KAPITEL 14: DEN SOCIALA UTDELNINGEN

De flesta människor skulle känna sig förolämpade om det föreslogs att anställa dem till att kasta sten över en vägg, och sedan kasta tillbaka dem igen, enbart för att de ska kunna förtjäna sina löner. Men många är inte värdigare anställda idag.

  • Henry David Thoreau

Helt klart är de sämst lottade människorna de som måste göra samma sak gång på gång, varje minut, eller kanske tjugo gånger per minut. De förtjänar den kortaste arbetstiden och den högsta lönen.

  • John Kenneth Galbraith

FRITIDENS PARADOX

Teknologins historia är till stor del en historia om arbetsbesparande innovationer. En dieselgrävmaskin kan göra fem hundra mans arbete med skopan. En bulldozer kan göra samma arbete som fem hundra skogsarbetares försedda med yxor. En dator kan göra samma arbete som fem hundra gammaldags bokhållare utrustade med papper och penna. Varför finner vi oss själva, efter sekler med teknologiska framsteg, arbetandes lika mycket som någonsin? Varför lever de flesta människor på jorden fortfarande med dagliga erfarenheter av knapphet? I århundraden har framtidstänkare förutspått en nära förestående tidsålder av fritid. Varför har vi aldrig nått dit?

Det beror på att vi varje gång har valt att producera mer istället för att arbeta mindre. Vi har varit maktlösa i att välja på annat sätt.

Under rådande system är tillväxt i fritid omöjligt utan någon typ av omfördelning av rikedom. Föreställ dig vad som skulle hända om vi helt plötsligt kom på en ny teknologi som kunde fördubbla produktiviteten för varje arbetare. Nu är samma mängd varor tillgänglig för halva arbetsinsatsen. Om efterfrågan (såsom i en stabil eller en krympande ekonomi) inte ökar, så är nu hälften av alla arbetare överflödiga. För att förbli konkurrenskraftiga måste nu företag säga upp hälften av arbetarna, göra om befattningarna till halvtidsbefattningar eller betala lägre timlön. Totala mängden löner skulle halveras eftersom ingen är beredd att betala anställda mer än de genererar i lönsamhet för arbetsgivaren. De uppsagda arbetarna har inte längre pengar till att köpa produkterna, även om de blivit ca 50% billigare. Trots att mer varor finns tillgängliga med mindre ansträngning hamnar pengarna, i slutänden, inte i händerna på de som skulle kunna använda dem. Javisst har fritiden ökat; det kallas ”arbetslöshet” – och resultaten är katastrofala: en snabb rikedomskoncentration, deflation, konkurser och så vidare, som beskrivet i kapitel 6.

Den annalkande socioekonomiska kalamiteten kan avvärjas på två sätt: omfördelning av rikedom eller tillväxt. För att uppnå det första skulle vi helt enkelt kunna ta pengar från de anställda och ge till de arbetslösa, subventionera företag så att de kan behålla överflödiga anställda, eller betala var och en social lön utan att bry oss om ifall de arbetar eller inte. Dessa omfördelande åtgärder minskar den relativa rikedomen och makten hos de som sitter på pengarna. Den andra lösningen i ovanstående scenario skulle innebära en fördubbling av efterfrågan i syfte att hålla alla sysselsatta.

Eftersom det generellt sett är de rika som styr saker och ting och inte vill att deras rikedom ska omfördelas, är den traditionella lösningen på problemet med överkapacitet och undersysselsättning att på något sätt generera ekonomisk tillväxt, vilket betyder att öka efterfrågan på varor och tjänster. Ett sätt att göra detta på är genom export; uppenbart kan denna lösning inte fungera för planeten som helhet. Ett annat sätt att öka efterfrågan på är, som jag rikligt har beskrivit, att kolonisera den icke-monetära sfären – att få människor att köpa det som tidigare varit gratis. Slutligen kan vi förstöra överskottsproduktionen genom krig och skrotning. Alla dessa åtgärder håller alla hårt i arbete när den naturliga efterfrågan har mättats.

Tillväxtideologin, berättelsen om uppstigande, säger att naturlig efterfrågan aldrig kan bli mättad, att den är oändligt elastisk (uppåt). Den gör antaganden om oändlig tillgång till nya marknader, nya behov och nya begär. Men som jag har lagt märke till, är begäret efter pengar det enda som inte kan mättas. Antagandet om obegränsade behov och därför obegränsad efterfrågan driver det vansinne vi ser idag – och den ekonomiska logik som rättfärdigar den.#

I det förflutna hade vi alltid ett val beträffande vad vi skulle göra med effektivitetsökningar: arbeta mindre eller konsumera mer. Pådrivna av ett tillväxtberoende penningsystem väljer vi alltid det senare. Istället för att arbeta mindre hårt för att täcka våra befintliga behov enklare, har vi utan uppehåll skapat nya behov att täcka eller, oftare, överfört behov från gåvan till penningsfären eller försökt att täcka oändliga behov med ändliga saker. Sådant har drivit på vårt uppstigande, utvecklandet av våra händers och sinnes gåvor. Trots att priset för naturen, kulturen, anden och mänskligheten har varit högt, är denna utveckling inte utan ett riktigt syfte. Idag när naturens och kulturens allmännyttor är uttömda, förändras innebörden i vårt val – arbeta mindre eller konsumera mer. Uppstigandets tidsålder närmar sig sitt slut och vi söker att använda de gåvor vi utvecklat till deras sanna syfte i en ny relation till jorden. Tillväxtens tidsålder är över. John Maynard Keynes gav uttryck för ett varsel om detta epokskifte i Economic Consequences of the Peace:

