativ ränta. Mina efterforskningar för detta kapitel gav en skrivelse av en ekonom på Federal Reserve#, en artikel i New York Times av en ekonomiprofessor på Harvard#, och en artikel i The Economist Magazine.# När keynesiansk stimulans misslyckas (i förlängningen p.g.a. uttömmandet av allmännyttorna, så som jag har beskrivit) kan mycket mer radikala lösningar på förfallande valuta hamna på radarskärmen. För tillfället är ekonomin i en mild återhämtningsfas, vilket möjliggör underblåsandet av det vilseledande hoppet om ett återvändande till det normala. Men p.g.a. de olika formerna av näst intill uttömt allmännyttigt kapital blir återhämtningen troligtvis anemisk, och det ”normala” skjuts på farmtiden.
Det första uppenbara misslyckandet med keynesiansk stimulans kom i Japan, där massiva infrastrukturutgifter med början på 1990-talet misslyckandes med att åter få igång den ekonomiska tillväxten där. Utrymmet för fortsatt inhemsk tillväxt är snävt i alla högt utvecklade ekonomier. Lösningen för de senaste åtminstone tjugo åren har faktiskt varit att importera tillväxt från utvecklingsländer genom att använda deras monetarisering av sina sociala och naturliga allmännyttor till att ytterligare blåsa upp vår egen skuldpyramid. Detta kan ta olika former: skuldslaveri, där ett land tvingas att konvertera från livsuppehällesproduktion och självförsörjning till varuproduktion för betalning av utländska lån; eller dollarherravälde, i vilket högproduktiva länder som Kina inte har något annat alternativ än att finansiera USAs privata och offentliga skulder (för vad annat kan de göra med sina handelsöverskottsdollar?). Dock måste även lösningen med importerad tillväxt till slut misslyckas, då utvecklingsländer och planeten som helhet når samma gränser som de utvecklade länderna redan har nått.
Officiell ekonomisk statistik har dolt sannolikheten om att västekonomierna har befunnit sig i en nolltillväxtfas i åtminstone tjugo år. All eventuell tillväxt som där har funnits har till stor del kommit från sådana saker som fastighetsbubblor, fängelseindustrin, hälsovårdskostnader, försäkrings- och finanstjänster, utbildningskostnader, vapenindustrin och så vidare. Ju dyrare dessa är, desto mer antas ekonomin ha vuxit. Inom områden som visat tillväxt, såsom internet, är mycket av denna tillväxt i själva verket en förtäckt form av importtillväxt. Internetbaserade intäkter kommer mestadels från försäljning och annonsering, och inte från ny produktion. Vi smörjer mer effektivt hjulen på transportbandet av varor från Kina till väst. I vilket fall så kan utvecklingsländerna inte hålla igång tillväxtmaskinen för evigt. Ju mer den stannar av, desto nödvändigare blir det att komma förbi nollgränsen.
Samtidigt som idén med fästandet av stämplar på valutor verkar gammaldags, har flera prominenta ekonomer nyligen föreslagit modernare alternativ. Eftersom merparten av pengarna ändå är elektroniska, så är huvudspåret någon form av likviditetsskatt (såsom Irving Fisher föreslog redan 1935) eller en likvärdig negativ ränta på depositioner hos Federal Reserve. Den sistnämnda åtgärden föreslogs av Willem Buiter, då ekonomiprofessor och nu Citibanks chefsekonom, i en artikel i Economic Journal år 2003 och åter 2009 i Financial Times (se bibliografin). Tanken har även framkastats av Harvards ekonomiprofessor Greg Mankiw och VDn för American Economics Association Robert Hall,# samt diskuterats bland ekonomer på Federal Reserve.# Jag hoppas att dessa namn tydliggör att detta inte är något befängt förslag.
Självklart skulle fysiska pengar behöva utsättas för samma värdeminskningstakt som reserver, vilket skulle kunna åstadkommas antingen genom Gesells metod med bästföredatum för valuta, eller genom att ersätta dessa med (eller omdefiniera dessa som) innehavarobligationer med negativ ränta genom att använda kontanta pengar som är avskilda från den officiella penningberäkningen, eller genom att låta växelkursen mellan bankreserver och valuta fluktuera.# En annan möjlighet vore att helt och hållet förbjuda fysisk valuta, vilket avsevärt skulle kunna öka regeringsmakten eftersom varje elektronisk transaktion skulle registreras. Skrämmande som detta är för alla som (liksom jag själv) oroas för en övervakningsstat, så är mitt svar på detta: ”För sent”. Redan idag görs alla viktiga transaktioner elektroniskt, med iögonfallande undantag för de transaktioner som rör olagliga droger. Kontanter används även i stor omfattning i den informella ekonomin för att hjälpa människor att undvika skatter, ett motiv som skulle bortfalla om beskattningen växlades bort från inkomster och över till resurser, såsom jag föreslår.
Dessutom finns inga skäl till varför inofficiella valutor inte skulle kunna frodas jämsides med den officiella, elektroniska negativräntevalutan. Huruvida dessa är elektroniska eller i pappersform beror på användningen. Förmodligen skulle kommersiella bytesringar och kreditkvittningskooperativ använda elektroniska pengar medan lokala, samhällsbaserade valutor föredrog pappersformen. I vilket fall skulle transaktioner som sker i dessa valutor ligga utanför den centrala regeringens synfält. Deras användarkrets skulle besluta om graden av registrering av valutornas användning. Människor som helt och hållet agerar inom en lokal ekonomi, såsom hippies, ”tillbaka till landet-människor”, och andra människor som jag älskar, skulle leva ekonomiska liv som är osynliga för centrala myndigheter. Det finns dock andra anledningar till att göra alla transaktioner och finansiella register öppna, inte bara för regeringen utan för vem som helst. Detta har faktiskt föreslagits mer generellt som ett motgift mot övervakningsstaten – göra övervakningsteknologi offentlig och tillgänglig – och det håller redan på att inträffa med inbyggandet av videokameror i mobiltelefoner, handhållna spelkonsoler, och andra påfund. När regeringens agerande är lika synligt för människorna, som människornas agerande är för regeringen, kommer vi att ha ett i sanning öppet samhälle.
Jag vill framhäva det praktiska med moderna negativränteförslag. Medan Gesells stämpelreversvaluta för tankarna till en otidsenlig piprökardröm som skulle medföra enorma ekonomiska störningar, skulle uppbörden av en avgift på reserver nästan inte alls kräva någon ny finansiell infrastruktur. Det är faktiskt en utsträckning av vart penningpolitiken redan har varit på väg. Densamma Federal Reserve, desamma centralbankerna, desamma grundläggande banksystemen kan förbli intakta. Naturligtvis skulle omvälvande förändringar medfölja, men de förändringarna skulle bli evolutionära och bespara samhället den störning det skulle innebära att skrota det finansiella systemet och börja om från början. Som jag skrev i kapitel 5: ”Helig ekonomi utgör en del av en annorlunda typ av revolution; en transformation snarare än en utrensning.”
En del centralbanker har redan flirtat med negativ ränta. I juli 2009 gick Riksbanken (Sveriges centralbank) över till negativ ränta, upptagande en 0,25 procents avgift på reservdepositioner, en nivå på vilken den förblev till februari 2010.# Detta är obetydligt avvikande från noll, men rättfärdigandet av att sänka räntan så lågt är även tillämpligt för att sänka den ännu lägre. Riksbanken, Buiter, Mankiw och andra huvudstråksförespråkare för negativa räntor ser dessa som en temporär åtgärd för att tvinga banker att återuppta utlåningen och göra billig kredit tillgänglig tills ekonomin börjar växa igen, vid vilken tidpunkt räntan förmodligen åter skulle stiga till det positiva territoriet. Om vi däremot går in i en permanent nolltillväxtekonomi eller en krympande ekonomi, skulle även negativa räntor kunna bli permanenta.