Å ena sedan accepterade de arbetande klasserna…en situation i vilken de kunde kalla väldigt lite av den kaka som de, naturen och kapitalisterna bakade tillsammans sin egen. Å andra sidan tilläts kapitalisterna att kalla den bästa biten av kakan deras och var teoretiskt fria att konsumera den, på det underförstådda villkoret att de i praktiken konsumerade väldigt lite av den. Plikten att ”spara” blev nio tiondelar av dygden, och kakans tillväxt föremål för sann religion. Runt icke-konsumtionen av kakan växte puritanismens alla instinkter som i andra tider har dragit sig tillbaka från världen och försummat såväl produktionens som njutningens konstarter. Individer skulle bli uppmanade, inte så mycket att avstå från, som att skjuta upp, och att odla trygghetens och förväntans glädjeämnen. Sparandet var för ålderdomen eller för dina barns skull; med det var bara i teorin – kakans dygd bestod i att den aldrig skulle konsumeras, varken av dig eller av dina barn efter dig.#

På den kollektiva nivån betyder icke-konsumtion av kakan att välja tillväxt framför fritid. Effektivare produktionsteknologi tillåter oss att antingen arbeta mindre eller att arbeta lika hårt och producera mer varor. Vårt ekonomiska system kräver och förkroppsligar det senare alternativet. Men trots dagens association mellan keynesiansk ekonomi och finanspolitisk stimulans, såg Keynes själv aldrig stimulans som en permanent lösning. Som samhälle har vi nu stimulerat efterfrågan artificiellt i sjuttio år genom militärutgifter, motorvägsbyggande, och subventioner för utvinning, tillverkning, konsumtion och imperialism. Vi har fångat oss själva i ett mönster av mer och mer produktion i försöken att upprätthålla ekonomisk tillväxt och hålla kapitalets marginaleffektivitet högre än räntan. Ekonomisk teori med dess antaganden om oändliga begär, har anpassat sig till denna fälla och säger att vi alltid ”har behov av det”, alltid har behov av att producera mer och mer, om inte i vår så i någon annan industri. Jag har beskrivit denna process på olika sätt; som ett uttömmande av först en sfär och sedan en annan från natur-, social-, kultur- och andligt kapital. Keynes uttryckte det inte så explicit, då han levde i uppstigandets ideologiska infattning, men han kände det helt klart intuitivt. Hans val av tempus i ovanstående citat antyder, åtminstone för mig, att det en dag kommer att bli dags att äta kakan: att välja mindre arbete framför mer saker.

En positiv riskfri ränta är den ekonomiska aspekten av ”uppmaningen”. Keynes beskrev att ”odla trygghetens och förväntans glädjeämnen” eller, på mitt språk, att inteckna det nuvarande ögonblicket till framtiden, att välja trygghet, eller en känsla av det, framför frihet. Som du ser har den ekonomiska logik som jag har beskrivit även en personlig dimension. Under den gångna tidsåldern har vi haft ett motiv för att välja arbete framför fritid, även när vi inte behövde pengarna, eftersom räntan utlovade att våra pengar skulle kunna köpa oss ännu mer fritid i framtiden. Genom avstående från nöjen och fritid – och alltför ofta även från våra bästa impulser – kan det även hända att vi uppnår den ekonomiska versionen av himmelriket: tidig pensionering. Men som så ofta med religionen, tjänar löftet om himlen bara till att hålla oss i kedjor. Vårt slaveris tid är dock över. Planetens tillstånd kräver nu skyndsamt att vi vänder vår uppmärksamhet bort från ”kakans växande”.

”JOBBENS” FÖRÅLDRADE BESKAFFENHET

Allt sedan den industriella erans gryning har vi burit på en alltid närvarande oro för att vi ska ersättas av maskiner. Och detta har verkligen inträffat för många när maskiner har tagit över funktioner som tidigare utfördes av människor. Det enda sättet att behålla full sysselsättning har varit genom tillväxt, och ändå manar jag här till ett slut på tillväxten och även ett slut på full sysselsättning (för pengar). Så låt oss, under antagande av att vår långvariga oro finns inom oss, undersöka exakt vad det innebär för vårt arbete att ersättas av en maskin.

För att kunna tas över av en maskin måste jobbet som görs ha varit mekaniskt till att börja med. I takt med att samhället som helhet blev mer mekaniserat, tog fler och fler jobb på sig maskinens karaktär av uniformitet, rutin och standardisering. Detta var oundvikligt då dessa jobb avsåg att sköta maskiner eller på annat sätt jacka i en maskindominerad process. Häri ligger en mycket djupare källa till oro: inte över att vi ska ersättas av maskiner, utan att vi ska bli maskiner, att vi ska leva och arbeta som maskiner.
Den mest berömda antimaskinrörelsen, ludditerna i början på 1800-talet, var medvetna om detta. Enligt forskaren Kirkpatrick Sale, var deras hat inte ett blint, vidskepligt hat mot maskiner; de ansåg att maskiner hade sin rätta plats. De var rasande inte bara för att de blev av med sin försörjning utan också p.g.a. de usla produkterna, den fördummande ledan, den konstanta faran och de avhumaniserande villkoren i fabrikerna. De gjorde motstånd mot arbetets mekanisering. Ersättandet av mycket skickligt, självstyrande arbete med nedvärderande, farligt fabriksarbete är en skymf mot den mänskliga anden.

Målet för en barmhärtig ekonomi är därför inte att frambringa ”jobb”, såsom de flesta liberala politiker tycks tro. När arbete en gång har mekaniserats, är det i en mening för sent – omänskligt arbete kan lika bra göras av maskiner. Jag kan inte hjälpa att jag vill markera meningslösheten i ekonomiska program som syftar till att skapa fler ”jobb”, som om vi behövde mer varor och tjänster. Varför vill vi skapa fler jobb? Det är för att människor ska få pengar att leva för. För detta syfte kunde de lika gärna gräva hål i marken och sedan fylla igen dem igen, som Keynes berömda underfundiga yppande löd. Nuvarande ekonomiska politik försöker just detta: beskåda de nuvarande ansträngningarna att få igång husbyggnationen i USA vid en tid då det finns 19 miljoner vakanta villor!# Vore det inte bättre att betala människor för att göra ingenting istället, och frigöra deras kreativa energi till att möta världens akuta behov?

Helt klart har vi medlen och står inför nödvändigheten att växa mindre, att arbeta mindre, och att rikta vår energi mot andra saker. Det är dags att infria industrins gamla löfte: att teknologi kommer att tillåta en dramatisk minskning av veckoarbetstiden och påskynda ”fritidens tidsålder”. Olyckligtvis bär ordet fritid på en bismak av lättsinne och utsvävning, som inte är konsistenta med de akuta behoven hos planeten och dess människor nu när vi skiftar tidsålder. Det finns en enorm mängd viktigt arbete som måste göras, arbete som är konsistent med nerväxt eftersom det nödvändigtvis inte leder till mer säljbara produkter. Det finns skogar som måste återplanteras, sjuka människor att ta hand om, en hel planet att läka. Jag tror att vi kommer att vara väldigt upptagna. Vi kommer att arbeta hårt med djupt meningsfulla saker som inte längre måste kämpa uppströms mot penningflödet, tillväxtimperativet. Ändå tror jag att vi också kommer att få mer äkta fritid – upplevelse av överflöd av tid – än vi har idag. Knappheten av tid är en orsak till att vi överkonsumerar, i ett försök att kompensera för förlusten av denna mest grundläggande av rikedomar. Tid är liv. Att i sanning vara rik är att ha suveränitet över sin egen tid.

Hittills har jag beskrivit ett system som skiftar finansiella motiv i riktning mot bevarande och expansion av ekosystemet och resten av allmännyttorna, tillåtande pengar att flöda till de som behöver dessa i frånvaro av tillväxt. Men det finns ett ännu mer radikalt sätt att få ett slut på principen ”pengar ska gå till de som kommer att generera ännu mer av det” som modern bankverksamhet är baserad på. Varför inte bara ge människor pengar? Till alla?# Detta är idén om en ”social utdelning” eller ”social lön”, förespråkad på 1920-talet av Major Douglas, grundaren av den sociala kreditrörelsen.

Idén har både en ekonomisk och en moralisk logisk grund. Douglas, en brittisk ingenjör, noterade samma sak som Marx – att arbetare mottog en krympande del av intäkterna när industrin blev mindre arbetskraftsintensiv och mer kapitalintensiv – slutligen ledande till fattigdom, rikedomspolarisering och ekonomisk depression till följd av fallande efterfrågan. Som botemedel föreslog han utfärdandet av fiatpengar i en omfattning som räckte till för att alla skulle kunna köpa produkterna av sitt eget arbete, både som en direkt per-capitabetalning och som en rabatt på inköp – en negativ försäljningsskatt. Detta förslag är inte så långt bort från den ekonomiska huvudfåran som man skulle kunna tro – den stimulanscheck som skickades ut till alla amerikanska hushåll år 2008 var en utspädd form av social utdelning och var avsedd att få precis den effekt som Douglas förutsåg: att bringa pengar till de som skulle komma att spendera dessa och motverka ekonomisk depression.# Dessa var inte bara välfärdscheckar som enbart gavs till de fattiga. Detta var stimulanscheckar som gavs till alla.

Fritids- och omfördelningsalternativet till tillväxt får ökat stöd i takt med att den ekonomiska nedgången kvarstår. I Tyskland subventionerar programmet Kurzarbeit, eller ”kortarbete”, kortare arbetsvecka i syfte att förebygga arbetslöshet, i flagrant förnekande av den så kallade arbetsanhopningsvillfarelsen (se not 1). Istället för att friställa 20 procent av arbetskraften, kortar ett företag av var och ens arbetsvecka med 20 procent. Det mesta av varje anställds lönesänkning ersätts den anställde av staten. Anställda kan behålla sina jobb, arbeta 20 procent mindre med endast en 4- eller 8-procentig lönesänkning.# Resultaten har varit imponerande: Tysklands arbetslöshet förblev lägre än väntat genom hela recessionen och bilindustrin, där politiken tillämpades mest energiskt, förlorade inte ett enda heltidsarbete under första halvan av 2009.# Programmet Kurzarbeit påminner om en social utdelning i begränsad skala, och bärs av ett liknande ekonomiskt och humanitärt motiv.