Den lämpliga räntenivån, positiv eller negativ, beror på om ekonomin är på väg att växa eller krympa. I det gamla tänket var penningpolitikens syfte att sporra ekonomisk tillväxt eller att föra tillbaka den till en lämplig nivå. I det nya tänket strävar penningpolitiken efter att matcha basräntan med den ekonomiska tillväxt- eller krympandetakten. Keynes bedömde att den skulle vara ”grovt räknat lika med penningräntans överstigande över marginaleffektiviteten av kapital korresponderande med en nyinvesteringsgrad kompatibel med full sysselsättning.” Denna formel skulle behöva modifieras om vi, såsom jag föreslår i kapitel 14, inte längre borde eller inte längre kan sträva efter full betald sysselsättning som något positivt socialt gott (detta är en nödvändig konsekvens av en stillastående ekonomi och inte så skrämmande i närvaro av en social utdelning). Det som Keynes föreslår är i grunden att likviditetsskatten ska sättas på en nivå för att kompensera räntans överstigande över den genomsnittliga avkastningen på investeringar i produktivt kapital. Med andra ord måste den sättas på en nivå som gör att det inte finns någon fördel med att hålla i pengar i förhållande till att använda dem.
Buiter och Mankiw är inte liberaler, vilket är signifikant då deras förslag går på tvärs med intressena hos den långivarklass som konservativa normalt representerar. Liberala ekonomer förespråkar ibland något som liknar överliggetidsavgift: inflation. Inflation är rent matematiskt i dess effekter väldigt lik en värdeminskande valuta, i det att den uppmuntrar till penningcirkulation framför penningansamlande och gör det lättare att återbetala skulder. Fripengar har dock flera viktiga fördelar. Förutom att eliminera klassiska inflationskostnader (menykostnader, skoläderkostnader etc.), gör de inte människor med en stadigvarande inkomst fattigare. Här är ett typiskt pro-inflationsargument från Dean Baker på Center for Economic and Policy Research:
Om det är politiskt omöjligt att öka underskottet, tillhandahåller penningpolitiken ett andra potentiellt verktyg för att lyfta efterfrågan. Styrelsen i Federal Reserve kan gå bortom sina kvantitativa lättnadsprogram och till en politik av explicit målstyrning mot en moderat inflationstakt (3-4 procent) och därigenom göra realräntan negativ. Detta skulle också ha fördelen av att reducera den enorma bördan av avbetalningslån som tiotals miljoner husägare står inför som ett resultat av husbubblans kollaps.#
Problemet, i en deflationistisk miljö när banker inte lånar ut, är hur Fed ska kunna skapa inflation. Detta är det största problemet med inflationsförslaget i en situation med överutväxling och överkapacitet. Kvantitativa lättnader byter ut en tillgång med hög likviditetsgrad (baspengar, reserver) mot mindre likvida tillgångar (olika finansiella derivat), men det kommer inte att leda till pris- eller löneinflation om pengarna inte når ut till folk som kommer att spendera dessa.# Även om Fed monetariserade alla skulder, både offentliga och privata, skulle det grundläggande problemet kvarstå. På grund av nära-noll-räntan var Fed maktlöst i att inflatera sig ur skuldfällan 2008 och 2009. Här återvänder vi till det ursprungliga motivet för fripengar: att få pengar att cirkulera.
I ett reservsystem med negativ ränta skulle banker vara angelägna om att inte hålla reserver. Om den negativa räntan låg i nivån 5 till 8 procent (vilket är vad Gesell, Fisher och andra ekonomer tänkte att den borde göra), skulle det även ligga i bankers intressen att ge ut nollräntelån, kanske även negativräntelån. Hur skulle de då tjäna pengar, undrar du? De skulle göra det i stort på samma sätt som idag.# Insättningar skulle också bli föremål för negativ ränta, dock lägre negativ ränta än vad reserverna är föremål för. Banker skulle ta emot icke tidsbestämda insättningar mot låt säga -7 procent i ränta, eller tidsbestämda insättningar mot kanske -5 procent eller -3 procent, och låna ut till -1 procent eller 0 procent. (Du förstår nu varför även kontanter skulle behöva minska i värde; vem skulle annars göra insättningar till negativ ränta?)
Negativ ränta på reserver är kompatibel med existerande finansiell infrastruktur: samma kommersiella värdepappersmarknad, samma mellanbankliga penningmarknad och även, om vi så önskar, samma pantsättnings- och derivatapparat. Allt som har förändrats är räntan. Var och en av dessa institutioner har ett högre syfte som döljer sig i dessa som en inaktiverad gen, inväntande tiden för aktivering. Detta är även sant för den mest skändliga av institutioner, ”hjärtat” i det finansiella systemet: Federal Reserve (och andra centralbanker).
Tvärt emot ortodoxt antagande pumpar hjärtat inte blod genom systemet, utan tar snarare emot det, lyssnar på det och sänder ut det igen.# Hjärtat är ett varseblivningsorgan. Utifrån vad det känner av via blodet, producerar hjärtat en omfattande mångfald av hormoner, varav flera först nyligen upptäckts, som kommunicerar med andra delar av kroppen på samma sätt som dess egna celler påverkas av exogena hormoner. Denna hjärtats lyssnande och modulerande roll erbjuder ett väldigt annorlunda perspektiv på en central penningmyndighets roll: ett organ för att lyssna till och gensvara på systemets behov, snarare än att pumpa pengar genom det. Fed antas lyssna till ekonomins puls och reglera penningmängden i syfte att hålla räntan på en lämplig nivå.# Injektionen av nya pengar in i ekonomin skulle kunna göras på samma sätt som idag – operationer på den öppna marknaden – eller genom regeringens spenderande av fiatpengar, beroende på vilken variant av hyra för användning av allmännyttor som tillämpas. Generellt sett måste pengar förlorade genom överliggetidsavgift injiceras tillbaka in i ekonomin; annars skulle nivån på reserverna krympa varje år oberoende av behovet av pengar för genomförande av ekonomisk aktivitet. Resultatet skulle bli samma mönster av betalningsinställelser, knapphet och rikedomskoncentration som idag hotar oss. Därför behöver vi fortfarande ett finansiellt hjärta som lyssnar på blodet och signalerna, för skapande av mer (eller mindre) av det.
Den alerte läsaren kan invända att om valuta och bankdepositioner var föremål för negativ ränta, skulle folk gå över till något annat utbytesmedel som bättre tjänade som ett värdelager; t.ex. guld eller kommersiella värdepapper. Om du har gjort denna invändning så är du i gott sällskap. John Maynard Keynes utfärdade följande varning, skrivande i hyllande ordalag om Gesells idé: ”Om valutapapper således skulle bli fråntagna sina likviditetspremier genom ett stämplingssystem, skulle en lång rad substitut ställa sig i deras skor – bankpengar, telefonlån, utländska pengar, juveler och de ädla metallerna i allmänhet, och så vidare.”# Denna invändning kan bemötas på flera fronter (Keynes såg det heller inte som ett oöverkomligt hinder, utan mer som en ”svårighet” som Gesell ”inte bemötte”). Bankpengar skulle, såsom ovan beskrivits, bli föremål för samma värdeminskning som fysiska pengar. Telefonlån kräver en riskpremie som äter upp likviditetspremien.# Varor, juveler och så vidare, lider av höga hållandekostnader.
Viktigast är dock att pengar i slutänden är en social överenskommelse som, genom legala, varsamma lagar, vanor, och andra konsensusformer, medvetet kan väljas och tillämpas. Slutligen gjorde Keynes bedömningen att ”idén bakom stämplade pengar är sund”.