Det finns också en filosofisk och moralisk logisk grund för en social utdelning som jag blev varse som tonåring när jag läste en berättelse av Philip Jose Farmer med titeln, ”Den purpurfärgade lönens ryttare.” Som ett eko av Douglas resonerade Farmer att den industriella teknologin har gett mänskligheten tillgång till så vidsträckt, nästan ansträngningslös rikedom att det inte borde vara nödvändigt för någon att arbeta särskilt hårt för att erhålla livets nödtorft. Det enkla välståndet som möjliggjorts av teknologi och jordens naturliga rikedom, är hela den mänskliga rasens kollektiva skatt; bara genom att födas har varje person rätt till en del av detta. Definitivt har ingen person mer rätt än någon annan att dra nytta av, låt säga, Robert Boyles eller Thomas Edisons uppfinningar, och i ännu mindre grad av den vidstäckta kulturella kontext som möjliggjorde deras arbete. Du eller jag har inte mer rätt till denna kulturella donation än vi har till marken eller generna. Det tillfaller oss såsom hela mänsklighetens gåva; det är våra förfäders gåva, precis så som marken är jordens, naturens eller skaparens gåva.

Låt oss inte vara snabba med att acceptera den flytande frasen jag nyss avfyrade: ”det enkla välståndet som möjliggjorts av teknologi.” Denna fras löper in i uppstigandets ideologi, som jag har beskrivit som bundet till ideologin om oändlig ekonomisk tillväxt. På något sätt har vi, trots sekler av arbetsbesparande teknologier, inte mer fritid än jägarna-samlarna, neolitiska bybor, eller medeltida jordbrukare. Skälet är överproduktionen och överkonsumtionen av de saker som teknologi kan producera och underproduktion och underkonsumtion av de saker den inte kan producera. Normalt är dessa senare saker just de som trotsar pengars homogeniserande och avpersonifierande styre: allt som är unikt, intimt och personligt. Jag ska återvända till detta tema senare, men för tillfället endast enkelt observera att i sfären för dessa ting som medger kvantifiering täcks våra behov med lätthet. Vi borde inte behöva arbeta särskilt mycket för att säkra livets fysiska nödtorft: mat, kläder och härbärge. Vi borde absolut inte behöva jobba mer än de i genomsnitt 20 timmarna i veckan som urinvånarna i Kalahari spenderade på försörjning 1970 i en karg öken med stenåldersverktyg. Vi borde absolut inte känna oss mindre trygga, och inte mer oroliga för vår försörjning, än de högmedeltida jordbrukarna med sina 150 lediga helgdagar.

VILJAN ATT ARBETA

Vilken galenskap skulle hellre vilja att vi byggde fler onödiga hus istället för att, låt säga, rädda havssköldpaddsägg från oljeutsläpp? Det kokar i slutänden ner till att det är lönsamt att uttömma allmännyttorna, och en fråga om altruism att återställa dessa. Förslagen i denna bok reverserar denna dynamik. Internalisering av kostnader omdirigerar flödet av pengar, och flödet av mänsklig aktivitet, bort från konsumtion och i riktning mot det heliga. Negativräntepengar medger investeringar som inte genererar mer pengar än vad som stoppats in och sätter stopp för diskonteringen av framtiden. Dock räcker det kanske inte enbart med dessa åtgärder eftersom en del av det nödvändiga arbetet för världens läkande i grunden är oekonomiskt.#

Frågan blir då hur man ska skapa villkor som gör det möjligt för människor att utföra viktigt arbete som inte genererar någon ekonomisk avkastning. Precis som med omfördelningen av rikedom, finns det i grunden två sätt. Det ena är den sociala utdelning som jag har beskrivit, och som idag existerar i utspädd form genom stimulanscheckar, skattereduktioner, välfärdsbetalningar och så vidare. Detta ger människor den ekonomiska friheten att välja aktiviteter som ingen skulle anställa dem för (då de inte genererar inkomster till arbetsgivaren) och som inte producerar något säljbart.
Det andra sättet att nära ickeekonomiskt arbete på är att regeringen (eller någon annan enhet) betalar folk för att göra de vackra och nödvändiga saker som vi kommit att värdesätta. Vi såg ett förebud om detta under New Deal, när vi anställde miljoner av de arbetslösa för att inte bara bygga infrastruktur som en dag skulle generera en positiv ekonomisk avkastning utan också för att göra sådana saker som att ställa samman och bevara folkmusik och skapa rekreationsområden. Detta är, om det utsträcks vidare, i grunden visionen för statssocialism. Central planering missar dock ofta viktiga behov, inbjuder till totalitärt maktmissbruk och misslyckas med att engagera individers och gräsrotsorganisationers kreativitet. Med den sociala utdelningen förlitar vi oss på att människor, ohämmade av ekonomisk nödvändighet, på ett naturligt sätt väljer gott och nödvändigt arbete. Dessa fria och ohämmade val – framväxten av ofjättrad önskan – hjälper till att identifiera vilket arbete som är heligt.

På spel står två konkurrerande visioner om den mänskliga naturen, och därmed två visioner om hur samhället bör skötas. Vår säger, ”Befria människor från ekonomiskt tvång, och de kommer at uträtta vackert arbete.” Den andra säger, ”Tillhandahåll vackert arbete, och använd ekonomiskt tvång för att få folk att utföra det.” Den första förlitar sig på folks naturliga önskan att skapa och deras förmåga till självorganisering; den andra sätter beslutet om hur mänskligt arbete ska allokeras i händerna på politiker. Jag tror att båda kommer att ha sin plats för lång tid framåt och att gräsrötter och självorganisering slutligen kommer att mötas i en syntes när politiska processer blivit mer inkluderande.
En invändning mot social utdelning eller liknande rättigheter är att folk inte skulle ha något motiv för att arbeta. Vi antar att ”om människor inte vare under någon slags press att arbeta, skulle de inte göra något alls. De behöver något slags motiv.” Varför arbeta om dina basbehov tillgodoses utan arbete? Enligt detta synsätt är knapphet, även artificiell sådan, något positivt då den motverkar människors inneboende lathet. Denna logik faller tillbaka på logiken om kontroll, dominans och kriget mot självet. Men är det verkligen människans natur att inte vilja göra något produktivt? Behöver vi verkligen belöningar för att förmå oss till arbete och påföljder för att straffa lättja?

Eller, uttryckt på ett annat sätt, är det människans natur att önska att aldrig ge, utan bara att få?

Jag tror inte det. Kanske kan du känna igen dig i min egen erfarenhet av att några av de jobbigaste tiderna i mitt liv var när jag inte kände mig uppfylld av mitt arbete, när jag inte använde mina gåvor för syften jag trodde på. Jag minns mycket väl ett möte med ett taiwanesiskt mjukvarubolag, när jag arbetade som översättare och affärskonsult när jag var mellan 20 och 30 år. Vi diskuterade en del ny teknologi, 3D-ljud eller något liknande, och alla i rummet verkade glupande oroade över dess inverkan på företagets produkter.
Jag upplevde en stund av skepsis: ”Vänta en sekund, menar ni att ni verkligen bryr er om detta? För jag bryr mig överhuvudtaget inte om ifall denna eller någon annan produkt har 3D-ljud.” Nästa känsla var blek förtvivlan då jag insåg att jag endast brydde mig för att jag hade betalt för att bry mig, och jag kunde inte tänka ut något realistiskt alternativ till detta. ”Kommer jag någonsin att få göra något som jag bryr mig om på riktigt?”, tänkte jag. ”När ska jag få leva mitt liv, och inte det liv jag får betalt för att leva?”

En grundläggande förutsättning för den här boken är att människan har en naturlig önskan att ge. Vi föds in i tacksamhet: kunskapen som vi har fått och vår önskan att i vår tur ge. Långt ifrån att pusha motvilliga människor till att ge till andra i strid mot deras lata impulser, pressar dagens ekonomi oss till att förneka vår inneboende generositet och kanaliserar istället våra gåvor mot upprätthållandet av ett system som nästan inte tjänar någon. En helig ekonomi är en som befriar vår önskan att jobba, vår önskan att ge. Alla som jag känner har så mycket att ge, och de flesta av dem känner att de inte kan det därför att det inte finns några pengar i det. Trots at deras gåvor inte är oönskade. Det finns mycket vackert arbete att göra. Pengar, så som vi känner dessa, misslyckas med att koppla ihop gåvor och behov. Varför måste alla jobba så hårt bara för att överleva när ett sådant behov (vara sig med eller utan teknologi) lätt skulle kunna tillgodoses med bara en bråkdel av det mänskliga arbetet? Det är på grund av pengarnas knapphetsframkallande natur.

Antagandet om att människor inte vill arbeta går djupt i ekonomisk teori och har en ännu djupare källa: berättelsen om det separerade självet. Om mer för dig är mindre för mig, om ditt välbefinnande är irrelevant eller skadligt för mitt eget välbefinnande, varför skulle jag då vilja ge dig något? Biologins ”själviska gen” sökande maximering av sitt reproducerande egenintresse, är i samklang med ekonomins ”rationelle aktör” sökande maximering av finansiellt egenintresse. Vi antas inte vilja göra något som är till nytta för andra om det inte finns något i det för oss. Vi vill verkligen inte ge; vi måste tvingas till det, avlönas för det.

Ekonomiböcker talar om ”ickeutnyttjandet” av arbetskraft; antagandet att om människor inte ”kompenseras” med löner, kommer de att föredra att…föredra att göra vad? Föredra att konsumera? Föredra att inte göra någonting? Att bli underhållna? Rättfärdigandet av ett knapphetsbaserat ekonomisystem byggs in i antagandena, vilket inkluderar djupa fördomar om den mänskliga naturen. Denna bok gör annorlunda antaganden om den mänskliga naturen: att vi i grund och botten är gudomliga, skapande och generösa varelser; att givande och skapande ingår bland våra djupast liggande önskemål. För att förkroppsliga denna förståelse i penningsystemet, måste vi hitta sätt att rikligt belöna gåvor till samhället, utan att dessa belöningar blir en form av press eller slaveri.