Ur rent praktisk synpunkt är allt i den materiella och sociala världen behäftat med hållandekostnader, såsom Gesell pekade ut med sina exempel på nyhetstidningar, potatis och så vidare. Maskiner och utrustning går sönder, kräver underhåll och blir oanvändbara. Även de enstaka substanser som inte lider av oxidation, t.ex. guld och platina, måste transporteras, bevakas och försäkras mot stöld; ädelmetallmynt kan också bli nerskrapade och klippta. Att pengar skulle vara undantagna från denna universella lag, lagen om återvändo, är en del av den bredare ideologin om mänskligt undantag relativt naturen.
Värdeminskande valuta är därför inte bara en gimmick; den är ett erkännande av verkligheten. De forntida grekerna som omedveten tärde på kvaliteterna hos detta nya ting som kallas pengar, skapade en konception av det andliga som på samma sätt stod över naturlagarna – extern, abstrakt, ickemateriell. Denna uppdelning av världen i ande och materia, och den påföljande behandlingen av världen såsom profan, närmar sig sitt slut. Det innebär samtidigt slutet för den typ av pengar som ledde till uppdelningen i första läget. Pengar kommer inte längre att vara undantagna från lagen om ickepermanens.
Keynes ”svårighet” belyser vikten av att inte skapa artificiell lagring av rikedom som, likt pengar idag, bryter mot naturlagarna. Ett exempel är egendomsrättigheter för mark, som historiskt var föremålet för samma rikedomskoncentration som pengar har medfört för oss idag. Negativ ränta på valuta måste också ackompanjeras av Georgisk eller Gesellisk uppbörd på mark, och givetvis på alla andra källor till ”ekonomisk hyra”. De fysiska allmännyttorna mark, gener, ekosystem, och det elektromagnetiska spektrumet, såväl som de kulturella allmännyttorna av idéer, uppfinningar, musik och berättelser måste bli föremål för samma hållandekostnader som pengar, för att Keynes oro inte ska besannas. Som tur är har vi en slumpmässig sammanstrålning av riktighet och logik, i det att den sociala skyldigheten som uppstår genom användande av allmännyttor fördubblas såsom en likviditetsskatt på varje substitut till värdelager. I grund och botten står samma princip på spel oavsett om den appliceras på pengar eller allmännyttorna: vi kommer bara att få behålla dem om vi använder dem på ett socialt produktivt sätt. Om vi endast håller dem, kommer vi att förlora dem.
Inte alla skulle dra nytta av fripengar, åtminstone inte på kort sikt. Precis som inflation, är värdeminskande valuta till fördel för låntagare och till nackdel för långivare. Skrivande om inflation, sammanfattar denna kommentator det hela bra:
Grundorsaken till önskan om väldigt låg inflation är de obligationsägande klassernas önskan att få en real avkastning på riskfria investeringar och depositioner…Det är skandalöst att människor ska betalas en real avkastning för att låna tillbaka kontanter till centralbanken som tryckt upp dessa…Behovet hos rika människor, som är lågbeskattade, är att de ska ha råd att ta risker, och på det sättet driva på investeringar och tillväxt i den reala ekonomin. Om de vill placera en del av sina portföljer i riskfria depositioner, bör de inte förvänta sig att dessa ska behålla sitt relativa värde.#
Detta argument faller in i Georges och Gesells långa tradition som jag plockat ifrån, och som inser att folk inte borde kunna profitera från enbart ägande. Innehavare av rikedom är rikedomens förvaltare, rikedomens förtroendemän, och om de inte placerar dessa på ett socialt främjande sätt, bör rikedomen flyta iväg till andra som gör det.
Gångna tiders revolutionärer som insåg illegitimiteten i merparten av rikedomsackumulationen, försökte sudda ren griffeltavlan genom konfiskation och omfördelning. Jag förespråkar ett mjukare, gradvist tillvägagångssätt. Ett sätt att se på det är som en skatt på innehavet av pengar, som säkerställer att det enda sättet att behålla rikedom är att riskera den eller, ska vi säga, att fatta kloka beslut om styrningen av det magiska flödet av mänsklig kreativitet. Detta är helt säkert en möjlighet som förtjänar att belönas, och häri ligger en viktig pusselbit, som saknas i marxisternas teorier om värde, och som beaktar entreprenörsdimensionen i kapitalallokeringen.
Emedan de djärva, men ändå i huvudfåran liggande, ekonomer som jag har nämnt ser negativ ränta som en temporär åtgärd för att sporra utlåningen och undfly en deflationistisk likviditetsfälla, går dess verkliga betydelse mycket djupare. En likviditetsfälla är ingen tillfällig avvikelse orsakad av att en bubbla kollapsar; den är ett hela tiden närvarande feltillstånd som härstammar från kapitalets avtagande marginaleffektivitet,# som i sig är ett resultat av teknologisk förbättring och konkurrens. Som Keynes pekade ut,
När mängden av tillgångar, som till en början har en marginaleffektivitet som åtminstone är lika hög som räntan, ökar, så tenderar deras marginaleffektivitet (av tillräckligt uppenbara och redan påtalade skäl) att falla. Således kommer en punkt vid vilken det inte längre lönar sig att producera dessa såvida inte räntan sjunker pari passu. När det inte längre finns tillgångar vars marginaleffektivitet når räntenivån, gör vidare produktion av kapitaltillgångar halt.#
Som jag redan har argumenterat, har denna eventualitet försenats en lång tid medan teknologi och imperialism har överfört allmännyttans varor och tjänster till penningekonomin. När allmännyttorna blir uttömda, intensifieras dock behovet av att flytta räntebarriären. Keynes inser förutseende, ”Således har de reformister varit inne på rätt spår som sökt en utväg genom skapandet av en artificiell hållandekostnad för pengar genom påfundet periodisk stämpling av valutor som utgör lagligt betalningsmedel i syfte att återge dessa sin kvalitet som pengar, eller på något annat analogt sätt; och det praktiska värdet av deras förslag förtjänar övervägande.”# En sådan åtgärd (och den moderna motsvarighet som jag har diskuterat) skulle tillåta kapitalinvesteringar med negativ marginaleffektivitet – med andra ord skulle banker frivilligt vilja låna ut till verksamheter som ger noll eller aningen under noll i avkastning på investeringar.
Givet att grundorsaken till vår ekonomiska kris är en oundviklig avmattning i tillväxten, och givet att vi håller på att gå över till en ekologisk stilleståndsekonomi, erbjuder förslag om värdeminskande valuta mer än en temporär korrigering av en stagnerande ekonomi; de utlovar en hållbar, långsiktig grund för en permanent icke-växande ekonomi. Historiskt har ekonomisk kontraktion eller avstannande tillväxt betytt mänsklig misär: ekonomisk polarisering, en tydligare klyfta mellan de som har och de som inte har. Fripengar förhindrar att detta inträffar genom att tillhandahålla ett sätt för pengar att cirkulera utan behov av att drivas av tillväxtberoende utlåning.
I kombination med de andra förändringarna i denna bok, kommer fripengar att ha genomgripande effekter på mänsklig ekonomi och psykologi. Vi har blivit så vana vid en värld av ockerpengar att vi misstar många av dess effekter för att vara grundläggande lagar för ekonomin eller den mänskliga naturen. Som jag ska beskriva kommer ett penningsystem som förkroppsligar en ny känsla av självet och en ny berättelse om folket – det sammankopplade självet levande i samkreativt partnerskap med jorden – att ge väldigt annorlunda effekter. Intuitionerna som har utvecklats under sekler kommer inte längre att vara sanna. Inte heller kommer girigheten, knappheten, kvantifieringen och produktifieringen av alla saker, ”tidspreferensen” för omedelbar konsumtion, diskonteringen av framtiden för nuets skull, det fundamentala motsatsförhållandet mellan finansiell ränta och allmännyttorna, eller liktydigheten mellan trygghet och ackumulation, att vara axiomatiska.
SKULDKRISEN: MÖJLIGHET TILL OMVANDLING
Ett gyllene tillfälle för övergång till negativräntepengar kan vara nära i form av den ”skuldbomb” som nästan fällde den globala ekonomin år 2008. Bestående av höga nivåer av statliga skulder, avbetalningsskulder, kreditkortsskulder, studieskulder och andra skulder som aldrig kan bli återbetalda, desarmerades bomben aldrig, utan endast försenades. Nya lån utfärdades så att låntagare skulle kunna betala sina gamla lån, men självklart, såvida låntagare inte ökar sina inkomster, vilket bara kan ske genom ekonomisk tillväxt, skjuts bara problemet in i framtiden och blir etter värre. Vid någon punkt är betalningsinställelse oundviklig. Finns det någon väg ut?
Det finns det. Svaret ligger i en modern version av den soloniska ekonomiska reformen för 2600 år sedan: skuldeftergift och reformering av penning- och egendomskonventioner. Vid någon punkt blir det nödvändigt att inse faktum: skulderna kommer aldrig att återbetalas. Antingen kan de hållas kvar i alla fall och skuldsatta personer och nationer hållas i evig träldom, eller så kan de befrias och griffeltavlan suddas ren. Problemet med det sistnämnda alternativet är att eftersom besparingar och skulder är två aspekter på samma helhet, skulle oskyldiga sparare och investerare sopas bort på ett ögonblick och hela det finansiella systemet skulle kollapsa. En plötslig kollaps skulle resultera i vittomfattande social oro, krig, revolution, svält och så vidare. I syfte att förhindra detta, skulle gradvis skuldreduktion vara ett övergångsalternativ .
2008-års finansiella kris erbjöd en ledtråd till hur detta skulle kunna gå till som en del i övergången till en negativränteekonomi. När kriser hotade större finansiella institutioner med insolvens, blev Feds respons att monetarisera dåliga skulder, vilket betyder att de köpte dessa – utbytande giftiga finansiella instrument mot kontanter. Fed fortsätter att monetarisera statliga skulder (som även de sannolikt aldrig kommer att återbetalas) genom det kvantitativa lättandsprogrammet. För att undvika en total kollaps kommer liknande åtgärder att krävas vid någon tidpunkt i framtiden i ännu större omfattning.
Problemet är att alla dessa pengar går till långivare och inte låntagare. Låntagare blir inte det minsta mer kapabla att betala. Inte heller blir långivarna det minsta mer intresserade av att låna ut. Feds åtgärder fick massiv kritik eftersom de i själva verket gav rovgiriga finansiella institutioner kalla hårda kontanter i utbyte för de skräpinvesteringar som de oansvarigt skapade och handlade med och vars marknadsvärde förmodligen bara var några få procent av det nominella. De erhöll det nominella värdet för dem och investerade sedan, som salt i såren, kontanterna i riskfria obligationer, betalade bonus till ledande befattningshavare, eller köpte upp mindre institutioner. Samtidigt fick ingen av låntagarna till de underliggande skulderna någon eftergift. Programmet gjorde således inget för att dämpa polariseringen av rikedom.
Vad skulle hända om skulder monetariserades till fripengar? Då skulle, även om långivarna inte skulle förlora sina pengar över natten så som de skulle vid betalningsinställelse eller systemisk finanskollaps, utköpet inte berika dem ytterligare heller eftersom de skulle erhålla en värdeminskande tillgång. För låntagarna skulle den monetära myndigheten kunna reducera eller göra lånen ettåriga med ett belopp som de anser rimligt (vilket sannolikt skulle fastställas genom en politisk process). Detta skulle kunna inkludera reducering av räntan till noll eller till och med reducering av själva skuldbeloppet. Till exempel så kunde ränta på studieskulder reduceras till noll, amorteringsbelopp på huslån skäras ner till nivån före bubblan, och tredje världens nationella skulder skrivas bort helt.
Samtidigt som det är sant att denna monetarisering av skulder i stor omfattning skulle kunna öka den monetära basen, skulle den åter sjunka med tiden eftersom pengarna skulle bli utsatta för överliggetidsavgift. Den monetära myndigheten skulle också kunna krympa den snabbare genom att sälja de omstrukturerade skulderna på den öppna marknaden.
Utan negativ ränta eller skuldeftergift, såsom här beskrivits, skulle Feds utköp innebära ”gratis pengar” (och inte fripengar) för de människor som redan innehar det mesta av det. Om de stora bankerna och finansiärerna ska tillåtas behålla sina vinningar, bör de i utbyte mot detta åtminstone acceptera ett system som omöjliggör vidare ackumulation. Ja, finansintressena står som förlorare genom detta förslag, om än gradvis, men vad är alternativet? Den ökande rikedomspolariseringen är inte hållbar.
Möjligheten som vi hade år 2008 kommer att återkomma eftersom skuldkrisen inte kommer att försvinna (utan mirakulöst hög ekonomisk tillväxt). Varje gång har lösningen varit ännu mer skulder, som skiftas från individer och företag till stater, och tillbaka igen, alltid växande. Till exempel så var Irlands banker på randen till konkurs år 2010, då regeringen köpte ut dessa och därmed överförde problemet till sin egen balansräkning och framkallade en offentlig skuldkris. För undvikande av en katastrof gav IMF och ECB Irland nya lån till 5 procents ränta så att de kunde betala de gamla lånen. Såvida Irlands ekonomi inte växer med mer än 6 procent per år (omöjligt givet de tuffa åtstramningsåtgärder som lånen villkorades med), kommer problemet att återkomma inom några få år och även vara ännu värre. Vi håller bara på att sparka problemet in i framtiden.
Obligationsinnehavare vill inte ta några förluster. De vill ha mer och mer för egen del.# I långa loppet är det matematiskt omöjligt att tillmötesgå denna önskan. Den är bara hållbar så länge som resten av samhället är villigt att acceptera försämrade omständigheter: mer åtstramning, mer fattigdom och större andelar av inkomster som går till skötandet av skulder.
Vid någon punkt kommer vi som samhälle att säga ”Nog!” Ett utköp kommer fortfarande att vara nödvändigt eftersom konsekvenserna av en systemisk betalningsinställelse vore katastrofala. Men låt oss när det inträffar – och det kan inträffa simultant för många skuldkategorier – inse sanningen. Koncentrationen av rikedom, och det bakomliggande ockret, måste få ett slut. Vi kanske inte har något annat val än att rädda de rika, eftersom varje del av den globala ekonomin är sammankopplad med alla de andra, men låt den räddningen ha ett pris: den gradvisa befrielsen av samhället från skulder.
TÄNKANDE FÖR FRAMTIDEN
Låt oss inte, mitt bland alla tekniska detaljer om pengar och finanser, tappa ur sikte hjärtat för denna resa: att återställa pengar till dessas sanna syfte som sammankopplare av gåvor och behov och som en magisk talisman som samordnar mänsklig kreativitet mot ett allmänt ändamål. Det känns konstigt att säga att pengar är en av nycklarna till den vackrare värld som mitt hjärta säger är möjlig, eftersom pengar länge har varit frånstötande för mig som en tydlig orsak till så mycket ruin och ondska.
Dock är vår motvilja mot pengar baserad på vad pengar har varit, och inte på vad de skulle kunna vara. Negativräntepengar uppbackade av saker som är heliga i en ekologisk ekonomi, vänder intuitionerna från ockrets tidsera på ända. Det är ytterst revolutionärt och fundamentalt att förändra den mänskliga erfarenheten. Denna transformation genljuder över alla nivåer, från yttre till inre, från det ekonomiska till det andliga.