Upplevelsen av knapphet är inte bara en artefakt av vårt penningsystem, utan den lathet vi ser som människans natur är ett naturligt gensvar på den sorts arbete som detta system alstrar. Om du kommer på dig själv med att vara lat, skjuta upp saker och ting, slarva,  vara försenad, okoncentrerad och så vidare, så är problemet kanske trots allt inte din karaktär: kanske är det en själs uppror mot arbete som du egentligen inte vill göra. Det är ett budskap som säger, ”Det är dags att hitta ditt sanna arbete: det genom vilket du kan använda dina gåvor till något meningsfullt.” Ignorera detta budskap och ditt omedvetna kommer att framtvinga det genom depression, självsabotage, sjukdom, eller olycka, omintetgörande ett fortsatt liv som inte är i linje med din generositet.

I en helig ekonomi kommer människor fortfarande att arbeta hårt – inte för att de måste, utan för att de vill det. Har du någon gång velat ägna tid eller arbete åt en god sak men avstått från att göra det på grund av att du ”inte hade råd”? En social utdelning befriar gåvor till att flöda mot behov och förenar vårt arbete med vår passion, vår generositet och vår konst.

Många människor kommer att arbeta med ett avlönat arbete i alla fall, antingen för att komplettera den sociala utdelningen (som förmodligen skulle ligga på en nivå motsvarande existensminimum) eller för att de gillar de arbetena på dessas egna meriter. Men det skulle vara ett val och inte en nödvändighet. I frånvaro av den tvingande mekanismen av att ”tjäna sitt uppehälle”, skulle det finnas väldigt lite efterfrågan på nervärderande och långtråkiga jobb. För att attrahera arbetskraft måste arbetsgivare kunna erbjuda jobb som är meningsfulla och arbetsvillkor som respekterar mänsklig värdighet. Många sådana jobb kommer att existera eftersom många av jobben som finansieras av ett allmännyttobaserat penningsystem av naturen kommer att vara meningsfulla (genom finansiella incitament för bevarande och återställande).

Det kan nämnas att människor även utan en social utdelning utför enorma mängder oavlönat arbete. Hela internet är till största delen uppbyggt av volontärarbete, från servermjukvara med öppen källkod till gratis innehåll. Hela organisationer är bemannade med hårt arbetande volontärer. Vi behöver inga finansiella motiv för att arbeta, och vi prestera faktiskt bäst när pengar inte är inblandade.# Hur skulle världen vara ifall människor sponsrades för att göra vackra saker som de för att kunna göra idag måste kämpa mot ekonomisk nödvändighet?

Helig ekonomi ger en vision av en värld där människor gör saker på grund av kärlek och inte pengar. Vad skulle du göra i en sådan ekonomi? Skulle du sanera en avstjälpningsplats för giftigt avfall? Vara en ”storasyster” för problemungdomar? Skapa tillflyktsplatser för offer för människohandel? Återintroducera utrotningshotade arter till naturen? Installera trädgårdar i grannskapet i innerstaden? Sätta upp offentliga framträdanden? Hjälpa avmönstrade krigsveteraner att återanpassa sig till ett civilt liv? Vad skulle du göra om du vore befriad från pengarnas slaveri? Hur ser ditt egna, sanna liv ut? Bakom de substitutliv vi får betalt för att leva finns ett verkligt liv – ditt liv.

Att leva fullt ut är att acceptera vägledningen i frågan ”Varför är jag här?” De flesta av dagens jobb förvägrar denna känsla, eftersom vi bevisligen inte är här för att arbeta på en monteringslinje eller för att ”kränga” produkter, eller att göra något som leder till mänskligt författigande eller ekologisk destruktion. Ingen vill egentligen göra sådant arbete, och det kommer en dag då ingen heller gör det.

VEM SKA STÄDA BORT SKRÄPET?

Är det ett realistiskt uttalande? Låt mig få dela med mig av ett litet grubbel som jag skrev förra våren.

En slavvärld
I denna stund skriver jag på en stor flygplats. Tusentals människor arbetar med uppgifter som är förknippade med flygplatsen, och endast en liten del av dessa anstår en mänsklig varelse.

Jag reste till flytplatsen i en hotellpendel. På vägen berättande jag för föraren, en peruansk immigrant, om talet jag hade hållit under veckoslutet och om min vision om en vackrare värld, och vid ett tillfälle sade jag, för att illustrera, ”Här kör du fram och åter till flygplatsen hela dagen – helt säkert måste det finnas tillfällen då du tänker att du inte sattes till världen för att göra detta.” ”Jo, det är ett som är säkert”, sade han.

Jag kan inte undgå att tänka samma sak när jag ser kassören i flygplatskiosken knappa in köpartiklar och överlämna växel och säga, ”Tack herrn, ha en trevlig dag”, och mannen som går från soptunna till soptunna, tömmer dem i sin vagn och byter plastpåse, tyst och surmulet med stenansikte. Vilken sorts värld har vi skapat för att människor ska behöva utföra sådana uppgifter? Vad har vi blivit, som inte bli rasande över det?

Männen och kvinnorna vid biljettluckorna och gateluckorna har aningen mer stimulerande arbeten, arbeten som kanske tar några dagar eller veckor att lära sig bemästra, snarare än några timmar, men ändå är de arbetena långt ifrån att engagera en mänsklig varelses förmåga och kreativitet (även om de kan vara tillfredsställande av andra skäl, såsom service för andra, glädjande andra, träffande människor etc.). Samma gäller flygvärdinnorna. Endast piloterna, flygledarna och mekanikerna utför arbeten som måhända rimligtvis upptar den mänskliga hjärnans inlärningskapacitet i mer än bara några veckor.