I kapitel 9, ”Berättelsen om värde”, förklarade jag hur den nuvarande sociala överenskommelsen om penningskapande är, ”Du skall endast utfärda pengar till de som kommer att tjäna ännu mer av dem”, och som i slutänden kokar ner till deltagande i expansionen av sfären av varor och tjänster. Samhällets energi är riktad mot det som kommer att expandera sfären av pengar och egendom, den mänskliga sfären, den ägda sfären. Den utgör en del av människans uppstigande till dominans över naturen.
Sänkandet av räntor under nollgränsen möjliggör investeringar som ger noll eller negativ avkastning på kapital. Låter denna idé kontraintuitiv för dig? Verkar den motsäga hela konceptet ”investering”? Den är kontraintuitiv, men bara p.g.a. att våra intuitioner har varit till den grad villkorade av en sekler lång tillväxtkultur att vi knappt kan ta in möjligheten av en annan funktion för pengar, eller av en affärsmodell som inte är beroende av vinst. (Givetvis har vi organisationer utan vinstintresse, men de skiljer sig i grunden från vinstdrivande företag. Detta är en skillnad som kommer att tona bort.)
Här är ett exempel att föra hem av hur konstigt kontraintuitivt detta är. Tänk att du går till en bank och säger, ”Jag skulle vilja låna pengar till mitt företag. Här är min affärsplan. Se här, om du lånar mig $1.000.000 kommer jag att tjäna $900.000 på fyra år. Jag vill därför att du lånar mig $1.000.000 till en negativ ränta, så betalar jag tillbaka $900.000 på en fyraårsperiod.”
”Vi älskar din affärsplan”, säger banken. ”Här är dina pengar.” Varför går de med på det? Därför att de $1.000.000 skulle om de lämnades kvar på banken minska i värde ännu mer, låt säga 7 procent, så att endast $740.000 skulle återstå. Det är till bankens fördel att ge ovan beskrivna lån.
Ett annat sätt att förstå dynamiken hos fallande pengar är att dessa, precis som inflation, reverserar diskonteringen av framtida kassaflöden. I boken Mänsklighetens uppstigande erbjuder jag följande exempel:
Där ränta uppmuntrar diskonterandet av framtida kassaflöden, uppmuntrar överliggetidsavgift långsiktigt tänkande. Med dagens redovisningsregler är en skog, som genererar $1 miljon per år uthålligt i all evighet, mer värd om den kalhuggs för en omedelbar vinst på $50 miljoner. (”Nuvärdet” av hållbar skog räknad med en diskonteringsränta på 5 procent är bara $20 miljoner.) Denna diskontering av framtiden resulterar i detta skamligt kortsiktiga beteende hos företag som offrar (även sitt eget) långsiktiga välbefinnande för det kortsiktiga resultatet för kvartalet. Sådant beteende är perfekt rationellt i en räntebaserad ekonomi, men i ett system med överliggetidsavgift skulle rent egenintresse besluta att skogen ska sparas. Girighet skulle inte längre motivera rånet av framtiden till fördel för nuet. Med tanke på hur det exponentiella diskonterandet av framtida kassaflöden implicerar ”inkasserandet” av hela världen, är tänket med överliggetidsavgift mycket attraktivt.
Föreställ dig att du är världens president och får följande erbjudande av utomjordingar: ”Högste ledare, er hållbara bruttovärldsprodukt (BVP) är $10 biljoner per år. Vi vill ge dig ett erbjudande: $600 biljoner för hela jorden. Ja, vi planerar att utvinna alla dess resurser, förstöra matjorden, förgifta haven, omvandla skogarna till öknar, och använda den som en dumpningsplats för radioaktivt avfall. Men tänk på det – $600 biljoner! Ni kommer alla att bli rika!” Naturligtvis skulle du säga nej, men i princip säger vi kollektivt ja till detta erbjudande idag. Vi håller på att utföra utomjordingarnas plan, tjänande kanske $600 biljoner över de närmsta tio åren (nuvarande BVP är $60 biljoner per år). Genom en miljon små beslut varje dag, inkasserar vi jorden.
Och allt detta är helt ekonomiskt. Med nuvarande räntor genererar $600 biljoner en årlig inkomst på åtminstone $20 biljoner. I Uppstigandet citerade jag flera prominenta ekonomer som argumenterade att eftersom jordbruket bara utgör 3 procent av BNP, skulle global uppvärmning eller en 50-procentig minskning av jordbruksproduktionen inte betyda så mycket. Som mest skulle BNP (den totala nivån av ”gott”, som du säkert minns) falla med bara 1,5 procent. Det verkar absurt men inom ockrets logiska konstruktion är det helt rationellt. I en artikel i Nature år 1997 värderade den ekologiska ekonomen Robert Costanza det globala ekosystemet till $33 biljoner, bara 20 procent högre än BVP det året. Han hoppades, välmenande, kunna hitta ett ekonomiskt skäl (och inte bara ett moraliskt) till att bevara planeten, men enligt samma logik, ”värdets” logik, skulle det vara i vårt intresse att inte bevara den om vi fick ett bättre bud.
Vidare, finner du det inte nedslående att behöva ta till argumentet att vi bör bevara ekosystemet på grund av alla pengar vi kommer att spara? Detta argument faller i grundantagandet som orsakar så mycket trubbel från första början: att pengar är en lämplig värdestandard; att alla saker kan och bör mätas och kvantifieras; att vi kan fatta de rätta valen genom att summera ihop siffror.
”Hållbarhet” har nu varit ett modeord så länge att det nästan blivit en kliché. Och ändå har hållbarhet, trots att alla bekänner sig till den, slagits en förlustkamp mot vinst. Skogar dör, sjöar torkar ut, öknar sprider sig och regnskogar fortsätter att falla offer för kalhuggning – takten har knappast minskat trots fyra decennier med miljövännernas bästa ansträngningar. På alla fronter måste de kämpa mot penningmakten, som hjälplöst söker kortsiktig vinst även på bekostnad av dess egna långsiktiga överlevnad. Som Lenin skrev i ett något annorlunda sammanhang, ”Kapitalisterna kommer att sälja det rep till oss, med vilket vi ska hänga dem.” Kapitalets närsynthet härrör, på en djup nivå, från ränta som nödvändiggör diskonterandet av framtida kassaflöden.
Med räntor under noll förhärskar det motsatta tänkandet. Föreställ dig återigen att du är världens president. Nu tycks utomjordingarnas erbjudande inte lika attraktivt. Vid negativ ränta skulle de facto ingen mängd pengar vara tillräcklig för att inkassera jorden, eftersom pengar i framtiden faktiskt är mer värda än samma mängd pengar idag, och dessas framtida värde ökar exponentiellt med tiden. Du skulle säga till utomjordingarna, ”Vi säljer inte jorden för något pris.”
Är inte det vad vi borde säga idag när ekonomin insisterar på att sätta ett pris på civilisationens ekologiska grund och på själva livet? Är inte det också vad vi borde säga idag till varje utbyte av det oändligt värdefulla för en ändlig summa pengar? Jag tycker att det är dags att sluta ”inkassera” skönhet, liv, hälsa och våra barns framtid.
Jag inser att mitt exempel på inkassering av jorden är långtgående och att man skulle kunna konstruera ett ekonomiskt argument som utmanar det. Min poäng är att negativ ränta fundamentalt förändrar förutsättningarna för vilket beteende som är ”ekonomiskt”. Aktiviteter som medför fördelar först om trettio, femtio eller hundra år – eller i sanning medför fördelar till den sjunde generationen – behöver en ekonomisk motivation som är motsatt dagens, då bara en idealistisk person skulle göra en sådan sak. Med negativ ränta och en värdeminskande valuta kommer våra ideal inte längre att strida mot vårt ekonomiska egenintresse.
Betänk ett praktiskt exempel. Tänk dig att du överväger att installera solceller för att få elektricitet till ditt företag. Den initiala kostnaden uppgår till låt säga $100.000 och medför inbesparingar på $1.000 per år. I nuvarande läge vore det oekonomiskt att installera dessa, då nuvärdet av $1.000 per år är mycket mindre än $100.000 (även vid en mycket låg räntesats). Men om räntan är noll eller negativ blir investeringen ekonomisk. Redan idag fattar en del människor sådana beslut även om de är oekonomiska, eftersom sanningen i våra hjärtan motsäger ekonomisk logik. I våra hjärtan vet vi att ideologin som jämställer pengar med gott är fel. Vi måste se till att pengar och godhet åter hamnar i den utlovade räta linjen.
Ett till exempel: tänk dig att du äger en skog. Du kan antingen utplåna den genom att sälja den till kalhuggning och omvandling till ett stenbrott, för en omedelbar vinst på $1 miljon, eller så kan du avverka hållbart för $10.000 per år i all evighet. Nå, räntan på $1 miljon är åtminstone dubbelt så hög som den hållbara avverkningsinkomsten – du kan lika bra inkassera den. Men om räntan är negativ håller inte den logiken längre.
Internaliseringen av externa kostnader arbetar synergiskt med förfallande valuta till att göra pengar till en kraft för det goda. Den förra ställer privat intresse i linje med allmänt intresse; den senare uppmuntrar till långsiktigt tänkande framför kortsiktigt. Trots att båda innebär förbättringar jämfört med dagens system, kan ingen av dessa på egen hand garantera en hållbar värld. Tillsammans medverkar de dock till ekonomiska beslut i linje med långsiktiga intressen för samhälle och planet.
Naturligtvis finns det tillfällen då långsiktigt tänkande inte är lämpligt. Vi har många behov som vi föredrar att tillfredsställa nu snarare än i framtiden. Om vi svälter skulle vi hellre vilja ha ett mål mat nu än hundra om ett år. Särskilt den österrikiska ekonomiska skolan, men även mer generellt neoklassiska ekonomer, extrapolerar från sådana exempel fram påståendet att den mänskliga naturen vill konsumera så mycket som möjligt just nu. Enligt deras syn är räntan en slags kompensation för uppskjuten konsumtion, en belöning för försenad tillfredsställelse. Med andra ord skulle du, käre läsare, älska att maximera din nytta genom att spendera alla dina pengar nu på en gång, men hålls tillbaka eftersom du vet att du kan få mer senare, tack vare räntan. Detta är i ekonomisammanhang känt som tidspreferenspostulatet. Tidspreferensen – vår förmodade preferens för omedelbar konsumtion – är avgörande för modellen för diskonterad nytta som Paul Samuelson utvecklade på 1930-talet och som ligger till grund för de flesta av dagens ekonomiska teorier i huvudfåran. Den är också avgörande för många moderna ”vederläggningar” av Keynes. Dessutom upptäckte jag, bland de papper jag hittade när jag sökte information om valutor med överliggetidsavgift, att tidspreferenspostulatet var nyckeln till konstruerandet av (skenbart riktiga) demonstrationer av att en sådan valuta skadar allmän välfärd.#
Den keynesianska logik jag har utnyttjat minimerar tidspreferensen. Keynes avfärdade den inte helt och hållet men sade att människan av naturen tenderar att spendera en mindre andel av sin inkomst när hennes inkomst ökar. Det verkar ganska uppenbart att du, om du svälter, omedelbart använder all din inkomst på mat; om du har tillräckligt med pengar för att täcka alla dina akuta behov, kan du använda en del av överskottet på böcker eller kanske underhållning; när dessa önskemål är uppfyllda kanske du köper en Rolls-Royce. Men ju större din inkomst är desto mindre brådska har du med att spendera den. Keynes trodde därför att människan har en benägenhet att spara utan att behöva ett motiv (ränta) för att skjuta upp konsumtion. Faktiskt trodde han att benägenheten att spara kan vara destruktiv om den leder till rikedomskoncentration. Det var därför som han sympatiserade med låg eller till och med negativ ränta.
När jag läste en del av litteraturen från sent 1930-tal och 1940-tal, slogs jag av intensiteten och den illa dolda emotionalismen i den kritik som det ekonomiska etablissemanget riktade mot Keynes.# Den här sortens hån är typiskt för varje debatt där det ortodoxa etablissemanget intuitivt känner att en ny teori utmanar själva grundvalen på dess område. Keynes teori för åtminstone fram två mycket djupgående utmaningar. Först hans idé om en naturlig tendens till sparande, som huvudsakligen innebär att pengar i sig själva är föremål för avtagande marginalnytta – ju fler dollar jag har desto mindre nytta har jag av varje ytterligare dollar.# Detta förefaller mig uppenbart, men det är tydligen inte uppenbart för klassiska ekonomer, som gör en linjär ekvation mellan pengar och nyttan för individ och samhälle. Faktum är att de definierar det på det sättet och slår fast grundantagandet om att människan söker att maximera egenintresset genom att maximera pengarna.
Om vi förkastar den linjära ekvationen för pengar och nytta (”gott”), förkastar vi även den kärt hållna ideologin om att vi kan maximera det allmänna goda genom att maximera ekonomisk tillväxt. Vi förnekar även nyttoargumentet för värdemaximerande kapitalism, och öppnar istället dörren för idéer som innebär jämlik fördelning av rikedom. Om pengar är föremål för avtagande marginalnytta så är den mest optimala fördelningen, rent matematiskt, så jämn som möjligt. Keynes tanke är naturligtvis en styggelse för de rikas ideologer, då den erbjuder ett rättfärdigande av omfördelning av rikedom.
Men Keynes syn på likviditetspreferens antyder en ännu djupare utmaning än så. Betänk åter den motsatta synvinkeln, exemplifierad av de klassiska ekonomerna och den österrikiska ekonomiska skolan, att människan av naturen är slösaktig. Som 1900-talsekonomen N.W.Senior uttrycker det: ”Att avstå från den njutning som ligger i vår makt, eller att söka fjärran snarare än omedelbart resultat, är bland de mest smärtsamma upplevelser för den mänskliga viljan”.# Här är ett mer nutida exempel av en av von Mises efterföljare:
Ingen tillgång till lånbara medel skulle existera utan föregående sparande, d.v.s. utan avstående från någon möjlig konsumtion av nuvarande saker (ett överskott av nuvarande produktion över nuvarande konsumtion)…Det skulle inte finnas någon ränte- eller tidspreferensgrad. Eller snarare skulle räntesatsen vara oändligt hög, vilket varhelst utanför Edens lustgård skulle vara liktydigt med en enbart djurisk existens, d.v.s. utfyllande av en primitiv tillvaro genom att möta verkligheten med inget annat än ens bara händer och enbart ett begär efter omedelbar tillfredsställelse.#
Ränta är således en belöning för hushållning, för självdisciplin. I denna syn finner vi ett eko av några av de djupt dolda ideologier som ligger till grund för vår civilisation; till exempel att människans både andliga och materiella utveckling beror på vinnandet av ett krig mot naturen: naturens krafter på utsidan, och begär, nöjen och de djuriska drifterna på insidan. Avhållsamhet blir en hög dygd; utan den skulle denna ideologi försvinna och vi skulle inte vara bättre än djur. Vi skulle inte ha stigit upp till en separat och bättre mänsklig sfär, förflyttade från naturen. Karl Marx uttrycker det sålunda:
Penningkulten har sin asketism, sin självförnekelse, sin självuppoffring – ekonomi och sparsamhet, ringaktning för jordnära, temporära och flyktiga nöjen; jakten på den eviga skatten. Därav kopplingen mellan engelsk puritanism eller också holländsk protestantism, och penningtjänande.#
Denna mentalitet genomsyrar vår kultur. Du måste skjuta upp tillfredsställelse. Du måste lägga band på begären med tanken på framtida belöningar. Plåga nu innebär förtjänst senare. Gör hemläxan för examen. Gå till jobbet för lönen. Träna för att bli hälsosam. Banta för att bli smal. Ägna ditt liv åt något som betalar sig ordentligt, även om det inte är din passion, så att du kan njuta av pensionsåldern. I alla dessa saker använder vi piska och morot i syfte att övervinna vår lathet, vår själviskhet. Räntan blir en motivationsfaktor i kriget mot självet, övervinnandet av vår lättsinniga slösaktighet.