Det förefaller även främmande för mig att de värsta, mest brutala, av alla dessa jobb också ger sämst betalt. Jag förstår ekonomin i det, men någonting inom mig vill revoltera mot den logiken och vill att bagagehanterarna, förarna och kassörerna ska ha mer betalt än piloterna.

Utan dessa simpla arbetare skulle denna flygplats och detta samhälle inte fungera i dess nuvarande form. Min resa är beroende av deras arbete, arbete som ger dem en lön som de knappt kan överleva på.

Och varför samtycker de till sådant arbete? Helt säkert inte för att de har en önskan att ägna sig åt det hela livet. Om du kan fråga en av dem varför de gör det kommer de att svara dig, om de inte är för förolämpade för att tala, ”Jag måste göra det. Jag måste ha en försörjning, och detta var det bästa jobb jag kunde få.”

Så min resa idag blir av därför att folk för sin överlevnads skull utför jobb som de inte vill utföra. Det är vad ”tjäna sitt uppehälle” betyder. Ett hot mot överlevnaden är i grunden en pistol riktad mot huvudet. Om jag tvingar dig att jobba för mig under dödshot så är du min slav. I den utsträckning som vi lever i en värld som fungerar tack vare att många människor utför arbete som är under mänsklig värdighet, inte bara på flytplatser förstås utan även i fabriker, på dåliga arbetsplatser, på plantager och på nästan alla andra platser, lever vi i en slavvärld. Allt vi uppnår från slavars arbete har en oförsvarligt hög andlig kostnad: ett smärtsamt tomrum eller oredbarhet djupt inom oss som får oss att skämmas av att se folk i ögonen.

Klarar vi av att skaka av oss detta och resignera till ett liv i en slavvärld? Jag vill kunna se varenda man och kvinna i ögonen och veta att jag inte drar nytta av deras ovärdighet.

Jag har även ett mer själviskt motiv för att inte vilja leva i en slavvärld: slavarbetets produkter förkroppsligar den ande som går in i dem. Vem, förutom en tvångsinkallad, skulle producera de skräpiga, obesjälade, giftiga, fula, billiga saker och byggnader som omger oss idag? Vem, förutom en slav, skulle vara så förbittrad och otrevlig i tillhandahållandet av tjänster?# Den stora majoriteten av våra ”varor och tjänster” görs av människor som bara gör det för pengarna, som bara gör sitt jobb för att de ”måste”. Jag vill leva i en värld av vackra saker skapade av människor som älskar det de gör.
Vem som helst som är indoktrinerad med fördomen att arbete är något objektiverbart kommer tycka att jag är naiv som föreslår ett system där ingen tvingas att arbeta. Vem skulle odla maten? Städa bort skräpet? Sopa gatorna? Arbeta i fabrikerna? Jag hävdar inte att allt otrevligt arbete kommer att elimineras inom kort; bara att det kommer att finnas mindre och mindre av det. Trots våra politikers bästa ansträngningar att skapa mer av det i form av jobb, och trots våra bästa ansträngningar att hålla konsumtionen växande, finns det redan färre ”jobb” tillgängliga.

Men vem kommer att städa bort skräpet? Måste vi resignera inför ett samhälle där de värsta jobben blir kvar till de olyckligast lottade? Måste vi resignera inför ett samhälle i vilket vissa människor tvingas utföra jobb som är under deras värdighet, tvingade till det av pressen från penningbaserad överlevnad? När vi kommer överens om att vissa nedgraderande jobb är nödvändiga, och när vi kommer överens om att vi måste ha en ekonomi som tvingar vissa människor att utföra dessa jobb (eller gå hemlösa och hungriga), så ger vi i grund och botten vårt medgivande till slaveri: ”Gör det eller dö.” Är det då möjligt att ha en modern ekonomi med dess fina indelning av arbeten, som inte framtvingar karriärer som toalettstädare och sophämtare? Låt oss begrunda saken något mer i detalj, tillämpad i en skildring av nedgraderande arbete, sophämtning.#

Varför behöver vi sophämtare i första läget? Varför finns det så mycket sopor att hämta? Det beror på att vi konsumerar så mycket slit-och-släng-skräp, att vi inte komposterar matavfall, och att vi använder så mycket förpackningsmaterial som inte återanvänds eller samlas in. Slit-och-släng-produkter och förpackningar är möjliga därför att de är artificiellt billiga. Det mesta av kostnaderna för resursextraktion och industriellt processande vid förpackningstillverkning är externaliserade, precis som kostnaderna för hantering av jordfyllningsmassor eller förbränningsstationer. När dessa kostnader internaliseras, som det föreslogs i kapitel 12, blir slit-och-släng-produktion mycket mindre ekonomiskt, och sådana saker som refill-behållare kommer att vinna ekonomisk logik vilket stärker deras ekologiska logik. Liknande överväganden gäller även kompostering av matavfall, då trädgårdsodling med borttagandet av dolda subventioner (transport, vatten, kemikalier etc.) kommer att bli ekonomiskt motiverat framför avlägsna megajordbruk. Det finns verkligen inget skäl till varför vi ska producera så mycket skräp.#

Utvecklingen av sophämtning kommer i detaljer att skilja sig från utvecklingen av fabriksarbete, fastighetsskötsel, snabbköpskassörskearbete, eller någon annan av de ofta otrivsamma och nedgraderande yrken som får världen att fungera idag. Var och en kommer att reduceras eller elimineras på sitt sätt. Små multigrödejordbruk eliminerar mycket av det slitsamma arbetet i framåtböjd ställning. Små värdshus, bed and breakfast, och ”bäddsoffssurfande” reducerar behovet av professionell hotellpersonal. Teknologi, mekanisering och robotar kommer att fortsätta att överta arbeten vid produktionslinjer. Incitament till att producera färre men hållbarare varor minskar tillverkning och ökar reparations- och underhållsarbeten, som är mycket mindre rutinmässigt och mer uppfyllande. Industriell design kommer att få ett nytt incitament till att minimera ledan snarare än kostnaden eftersom arbetena kommer att bemannas av önskan snarare än nödvändighet.

Få människor kommer att vara villiga att arbeta vid en tillverkningslinje i åtta timmar, plocka oändliga rader med tomater, eller städa toaletter hela dagen såvida de inte känner att de inte har något val. Vi ska ge alla ett alternativ; därför kommer ekonomin att utvecklas till att eliminera sådana roller. Vi behöver inte eliminera dessa fullständigt. Diskning, toalettrengöring och arbete i framåtlutande ställning är slitsamt och nedgraderade endast om vi utför dessa för länge. Jag har arbetat på min brors lilla organiska jordbruk och med ett litet konstruktionsföretag. Inget av dessa arbeten var betungande eftersom vi arbetade i liten skala med en blandning av arbetsuppgifter. Visst finns det slitsamt grovgöra, som att gräva tre rader med potatis eller att skära spår till två hundra stag, men detta var inga flerdagarsprövningar, och utfördes under skämtande eller erbjöd ett tillfälle för reflektion. En eller två säsongers sophämtning under några timmar per dag, eller diskande, vändande av hamburgare, eller städning av hotellrum, är inte så betungande. Det finns faktiskt tillfällen i livet då vi vill falla tillbaka till rutinarbete. Jag har själv upplevt sådana tillfällen, när fysiskt rutinarbete var balsam för själen.

Den stora reduktionen av vad som idag går under namnet ”arbete” kommer inte att lämna oss sysslolösa, att skingra vår tid i fadd njutning. Jag konstaterade ovan att mänskliga behov är ändliga, men vi har vissa behov som i viss mening är oändliga. Behovet av kontakt med naturen, behovet att älska, leka, och skapa, behovet att känna och att vara känd – inga av dessa kan tillfredsställas genom köp av fler saker. Vi försöker att tillfredsställa vårt behov av det oändliga genom en ansamling av mer och mer av det ändliga. Det är som att försöka bygga ett torn till himlen.

Den ickemonetära sfären inkluderar rätteligen allt som inte kan kvantifieras. Idag lever vi i ett överflöd av det kvantifierbara och en knapphet på det icke kvantifierbara: enorma men fula byggnader, kopiösa men tomma kalorier, allestädes närvarande men skräpig underhållning. Håller du inte med om att en krympning av penningsfären vore en uppfriskande förändring?

Ett ändligt behov – kalorier, tak över huvudet, kläder och så vidare – är ett kvantifierbart behov och passar därför naturligt in i sfären av varor och därför av pengar. Vi tillgodoser dessa lätt, och faktiskt tack vare teknologin, lättare och lättare.# Det är självklart att vi skulle behöva arbeta mindre och mindre hårt för att tillgodose våra ändliga behov och att en större och större andel av mänsklig tid och energi kunde användas till det oändliga: konst, kärlek, kunskap, vetenskap, skönhet. Likaledes är det självklart att en mindre och mindre andel mänsklig aktivitet ingår i penningsfären, jobbsfären.

Fram till nu har vi istället sökt att göra det oändliga ändligt, och därigenom försämrat konst, kärlek, kunskap, vetenskap och skönhet. Vi har sålt ut dessa. När kommersiella applikationer styr vetenskapen får vi inte vetenskap utan dess motsats: pseudovetenskap i vinstintressets tjänst. När konst bugar för pengar får vi ”konst” istället för konst, en självmedveten självkarikatyr. Resultatet blir liknande perversioner när kunskap underordnas makt, när skönhet används för att sälja en produkt, och när rikedom försöker att köpa kärlek eller kärlek används för att tjäna rikedom. Men det är slut på utförsäljningens tidsålder.
Den monetariserade sfärens långa uppstigande närmar sig sitt slut, och dess betydelse för våra arbeten och liv förändras till att vända upp och ner på länge burna intuitioner, rädslor och begränsningar. Sedan de forntida grekernas tid har pengar i allt högre grad varit både ett universellt medel och ett universellt mål – föremålet för obegränsat begär. Men inte längre. Dess tillbakagång har börjat och vi kommer att ägna mer och mer av vår energi åt de områden som pengar inte kan nå. Tillväxten i fritid eller, mera exakt, tillväxten i arbete utfört av kärlek, går hand i hand med penningekonomins nedväxt. Mänskligheten träder in i sitt vuxenliv, en tid då fysisk tillväxt upphör och vi vänder vår uppmärksamhet mot det som vi vill ge.

PREV                                                                                                                             NEXT

Leave a Reply