Men är detta verkligen den mänskliga naturen? Ligger det verkligen i vår natur att konsumera och överkonsumera utan tanke på andra människor, andra varelser eller vår egen framtid? Nej. De forntida grekerna hade rätt utan att för den skull ge en överdrivet medmänsklig bild av den mänskliga naturen. Som Aristofanes sa finns det en övermättnadsleda i allt – bröd, vin, sex och så vidare. Våra behov är begränsade, och när vi har täckt dessa vänder vi oss mot andra saker och blir mer generösa. ”Men i pengar finns ingen övermättnadsleda.” Det är inte benägenheten att konsumera som saknar gräns; tvärtom uppstår gränslösa begär med pengarna. Efter att ha fått ett övermått av konsumtionsvaror, traktar människor själva pengarna och inte det som dessa kan köpa, och detta begär saknar gräns. Neoklassiska ekonomer (och den österrikiska skolan) har fått detta om bakfoten, och Gesell och Keynes hade rätt i att försöka ta ifrån pengar åtminstone en del av egenskaperna som gör begäret efter dem obegränsat. Keynes var medveten om, och fastslog faktiskt uttryckligen, att likviditetspreferensens dominans över tidspreferensen var ett grundläggande antagande i hans teori: en ”psykologisk lag”, som han kallade det.
Naturligtvis finns det ingen gräns för vissa människors begär efter de saker Aristofanes beskrev – matmissbrukare, sexmissbrukare, alkoholister. Bevisar detta att människor trots allt är giriga? Exemplen på beroenden avslöjar faktiskt vad som är felet med pengar. Beroende uppstår när vi använder något som ett substitut för vad vi egentligen vill ha eller behöver – till exempel mat istället för kontakt; sex istället för emotionell intimitet och så vidare. Pengar blir, som ett universellt mål, ett substitut för många andra saker, inklusive de saker som penningekonomin själv har förstört: samhället, anknytning till plats, kontakt med naturen, fritid och mycket annat.
När vi talar om pengars ”likviditet” menar vi helt enkelt att vi med lätthet kan byta dessa mot vad helst annat vi vill ha. Nu kan vi i en penningekonomi faktiskt byta vilken vara som helst mot vilken annan vara som helst, men inte med samma lätthet, via utbytesmedlet (pengar). Varför skulle vi då föredra pengar framför andra varor? Med undantag för fall där vi behöver täcka ett behov kvickt, vilket faktiskt rättfärdigar hållandet av en blygsam summa av utbytesmedlet till hands, är det enda skälet till att föredra pengar att dessa inte är föremål för värdeminskning vid lagerhållning. Pengars oförstörbarhet gör dessa inte enbart till ett universellt medel, utan även ett universellt mål. Genom att göra pengar icke-permanenta, behåller vi dem som medel men inte ett mål, och uppmuntrar därmed ett rikedomskoncept som är radikalt annorlunda än något vi har hittills har känt till.
MER FÖR MIG ÄR MER FÖR DIG
Med introduktionen av fripengar har pengar reducerats till paraplyernas nivå; vänner och bekanta assisterar varandra med penninglån lika naturligt som självklart. Ingen håller eller kan hålla penningreserver eftersom pengar är under cirkulationstvång. Men just därför att ingen kan skapa penningreserver, finns inget behov av reserver. För cirkulationen av pengar är regelbunden och oavbruten.
Silvio Gesell
Den moderna ekonomins ekvivalenter till ”universellt medel” och ”universellt mål” är ”utbytesmedel” och ”värdelager”. Ett sätt att förstå effekterna av negativ ränta på är att den delar upp dessa två funktioner. Detta är ett grundläggande skifte. De flesta ekonomer betraktar utbytesmedel och värdelager som definierande funktioner hos pengar. Men att kombinera dessa två funktioner i en enda sak är som att be om trubbel eftersom ett bytesmedel behöver cirkulera för att vara användbart, medan ett värdelager undanhålls (lagras) från cirkulation. Denna motsättning har i sekler eller mer skapat en spänning mellan individuell rikedom och samhällsrikedom.
Spänningen mellan individuell rikedom och samhällsrikedom återspeglar den atomistiska uppfattningen om självet som har stigit upp till dominans i vår tid. Ett penningsystem som löser upp denna spänning utlovar därför fundamentala konsekvenser för mänskligt medvetande. I kapitel 1 skrev jag: ”Medan pengar idag förkroppsligar principen Mer för mig betyder mindre för dig, betyder Mer för dig i en gåvoekonomi också Mer för mig, eftersom de som har ger till de som behöver. Gåvor cementerar den mystiska insikten av deltagande i något större än en själv, vilket ändå inte är avskilt från en själv. Axiomet om rationellt egenintresse förändras eftersom självet har expanderat till att inkludera något av den andra.” Kan vi förse pengar med samma egenskap som gåvan?
I en ekonomi baserad på fripengar betyder rikedom något helt annat än den betyder idag, och ikläder sig faktiskt mycket av samma karaktär som den hade i primitiva, gåvobaserade samhällen. I jägar-samlarsamhällen som i allmänhet var nomadiska, var ägodelar bokstavligen en börda. ”Hållandekostnaden”, som idag allt utom pengar är behäftat med, var helt verklig. Inte heller i bofasta jordbrukarsamhällen gav ägodelar såsom boskap och sädeslager, även om de var eftertraktade, samma grad av trygghet som att vara inbäddad i ett rikt nät av sociala relationer av givande och tagande. Säd kan ruttna och boskap dö. Men om du har varit generös mot samhället med din rikedom har du inte mycket att frukta.
Fripengar återintroducerar jägaren-samlarens ekonomiska tänkesätt. I dagens system är det mycket bättre att ha tusen dollar än det är att tio personer är skyldiga dig hundra dollar vardera. I ett negativräntesystem är motsatsen sann såvida du inte har behov av att spendera dina pengar just nu. Då pengar förfaller med tiden skulle jag, om jag har pengar jag inte använder, med glädje låna dessa till dig, på samma sätt som om jag hade mer bröd än jag kan äta. Om jag behöver något av det i framtiden kan jag åkalla mina ”obligationer” eller skapa nya med någon i mitt nätverk som har mer pengar än han eller hon omedelbart behöver. På samma sätt var det när en jägare-samlare dödade ett stort djur, så gav han eller hon bort det mesta av köttet i enlighet med släktband eller personlig tillgivenhet och behov. Precis som med värdeminskande pengar, var det mycket bättre att ha massor med människor som ”var skyldiga dig en gentjänst” än det var att ha en jättehög med ruttnande kött, eller t.o.m. torkat kött som var tvunget att transporteras eller skyddas. Varför skulle du ens vilja det, när ditt samhälle är lika generöst mot dig som du är mot det? Trygghet kom från delande. Din grannes välgång var även din välgång. Om du kom över en oväntat stor källa till rikedom, ställde du till med ett enormt partaj. Som en medlem i Pirahã-stammen uttryckte det när han tillfrågades om lagring av mat, ”Jag lagrar kött i min brors mage.”# Eller betänk !Kungs rikedomskoncept som framgick i denna ordväxling mellan antropologen Richard Lee och en !Kung-man, !Xoma:
Jag frågade !Xoma, ”Vad gör en man till en //kaiha (rik man) – om han har många påsar med //kai (pärlor eller andra värdesaker) i sin hydda?” ”Att hålla //kai gör dig inte till en //kaiha,” svarade !Xoma. ”Det är när någon får många saker att traska runt som vi kanske kallar honom //kaiha.” Vad !Xoma verkade säga var att det inte var antalet av dina saker som gjorde dig rik; det var antalet av dina vänner. Den rike personen mättes genom frekvensen av hans eller hennes transaktioner och inte genom lagret av saker.#
I ett system med fripengar utvecklas rikedom till något liknande modellen i nordvästra Stilla havet eller Melanesien, i vilket ledaren ”agerar växlingsstation för varor som flödar ömsesidigt mellan hans egen och andra liknande samhällsgrupper”.# Status associerades inte med ansamlandet av pengar eller ägodelar, utan snarare med ett stort ansvar för generositet. Kan du föreställa dig ett samhälle där den största prestigen, makten och ledarskapet beviljas de med den största benägenheten och förmågan att ge?
Sådan var situationen i arkaiska samhällen. Status kom sig av generositet, och generositet skapade tacksamhet och förpliktelser. För att vara herre eller kung behövde du hålla storslagna fester och ge frikostiga gåvor till jämlikar och undersåtar. Vi har ett särskilt tydligt exempel på detta i Nibelungensången, den stora tyska sagan från högmedeltid som dock baseras på källmaterial som är mycket äldre. När Kriemhild, änkan efter den store hjälten Siegfried, frikostigt börjar ge bort den skatt som hon ärvt efter honom, känner kungen sig så hotad att han låter mörda henne och dumpa skatten i floden Rhen (där den ligger kvar än idag!). Kungens auktoritet upprätthölls med gåvor, och denna auktoritet började undermineras när någon började ge större gåvor än han själv.
Nollräntelånen i en ekonomi med fripengar är analoga med forna tiders gåvor. Trots att sådana lån kan synas bryta mot gåvoprincipen, att den ömsesidiga gåvan inte ska specificeras i förväg, är de ändå gåvor: inte gåvor i form av pengar utan i form av användning av pengar. I forna tider var skyldigheterna och förväntningarna, som gåvor genererade, socialt bestämda. Detsamma är sant här: den sociala bestämmelsen tar formen av kontrakt, överenskommelser, lagar och så vidare. Dynamiken bakom dessa specifika former är lika: de som har mer än de behöver ger överskotten till andra. Så enkelt är det, ett uttryck för människans inneboende generositet som jag beskrev i kapitel 1. Allt som behövs är ett penningsystem som uppmuntrar snarare än hämmar denna generositet. Det är inte nödvändigt med någon mirakulös förändring av den mänskliga naturen. Som jag beskrev i Mänsklighetens uppstigande,
Emedan trygghet i ett räntebaserat system kommer från ansamlandet av pengar, kommer den i ett system med överliggetidsavgift från förekomsten av produktiva kanaler genom vilka de kan riktas – d.v.s. att bli en förbindelselänk för flödet av rikedom och inte en punkt för dess ansamlande. Med andra ord sätter det fokus på relationer och inte på ”innehav”. Det är i samklang med en annan känsla av självet, inte kännetecknad av utestängandet av mer och mer av världen utanför gränsen för mig och mitt, utan genom utvecklandet av och fördjupandet av relationer med andra. Det uppmuntrar ömsesidighet, delande och snabb cirkulation av rikedom.
Ibland undrar folk om inte negativräntevalutor, precis som inflation, skulle stimulera till ännu högre konsumtion. I ekonomiska termer skulle detta bara hända om avgiften för överliggetid var för hög, ledande till en varupreferens som värdelager framför pengar.# De två borde vara lika. Men låt oss undersöka denna fråga lite djupare. När jag beskriver en valuta av överflöd protesterar folk, ”Men vi lever ju i en värld av knapphet.
Naturresurserna är ändliga och vi har nästan gjort slut på dem. Problemet är att vi har behandlat dem som om de vore obegränsade.” Följaktligen kan man tänka att en attityd och valuta av överflöd är det sista vi behöver.
Som svar på denna oro, tänk först efter ifall vår knapphetsvaluta verkligen har begränsat vår konsumtion av knappa resurser. Det har den inte. Knappheten på pengar har försvårat dessas omvandling till pengar. Det är en uppfattning av knapphet, inte av överflöd, som har lett till uttömmandet av våra naturliga allmännyttor. Konkurrens och ackumulerande av mer än man behöver är det naturliga gensvaret på en uppfattad knapphet på resurser. Den obscena överkonsumtionen och slöseriet i vårt samhälle uppstår ur vår fattigdom: förlusten av varande som plågar det diskreta och separerade självet, knappheten på pengar i ett räntebaserat system, relationsfattigdomen som kommer sig av upplösandet av banden till samhället och till naturen, den obevekliga pressen att göra allt, vad som helst, för att skaffa sig försörjning. Som kontrast är den naturliga responsen till en atmosfär av överflöd generositet och delande. Detta inkluderar delande inom den mänskliga sfären och även bortom den. Varifrån kommer vår frenetiska tävlan i att omvandla naturen till handelsvaror som inte ens täcker verkliga behov, om inte från otrygghet?
Tänk på det här. Är det utifrån en attityd av knapphet eller överflöd som någon köper femtio par skor? Är det den trygga eller otrygga personen som köper en tredje sportbil och en villa på 1.000 kvadratmeter? Varför denna drift till att äga, att dominera, att kontrollera? Den kommer från ett ensamt, nödlidande själv i en fientlig, icke-givande värld.
Fripengar förkroppsligar de andliga lärorna om överflöd, sammanlänkning och obeständighet. Dessa läror presenterar dock en sanning som är i konflikt med den värld vi har skapat genom våra trossatser, särskilt den uppsättning trossatser som komponerar berättelsen om pengar. Det är dags att vänja sig vid en ny värld, i vilken vi inte längre försöker att bli rika genom behållande, ansamlande och innehav. Det är en värld i vilken vi är rika genom givande. De New Age-lärare i ”framgångsprogrammering” som jag kritiserade i kapitel 6 framför faktiskt en viktig sanning. Vi behöver faktiskt anamma en attityd av överflöd och att skapa en värld som förkroppsligar den.
Betänk detta min käre läsare: Är du verkligen dig själv om du säger, ”Jag lånar ut pengar till dig – men bara om du ger mig ännu mer tillbaka sedan”? Är det inte, enär vi behöver pengar för att leva, en formel för slaveri? Det är signifikant att den skuldeftergift som Solon var berömd för delvis tillskyndandes av den skuldträldom som drabbade en ökande andel av befolkningen. Unga människor känner sig idag förslavade av sina studieskulder, hushåll av sina huslån, och hela länder i tredje världen av sina utlandsskulder. Ränta är slaveri. Och eftersom slaveritillståndet förnedrar slavägaren lika mycket som slaven vill vi, i våra hjärtan, inte ha någotdera av det.
Om du lånar ut pengar till någon, är du verkligen dig själv om du håller den förpliktelsen hängande över henne för all framtid? Räntan på ett lån summerar upp till det: det uppstår en press på att återbetala det. Det är hotet: ”Om du inte betalar tillbaka till mig, kommer det att växa och växa.” Ett nollränte- eller negativräntelån bär med sig en viss frihet. Den saknar hotet om livslångt skuldslaveri.# För mig är negativ ränta helt naturlig. Om jag lånar ut pengar till en vän, och hon inte betalar tillbaka till mig, vill jag till slut säga, ”Glöm det – jag vill inte hålla det hängande över dig för alltid.” Jag vill inte hålla fast vid gamla saker, gamla skulder. Ett penningsystem med negativ ränta återförstärker denna välgörande tendens, medfödd hos oss alla, att låta vara, släppa det förflutna och gå vidare.